Alla borde ha en dobermann

För de är underbara hundar.
Och världens bästa lekkompisar. Dessutom kan man vila på dem. Klättra på dem. Eller bara reta dem :-)

Dränkta råttor

Ett dagligt inslag i mitt liv är långpromenad med hund. Mina hundar och jag går 1-2 timmar varenda dag, i ur och i skur. Över stock och sten, åkrar och äng.
Jag har gått som ung, med och utan barn, och nu som mer, bättre begagnad :-)

Alltid är det underbart att vara ute med hundarna, och alltid är det härligt att komma hem och vara härligt motionerad samt ha trötta och nöjda hundar.

Idag fick vi sällis av dottern, regnet och bästa kompisen så vi blev ganska många :-)

Jean Dark Lady In Red
Jean Dark Chiquitita
Suanho´s Minnehaha
På armen - Sun-Hee´s Im A Marionette
Sobers Trussardia
Jean Dark Noa Perle
Tania de Akido San
Jean Dark Gossip
Jean Dark Timeless

Whats in it for me

Så tänker ALLA.

Ta en titt i din spegel.
Ta en titt på din hund/katt
Ta en titt på din partner/kompis/barn eller vän.

I föreningssammanhang - Ta för all del en titt på dina kollegor inom samma gebit. Eller är de kanske konkurrenter?

Hur som helst - ALLAALLAALLA tänker "Whats in it for me"
Det har de-vi-man alltid gjort, och det gäller att hitta nyckeln kring det. Vare sig du skall interagera med ett djur eller svårare ibland - en människa.

Den här videon är bara såååååå bra! Jag har alltid försökt få hundägare att förstå att hunden (och vi själva för den delen) tänker just så. Speciellt när någon slår fast att "Min hund skall gå fot utan belöning!"
"Min hund skall komma i alla lägen, INTE jaga!"
"Min hund skall helt enkelt lyda"

Jojo.

Från himmel till helvete. Fast tvärt om.

Jösses så träligt livet kan vara ibland.
Som igår.
Svart liksom.

Vi försökte upprepade gånger att få  (de dumma) hundarna att para sig. De stirrade på oss (dumma) människor som lade oss i, och bestämde sig själva. För att INTE para.
Fan också.

Så gick strömmen, och plötsligt var vi utan vatten, värme och el.
Om man är utan vatten och har ett hundpensionat blir det liksom liiiiiite jobbigt. Lägg till fyra hästar på det och några katter med ungar så blir det lagom kul.
Och ja, icke att förglömma, tonårsdöttrarna som barabara MÅSTE surfa och duscha. Ja, livet blev liksom ganska svart. I ordets alla bemärkelser.
Och festen vi skulle på, husse och jag, den var det bara att glömma.

Vän av ordning tycker kanske att man kan åka utan sin festblåsa, men jag vet inte jag... I kläderna från morgonen, fulla av diverse saker från två dobermann man försökt få till att (har ni sett Mama Mia?) DOT DOT DOT....
Hästgrejs från mockningen och kattungehår eller nåt, efter att jag städat och kramats lite med de små. Nähänä. Tror INTE att jag skulle på den festen iallafall!

Så då satt vi där i mörkret. Ingen mat kunde vi laga. Inte spola på toan. Inte surfa (ena dottern G.A.L.E.N) Inte se på TV och inte duscha. Ingen jefla ting kunde vi.
Umgås bara. Det har man ju liksom glömt hur man gör?
Djuren gillade läget. Det var iallafall tvärfullt i soffan.
Just det, sen fick ena katten diarre också. Och jag som alltid tror det värsta trodde hon skulle dö.
Jag får säga att första advent 2103 var en skitdag.

Imorgon är en ny dag heter det.
Sant.
Vi har parat ena kinesen - CHECK.
Vi har parat dobermanntiken - CHECK.
Vi har vattnat alla och städat - CHECK.
Surfat, duschat, kollat TV, matat, vattnat och katten är bra i magen. CHECK!

Konstigt hur en skitdag och hela livet känns som slut, svart och eländigt kan bytas till solsken, skratt och lekande lätt.

Bara för att några hundar parar sig liksom.

Godnatt

SW-13 CH Jean Dark Happy

   Sobers Trussardia

Natten är därute. Mörk, kall och stjärnklar. 

