Hej jag heter Okie!

Hej! Jag heter Okie och är alldeles ny.

Mitt namn är nytt, min ork är ny, mitt utseende är nytt, ja hela jag är på ett vis ny. Fast inuti mig bor mitt förut-jag också. Ibland poppar det gamla upp, och då blir jag osäker och ledsen, eller arg eller egentligen mest rädd.
Faktiskt har jag inte helt koll på vad jag känner, de bara kommer, känslorna.
Det är också nytt för mig. 

Alltså, historien om mig är som så att jag föddes och växte upp tillsammans med alla mina syskon och min fina mamma Annie.
Faktiskt minns jag inte så mycket från den tiden mer än att jag alltid var glad och hade massor med spring i benen.
Hela jag ville alltid göra något kul, och allt var kul!

Sen blev vi äldre och fick nya familjer. Jag flyttade också, precis som de andra och min nya husse var jättesnäll och trygg.
Precis som jag var van vid från mina första människor.

Ganska snart fick jag börja vara ensam, mer och mer, och längre och längre och husse började förändra sig.
Det var inte så himla kul, och ofta grät jag högt. Husse lät mig bara vara i köket och sen sa han att hundar måste klara av att vara ensamma.
Jag gjorde inte det.
Jag var himla dålig på det faktiskt. I alla fall i början.

Det kändes som om väggarna kröp in i mitt huvud, och jag lyssnade efter alla ljud utifrån. Grannarnas prat, TV apparater, avlägsna motorljud, skrattande barn och sjungande människor i badet.
När jag koncentrerade mig kunde jag höra allt och alla verkade ha så roligt, alla utom jag. Dessutom kände jag mig rädd.

Det var svårt att sova för det luktade ganska illa i vårt kök.
På slutet fick jag bara vara där, i köket.
Husse sa att det var då själva farao att jag var tvungen att göra toalett överallt jag var.
Fast jag visste ju inte var jag skulle göra toaletten alls, ingen visade mig? 

Några gånger kastade han mig in på badrummet och det var inte kul. När man träffar väggarna där inne gör det ont i kroppen och om nån stänger dörren blir det både kallt och mörkt. Jag gillar INTE badrum alls!
Ibland ropade jag högt efter någon, och när grannen ovanför bankade i golvet blundade jag hårt och ropade ännu mer.
Ju mer jag ropade ju mer bankade de där uppe. Ibland såg jag mamma Annies mjuka ögon i mitt minne och undrade vad hon gjorde?
Var hon kvar där på den oändligt stora gräsmattan med de andra hundarna? Var hon stormatte där också? Jag minns att hon fanns men jag minns inte mer. Kanske en svag doft av henne, håret, parfymen och skrattet?
När jag öppnade ögonen försvann allt i ett blink och jag var tillbaka i det kaklade mörka rummet och hade ont.

När husse öppnade var han ofta arg och ljuset sved i mina ögon.
En dag fick jag aldrig mer vara i badrummet – jag skrek för mycket och störde sade han, och lika glad var jag för det.
Köket var ensamt det med, men i alla fall kunde jag nästan se ut genom fönstret, himlen och några trädtoppar.
När husse inte var hemma låg jag på bordet bland tidningar och gamla glas och tallrikar.

En dag fick jag en present! En Lillebror!
Han var såååå liten, minsta fötterna jag sett på en hund, stora ögon och en tanig pynkig kropp. Han var väldigt söt och jag var så glad över att slippa vara ensam! 
Förstås fick jag sluta ligga på bordet och sova – Lillebror nådde inte upp, hur vi än försökte var han för liten, men det gjorde inget, vi sov i en hög tillsammans och det var skönt att ha någon att ligga nära.

Ofta när husse försvann fick vi lite mat, bröd, pålägg eller katt eller hundmat som han slängde ut och vi kastade oss över det.
Jagade genom bordsbenen, knaprade på en matrest tillsammans, åt från var sin ände och så lekte vi tafatt under stolarna tills vi blev trötta och så vilade vi.

Jag brukade berätta för Lillebror om tiden när jag också var liten, om tiden när vi var så där många hundar i det stora vita huset där vi hade människomattar som kramades och hade mjuka händer och vi fick vara ute på gräsmattan som doftade sommar, värme sol och himlen var oändligt stor och liksom aldrig tog slut.
Jag förklarade och förklarade och Lillebror förstod ingenting. Hur ska man förstå hur en gräsmatta doftar om man aldrig sett någon, eller hur stor en himmel kan vara och hur varma strålarna från solen egentligen är?

Lillebror trodde nästan inte heller på att man kunde sova i en människosäng eller få massage och kramar av människorna, han trodde mest att alla hade hårda händer och vassa röster, som husse.

Till slut tog mina förklaringar slut, jag mindes knappast inte mattarna mer, och dagsljuset på min hud kändes lika avlägset som att känna sig mätt och inte fundera över mat.  
Min mage var alltid hungrig, knorrade och protesterade och allt oftare kände jag mig trött och hängig.
Jag blev bra på att bygga ett bo i tidningarna och sen bara sov jag.
Jag sov och sov och sov.
Kissade ibland, nära spisen, för där försvann det oftast bakom eftersom golvet lutade lite där.
En gång kissade Lillebror vid kylen och när husse hämtade sina öl halkade han och blev vansinnig.
Märket från ölburken satt kvar på Lillebrors kropp i flera månader, men först blödde det hemskt och Lillebrors tårar tog aldrig slut.
Jag försökte gå emellan, men då sparkade husse mig i pannan och det kändes som om huvudet skulle gå i tusen bitar.
Det gjorde det inte, huvudet alltså, men både Lillebror och jag lärde oss att hålla oss hur länge som helst, och att när det inte gick mer fick det bli nånstans husse inte gick.

