Blandraser, farbröder och funderingar

När jag var barn hade jag en farbror jag såg upp till. Ja, det gör jag faktiskt fortfarande, men den där tiden, som barn, den var just speciell.
Min Farbror var speciell.

Min farbror bodde i Danmark, han var sjöman, JÄTTEstor och hade en massa muskler. Minsann om han inte hade några tatueringar också, och ett härligt skratt i sitt alltid glada ansikte.
Min farbror var snäll, humoristisk och väldigt trygg. Jag älskade att få vara där han var, och hängde efter honom som en liten hund.

Där min farbror var fanns en massa spännande, och ofta ett knippe djur. Han hade söta, olika flickvänner, jag minns inte vad de hette, men jag minns att de hade hästar….
De hade katter såklart, och så fanns där alltid en hund eller två. Blandraser förstås.

Min farbror kunde allt om massor, och mest om djuravel. Han var självlärd, det förstår jag idag, men som liten såg jag honom som ett slags unikum inom husdjursavel, och absolut värd att lyssna till, och förstås att lära av.
Jag ville ju också bli uppfödare!

Åren gick, och den tik jag minns mest hos min farbror är Smut.
En blandrasfröken som snabbt övergick till att bli fru. Eller kanske ”Mamma” vore det bästa epitetet.
Smut var en salig blandning av allt man kan tänka sig, inget vet exakt men alla har gissat. Hon såg ut som en liten smäcker labrador/dobermann/stövarmodell, släthårig, black and tan och väldigt sunt byggd.
Jag minns henne som en fantastisk vän, alltid lös, alltid runt oss och alltid två trogna, bruna ögon med klok blick vilande på min farbror. Utom två gånger om året, då hon hade valpar och de kloka bruna istället betraktade en söt skock ungar.

För Smut hade alltid ungar.
Hon löpte två gånger om året, och då stod grannens herrar i kö utanför min farbrors hus. Eller ja, stod och stod, de satt, låg, smög och jagade varandra och förstås henne.
Avgick med segern gjorde oftast Hansen.

Hansen var en huskyblandning, stor, ful och jädrigt otrevlig. Han nafsade om man kom för nära, och var dessutom rätt skygg.
Alla trodde det berodde på att Hansen allt som oftast fick stryk av sin husse, och den teorin stämde kanske till viss del.
Egentligen var det rätt synd om Hansen.

Hursomhelst, Smut hade en förkärlek för Hansen och oftast var det han som avgick med segern och fick prinsessan och kungariket.
Eller ja, han tog prinsessan och sen drog han.
Efterföljande ansvar lämnade han åt den ömma modern, och vi såg inte till honom förrän sex månader senare då han hängde utanför huset igen.
Så där höll det på.

Smut fick en kull var sjätte månad, det var världens jobb och min farbror sålde de små efter hårt arbete och en massa kiss och bajs, hundmat och löften om att detta var SISTA gången!!
Ingen tyckte det var sådär vidare värst kul med alla dessa valpar, och trots min farbrors ihärdiga påstående om att det var BRA att han försåg Danmarks längtande familjer med sunda, friska och alltid bra sällskapshundar, tyckte nog vi andra i familjen lite synd om Smut.

Smuts husse föll till föga, och beslutade att hans tik bara skulle få max en kull om året. Familjen pustade ut, och alla kände sig nöjda.
Utom Smut, och förstås den trånande herr Hansen.

Kärleksparet kringgick de nya reglerna på alla vis, och Smut fortsatte få bebisar två gånger om året.
När den förälskade Smut låsts in i sovrummet på övervåningen, kastat sig ut genom fönstret, brutit benet och parat sig ändå, lärde jag mig en del om hundars fortplantningssdrifter.
De är faktiskt ganska svåra att rå på om man har otur.

Nåväl, åren gick och de små blandrasliven lämnade min farbrors hus i en strid ström. Familjen skakade på huvudet, själv njöt jag av att få uppleva valparna de gånger jag besökte mina släktingar, och söp i mig av alla lärdomar jag fick.

Bilden har jag stulit, men detta är som jag minns att det var :) 

Blandrasvalpar var förstås det mest sunda man kunde få fatt i!
Blandrasvalpar ärvde bara det bästa av sina föräldrar.
Blandrasvalpar var mentalt stabila.
Blandrasvalpar var inte inavlade idioter, med allergier, cancer, immunförsvarssjukdomar!
Blandrasvalpar var förstås bättre på alla sätt och vis än sina sönderavlade rasfränder hos kennelklubbarna.

Såklart jag trodde på det.
Såklart jag lyssnade på vad min Farbror sade.