I soffan ligger mina alldeles egna stjärnor.
Snart kommer de tassande efter och vill dela säng.
Godnatt 

Vad har du gjort idag då? Njae, hängt lite bara...

Jo, när vi har tränat, varit ute och dessutom fått mat, då vill alla vila och det är så tråkigt.
Då går jag till hemliga stället bakom husses säng. Där är det alltid så KUL! Man kan värma sig i solen och försöka fånga sina öron som fladdrar så häftigt mot väggen.

Fast jag får inte hålla på med det :-(
Mattes tråkiga kompis, den där Memea säger att det inte är bra, och en mani. Så matte har sagt till alla i hela Vita Huset att jag inte får jaga rådjur, älgar, vildsvin, kaniner, råttor, ljusstrimmor och nu inte ens mina egna öron.
Men man ÄGER väl ändå sina egna öron?? Va! Va! Va!

En Blixten Dag

Blixten nästan fem och en halv månad nu 

Bus med Tant Florida

Som blir lite trött på den Vilda babyn

Mmmmmm, spön kan man bita på

Fotbollen är kul

Och promenad med Jenni, Linn och hundarna är superspännande! 

På kvällen blir det godnattkramar :-)

Och det är så myyyysigt! 

Godnatt från Blixten <3 

För fem och en halv månad sedan föddes Blixten, vår första Amerikanska Miniatyrhästbaby, och lyckan var enorm.

För knappt tre veckor sedan rycktes Blixtens mamma, Juliet bort, och lyckan över vår lilla hästfamilj byttes bort i ofattbar sorg och chock.

Men dagarna rullar ju på. Livet går vidare, vare sig man vill det eller inte. Och förstås är det väl klokt att försöka ta tillvara på just livet. Att fånga dagen.
Till och med Blixten vet det, fast han är en liten babyskrutt.

Vill du läsa mer om Blixten?

http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/06/mamma-du-kan-sluta-oroa-dig.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/06/todays-shopping.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/06/bildbomb-lilla-folbabyn-blixten.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/10/om-man-grater-ganska-mycket-har-man.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/10/hej-jag-heter-blixten.html

TACK Linn för alla roliga, söta och beskrivande bilder! 

När små hundar går sönder (För att vi människor är slarviga)

Söta ihop. Men farligt om fel saker händer.
OBS. På bilden är kopplen retuscherad

Häromdagen när jag var ute och åkte bil halkade jag in på pratradion. En radioexpert och en hundexpert pratade hund.
Det var intressant och roligt. Hund är kul!

Många ringde in och hade åsikter och min långa resa kändes plötsligt kort. Oj så många olika människor det finns. Och OJ så knasiga åsikter en del har.

Många bra råd kom från hundexperten, men också några riktigt dåliga. Tycker jag.
Tex att hundar själva skall göra upp och bestämma sin plats i flock och rang.

En som ringde in hade en ung tik av kamphundsmodell och två nyss hemkomna chihuahuavalpar. Den unga tiken pickade och pockade på ryggen av en av valparna och husse fick till råd att hundarna kunde göra upp själva, utan hans inblandning.
?

Om man är en Folkabubbla – kan man "göra upp" med ett Jas plan då? 

I mitt dagliga arbete med hundar ser jag ofta småhundar som blivit skadade av stora hundar. De har brutna ben, avslitna korsband och trasiga ryggar.
Jag kan inte fatta och begripa att vi tvåbenta låter små och stora hundar leka, umgås eller uppfostra varandra utan vår inblandning.
Hundar tänker inte på att en är stor och en är liten.
De tänker – HUND.

Här hemma har vi råkat ut för att två av våra hundar brutit benen och en har svimmat i skogen när en stor hund knuffat omkull den i sin glada framfart.
Jag har valpköpare som mist sin hund till Nangijala efter att de hamnat under stora och lekande hundar.
Vi har kunder på pensionatet som haft mindre hundar som dödats eller brutit rygg, nacke och andra viktiga delar av kroppen man måste ha om man skall leva.

Ofta stöter jag på hussar och mattar som glatt säger "Låt hen träffa alla sorters hundar, det är bra att hen lär sig att umgås och uppföra sig.
Hen är så kaxig, hen tål att bli tillsagd, hen behöver tuktas"
På vårt pensionat har vi få regler, men en av dem är att vi inte blandar stora och små hundar i fri lek, eller ens lösa tillsammans.
Detta tycker en del kunder är knasigt och de utrrycker ofta att deras små hundar är så tuffa och tål hårda tag.
Jag tänker att de nog är tuffa mentalt. Men om man väger 2-5 kilo, är det rent sagt livsfarligt att leka med hundar som väger runt 40-100 kilo.