Som sagt var, jag började sova mer och mer, dagarna var ganska tråkiga, ensamma, mörka, och när man bli väldigt hungrig så blir man också väldigt trött.

Jag låg ofta intill Lillebror som också var mer och mer trött, faktiskt så hade han slutat tjata om att vi skulle leka kull runt bordet, och dagar och nätter flöt in i varandra och månaderna gick.

En dag när vi inte sett husse på nästan en vecka och vi hade boat ner oss under tidningarna och bestämt oss för att det alltid skulle vara vi två, både i köket och i hungern och kanske i hundhimlen rasslade det till i dörren och husses barn kom på besök.

Jag hörde dem ute i trappuppgången och deras mamma som sade att de inte fick gå in i misären och så kom hon in medan hon höll för näsan och klagade högljutt över stanken.
Lillebror blev jätterädd och skrek högt när hon försökte få tag i honom och jag morrade åt henne först, men när jag kände lukten av köttbullarna hon hade i handen fick hon koppla mig. Barnen grät och sa att jag var ful och slapp och frågade om jag skulle dö.
Klart jag inte tänkte dö! Vem skulle då ta hand om Lillebror?

Med Lillebror nära mig fick vi åka bil hem till dem och så blev vi badade och fick mera mat och sova hos ett av barnen.
De grät och kramades och ville aldrig släppa mig.
Det ville inte jag heller. Jag hade nästan glömt hur det var att vara nära människor, att de luktade gott och att de kunde prata så mycket och så högt!

Dagen efter fick jag åka bil igen, till en som kallades uppfödaren. Hon fanns i ett stort, stort hus, och allt jag kunde tänka på var vad Lillebror gjorde och om han var rädd och ensam? Han skrek när jag åkte och fast jag ropade hejdå och jag kommer snart, lyssnade han inte.
Barnen höll i honom och vinkade till mig. Sa att jag skulle få det bra hos uppfödaren. Jag ville bara vara med Lillebror.
Uppfödaren pratade länge med barnens mamma. De tittade på mig flera gånger och jag tror de grät fast jag vet inte säkert. Jag vågade inte titta tillbaka, utan stirrade ner i golvet hela tiden. Uppfödaren kom närmare, pratade med mig, satte sig på huk, och verkade snäll.
Ändå blev jag blev superrädd när jag såg henne. Jag ställde mig längst bort i kopplet och ville inte att hon skulle ta i mig alls. Tänk om det skulle göra ont!

Det gjorde det inte, hon hade mjuka snälla händer, en vänlig röst och hon kändes mjuk att sitta hos när hon lyfte upp mig.

Samtidigt med att jag fick en slängkyss av barnens mamma gick uppfödaren upp i huset med mig.
Jag fick ett långt bad, och så klippte hon bort alla mina tovor och berättade för mig att jag var superfin, och bara kunde bli finare nu.
Jag skulle få långa promenader, sol på min bleka kropp och snart skulle inga blåmärken synas och jag skulle vara lika snabb som vinden och glad som när jag var valp.

                       I mitt nya liv ingår att vara ren och bli badad. Jag tycker det är helt                                                          okej, för att lukta illa och ha tovor och för långa klor är inte kul alls. 

                                                       Jag har testat det... 

Det blev faktiskt himla jobbigt kan jag säga.
Hos uppfödaren bodde en massa kompisar som jag fick lära känna. De tyckte oftast jag var korkad.
- Fattar du inget alls eller? Så där gör man inte. Norah undrade om jag var blåst. Jag visste inte vad det betydde, och då skrattade Barbie och sa att jag var ganska ful och undrade var jag kom ifrån? King, den stora killen svarade att det inte spelade nån roll var jag kom ifrån, jag skulle tillbaka dit och inte lägga mig i hans flock. 

                                            Här är jag och mina kompisar! 

                                           Jag slapp stå bredvid surkartet King

Den där King var jag ganska rädd för faktiskt, och mattarna fick rädda mig många gånger när vi blev osams.
Saga, den gamla, stirrade på min mat och himlade med ögonen när jag inte åt. Viskade att man inte måste ha maten på golvet, utan skålar var bra. När jag inte vågade testa erbjöd hon sig att äta upp så jag slapp… men jag var ju hungrig.
Matten såg det och satt med mig i lugn och ro, så nu äter jag lika snyggt som alla de andra, och godisbitar är ju galet gott!
Tänk att jag inte vågade testa i början? Jag ääälskar godisar nu!!

Numera älskar jag godis,och jag tigger gärna,
och jag vet att det mesta är gott och att det inte är farligt att smaka. Mat är gott! 

Sen fanns det också några enorma monsterhundar i familjen. De var typ gigantiska och jag blev så galet rädd för dem, speciellt den vita, Celia, hon var som ett jättespöke! 

                         Så här uppfattar jag Celia, SUPERLÄBBIG JU!! 

När de kom nära körde jag mitt skällande allt jag kunde och då gick de oftast. Jag kan skälla hur högt som helst faktiskt!
Gammelmatten hatar det. Men jag kan inte låta bli, det bara bubblar upp och kastar sig ut från min kropp. Jag behöver skälla när jag blir rädd eller när det är kul och mycket känslor, speciellt om jag inte vet vad jag ska göra.
När jag skäller och springer runt runt, så känner jag mig mindre rädd och så har jag också nåt att göra.