Åren gick, och Smuts kullar innehöll färre valpar. Ganska bra, det var nog tufft för den lilla mamman att klara av 8-12 valpar två gånger om året, och jag tror nog att hon egentligen tyckte det var skönt den dagen hon faktiskt blev en kastrat.
Hennes husse gav med sig och såg till att hans ögonsten som veteran fick vara just veteran och inte mamma.

Smuts era som förälder var slut.
I samma veva var det också slut med uppvaktande kavaljerer runt huset, och det blev ganska lugnt och skönt.

Smut levde många år, hon var alltid frisk och sund – såklart, hon var ju en blandras! Jag minns inte helt när hon blev en Änglahund, men jag minns att det blev oändligt tomt, och att platsen bredvid min farbror liksom blev tom och halv.
Han såg ensam ut utan sin vackra trotjänare med de kloka bruna ögonen.

Smut var en fin bekantskap för mig, jag fick följa henne, se henne få barn, uppleva de små som växte och höra hur det gick för dem i sina nya familjer.

Jag växte förövrigt en del själv också, utvecklades och fick egna tankar.
Dem funderade jag mycket över i takt med att jag såg Smuts valpar som vuxna. Jag såg en del valpar som var sådär friska och sunda som just min Farbror pratade om.
Jag såg en del valpar som blev skygga, otillgängliga och som hade många rädslor. Min Farbror pratade en del om familjerna hundarna bodde i, hur de missade en del uppfostran. Själv mindes jag pappahund, herr Hansen, och hans osäkra och udda beteende.

Jag såg en del valpar som blev kloka och lugna som sin mamma och jag såg några som blev sjuka och fick problem som hörde till de raserna deras föräldrar bestod av.

Idag är jag vuxen. Jag har fött upp hundar i massor med år och lärt mig en hel del genom åren. Till exempel vet jag att en kull valpar ärver olika egenskaper från sina föräldrar.

En valp kan ärva mammas HD-fel.
En valp ärver pappas allergi.
En valp ärver mormors vackra färg.
En valp ärver pappas hjärtfel.
En valp ärver två avlägsna släktingars ovanliga färg, och skiljer sig från hela kullen.

Jag vet också att en valp kan ärva allt det bra från båda sina föräldrar, den kan ärva lite bra och lite dåligt, och det sorgligaste av allt; den kan ärva allt det dåliga från BÅDA sina föräldrar. ÄVEN en blandrasvalp!!
För så funkar avel.
ALLT är ärftligt. (Även det vi inte vill ska vara just det) :)

Jag ska ta några exempel;
Häromdagen träffade jag en blandras på mitt jobb. Han var stor, söt och hade gulliga ögon. Hans matte älskade honom överallt på jorden och hon var mån om att han skulle ha det bra. Den stora lufsen hade det inte så bra, han hade ont i alla sina leder – artros efter sin pappa, en stor rottishane. Och efter sin mamma, schäfertiken, matte valt som mamma till sin valp hade han fått en stor portion allergi.
Familjen trodde förstås på uppfödaren, de skulle få en FRISK valp. (Nåja, få och få, han kostade nästan lika mycket som en rasren hund, fast han hade inga försäkringar och ingen uppfödare som bryr sig idag, hans matte får klara sig ensam)

Förra veckan träffade jag en äldre kund som varit hos oss på pensionatet flera gånger. Hennes familj köpte henne dyrt (JÄTTEDYRT) i London. För just i London finns en uppfödare av den här… ”rasen” Coccapoo hette det visst? Och just den här uppfödaren, av just den här rasen, i just London, har en sådan TUR – eller enligt egen utsago- skicklighet, hen föder nämligen  INTE upp hundar med problem.
Den lilla tiken har ärvt det mesta av sin pappa pudelns päls och det värstaste av värsta av sin cocker spanielsmammas hårlag också. Hon ser helt enkelt ut som ett HÅRMONSTER och hon blir väldigt begränsad om hon inte blir lämnad på hundtrim många gånger varje år.
Ja, hon har lite annat också, skyggt beteende, och lite problem med sin sköldkörtel, men annars är hon frisk och älskad av sin familj.
De ville verkligen ha henne, och är beredd att lägga mycket tid på sin lilla söta hårboll.
Som de köpte från London för över 45 000 kr!!