Jag säger som min veterinär – Varför umgås med Jas plan – om du är en Volkswagen Bubbla?? 

När jag skulle köpa en kanot

En dag bestämde jag mig för att jag skulle köpa en kanot.
Jag gillar kanoter. Jag gillar hur deras strömlinjeformade modell glider stilla fram i vattnet, lugnet som omger dem och de många färgerna.
Jag har alltid önskat mig en kanot och tror att en sådan skulle passa bra i min familj.

Båtar är just ingenting jag kan så mycket om. Det finns ju massor. Stora, små, runda, spetsiga, vita, svarta, med motor, utan motor, med segel, med åror. Snabba, långsamma, påkostade och budget. Ja, allt verkar finnas.
Fast jag har bespetsat mig på en kanot. Vi tror den kommer att passa in i vårt liv, och resten av familjen är också positiva till vårt nya intresse och alla tycker det skall bli kul att börja glida runt i sjöarna här i kring.

Eftersom vi inget kan vill vi lära mer. Ja, alltså när jag var ung hade vi en roddbåt i familjen i många år, och ibland var vi ute hela helger med båten och bara hade mysigt i den svenska sommaren.
Min mans familj hade också båt, en stor påkostad sådan, som tyvärr råkade ut för något sorts missöde, sjönk och hamnade på havets botten.
DET vill man ju inte råka ut för. Jag menar, det kostar ju också att skaffa båt och allt annat som hör till. Vi vill liksom göra det rätt. Hela vägen.

För att inte göra så mycket fel, har jag surfat runt på alla sidor jag kan hitta på nätet. Vi har blivit medlem i den största kanotklubben som finns och vi skall gå kurser i hur man på bästa sätt sköter sin kanot och hur man bäst beter sig till sjöss. Det känns jättejättespännande och KUL!
Vi har redan diskuterat hemma hur kanoten skall se ut. Döttrarna vill ha moderna, linjerade och tuffa färger. Mannen vill ha så säker som möjligt och gärna en röd. Jag vill ha en lagom stor och rosa.
Det får bli en rosa tror jag :-)

Häromkvällen blev jag medlem på ett forum. En Facebooksida för kanotentusiaster. Min tanke med det var förstås att jag skulle lära mig mer, och kanske få goda råd innan vi fick vårt köp till stånd.
Jag har noterat att på den här sidan finns många med mycket kunskap.
Där finns tillverkare. Där finns försäljare. Där finns återförsäljare. Där finns vanliga kanotägare. Där finns styrelsemedlemmar i klubben och alla möjliga -och omöjliga- i kanotvärlden. Helt enkelt sådana som älskar kanoter.
En sådan som vi tänker oss att bli!

Jag började häromdagen med att berätta om oss själva, vad vi tänkt oss som kanotägare och hur vi funderar kring framtiden. Att vi inte vill tävla, men kanske träffas inom klubben och lära oss mer och helt enkelt bara ha kul med vår kanot. Glida lugnt och fint genom vattnet i vår vackra natur.
Jag frågade förstås om form på båten, var man skall köpa en och om det är något särskilt man som nybörjare skall tänka på.

Och WOW!!
Svaren flödade in!!!