I alla fall så har jag faktiskt fått en bästis.
Hon heter Blomma och vi leker och leker och leker. I början försökte King stoppa det men mattarna säger till honom, så nu låter han mig vara.
Jag kan leka med Blomma allt jag vill, sova med henne också och hon är faktiskt min bästa vän nu. Min bästa hundvän. 

Här är jag i somras, i något som hette Skåne. De hade huuuuuur mycket vatten som helst! Jag trodde faktiskt nästan inte mina egna ögon... Men det var kul! 

Ju mer tiden går här i Vita Huset som mitt nya hus heter känner jag att jag älskar mina mattar och mitt nya liv. Varje dag är bra, varje dag är spännande och varje dag är snäll. Det känns nytt.

Förresten har jag blivit alldeles svart i skinnet! Och jag har blivit snabb som vinden, det blir man när man jagar en greyhound som Celia varje dag.
Hon är inte farlig, och himla kul att springa efter, det känns som om jag flyyyger! Det är så roligt att jag aldrig vill sluta, och inte blir jag trött längre heller. Jag gillar min kropp faktiskt! Den kan göra allt  jag vill nu. 

Mattarna var tveksamma till att ha mig lös ute, de var rädda att jag skulle springa bort – ha! De fattar ju inte så mycket, fast de är ganska kloka.

Det är ju JAG som är rädd att de ska försvinna!
På varenda promenad måste jag ofta, ofta försäkra mig om att jag är jag och att de är där. Jag vill INTE att de ska försvinna! Jag springer förbi, och stannar till, måste ha ögonkontakt och gärna en godis, eller i alla fall att de säger hej så jag är säker. Sen kan jag springa igen. 

                                            Jag behöver liksom prata lite med dem ute också... 

Jag känner att jag måste ha lite koll. Såna här människor ska man vara rädd om.
Jag har sagt det till de andra, att man kan råka få en annan sorts husse eller matte, och vad som händer då, men de verkar inte fatta.
Ja, jag tar i alla fall inga risker, jag tänker se till att vi aldrig tappar bort varandra, för jag vill aldrig mer bo som jag bodde förut. Det var faktiskt inte så bra. Inte alls när jag tänker efter. 

Om nätterna sover jag i sängen hos ena matten, och jag älskar att ligga nära henne. Hon luktar så gott, är alltid snäll och jag kan liksom inte få nog av att hon klappar mig.

När hon slutar krafsar jag på henne och då skrattar hon och kramas. Det gör den andra också, och hussen vi har är faktiskt också jättesnäll. Han är ganska stor så jag höll mig undan i början, tänkte att de där händerna nog kunde göra ont, men ingen av de andra var rädd och Blomma klättrar runt i hans famn och bara pussas, jag tror nog att jag med kan vara nära honom nu.

När jag tänker efter är mitt liv helt fantastiskt!
Jag är alltid varm, jag är ren och har inga smutskockor i håret, min mage är alltid mätt och jag får kramar varenda dag.
Mina kompisar är toppen att leka med och jag får sova nära min snälla matte som har varma mjuka händer, och aldrig slåss eller sparkas. 

Fast nu kommer kruxet – jag trivs ju fantastiskt med mitt nya liv. Men det är en liten grej som skaver. Och mina mattar säger att man ska leva utan saker som skaver. Att livet ska vara helt bra.

Alltså, jag känner mig stressad av för många hundar, och det känns jobbigt när han King blir sur på mig hela tiden.
Jag hamnar lätt utanför och om det blir mycket tjo och tjim blir jag stressad. Mattarna har berättat att jag skulle kunna få en alldeles egen människomamma -eller husse- och när de sade det blev jag först jätterädd, men sen när jag funderat på det kanske det inte är så dumt? 

                      Jag har massor med kompisar, men skulle egentligen vilja ha min egen människa. 

En egen matte, inte för många killhundar, helst bara tjejer så ingen blir sur på mig. Jag försöker göra rätt, men det tar liksom lite tid att lära sig allt som alla de andra redan kan.
Tänk om det finns någon som har en stor famn, och som skulle kunna tänka sig att gå några kurser med mig? Jag älskar att lära mig saker, och mattarna säger att jag är jättesmart och jättesnygg!!! (Min gamla husse sa alltid att jag var dum, så det trodde jag länge var sant)
Men jag gillar att klura, träna, och vara ute och springa och vara alldeles fri i naturen! Gammelmatte säger att mitt förråd är på minus vad gäller att leka, springa och kramas och att det behöver fyllas på hur mycket som helst – och jag tror faktiskt hon har rätt! 😊 

Jag avskyr att vara ensam, fast jag är himla bra på det. Jag bara borrar ned mig i sängen och stänger av allt. Faktiskt är jag BÄST av alla hundarna i Vita Huset på att vara ensam.
Gammelmatte säger i alla fall att jag aldrig mer ska vara ensam, jag har fyllt min kvot för livet på det,så nu är det slut med det säger hon.
Det känns bra, för jag tycker inte alls om att vara ensam. 

Jag tränar och tränar på att vara duktig och stå fint som de andra.
Det går bättre och bättre! Här var jag fortfarande tunn och blek säger matte. 

Fast här börjar det likna nåt,visst?
Jag har blivit solbränd och känner mig SNYGG och glad! 