Nästa exempel är Ludde.
Han är en blandning av borzoi, bordercollie och dobermann.
Ludde ÄLSKAR att springa. Ludde ÄLSKAR att jaga! Han har sprungit ifatt och dödat flera rådjur, så hans husse har honom mest i koppel nu för tiden. Ludde älskar sin familj också, och han har ett avvaktande sätt. Jag tror att Ludde kan bitas om han blir rädd och jag tror att han lätt blir rädd.
Jag tänker när Luddes husse lämnar över kopplet till mig för att åka på semester, att det är svårt att vara Ludde.
Det kan inte vara lätt att vara jakthund, vallhund och vakthund i en och samma blandning. Jag tänker att om Ludde vore en människa skulle han ha klippkort hos en terapeut…

Sedan har vi Stina.
Hon är en blandning av karelsk björnhund och en jämthund.
Stina är också älskad, omhuldad och glad.
Hennes familj jagar med henne, och de är lika glada de. Stina är sund, frisk och trygg.
Stinas matte kollade upp de registrerade föräldrarna i SKK:s hunddata innan hon köpte Stina, som förvisso är en blandras, men ett inte medvetet avelsarbete utan mer en ”olyckshändelse”.
Hennes mamma och pappa blev kära där på kenneln de bor, och så ordnade de egna små valpar, utan sina ägares inblandning.
Sånt kan hända, och då är det bra att göra det bästa ut av det.

För en tid sedan hade jag en diskussion med en bekant. Han hade samma åsikter som min farbror en gång i tiden hade.

”Men Jeanett, FATTAR du inte att blandraser är SUNDA?” utbrast han indignerat när jag luftade min åsikt om avel.
”De är helt enkelt inte sönderavlade”.
Han skakade på huvudet och log lite nedlåtande, precis som min farbror gjort för många år sedan när jag var liten flicka och kom med någon av alla mina miljoner frågor.

Fast nu hade jag ingen fråga.

Jag gav min bekant ett räknestycke;
Du ska köpa valp och kan välja på några kombinationer;

1. En goldentik som är champion och frisk och sund paras med en lika fin goldenhanne.
Uppfödaren har gjort allt man ska, och valparna har dolda fel försäkring och förstås livslång support från uppfödaren.

2. En frisk goldentik paras med en blandrashanne som ingen vet något om. Valparna kostar 15 000 kr så man tjänar ju några tusenlappar om man tar här och inte från kull 1…?
Inga försäkringar eller garantider finns, och uppfödaren träffar man en gång när man hämtar valpen, och sedan aldrig mer.

3. En goldentik paras med en jakthund. Valparna blir galet söta och är förstås väldigt unika. De är unika inuti också, speciellt de valparna som ärver mammas apporteringsgen och ”will to please”  blandat med pappas go och lust att jaga på egen hand.

Valparna har inte heller någon dolda fel försäkring eller engagerad uppfödare med sig.

4. En goldentik med artros, Hd C och allergi paras med en risenhanne med Hd A. (En A hanne har valts för att uppväga tikens fel..... )

Uppfödaren hävdar att det är toppen med riesenpälsen (För valparna kommer inte fälla, hur hen nu vet det?) och den arbetande mentaliteten pappa brukshund har (Som de kommer att ärva?) och de kommer vara toppen på bruksplan (Eh?!)
Dessutom blir det friska och nedärver allt de som är bra för så är det med blandrasvalpar.

Jahaja.

Nåväl.
Hur gick det då för min farbror?
Jo, han köpte boxer, och hade den rasen i många år.
Jag lyckades få honom att ställa ut sina tikar och meritera dem innan han –med min inblandning- hittade fina och trevliga hanar hos duktiga uppfödare som hjälpte honom framåt som uppfödare.
Några fina kullar föds upp i hans hem, innan han beslutade sig för att byta ras. Han tyckte trubbnosarna blivit för ”platta”.
Idag har han sin ”favoritras” igen – en blandras (med hemmagjord stamtavla), och han föder inte upp.

Jag har med mig mycket av lärdomen han gav mig på vägen, men också mina egna erfarenheter under alla år som uppfödare, samt som pensionatsägare genom åren, och med ett väldigt stort antal rashundar, samt blandrashundar på näthinnan.

Personligen tycker jag medveten blandrasavel är en styggelse, falsk varudeklaration och helt enkelt bara för dumt.
Det finns inte ett enda bra argument för att hålla på med det tycker jag. Inte ett enda som jag hört hittills i alla fall. 

Semester

Ja, vi har semester, vår vanliga, årliga, härliga och soliga vecka i Dejlige Danmark.
Tillsammans med bästa vännerna och en hel hög med hundar har vi hyrt ett hus nära havet som vi fyllt med god mat och skratt. Mest är vi förstås ute och samlar minnen till resten av året.

Uppdateringarna den här veckan blir nog lite si som så. Men snart är jag back J

Dejlige Danmark

Dottern och hennes ögonstenar

Stillsam morgonpromenad

Och en stilla solnedgång




Klicka här och se våra strandvovvar njuta av kvällen

Jacques. Dobermannhistoria

Jacques Van Roveline, med sin ägare, Irene Idlund (tidigare Söderstedt) Kennel Swedob´s
Avkommor från v
Fresco´s Shiro Stingray, Jean Dark Exlusive Echo, Jean Dark Jean Jacques, Giovanni´s Dion Dynamic

　
Jacques V Roveline föddes 1 april 1985 på den världsberömde kenneln Roveline, hemma hos Roland och Eveline Beunekens.

