 |
| Nyrup Bugt/Kattegatts hav |
Varje morgon får hundarna och jag en härlig och välbehövlig promenad
på stranden.
Innan de flesta vaknat travar vi iväg, och det är vilt, vackert
och alldeles underbart att gå en dryg timme jämte havet.
Idag hade vi vår första regniga dag, jag tror hela himlen har tömts över oss
här nere i Danmark under natten. Det luktade fräscht, fåglarna sjöng och daggen
glittrade i gräset. Jag orkade inte irritera mig över all min tvätt som ramlat
i en sandig hög, utan tog tjejerna och gick.
800 meter från havet bor vi, fågelvägen, jag tror minsann bolaget som hyrt ut
vårt hus har gjort en glädjemätning, för det tar minst 20 minuter att gå i rask
takt till vattnet. Men det gör inget, vägen ned är vacker och hundarna springer
glatt och mycket.
Ju mer vi närmar oss kommer havsdoften, ljudet från vågorna och frihetskänslan
tar fatt i själen. Hundarna njuter lika mycket som jag, äter maneter som
sköljts upp på stranden likt sushi, njuter av vinden som blåser deras öron åt
alla håll och plaskar i havet, lyckliga som småbarn.
De leker tafatt i sanddynorna, gräver sönder småbarnens sandslott från gårdagen
och smågnabbas över pinnar och annat de hittar.
Regniga morgnar som idag är vi dessutom nästan ensamma, och
möter bara enstaka flanörer.
Först var det den rosaklädda damen med labradoren. Han kastade sig ut i vågorna
med dödsförakt och äkta labbeglädje med pinne i munnen.
Efter någon kvart nickade jag igenkännande till shigongtanten, eller vad det nu
heter. Hon står oförtrutet i alla väder och gungar kroppen åt alla håll medan
hon spanar utåt, bortåt horisonten och in i sig själv. Hundarna blänger på
henne varje morgon och undrar vad hon gör, ja, ärligt talat så fattar inte jag
det heller, men hon verkar ju snäll, så de leker vidare i sanden.
Så är vi ensamma, och går barfota i vattenkanten, njuter av vind
och vattendroppar i ansiktet och vågorna över våra tassar och tår.
Sista biten av sträckan ser jag två badande damer. De plaskar som småungar, och
ser huldreliknande ut i diset och den vattenfyllda luften.
Sina kläder har de slängt i en hög på strandkanten, och när vi närmar oss
flyger en upprörd liten tax upp och skyddar sitt revir.
Mot oss. Jag tar tjejerna i varsin hand, och pratar lugnande med dem. Taxen
närmar sig, och hans mattar skriker irriterat från vattnet. Taxen får mer mod
av de svärande ägarna och närmar sig med stormsteg. Plötsligt dyker en hund
till upp från klädhögen, en storväxt modell dansk svensk gårdshund.
Minst lika arg som taxen tar hon sikte på oss, framförallt Tania och med allt
annat än solsken i blick satsar hundarna på att komma fram till oss.
Tanterna ropar och hojtar och inser att deras hundar absolut inte tänker
lyssna. De uppmanar mig att stå stilla och inte vara rädd. Deras hundar kommer
på sin höjd att nafsa men det är ingen fara, de är ju så små.
?
Nu är vi på vår årliga semester i Danmark, och med den nya lag danskarna fått (läs om
den i tidigare inlägg) känns det ju sådär måste jag säga.
Jag är förstås inte precis rädd att en tax och en korpulent gårdshund skall skada
min dobermann, men betydligt mer orolig vad min stolta vovve tycker om två små
elaka tvillingar (i själen i alla fall) som hoppar på henne.
Det är den som biter som kan anmälas, OCH faktiskt avlivas. Hm. Jag börjar
känna mig obekväm, och ser att det inte är långt kvar nu innan de arga är
framme. Men det gäller även mattarna. De har kastat sig upp ur havet, och fast
de nog är i pensionsålder och har en heeeeel del extrakilon på nacken springer
de ganska fort. Det guppar överallt.
Den ena får fatt i taxen och kastar honom under armen. På huvudet sätter hon sin
handduk likt en turban och så andas hon ut. Vi ser faktiskt alla lättade ut, och
jag samlar ihop mina tjejer för att gå vidare.
Tanterna vill prata.
Varför är den där spetsad på öronen vill den ena veta? Varför är den andra så
tunn, frågar de om Twiggy? Och varför kan du inte bara släppa dem så får de
lösa problemet själva, de är ju stora dina hundar du behöver ju inte vara rädd.
Säger den ena farmoderligt och blinkar åt mig.
Jag berättar om danska lagen, som duon aldrig hört talas om (? Hur kan de vara
ovetandes??) och om min rädsla att mina hundar skal bli inblandade i bråk. Jag
vill såklart absolut ha dem i livet när vi åker hem igen på lördag.
Det förstår damerna, och hittar nya samtalsämnen. Och ännu fler nya.
Ganska trevligt att resa med hund är det tycker jag. Vi träffar så många
annorlunda, roliga, mindre roliga och udda hundägare över hela världen.
De här två kommer jag aldrig att glömma. För det är inte varje dag jag står och
pratar med två spritt språngande nakna -helt obekymrade- nudisterdamer med hund under armen och handduksturban på huvudet. Med regndroppande himmel och vågor sköljandes över tårna.
Annorlunda känsla.
Indeed.
 |
Förskönande bild.
"Mina tanter" var nog 20 år och kilo mer. Överallt.
Dessutom var det snorkallt, regnväder och de hade inte en tråd på kroppen.
Men iallafall. Som mina döttrar skulle säga. |