Jag skulle faktiskt vilja ha en alldeles egen matte (för om jag ska vara ärlig så gillar jag människotjejer lite mer än killar) och så ska hon skratta mycket och älska mig mest i hela världen. Jag kommer älska henne ännu mer hursomhelst!
Hon måste ha en massa tid med mig och inte lämna mig ensam alls mycket. Och så måste hon ha tålamod för ibland har jag inte lärt mig lika mycket som vanliga hundar och ibland glömmer jag bort att alla människor nu är snälla och tror jag att de tänker slåss och så blir jag rädd.
När det händer vill jag helst ha en lång kram. Jag gillar barn och jag är jättesmart och klurig, så det är bra om du är det med 😊 

I alla fall.
Om du skulle vara en sån matte, som inte bor för långt från Stockholm, får du gärna skriva till mina mattar – de vill ha mail eller PM på Facebook.
De hälsar att om allt går som de tänkt sig så vill de att jag ska bli pappa framöver, så jag ska minsann få gå på utställning och mentaltest och andra tester med, spännande ju!

Glada hälsningar från Okie 

 Läs mer om Okie här

Två mörka ögon

  

Om jag betraktar mina hundars ögon så är de alla olika.

Saga med sin finurliga blick, envis, stark, klok, tjuvaktig och när hon betraktar dottern, alldeles full av kärlek. 

Valpen Blomma, med sina pepparkornsögon, glittrande-glänsande, glada, pigga och på något vis synkroniserade med den alltid glatt och irriterande - för oss- evinnerligt skällande lilla munnen.

Tania, trogna mörkt bruna, vackra och med den där blicken, trygg, snäll men också, ”här bor jag, och jag gör vad som helst för min familj” skärpan. Den som knappt syns, men som finns bakom det andra.

Jag skulle kunna fortsätta, för vi har många hundar, att rabbla hur jag uppfattar deras ögon. Ögon som jag hört andra kalla livets själ.

Ögonen är nog det jag uppfattar starkast hos både hundar och människor.
Både medvetet och omedvetet möter jag andras blickar och bildar mig en uppfattning. Jag vet inte om det är så att våra själar precis möts, kanske? I så fall måste ju båda själsägarna vilja mötas?

Men definitivt kan man se en bit av någons inre många gånger genom att betrakta ögonen - det är jag fullkomligt övertygad om.

När jag betraktar hunden framför mig, så möts jag av två mörka ögon. Vackra, mandelformade med långa ögonfransar.
Blicken är orolig, frågande, rädd och ensam.
Ägaren är tunn, omusklad, blek i hyn fast det är strålande sommar, och den lilla päls han har på kroppen – det vackra behänget -är hackat-klippt på grund av att tovorna var omöjliga att få bort.

När jag tittar på honom och stillsamt säger hej, sänker han blicken och försvinner in i sig själv. Nästan skamset.
Jag minns äldsta dotterns ord om att kineser vill vara fina. Kineser vill vara rena, ha borstat hår och känna sig ståtligt vackra.
Kanske har hon nog rätt ändå?
Mina tankar gör ett hopp till filmerna jag sett om de norska kvinnorna som under andra världskriget haft umgänge med tyskarna. Som när kriget tog slut fångades in av byborna och man klippte av deras  hår, rev sönder deras kläder och satte dem på en vagn och drog dem till allmän beskådan genom staden.

De satt där med huvudet sänkt, ynkliga hårtestar på huvudet, trötta kroppar och bara såg ut som….skal?
Ingenting.
Inget liv. Ingen lust. Smutsiga, ledsna, övergivna, strykrädda och tomma.

Hunden framför mig sitter på golvet och ser likadan ut. Medan han överlämnas får jag höra detaljerna om husse.
Den jag sålt min söta och levnadsglada lilla valp till.
Mannen som var lite excentrisk men verkade smart, klok och rolig hade missbruksproblem, och ganska snart blev min lilla valps liv alldeles fruktansvärt.

Det hela eskalerade och grannar, polis, myndigheter och familj reagerade på livet där inne i lägenheten många gånger.
Och till slut blev det ett slut, fast det tog lång tid.
När man är en hund kan man få lida länge innan samhället reagerar.

I alla fall.
Här är han nu.  
Liten. Ledsen. Luggsliten.

Blek och tunn efter tre månaders vistelse i mannens kök utan sol och knappt någon mat eller dryck.
Mitt hjärta går nästan sönder.
Jag sålde honom dit.

Lilla, lilla hund.
Jag sätter mig på huk och rör honom försiktigt. Huden spänns under mina fingrar, ögonen fladdrar och han ser orolig ut.
Tur han är i koppel, annars hade han kanske sprungit sin väg? Han kissar på sig lite grann och backar undan så långt han kan. Jag sitter kvar, håller fast i kopplet och lyfter upp honom.
Klappar försiktigt och stönar inombords över den tunna kroppen i min famn. Han luktar inte helt gott, och skakar som ett asplöv men accepterar hanteringen och fast han tittar bort när jag pratar ser jag att han lyssnar.

Fast han verkar inte förstå orden han hör. Inte heller vet han vad han heter.
Faktiskt vet han nog ingenting upptäcker vi efter hand.
Han har ingen aning om att man kissar och bajsar ute.
Han vet inte att man ska lyfta på benet när man är en vuxen hane.
Han vet inte hur man leker och han vet inte att man kan äta ur en egen matskål.
Han kan inte hundspråk och våra försök att kalla honom till oss förstår han inte heller.

Han får en bit ost och har aldrig smakat något liknande. Kan man rulla sig på den? Kan man hoppa på den? Han smakar försiktigt självmant efter att dottern stoppat in osten i hans mun och han spottat ut många gånger.
Plötsligt förstår han och vill ha MASSOR av ost!

Han ser glad ut. Mumsar ost och kissar på soffan. Vi suckar och torkar och suckar igen när han uppvaktar gamla Saga.
Hon är 11 år och kastrat. Inget lilla herrn förstår, han har ju precis fattat att det finns tjejer överhuvudtaget.
Gammeltanten hugger efter honom med sin tandlösa mun och han springer skrikande av skräck genom vardagsrummet medan osten flyger.