Han exporterades sedermera till Irene och Lennart Söderstedt (numera Idlund) på kennel Swedob´s.

Jag såg honom första gången, 1986, av en slump, när han tittade fram bakom gardinen i ett av gästrummen. Genast frågade jag Irene om den vackra kuperade hanen, och med en suck visade hon honom.

Han var tänkt att vara en hemlighet en stund till, då han hade just kommit hem från karantänen och var ung, oerfaren och gänglig.

Jag blev huvudstupa förälskad, och bestämde mig där och då för att använda honom om jag någon gång skulle para min unga bruna tik.

Jacques var fallen efter Hertog Alpha Le Dobry och Hattie V Roveline.

Tunga och välkända namn i dåtidens dobermannvärld. Han själv visade också framtassarna, och framgångarna avlöste varandra för honom. Mest berömd blev han dock genom sina avkommor.

Flera av dem dominerade dobermannvärlden totalt, under många och långa år. Därefter tog hans barnbarn vidJ

Nämnas från oss bör (jag har inte orkat skriva ut titlarna, men samtliga hundar finns i vårt galleri)  :

Jean Dark Jean Jacques

Jean Dark Exclusive Echo

Jean Dark Explosive Esso S

Jean Dark Elisabeth Arden

Samt inte minst Frescos och Giovannis framgångsrika N, S och G kullar. Flera vinstrika hundar efter honom fanns förstås, och många av dem hade själva stor inverkan på vidare dobermannavel.

Jacques hade otaliga avelsgrupper, många, många gånger BIS på stora utställningar och slagen endast av sin egen dotter Jean Dark Elisabeth Arden och hennes barn. Jacques barnbarn.

Jacques blev en gammal hund, och var under hela sitt långa liv frisk och sund.

Vi har fortfarande sperma efter honom, och hoppas en dag kunna bestämma oss för vilken tik vi skall försöka få valpar efter honom med.

En helt fantastisk bild, på en fantastisk grupp hundar!
Tyvärr vet jag inte namnen på samtliga, men de jag minns är från vänster:
Pappa Jacques. Giovanni´s Dion Dynamic, Jean Dark Explosive Esso S, Jean Dark  Exlusive Echo, Fresco´s Shiro Stngray, Jean Dark Elisabeth Arden, Tomas visar ?, Aina visar ? Anette visar? Anita visar? Fresco´s Sensational Stacey

Minnenas Arkiv

BILD tagen alldeles i början av 1990
Från vänster Björne med Roya, Liselotte med Elin, Jeanett med Tania och Anna-Karin med Jonna. 

Jag gillar inte att städa, men tvingade mig själv häromdagen till lite nytta.
I en bortglömd gömma hittade jag massor, massor med historia! Gamla bilder, minnen, glädje och upplevelser låg där, i massor, mitt framför ögonen på mig.

En härlig bild på fyra generationer dobermanntjejer måste jag nästan visa här:-)
Från höger:
INTUCH SUCH LP Swedob´s Romantic Reply - Jonna även kallad, som blev 15 år gammal
LP IDC sgr Avel Swedob´s Nina Ricci - den bruna dottern Tania som blev 10 år
LP SPH I SUCH INTUCH NUCH SV-95 KBHV-95 SDV-97 SDV avel 95,96,97 & 98 Jean Dark Elisabeth Arden - Vinstrik och välkänd dotterdotter Elin, som blev hos oss i 10 år.
LP Jean Dark Royal Secret- Dotterdotterdotter:-) Roya, som också kom att föra sitt blod vidare hos oss. Även Roya blev en gammal hund, men jag minns inte exakta åldern.

Kuriosa är att samtliga hundar från Kennel Jean Dark (utom vår H-kull) på ett eller annat vis har dessa ovanstående hundar i sina linjer:-)

Ps, Och nej, det blev visst inte så mycket städa. Jag hittade nämligen MASSOR av bilder. Vill ni se mer?

”Det finns ingen medicin i himlen”

Idag glömde jag att ge Cola medicinen.

Lilla Colamannen, han äter medicin varje dag. Specialfoder för sin trasiga kropp, och piller som är ett måste för att hålla sjukdomen i schack.

Fodret smakar väl sådär, Cola är måttligt förtjust i maten han får. Idag fick han kattmat på burk till frukost, och smörgås med leverpastej.
Sådan mat får han inte äta, för då blir han sämre - får ont, blir trött och kissar inne…..

För några år sedan blev vår friska lilla levnadsglada kille plötsligt trött, ledsen och olycklig. Han gick ned i vikt, skrek av smärta bara han rörde sig och såg mest ut som en spillra av sitt forna jag.
Cola var sjuk. Jättesjuk.