Välkomna som kanotägare!!
Köp en av trä. De är bäst. Jag lovar.
Köp en av glasfiber. De är bäst. Jag lovar.
Köp en svensktillverkad, de är bäst. Jag lovar.
Köp för GUDS SKULL en utlandstillverkad. De är bäst. För jag har en sådan själv. Jag lovar.
Köp bara en som genomgått de här testerna, annars blir du olycklig. Jag lovar.
Köp inte alls från folk som inte har haft dem tillräckligt länge på land. De är oseriösa. Då får du en dålig kanot. Jag lovar.
Passa dig så ingen lurar på dig en kajak, Det KRYLLAR av förklädda kajakförsäljare i den här branschen. Fast du vill ha en kanot, så har du kanske en kajak!! Jag lovar.
Tänk på att köpa kanot från ”Lisas kanoter” de är seriösa. Jag lovar.
NEEEJ! Där fick jag en med dåligt ytskikt, Lisas sälj suger!! Ta kontakt med Börjes istället. Han är bäst, jag lovar!
Kolla med Bertas Kanot & Kajak, då får du support också. Berta sitter i styrelsen, så då måste hon ju vara seriös. Jag lovar.
Nä, jag tycker Berta är oseriös, hon har ju suttit i styrelsen i två år bara, och haft kanoter i tre år. JAG tycker du skall kontakta DackeKanot, han har haft kanoter sedan sjuttiotalet och vet allt man kan tänka sig om kanoter. Ring honom, han är bäst. Jag lovar!
Men han är ju knappt medlem i klubben, och målar sina kanoter i färger som klubben inte rekommenderar, köp INTE från honom. Det som klubbens promotar är bäst. Jag lovar!
Varför skall ni inte tävla? Man kan INTE ha en kanot och aldrig tävla. Då är man nästintill ett hot mot kanotkulturen. Jag lovar. Jag tycker ni skall fundera lite till på detta.

Någon enda berättade vilken klubb vi borde vända oss till, vad vi skulle tänka på, hur många man kan sitta i en kanot och om bästa sättet att transportera kanoten med vår bil. Men råden nästan drunknade i alla andras åsikter. Plötsligt hade min nystartade tråd över 150 svar!! De flesta i all välmening, men de förvirrade mer än hjälpte.

Se till att paddlarna är utformade på bästa vis. Eller hette det åror? Hu, jag blev alldeles matt av alla råd… Eller var det ens råd…?

PASSA ER för hemsidorna och de som vill sälja! Nästan alla ljuger och så står ni där med en trasig kanot och drömmar.
Passa er för de oseriösa! Jag har haft tre kanoter i sammanlagt fem år och jag LOVAR att det finns mestadels kanotförsäljare som luras. De har haft kanoter i trettio år, men man kan inte lita på dem. Jag lovar!

Plötsligt började styrelsemedlemmar, kanotägare och tävlingsintresserade käbbla. Och en hel del kastade en hel del verbala slängar åt mitt håll.
För vi vill ju inte tävla. Vi ville ju bara ha rolig gemenskap med andra likasinnade och en fin kanot att ha roligt med.

Vi surfade runt lite till, hittade en del fina hemsidor, men började misströsta, tänk om de var specialdesignade för att lura oss som ville ha en fin kanot?
Dacke-Kanot hade en fin hemsida. Lysande röda, blå och gula kanoter. Fina bilder och information. Han hade haft kanoter sedan 1971 och tävlat, tillverkat och sålt många kanoter.
Vi surfade in på en annan fin sida. Kanotexpterten. De hade en massa fina kanoter. Gamla, nya, tillbehör och verkade trevliga. Kanske man skulle kontakta dem?
Nä, tänk om de också var oseriösa. Gjorde de verkligen alla saker man måste göra med en kanot?

Mina tankar fladdrade till kanotforumet. Där fanns en del glada och positiva kanotister. Men många verkade vara väldigt arga och negativa. Flera i styrelsen hade uttryckt sig om hur man skulle ha kanoten och var man skulle köpa. Till och med han som var redaktör för tidningen "Kanotisten" hade skrivit massor, och vi förstod att vissa var seriösa, och vissa var riktigt oseriösa. För det begrep man ju, att när till och med redaktören skriver officiellt om andra medlemmar, då måste det vara illa…! Enligt de här i klubben i alla fall.
Frågan för oss blev plötsligt hur vi skulle hitta en fin kanot i det här havet av kanoter och människor.

Var det kanske en dålig idé med kanot? Var träffarna alls roliga? Många hade skrivit om den dåliga stämningen i klubbarna, om alla problemen med de dåliga ytskikten och svårigheterna att frakta kanoterna efter egen bil.
Och skulle man inte tävla så var man en dålig kanotägare.
En del påtalade den dåliga stämningen, men då var de flesta ansvariga inom klubben snabba att tala om att man visst hade kul i kanotklubben, och att det bara var på forumsidorna det hettade till ibland. På riktigt hade alla kul.
?

Hm…

Vi surfade runt mer, och hittade roddbåtsklubben. De båtarna var också ganska fina. Inte som kanoter, men ändå.. ?