Varje dag går vi promenad. Okie går med för att han måste. I koppel. Bakom mig, motvilligt och lite räddhågsen om de stora hundarna kommer för nära, och skräckslaget om någon kompis går med och deras hund ens tittar på honom.
Helst vill han att dottern är med och helst ska hon hålla i hans koppel också. Han gillar henne, går nära, luktar på henne, hänger vid hennes ögon, och sitter vid hennes ben när hon är på toa.

Jag har sett det förr.
Hundar som farit illa kan bonda hårt och tillitsfullt med den människa de upptäcker efter att de kommit till ett bra hem. Ett normalt hem, där de får mat och rent vatten, trygghet ingen spark och inga skrik och långa promenader och ligga i någons famn varje dag.

Sådana hundar som levt ett liv som vi vanligtvis inte kan drömma om och får ett liv som de aldrig heller drömt om, behöver en egen människa.
Någon som låter dem vara nära och som hela tiden fyller på deras förråd av kärlek.
Det där förrådet tar tid att fylla, när det ligger på minus, som för Okie.

Han sitter nära dottern, mellansystern och mig. Krafsar plötsligt tafatt när vi slutar klappa. ”Mer! Mer” Mer”

De mörka ögonen blinkar tillitsfullt in i mina, vågar möta min blick och det går förstås inte att stå emot.
Lilla du…. Ensam i ett kök i tre långa månader utan dagsljus. Klumpen i halsen åker upp och ner och inget enda supertorrfoder/vitaminer/långpromenad/mjukt halsband/fluffig hundbädd eller lek i vår stora trädgård kan ta bort alla hemska ensamma timmar och veckor och månader han levt under vidriga förhållanden.
Jag förstår att han har allvarliga ögon, är rädd för husse i vår familj, och tycker maten han får smakar konstigt.

Jag klappar och smeker och myser och pillar och hela lilla hunden njuter som bara en liten hund som farit väldigt illa kan. Jag förklarar för honom att jag inte visste, att jag är så ledsen att jag knappt kan andas och att jag lovar att han alltid, alltid ska ha det bra från och med nu.

Okie som har ett stort hjärta möter min blick och säger att det är okey. Hans mjuka tunga slickar på min hand och så struttar han iväg in i dotterns rum, kryper upp till henne i sängen, lägger sig tillrätta nära, suckar tillitsfullt och ser glad ut. 

Jag suckar också och känner mig tacksam att vi möjlighet att få hem Lilleman igen. Och imorgon ska vi gå promenad igen, och kanske vågar han lyfta svansen och leka lite med de andra? Eller kanske inte? Vem vet.

Men snart så. Snart kommer han att vara en del av oss. Leka, hoppa, studsa, komma när vi ropar och jag ser såååå mycket fram emot att hans crest och svansbehåring växer ut och han får visa sig från sin vackraste sida.
För den vet jag finns 😊

På vårt pensionat ........

Ja, alltså, vi har ett hundpensionat.
 - Vita Husets Hund och Kattpensionat.

Det har vi haft ända sedan mannen och jag bestämde oss för att sälja allt vi ägde och hade, starta ett hundpensionat och komma ut på landet och förhoppningsvis närmare naturen, och kanske hitta ett större lugn för oss och våra barn.

Vi hittade det mesta, utom kanske lugnet.
Det finns här, absolut, men jag tror inte helt vi tillåter det att blomma.

Vi startade pensionatet, och det är mitt heltids (och lite till) arbete fortfarande. Och vi skaffade hästar, höns, mera katter och några flera hundar.
Mannen jobbar heltid med annat och när han är ledig, så jobbar han också med pensionatet. Lagar fönster, klipper gräs, ordnar papper och renoverar på allt det som går sönder hela tiden.

Och medan vi gör detta går åren, och plötsligt har vi haft vår Hundhotell i 15 år!!
Barnen växer och testar att stå på egna ben. Störst har lägenhet och mellan flyttar in hos goda vänner i södra delen av Sverige.
Hon har med sig tre av husets vovvar, och hälsar på då och då tillsammans med dem.

Den ena, som är en extra speciell liten Prick, ÄLSKAR sin matte, vårt mellanbarn, över allt på jorden.
Hon älskar mellanmatte så mycket att om hon inte får vara med henne HELA tiden, så straffar hon oss andra med att bajsa på köksbänken eller på fruktfatet eller någons mobil. Allt är mycket noga uträknat för att Saga som hon heter, ska vägra ut sig hos oss, och det kan jag säga, har hon lyckats fint med.
Alla vill att Saga ska vara med sin matte.
Den andra lilla grejen med Saga är att hon har en grav ätstörning. Hon äter allt, och hon är smart. Tar sig fram ÖVERALLT, hoppar/låser upp/öppnar/gräver och får fatt i ALLT man kan stoppa i sin mage. Om detta kan du bla läsa HÄR och HÄR och  HÄR och HÄR  och phu, det finns mer men jag orkar inte.... !

Nåväl.
Nu är alltså Saga, hennes två kompisar och mellanmatte på besök, och när matte måste åka och handla och äta lunch ute var jag snabb, klok och smart - jag satte ner den lilla Älsklingen på pensionatet för att slippa bajskorvar i mitt kök.

Tänk så bra det fungerade!
Sen skulle jag bara rasta alla, och missade att en älskling smög undan och stannade inne på pensionatet....
 #stressadjobbarharvalparochärallmäntvirrig?