För att göra en lång historia kort, besökte vi fyra djurkliniker, specialveterinärer och hamnade slutligen på Ultuna.
Vi fick veta att vår tappra Skrutt hade akuta njurskador, och att avlivning var enda utvägen.
Colas Lillmatte vägrade, hennes allra mesta och bästaste kompis i hela universum fick INTE dö.

Och det gjorde han inte. Cola kämpade, slogs och använde all sin envishet till att krya på sig.  Han fick en massa vård, en massa mediciner och han kostade en massamassa pengar. (Värt varenda öre)
Han började äta, gick upp i vikt och plötsligt hade vi vår gamla Colaman tillbaka.
Han som fångade möss i huset och dödade dem lika snabbt och självsäkert som den värsta yrkesmördare, han som kurtiserade våra dvärgpinschertikar värre än den värste casanova.
Han som sprang på lätta tassar, flög över backen, simmade med barnen på sommarloven, delade ostbågar med tonårsdottern och somnade i hennes famn under täcket, varje natt.

Cola fick tillbaka sitt gamla liv. Nästan i alla fall. Han orkade inte mer gå på långa promenader, och han kunde knappast vara ute i kyla, fast han fick en megatjock, varm och fin overall.
Men det gjorde inget, han fick bara vara, och det var han bra på. :-)

Till slut kom ändå dagen vi alla fasade för, och förberett oss på. Dagen som man inte kan förbereda sig på. Fast man tror det.

Lilla tappra Colamannen var glad ända till slutet, han frossade i sin festfrukost, dansade in hos farbror doktor, visade sina konster -”sitt, ligg, spela död, vinka och hoppa” - och tuggade glatt i sig belöningsgodisar som tack för showen.
Om han förstod vad som skulle hända, visade han det inte, utan kramade Lillmatte fint tillbaka, stoppade in sitt lilla huvud i min halsgrop och kanske viskade han adjö?

När han fick sprutan sov han redan tungt av allt lugnande, och han märkte inte att vi alla ville skrika STOPP och slita ut kanyler och sprutor och bara springa vår väg med honom innanför jackan.
Han hörde nog inte att jag oroligt funderade över att jag glömt att ge honom hans morgonmedicin, och min fråga om kanske Änglarna ger honom det där i Nangijala?
Och dotterns svar ”att det finns ingen medicin i himlen, mamma.
För där är ju ingen sjuk.”

Finaste Jean Dark Coca Cola 

2004 - 2012  

Linns lilla bästaste kompis. 

Knappa fyra kilo tung. Men full av kärlek

Cola

Bästis med Luringen

Kompis med alla:-)

Simmar med tjejerna

Fånga råttor med syrran är skoj! 

Hejdå, Lilla Colamannen - fortsätt sprida glädje runt dig!
Vi saknar Dig så<3 

Nu grät jag en skvätt... Och klichén "Hunden, människans bäste vän"

Som uppfödare får man vara med om mycket. Det mesta är livsbejakande, spännande och utvecklande. Jag får leva näranära andra individer, andra själar, på gott och ont. 

Mina barn får lära sig om livet, att Moder Natur ger, och att hon tar. Oftast är det positivt att dela vardag med alla dessa fyrbenta vänner, och de fyller en viktig funktion i vår -mestadels- stressade vardag. 

Som uppfödare får jag också en inblick i andras liv, och ta del av deras upplevelser med sina hundar och katter från oss. 

Ibland är det tungt och svårt, kanske har något djur vi sålt blivit sjukt, och en valpköpare är arg, sorgsen och besviken. 

Ibland har någon fyrbent flyttat till Nangijala, och den ledsna familjen hör av sig till mig. Det svider alltid i hjärtat att höra om andras förluster, det är något vi uppfödare så allt för väl känner till. 

Ibland får vi vara lite terapi för allt möjligt, tex "jobbiga unghundar-den-kommer-aldrig-att-bli-normal-jag ger-upp-varianten. Hundar som inte vill göra som ägaren vill, eller kanske ägare som inte tycker de hinner allt man bör med en brukshund. Valpköpare som vill utbildas och behöver stöd och peppning, eller kanske bara människor som behöver prata om allt möjligt och omöjligt, eller bara få information om våra underbara raser. 

Häromkvällen fick jag ett brev som berörde mig mycket. Ett brev som så fint beskriver den oerhörda kärlek som kan uppstå mellan människa och hund, och återigen, varför just hunden är vår bäste vän. 

Jag har haft många hundar, och detta extrema, speciella band uppstår med några av dem. Det är de man älskar alldeles extra mycket. Och De Älskar tillbaka. Alltid. 