Vi kontaktade Roddbåtsklubben, och pratade med en trevlig människa som bjöd in oss till några träffar och tipsade om hemsidor, engagerade människor och två forum.
Lite bränd kände jag mig, men besökte dem i alla fall. Och där fanns en hel del med information om båtarna!
Där fanns jättemycket bilder och tips! Och massor med positiva och seriösa människor.
Människor som inte klankade på andra, eller började bråka i de trådar där jag försökte reda ut begreppen, sådär som man behöver göra när man är ny :-) Jag frågade faktiskt också var jag skulle titta efter vår nya båt, och fick till svar att jag kunde kontakta Svenska Roddbåtsklubben för tips och hjälp. Att där samlades de som var seriösa, och att man genom samarbete ville arbeta framåt.

Och hjälp fick vi!

Nästa månad blir vi med båt. Vi kanske inte får den där vassa, fina och för mig -drömbåten- men vi får ändå en båt, den är rosa och människorna som finns runt vår blivande intresse är seriösa, engagerade och ödmjuka.

Jag tror att detta blir bra.
Kanske, kanske vill vi börja tävla i framtiden också.

Med vår roddbåt 😊

12 12 12

Det här är ju en "hund och kattblogg". Eller. En blogg med mina tankar och upplevelser kring det djurliv vi har till vardags.
Fast vi lever ju ett vanligt liv också. Ett liv med hus, hem, arbete, barn, läxor, städning, matlagning, glädje och sorg. De båda liven går inte alltid, men ofta hand i hand.

Det här kloka citatet blir något jag tycker vi skall minnas från å 2012.
Från 12-12-12

Syna andra i sömmarna

Jag var inne på ett forum. Ett forum för en av de raser jag månar om. Där är fullt av människor som månar om samma ras. Men inte om varann.

De diskuterar, stöter, blöter och vänder på stenar för att se vad de hittar under. Jämför sig och sitt med undersökande journalistik.
Jag jämför med vuxenmobbing.

Hos en del andra raser finns också forum. På några blomstrar diskussionerna, och ibland är det högt till tak. Men här håller de ansvariga rumsrent, vilket gör att fler vill vara med och diskutera.
Påhopp, osakligheter, svordomar och diskussioner där man namnger och hänger ut andra -ickedeltagande- förekommer inte.

Det kan vara både roligt och intressant att läsa. Några lite vassare tankar, men också mycket positivt och roligt om ens ras. Jag tror att fler blir nyfikna och sugna på att diskutera.

Och där stenvändartrenden härskar vill inte alla vill vara med. Därför att några få får andra att känna sig väldigt obekväma.

Vän av ordning hävdar säkert nu att livet inte skall vara bekvämt. Det finns sjuka hundar och katter och det är uppfödarnas fel, och de får leva med att synas i sömmarna.

Själv tror jag på en mer ödmjuk inställning till varandra. Att granska och hänga ut, betyder att välja bort kommunikation. Monologer mår knappast aveln bra av.
Och hur vet man egentligen att man granskar rätt?

Avel är svårt. Det finns ingen enkel, utstakad ”rätt” väg. Det finns ingen väg som säger: Avla såhär, så blir det bra.

Att skapa utanförskap är lätt. Gemenskap med andra en konst

http://www.skk.se/om-skk/regler-policies-och-lagar/sa-tycker-vi/webbpolicy/
http://www.skk.se/Global/Dokument/Om-SKK/skks-webbrekommendationer.pdf
http://www.skk.se/Global/Dokument/Om-SKK/skks-webbregler.pdf
http://www.skk.se/Global/Dokument/Om-SKK/skks-webbpolicy.pdf

Hundliv

Jag har funderat på en sak.
Jag har funderat ganska mycket på den här saken. Men det är svårt att sätta på pränt. Helst vill jag knappt inte tänka på det. För jag tycker att jag får ont i halva mig när jag gör det.

Jag tycker det är skoj med hundar. Faktiskt så kul att det gränsar till besatthet.
Mitt liv består av hund.
Jobba med hund, hobby hund, mysa hund, sport hund, träna hund, tävla hund. Prata hund. Ja, andas hund. Det går inte över, och det är en aldrig sinande källa till glädje.
Jag Ä.L.S.K.A.R hundar. .-)

Hundarna i vår i familj är våra familjemedlemmar. De lever med oss i den dagliga vardagen, de är älskade vänner, som vi alla har ansvar för, ett ansvar att se till att dessa bästaste vänner har ett gott, lyckligt och anständigt liv.
Detta betyder inte att de är människor. Det betyder inte att de måste sova i sängen (fast de gör det) Det betyder inte heller att de måste få göra vad de vill.