Och medan jag rastade och pustade ut lite efter alla valpningar, jobbet, handlandet och bristen på sömnen, njöt av solen och pratade med hundarna fixade Saga lite inne.
Ni vet, kollade soptunnan på jobbet, åt lite av det våra hotellgäster har med sig och icke att förglömma, personalens lunch.

Om ni undrar vad hon gör just nu, så tömmer hon magen. Den kan nämligen inte hushålla med allt magägaren stoppat dit, så just nu kräks hon som en räv och jag springer efter och torkar.

Suck, suck och dubbelsuck.
Men ha en fin helg alla - det ska jag också ha. Sen!!

Saga was here..... 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Och för att jag ändå vill försvara vår lilla jobbiga, envisa och ganska ofta -äckliga- sopätande, stjälande, bajsande hund, så får ni också texten om en av de finaste hundsjälar jag någonsin mött:

Läs mer om Saga, klicka här: Sagas Upprättelse

💓

Lördagsungar

Godmorgon!

I natt har vi tittat på stjärnorna, andats frisk lantluft, lyssnat till rävens skrik och mött familjens nya små barn för första gången.

Mamma Jonna har plötsligt förvandlats från den snälla, lugna och vänliga som delar säng, bädd och matskål med husets katter, till en Tigermamma, som vill ha korgen, ungarna och hela rummet för den delen, för sig själv.
Katter.Är.Icke.Välkomna. (Men gärna människor)

Bebisarna är en hoper söta sexlingar, fyra killar och två tjejer, alla med mycket hår, både de nakna och puffarna.

De ska ha kända musiklåtar på S, ni vet S.O.S, Singin in the rain och så vidare.....

Hejsan Världen! 

Jonna har ätit, druckit, rastat sig och nu ska alla sova.... 

Så här kan det se ut när en valp föds, och man låter mamman vara (nästan) ifred. Hon klarar allt själv, och man ska inte vara orolig att valpen är lite trött precis när den kommit ut. Den behöver lite tid att ta igen sig, hitta andan, klara att andas, och få värmen. 

Jag nyper den i nackskinnet för att jag vill se att den kan andas, och förövrigt får tiken ordna med tvätt och koll. (Det finns massor av tid för mig att kolla sen) 

Rosso betyder röd

Rosso betyder röd

Första soffhänget med mamma och nya kompisen Quizz.
Rosso är fundersam men positiv 

 

Visst har jag bloggat om att jag aldrig ska ha någon hanhund?

Ärligt talat minns jag inte om jag har det, virrig som jag är, men det är så i alla fall. Att jag inte vill ha hanhundar.

Så har det alltid varit, och den enda hanen jag haft hemma genom åren var dobermannhanen Kenzo, (Korad Multi CH MultiVinnare SPH I LP Jean Dark Kenzo Kastelli) som jämte husse nog haft epitetet ”Mannen i mitt liv”.

Så föddes King med buller och bång, om det kan du läsa HÄR  och HÄR .
Han bokades snabbt till utlandet och när han var färdig och klar att åka ändrade sig köparen och King blev kvar. 

King som liten plutt 

Jeflar vad sur jag var. Jag VILL.INTE.HA.HANHUNDAR.HEMMA.
Jag surade tills han debuterade på Kinesklubbens utställning och blev BEST IN SHOW, och så var jag glad ett tag, och då stack han emellan med en klabbe cert och en grejtans vinst på Crufts och däremellan växte det lite kärlek och så blev den hunden kvar. Hanen.

Jean Dark King For A Day
CC Crufts’18 Junior of the year’18 MULTICH NORDCH SECH NOCH FICH DKCH EECH BPISS BJISS NORDJW’17 SEJW’17 DKJW’17

Så föddes hans första kull sent förra året, och de var alldeles fantastiska. Det tyckte nog många andra också, för valparna bokades snabbt, bland annat min favoritson, som skulle till samma utland som pappa King en gång skulle till.

Och minsann om köparen inte bokade av sin valp några få dagar innan han skulle åka också. Så nu stod jag här igen med en hanhund som jag inte alls ville ha.

Ja, HERREGUD, nu blev jag inte bara jefligt sur, utan galet grinig faktiskt.
I alla fall så spelade det inte så stor roll hur mycket jag surade, valpen var kvar, och det roliga i det hela var att han också gjorde fin debut, nästan lika bra som pappa – med BEST IN SHOW 2 på specialen, bara BIR-Valp på SKK och innan han ens fyllt 9.5 månader hade han både CERT och BIR på kennelklubbens stora utställningar. 

Jean Dark Question Is "Quizz" 

Mailen har vällt in och andra vill köpa och själv surar jag.
Vad är det som gör att människor bokar, köper, väntar, mailar, ringer och längtar efter en valp som de sedan bokar av strax innan den ska åka? Jag fattar inte det.

Och vad är det som gör att jag bli så himla surig så jag minsann inte vill sälja valparna sedan, utan prompt sitta med de här gullisarna, som pinkar ikapp, är finnigt tonåriga, jagar brudar och bara tänker på sex??

Jag fattar inte det heller?

Tiden går, och vi hittar en snygg hane vi vill para med. Ursnygg. Fjärilar av magen över så bra det kan bli!
Fast det går inte att få till, för han bor typ i långtväck-i-stan. Omöjligt projekt att bege sig till det landet. Det går bara inte. Uppfödaren kan inte engelska, tyska, spanska, svenska, danska eller norska. Frågar vi för mycket orkar hon inte med oss. Och vi undrar tusen saker. Och vi vill para!!