Min valpköpares rader är fantastiska, kärleksfulla och framförallt starka. Jag hoppas de kan få oss alla att tänka efter, och försöka vara våra fyrbentas bästaste vänner tillbaka. För det är de värda. 

Jag har ändrat namnet på de inblandade hundarna till X och A. 

Stort TACK till X och A:s matte, som lät mig publicera hennes brev. Jag är stolt och glad över Ditt fina brev, och oerhört glad på Dina vägnar att Du mår bra och lever! 

Hej Jeanett!

Vill bara skicka ett mail till dig, för att tacka dig för att du gett oss X. Våran första, våran prins.

Idag räddade han antagligen mitt liv. Hade det inte varit för honom, hans är ärlighet, hans selektiva vakt och hans otroliga förmåga att läsa människor så hade jag kanske inte levt eller i alla fall inte vart den jag fortfarande fick vara- tack vare honom.

Han är misstänksam- visst det kan ha sina nackdelar och folk uppskattar inte alltid hans sätt att betrakta och analysera. Han är jättestor och vissa tycker att han är rent av skräckinjagande- folk byter sida av vägen och mammor med barnvagnar vänder i motsatt riktning(fast han bara vill slicka glassen från deras ansikten:)).

När han känner att han måste låta, låter det mycket, som en dinosaurie, och alla varelser som har har flykt i sig drar sin kos.

Att han är så otroligt positiv och entusiastisk kan ibland slå över till "jobbig".

Men hans stora bruna ögon, hans klokhet, hans enorma hjärta och all kärlek han ger. Hur han tar hand om A som att hon vore hans egen avkomma. Han leker så försiktigt med henne, springer vid hennes sida, och varje gång hon klarar någonting hon inte kunnat förut, kan man nästan se stolthet i hans ögon. Från första dagen hon kom, tills nu, har det aldrig funnits konkurrens. Han har aldrig tävlat om uppmärksamhet, bara älskat henne.

Hur han ligger på min kudde och snusar mig i nacken varje natt, trots att det är sommar och 30grader varmt kryper han in under mitt täcke. När jag vaknar ligger han där, tittar in i mina ögon, ger mig en puss på munnen. Sträcker på sig, smyger förbi A (han vet att hon är morgontrött och inte vill bli störd) och kilar före mig ut i badrummet, han vet att det är dit jag går först. Lyckligt skuttar han ut på tomten, rusar av sig all energi, flera varv runt huset, för att sedan följa mig på morgonpromenad. Flera gånger tittar han upp på mig, för att säga att "det är bara du och jag".

Hur han stadigt följer mig vart jag än går, min skugga skulle svika mig innan än han. När jag kommer hem är han alltid överlycklig, som att vi inte setts på evigheter... Han tittar på mig med dyrkan! Hur kommer det sig att jag förtjänat hans eviga, konstanta och villkorslösa kärlek?

Du förde oss tillsammans. Jag vill att du ska veta hur mycket det betyder. Du har också gett oss A, vår bebis, som vi älskar så löjligt mycket. Om inte du fanns hade inte vår familj existerat i den perfekta form den antagit nu.

Ikväll råkade jag ut för något fruktansvärt. X, av någon anledning, kände av det- som att vi är länkade tillsammans trots ett avstånd på säkert en kilometer. Han tog sig på något sätt ur huset, och räddade mig. Kanske var det mitt skrik. Det är helt sjukt, som en film. Och folk tycker illa om dobermanns...

Jag kan inte ens beskriva hur mycket han betyder för mig.

Tänkte att du säkert vill veta vilken fantastisk individ du född upp. Han är perfekt. Dobermanns får spela skurkarna i alla filmer. Från stora Hollywoodfilmer till löjliga barnfimer med animerade hundar som kan prata, så det är inte så konstigt att samhället får en skev bild av dessa fantastiska hundar.

Egentligen är de hjältar.

Mvh,

Plötsligt är de här

Men det blev inte som vi tänkt.

Mamma Ellas förlossning startade ganska abrupt. Det hela såg dock normalt ut, och jag var vid gott mod i många timmar.

Ella jobbade och slet, alldeles för mycket, och plötsligt såg det hela inte alls så positivt ut i alla fall. Vår veterinär kontaktades, och mitt i värkarna blev vår stackars mammahund inforslad i bilen, och körd till djurkliniken.

Röntgen väntade, och snabbt kunde man konstatera att en tjock, biffig sak satt fast som en propp i förlossningskanalen. Den gick inte att rubba, inte heller att dra ut på något vis. Vår trötta och oroliga mammahund blev sövd, och öppnad.
Operationen gick bra, men blev stor, livmodern fick två enorma hål, den där ”proppvalpen” var svår att få ut - han satt i kanalen, inte i livmodern, där syskonen fanns….