Men det betyder att de skal ha mat, motion, social samvaro och en innehållsrik vardag.

Ibland i min egen vardag stöter jag på kollegor som har hund på ett annat vis än jag. Det är väl okey. Vi är alla olika, och vi lever våra liv på olika sätt.
Men länge levde jag den blåögda Blondiens liv;
“Alla hundar hos oss hundidioter har det bra”
“Alla hundar hos oss tävlingsdårar är omhuldade, och omhändertagna”
“Alla hundar hos ambitiösa och duktiga hundfolk är fint omskötta och välmående”

Jag har upptäckt och sett att så icke är fallet.
Många brukshundar lever åtskilda från social samvaro. Totalt. De bor i bur. Ensamma och amputerade. Själsligt.
Varför då - jo, de skall PRESTERA på plan. Och det gör de. De jobbar som FAN. För att få uppmärksamhet. För att få beröm. För att få kontakt.
De ger allt de kan, och så när de kommer hem igen får de bo i en bur. Eller - om de har tur - ensamma i ett rum. Ensamma i ett rum….
Ett fåtal lever med andra - de får vara "sociala". De bor flera hanar ihop, men går med munkorg. För att inte bitas när de slåss..? :-(

Många små utställningshundar åker kors och tvärs överallt. De är vackra, välskötta, kammade och trimmade.
Men de blir sällan rastade. De körs i burarna, Ställs ut, fixas, blåses och borstas. Sällan får de uträtta sina behov, de får helt enkelt vara kissnödiga.
De blir intryckta i transportburar, flera stycken. Trångt. Kallt ibland. Varmt ibland. Medan människan fikar i tältet, babblar med kompisar, funderar över kläder, väder domare och konkurrenter.

Gamla hundar glöms bort. De blir feta, bubbliga i kroppen och får nästan aldrig gå ut. Motion… ? Varför då… Platsen viks åt en yngre förmåga. “Man har ju bara två armar. Man kan ju bara träna ett visst antal hundar. Man behöver ju inget när man blivit så gammal”.
Trotjänaren får stå tillbaka.

Det är faktiskt inte okey. Vi som älskar hundar får inte glömma vilka vi är. Hundens bästa vän.

?

Hundar är hundar. Men de har en själ. Och de är fantastiska varelser. Och våra bästaste vänner.
Det är väl klart de förtjänar bättre.

Rastas.
Ha kompisar.
Omplaceras och få bli ÄLSKADE, OMSKÖTTA OCH LEVA VÄRDIGT om vi tvåbenta inte hinner.
Det är varje individs rätt tycker jag.

Glad sommar - och pussa på era hundar!

Nu grät jag en skvätt... Och klichén "Hunden, människans bäste vän"

Som uppfödare får man vara med om mycket. Det mesta är livsbejakande, spännande och utvecklande. Jag får leva näranära andra individer, andra själar, på gott och ont. 

Mina barn får lära sig om livet, att Moder Natur ger, och att hon tar. Oftast är det positivt att dela vardag med alla dessa fyrbenta vänner, och de fyller en viktig funktion i vår -mestadels- stressade vardag. 

Som uppfödare får jag också en inblick i andras liv, och ta del av deras upplevelser med sina hundar och katter från oss. 

Ibland är det tungt och svårt, kanske har något djur vi sålt blivit sjukt, och en valpköpare är arg, sorgsen och besviken. 

Ibland har någon fyrbent flyttat till Nangijala, och den ledsna familjen hör av sig till mig. Det svider alltid i hjärtat att höra om andras förluster, det är något vi uppfödare så allt för väl känner till. 

Ibland får vi vara lite terapi för allt möjligt, tex "jobbiga unghundar-den-kommer-aldrig-att-bli-normal-jag ger-upp-varianten. Hundar som inte vill göra som ägaren vill, eller kanske ägare som inte tycker de hinner allt man bör med en brukshund. Valpköpare som vill utbildas och behöver stöd och peppning, eller kanske bara människor som behöver prata om allt möjligt och omöjligt, eller bara få information om våra underbara raser. 