Vi försöker och försöker och det går inte.
Så hittar dottern den alldeles strålande vackra lilla sonen till den här hanen. – Mamma, visst kan vi väl ha en hane till? En hit eller dit, det spelar väl ingen roll? Snällaaaaaaa....!

Jag skakar på huvudet och tänker, absoluuuut INTE, jag vill för bövelen inte ha hanar hemma.
Dottern tjatar, pratar om att vi aldrig kommer få in det där blodet då, för ska vi inseminera då eller?
Det vill jag inte heller, för det brukar liksom inte bli annat med inseminationer än vänta, önska, betala och tomma magar.
Hm. Okey då, vi köper valpen.

Dottern är överlycklig och jag vågar inget säga till mannen.
Inte förrän han anländer på svensk mark och just husse är den enda som kan åka och hämta. Dottern är nånstans och jag är någon helt annanstans. Pinsamt asså.

Husse-Hjälten hämtar, pussar och blir kompis. Alla i familjen gillar den lilla nya, som vi döper till Simba. Valpen gillar oss med, och försöker förtvivlat förstå hur det kommer sig att hans nya kineskompisar ser ut som kineser, men heter höns, katter, hästar, dobermann och greyhound. Han fattar absolut inte hur man går i trappor, i skogen eller upp och ned för en backe. Han lyssnar och lyssnar på det nya språket och kan inte för sitt liv förstå att när vi ropar Simba ska han komma.

Jag kallar honom för valpen ett par dagar för han ser ändå inte ut som någon Simba. Inte lyssnar han heller. 

Då bestämmer jag mig för att smygpresentera honom som familjemedlem och släpper härmed bomben att vi på Jean Dark efter ÅR med bara tikar har TRE HANHUNDAR, fast jag inte egentligen vill ha någon.....

Två av dem kommer från oss och den tredje -som vi presenterar nästa vecka- heter ROSSO som betyder röd, och han är mest bara min 😀💕

Det var en gång

Det var en gång en unge som ville ha en annan ras än mamman. Det ville förstås inte mamman, och det var ju ändå hon som bestämde. Mamman alltså.

De kom iallafall överens om att ungen skulle få träna på mammans hundar, så de åkte till ett land långt från SKK:s resultatlistor där barnet kunde få prova utan att mamman skulle behöva skämmas för något eventuellt utopiskt resultat.

När de kom fram till utomlandet, fick mamman genast syn på sin värsta antagonist OCH dennes hund. Som förövrigt var en ganska fin hund.
Hursomhaver, mamman tittar ner på  sin egen hund, som hittills ALLTID slagit antagonistens hund, vilket var behövligt för att mamman skulle må bra, man vill ju liksom inte ha stryk av vem som helst, och känner sig plötsligt orolig. Tänk... OM.... ?

Mamman betraktar ungen och tänker att det här går ju aldrig. En 12-åring kan ju inte gå in med en stor brukshund och vinna över den där slipade antagonisten?
Mamman vrider sig som en ål invärtes över tanken på att få stryk, och frågar ungen om hon kan tänka sig att låta mamman visa hunden.
Det kan inte ungen.
- Vi åkte ju ända hit för att jag skulle få träna. Du lovade!
Och det hade ju mamman gjort. Lovat.
Fast nu vill det där lovandet lämna in och ändra sig. Mamman suckar och gör något fult. Tar fram sammetsrösten och frågar om ungen fortfarande önskar sig en alldeles egen hund och ler när dottern ser stjärnögd ut, och svarar ja.

- Du får välja precis vilken ras du vill om jag får ställa ut hunden, säger hon storsint, och ungen hoppar högt av lycka.
- Lovar du?
- Ja, såklart jag lovar!

Mamman tävlar och tävlar och vinner och pillar på rosetten, och flinar åt minnet av antagonisten och förlusten och smakar många gånger på segerns sötma och nickar nöjt när dottern vill sitta vid ringside och titta på kräftbeten innan de kan åka till båten, och resa hela långa vägen hem.

Ungen pekar med ett litet bestämt finger på något luddigt, naket, prickigt odefinierbart och klargör att EN SÅN SKA HON HA!
Mamman kliar sig i huvudet och vet inte om hon ska skratta eller gråta. Hon skrattar. Hahahaha, vi har inte sådana där.... djur. - Vi har riktiga hundar.
- Aaa, säger ungen, och tillägger snusförnuftigt att snart ska de ändå ha en sådan där vad det nu är för något, för det vill hon ha, och du har lovat mamma. Hon tindrar stjärnögt och lyckligt upp på sin mor.

Och mamman vrider sig inombords och utanpå med för den delen, för ungen har ju rätt.

Pappan brukar säga att "Den som ger och tar igen, den är tjuvens bästa vän" Nu ångrar han nästan det, för vem i allsindar kan vara så korkad att den lovar dottern ett kräftbete???!!

Mamman får hursomhelst stå sitt kast, och det gör hon också, och så gör det första djuret-kräftbetet-monchichivalpen entré, och alla faller som käglor, och lilla ungen blir mest av alla hopplöst förälskad. I hela rasen. Hela tiden.
För den delen dröjer det inte länge innan mamman får sin beskärda del av bacillen också, och sen vet ni hur det gick, det bara rusade på.

Nu är det typ ganska många år sen ungen och mamman skaffade en konstig liten prick i grupp nio, och varenda dag, vecka, månad och år har varit roligt, spännande, utmanande och fulla av glädje! För tänk så fel en tjurig brukshundsmamma kan ha, och tänk vad rätt en lite unge kan ha, och tänk vad roligt man kan ha när man föder upp och gör saker tillsammans!