Men ut kom han, och strax efter fiskade veterinären fram hans systrar. Alla valparna var pigga, men lite omtöcknade.
Det var Ella också, och hon mådde ganska dåligt när hon vaknade upp ur dimmorna. En del hundar klarar sig ganska bra genom en operation, och en del klarar det mycket sämre. Fina Bellan är nog en sådan. :-(
Vi åkte hem, med mor och barn, och till en början såg allt bra ut.

Tyvärr tillstötte komplikationer, och Ella orkade inte ta hand om sina nyfödda små ungar. På vägen miste vi den stora hanen, och kvar blev bara flickorna. Vi hjälpte förstås allt vi kunde, men trots 24-timmars skift vid valplådan blev inte Ella bättre.

Vi tog det svåra beslutet att låta mamma Ella åka hem till sin familj, och hela kropp och själ.
Vi fick dispens från både Svenska Kennelklubben och Svenska Jorbruksverket på få timmar, (enligt svensk lag skall en hundmamma ha tillgång till sina små i åtta veckor)
Och kvar hos oss blev hennes små nykläckta ungar som plötsligt stod utan mamma.

Jag har haft många kullar. Många små hund och kattbabysar, men aldrig helt moderslösa valpar.
Det kändes tröstlöst, svårt och mycket motigt. Efter att ha vakat vid de små och mammahund dygnet runt i många dagar, var jag så trött att jag såg stjärnor.
Vem skulle mata de små? Vem skulle pussa på dem, och vem skulle tvätta dem, massera magar och lära dem hundspråk? Hur gärna jag än vill är jag ju faktisk (bara) en människa…

Vi försökte mata de små med ersättning, något som inte mottogs med entusiasm. De rynkade sina söta ansikten med äcklade miner, skrek och försökte värja sig. Jag kände paniken komma krypande - vad gör man?!

Forts följer

Minnen

Åren går. Flyger och är plötsligt bara minnen.
År 2000 föddes vår sista dotter, och året därpå blev Uno till.

Vår lilla tvåbenta blonda yrhätta for runt i livet, stod sällan still och var alltid glad. Hennes pigga kornblå ögon fick med sig det mesta av det som hände, och benen bar henne dit hon ville i snabb takt.

Det som inte tar livet av en, stärker en har jag fått veta. Och att dela vardagen med en social, nyfiken och påhittig unge, busigare än Emil i Lönnerberga har mången gång fått mig att dra en lättnadens suck när den lilla prinsessan stängt sina oskyldiga blå för natten.

2001 föddes vår U-kull, och här utmärkte sig lilla truliga, stabbiga och envisa Uno från första stund. Han var nummer ett, därav namnet,
och han visste det själv också. :-)

När de andra valparna fick mat var inte alltid Uno med. Efter idogt letande återfanns han ofta på sin sedermera favoritplats, inne i våra fruktbuskar. Där satt han gärna och studerade grannarna när de hastade förbi till hus, hem, arbete eller kanske buss. Han kanske lekte en stund med några av alla fina pipdjur, eller stökade lite inne på döttrarnas rum. Så kom han rultandes när han hade tid. Helt enkelt.

Uno stannade inte hos oss, utan blev en högt, högt älskad bästa kamrat hos våra goda vänner, Ammi och Anders.
Uno älskade allt och alla, och mest i hela världen sin tvåbenta mamma. :-)

Som en parantes i Unos liv, måste det också nämnas att han var otroligt framgångsrik i det mesta han företog sig. Titlarna ramlade in, och han visade framtassarna både vad gäller mentalitet, arbetsduglighet och skönhet.
När han föddes där, en sensommardag i augusti utmärkte han sig också direkt. Han hade nämligen en högst annorlunda svans. En mycket annorlunda, kort och ganska ful knorr.

Många är de som tittat lite extra, funderat över Unos svans och kommenterat den. Men för alla oss nära Uno, var han så oändligt mycket mer, än sin udda, lite fulannorlunda Knorrsvans. :-)

För mig har alltid Uno varit en underbar representant för dobermann rasen. Vänlig, klok, nyfiken och väldigt arbetsglad.
Han var också otroligt envis, något vi såg redan då han tultade runt i valplådan hemma hos oss.

Men en annan sak hände också. Mellan vår lilla uppfinningsrika Kajsa Kavat och den trofasta och kraftfulla stora dobermannhanen växte det fram ett fantastisk samspel.

Ingen annan än Sofia kunde gå med stora Uno utan att han drog ett endaste gram i kopplet. Han gick försiktigt och höll koll så att den lilla aldrig snubblade.
Ingen annan kunde kommendera, pussa, kladda och bara älska honom så mycket som vår yngsta kunde.
Sofia kunde ge Uno order till höger och vänster, och han uppfyllde dem alltid, vänligt och lite lojt. Nästan som om han hade ett litet överseende smajl i sitt ansikte.
Jag är säker på att han med sitt stora, vänliga hjärta kände sig som en ”extrahundfarbror” åt henne, och det var alltid fantastiskt att se hur härligt barn och hund kan ha det tillsammans.