Häromkvällen fick jag ett brev som berörde mig mycket. Ett brev som så fint beskriver den oerhörda kärlek som kan uppstå mellan människa och hund, och återigen, varför just hunden är vår bäste vän. 

Jag har haft många hundar, och detta extrema, speciella band uppstår med några av dem. Det är de man älskar alldeles extra mycket. Och De Älskar tillbaka. Alltid. 

Min valpköpares rader är fantastiska, kärleksfulla och framförallt starka. Jag hoppas de kan få oss alla att tänka efter, och försöka vara våra fyrbentas bästaste vänner tillbaka. För det är de värda. 

Jag har ändrat namnet på de inblandade hundarna till X och A. 

Stort TACK till X och A:s matte, som lät mig publicera hennes brev. Jag är stolt och glad över Ditt fina brev, och oerhört glad på Dina vägnar att Du mår bra och lever! 

Hej Jeanett!

Vill bara skicka ett mail till dig, för att tacka dig för att du gett oss X. Våran första, våran prins.

Idag räddade han antagligen mitt liv. Hade det inte varit för honom, hans är ärlighet, hans selektiva vakt och hans otroliga förmåga att läsa människor så hade jag kanske inte levt eller i alla fall inte vart den jag fortfarande fick vara- tack vare honom.

Han är misstänksam- visst det kan ha sina nackdelar och folk uppskattar inte alltid hans sätt att betrakta och analysera. Han är jättestor och vissa tycker att han är rent av skräckinjagande- folk byter sida av vägen och mammor med barnvagnar vänder i motsatt riktning(fast han bara vill slicka glassen från deras ansikten:)).

När han känner att han måste låta, låter det mycket, som en dinosaurie, och alla varelser som har har flykt i sig drar sin kos.

Att han är så otroligt positiv och entusiastisk kan ibland slå över till "jobbig".

Men hans stora bruna ögon, hans klokhet, hans enorma hjärta och all kärlek han ger. Hur han tar hand om A som att hon vore hans egen avkomma. Han leker så försiktigt med henne, springer vid hennes sida, och varje gång hon klarar någonting hon inte kunnat förut, kan man nästan se stolthet i hans ögon. Från första dagen hon kom, tills nu, har det aldrig funnits konkurrens. Han har aldrig tävlat om uppmärksamhet, bara älskat henne.

Hur han ligger på min kudde och snusar mig i nacken varje natt, trots att det är sommar och 30grader varmt kryper han in under mitt täcke. När jag vaknar ligger han där, tittar in i mina ögon, ger mig en puss på munnen. Sträcker på sig, smyger förbi A (han vet att hon är morgontrött och inte vill bli störd) och kilar före mig ut i badrummet, han vet att det är dit jag går först. Lyckligt skuttar han ut på tomten, rusar av sig all energi, flera varv runt huset, för att sedan följa mig på morgonpromenad. Flera gånger tittar han upp på mig, för att säga att "det är bara du och jag".

Hur han stadigt följer mig vart jag än går, min skugga skulle svika mig innan än han. När jag kommer hem är han alltid överlycklig, som att vi inte setts på evigheter... Han tittar på mig med dyrkan! Hur kommer det sig att jag förtjänat hans eviga, konstanta och villkorslösa kärlek?

Du förde oss tillsammans. Jag vill att du ska veta hur mycket det betyder. Du har också gett oss A, vår bebis, som vi älskar så löjligt mycket. Om inte du fanns hade inte vår familj existerat i den perfekta form den antagit nu.

Ikväll råkade jag ut för något fruktansvärt. X, av någon anledning, kände av det- som att vi är länkade tillsammans trots ett avstånd på säkert en kilometer. Han tog sig på något sätt ur huset, och räddade mig. Kanske var det mitt skrik. Det är helt sjukt, som en film. Och folk tycker illa om dobermanns...

Jag kan inte ens beskriva hur mycket han betyder för mig.

Tänkte att du säkert vill veta vilken fantastisk individ du född upp. Han är perfekt. Dobermanns får spela skurkarna i alla filmer. Från stora Hollywoodfilmer till löjliga barnfimer med animerade hundar som kan prata, så det är inte så konstigt att samhället får en skev bild av dessa fantastiska hundar.

Egentligen är de hjältar.

Mvh,