GRATTIS till oss Felicia, och till dig som var så envis, för annars hade jag inte kunnat sitta här ikväll och bli nostalgisk över hur nära det var att vi inte fått uppleva bland annat det vi fick i helgen:

JEAN DARK KING FOR A DAY

KNIPER CERT, CACIB, BIR OCH BLIR TYSK VINNARE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

(Och dagen innan där i Tyskland mjukstartar han med att få cert, cacib, BIM och titeln Leipzig Winner-19)
HURRAAAAA!! 

CC Crufts’18  MULTICH NORDCH SECH NOCH FICH DKCH EECH BPISS BJISS NORDJW’17 SEJW’17 DKJW’17 Jean Dark King For A Day 

SAMMA DAG I SVERIGE KNIPER SONEN,
JEAN DARK QUESTION IS SITT ANDRA CERT OCH BLIR BIM. 

(Quizz är 9.5 månader!) 

Jean Dark Question Is

Med en sån pangbrutta (Grattis Catalina och Nora) bredvid sig så går det inte att stå snyggt still, och myrorna i brallan och Quizz får sitta fint i stolta mammans famn 😊

OCH MER FRÅN TYSKLAND - NOVA ERÖVRAR CERT, CACIB OCH BIR OCH BLIR LEIPZIGVINNARE!!

DKCH FINCH SEUCH NOUCH DKJCH DKJW-17 SEJW-17 LEIPZIG W -19
Jean Dark November Rain 

Bebisplaner

Och så parade de minsann! 

Valpar om allt går enligt planerna får Annie sin tredje kull i juli. Guuuuud vad kul!! 

Mer info följer - inom kort.

Baby Annie 

Baby Annie 

Annie växer och tycker livet är härligt! Vi tycker hon är härlig 💜

Ett år och redan vinstrik 

Annie med sin son Jean Dark King For A Day och mamma Saga - Sun Hee`s I´m A Marionette

En stark familjelinje, snälla, kloka, sunda, gulliga och proppfulla med titlar. Här hemma har vi nu också Anniedottern Cora, (Jean Dark Only If) som verkar följa i samma tasspår som släkten

Annie är förvisso en utställningskantarell av rang,
 men mest av allt är hon vår högt älskade familjehund

Jefla skit

Det är sen kväll. Husse och jag ska kolla film.
Magen knorrar och vill ha socker/läsk/glass/onyttigheter

Bara det att ALLT smågodis konfiskerades och käkades upp av Annie under eftermiddagen. Bara pappåsen låg kvar och skramlade...

Glassen är slut och lussebullarna (HELA FEM STYCKEN!!!!) snodde Saga och ÅT upp. Helt jefla otroligt om ni frågar mig.
Yngsta dottern fångade henne mitt i akten, och hundkräket vägrade spotta ut en endaste smula.

Alltså. FEM lussebullar...! Hon är galet rund om magen nu, ganska dämpad, rapar en del och har nog ont.
Jag med, tom mage skramlar och känns obehaglig. Saga somnade och hade ingen lust att prata med mig. Tittade upp med ett öga och sade att vi kunde ha ett snack när jag inte var så sur. Va.

Dessutom är Felicia bortrest, och jag vaknade upp till detta i morse; 

Jag älskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundar Jag älskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundar Jag älskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundar Jag älskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundar

För den som vill läsa mer om Saga finns lite HÄR och HÄR och till sist, HÄR

Storleken har ingen betydelse

Så det så.

För en tid sen ställde de upp alla mina syskon, och Lillmatte fotade.

Tja, asså, hur svårt kan det va?
Jag kollade noga vad alla gjorde, och saken är den, det gällde BARA att stå och käka leverpastej! Plättlätt!
Några av de andra var trötta och ville inte - FAST de är stora! Trams. Jag bara väntade tills det blev min tur, och det var nära att det inte blev det.
Matte sade att jag var för liten. Och att ingen ändå ville ha en batterihund. Ha! Vaddå?!
Jag är alltid glad. Jag är alltid söt. Jag är svartast av alla. Jag är snäll. Jag älskar mat. Okej, och jag är lite envis.
Dessutom är jag lagom stor (enligt mig själv) och vem som är snyggast av alla syns ju lätt - jag såklart! Kolla nu när jag käkar leverpastej vad bra jag kan stå. Visst?
God jul på er!
/Nisse

Jean Dark Puff The Magic Dragon
Puffhane 6 v

Vill du läsa mer om Nisse?
Klicka  HÄR OCH HÄR


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Vår P kull består av sju puffvalpar, hur man nu kan få så många i en och samma kull...... Vi på Jean Dark verkar ju ha något i vattnet, det ska liksom ALLTID bli många av en sort.

Stolta föräldrar är Jean Dark Making Memories som har flera cert och utställningsvinster. Mamma är den väldigt kände och vinstrike Barbie - MULTICH Europeisk Junior Vinnare'15 Dansk Vinnare 17 Norsk Vinnare'16 RCC Crufts'18 Jean Dark Barbie Girl
Båda är väldigt öppna, framåt och stabila hundar som älskar mat, människor och att hitta på saker med sin familj


För den som vill se fler kommer några syskon här;

Jean Dark Puffcorn Makes You Pop
Puffhane 6 v

Puffy Kind Of Style
Puffhane 6 v

Jean Dark Pinch My Fluff I´m A Puff
Puffhane 6 v 

Jean Dark Practise Makes Puffect
Pufftik 6 v

Jean Dark Puff It Up Pinky Puff
Pufftik 6 v

Jean Dark Puffibly Maybe
Pufftik 6 v 

Är Du intresserad av en liten kompis till familjen - kontakta oss gärna, vi har några valpar kvar