Idag är vår dotter snart en tonåring, och Uno är en änglavovve i Nangijala. Men jag minns honom så klart och tydligt när jag sätter mina minnen på pränt, så tydligt att tårarna nästan letar sig fram i ögonvrån.

Men Uno skall man inte gråta över, man skall le åt minnet av den Underbara hunden, som gav oss tvåbenta så många minnen att få ha, resten av livet.

Tack Ammi, för att jag får skriva om din och Anders finaste Uno.

Vår katt Lady har sju ungar. Överallt.....

För en tid sedan fick vår katt, Lady, sju ungar. Sju ungar är väldigt många, och det gick ingen i familjen omärkt förbi. I vårt någorlunda lugna hem flyttade det plötsligt in sju små skrikande krabater.

Den första tiden pep och gnydde de av hunger, tror jag. Mamma katt hade det lite si som så med mjölk. Om det kan man läsa lite längre ned.
Något senare gnällde och pruttade de av magont. Vi tror det beror på Ladys ensidiga kost…?
Efter en massa trixande kring det hela löste sig allt, och fridens lilja sänkte sig över det lilla katthuset i två dygn.

Två dagar och två nätter med lugn och ro, gudaskönt, och det värsta är att man hinner vänja sig vid sömn och vila:-)

Men så började det.
Lady beslutade att hennes bo var dåligt. Jättedåligt. Alla kattungar måste ut och bort, pronto!

Hon började med att flytta sina små till yngsta dotterns rum, till en liten hundbädd nedanför elementet.
Jag städade hennes gamla bo till perfektum, och flyttade tillbaka den lilla familjen. En timme senare snubblade vi på en ensam baby på vardagsrumsgolvet. De andra hittade jag i dotterns rum igen.
Jag bar tillbaka sjulingarna, förmanade Lady att stanna, och stängde dörren till det så åtråvärda rummet.

Hela familjen, katter och hundar sov gott den påföljande natten, och jag vaknade med ett ryck av att det kändes konstigt och tyst. Klockan var 05:00 dagen. Inga kattungar låg i boet.
Upp och leta, vårt hus är stort, och man hinner fundera mycket på var de små är när de ingenstans finns.
Klockan 06:00 återfanns de i en papplåda i pannrummet. Alla bars upp till korgen, återföljda av en grinig mamma.
Vi stal oss till en liten vila innan sju, och när klockan ringde var det dags igen. Kattungeletardags.

Nu hittade jag alla i min handväska (!!) i ett skåp. Suck.

Vi beslöt att stänga in kattrackan och ungarna, för att alla skulle få lugn. Som sagt så gjort, och lugn fick vi. Men en olycklig kattmamma, och dörren öppnades igen. Kattungarna flyttades på morgonen till andra dotterns rum, och vi flyttade tillbaka dem. På seneftermiddagen låg de utspridda i vårt stora kattklös, och jag blev nästan hysterisk…. Det är ju högt, ända upp till taket!
Vi hittade små svarta kattungar, och en vit, i bastun, i soffan, i hundkorgarna, i pannrummet, på flickornas rum och i förrådet under trappan. När jag vaknade en morgon hade jag sjuklingarna under täcket, på kudden och hängandes i madrassen. Vi förstod alla att Lady var missnöjd med sitt utvald bo, och lät henne få bestämma, slutligen. Fru katt valde biabädden nedanför min säng, den plats som är dobermannens Jennas sovställe sedan första dagen hon satte tassarna i vårt hus.
Nu stoltserar det istället - sex svarta, och en vit baby där, tillsammans med en spinnande, nöjd och glad mammakatt. Och vad kan man lära sig av detta, jo, försök INTE mästra en katt med ungar, hon bestämmer absolut helt och hållet hurvadnärochvarför hon skall bo och ta hand om sina små. Bara att kapitulera helt enkelt.

Plötsligt snubblar vi inte på små korviga kattungar i mattan på golvet. Det trillar inte ut små kåldolmar ur handväskan, och i mina linneskåp finns bara just linne. I pannrummet piper inga babysar, och hundarna upptäcker inte förvånat att det ligger kattungar jämte dem i soffan. Väldigt skönt för oss alla faktiskt.

Kanske kan vi alla få ro och sömn, när Jenna accepterat att hon -temporärt måste låna ut sin säng och plats för en tid framöver…. :-)
För nu har vi en suckandeklagandeochmissnöjd fröken hund om definitivt visar sitt missnöje med situationen…

Det är Kuuuuuul med djur. Hm