En nyfödd Jean Dark unge 

En helt (o)vanlig förlossning

Vad är egentligen en vanlig förlossning? En där allt går bra, inte för långsam, inte för fort och en där alla ungarna kommer ut hemma?

Jag skulle svara ovanlig.
Inte vanlig, eller lik alla andra, det är det som är det vanligaste.

Det betyder att ingen förlossning är den andra lik.
Alltså, ungarna har kommit till på vanligt vis, hon och han möts, tycke uppstår, choklad, blommor (och bin) och allt det där, och sen en dräktighetsperiod på, för hund 58-68 dygn och för katt 59-69 dygn.
Det är den vanligaste proceduren. (Det finns ovanligare också, men det tänkte jag inte skriva om idag)

Jag har varit med om en hel del förlossningar när det gäller fyrbenta. Närmare bestämt kanske 300-400 stycken…

(Om jag hade varit smart som ung hade jag utbildat mig till annat än djurvårdare….  TÄNK att få jobba som barnmorska! Och nääää, jag pallar inte utbilda och omskola mig nu 😊 )
Så när det gäller människofödslar kan jag mest om mina egna, och de var inte lika någon annans, men inte heller så många så jag kan anse mig ha någon kunskap av värde.

Jag brukar tänka när det gäller förlossningar att alla är unika i sitt slag.

Men hur vanligt är vanligt.
Och hur ovanligt är ovanligt?

Häromdagen förstod jag att det var dags för Elsa orientalkatt. Hennes smala och slimmade kropp var fortfarande ganska elegant, bara den där bulan till mage vittnade om att hon skulle bli mamma, humöret var samma lika och ja, hela hon som hon brukar.
En lätt dräktighet med andra ord.

Nu var hon lite varm.

Introvert, ville gärna ha kramar och hängde efter mig och ropade med små jamanden om jag gick på toa, försvann ut och matade hönsen eller bara stängde en dörr mellan oss båda.
På seneftermiddagen såg jag några lätta flytningar, och Elsa var trött och sov en del i sitt bo. Jag serverade husets katter deras dagliga kokta torsk, och alla åt med god aptit utom just Elsa. Hon masade sig ut på långsamma men eleganta långa ben, och satt med sin tunga, varma mage och betraktade de andra som slogs om fisken. Ganska vanligt att vara ”mammig” för en snart blivande mammakatt.
Ganska vanligt att vara varm.
Ganska vanligt att inte vilja äta, och faktiskt ganska vanligt att bli lös i magen.
Vår söta oriental fick en check på samtliga av dessa punkter.
Fast inget mer hände.
Konstigt.

Hur noga jag än tittade så såg jag inte tillstymmelse till värk, inte ett uns dragning i magen, och inte ett enda bäddande eller boande.
Lilla blivande mamman tänkte aldrig få sina ungar kändes det som.
Suck.

Det blev middagstid.
Det blev TV-tid.
Det blev kvällstimmetid.
Vi rastade hundar.
Och så blev det god natt.
Alla försvann till sitt, och Elsa kröp till kojs med bästa kompisen, den brunmaskade siameshonan Vickan.
De försvann in i varandras armar, sådär som bara siameser kan, och blundade när jag sade god natt utan att svara.
Lite malligt på ett vis.
Så där som siameser gör.

<3

Hoppsan! Jag somnade visst….
Vaknar med ett ryck och skäms.
Hinner precis med första ungen, och strax därefter kommer nummer två. Elsa gör det hon ska alldeles själv.
Hon vet vad hon ska, utan att ha läst nån bok om dräktighet och förlossning, eller fått peptalk av en kunnig barnmorska. Hon har inte ens gått nån profylaxkurs.
Mest lik en supermodell som alltid är snygg och stilig krystar hon ut sin unge med stil, tvättar rent och ser behagfullt elegant ut.
Jag skänker mina egna förlossningar en tanke, och minns tårar, lustgas och ganska o-stilfulla ljud och känslor innan den lilla äntligen låg i min famn.

Elsa tar sina långa kattarmar och drar de små intill sig. Luktar på dem, liksom säger hej, vem är du? Tvättar dem omilt men ändå försiktigt, luktar lite till, pratjampiper och blinkar med nyförälskade ögon till mig när jag stör henne med mitt prat, och sen återgår hon till sitt.

Jag tystnar.
Lyssnar till de tysta spinnandet från kattboet, Omsluts av värmen i rummet och vilar ögonen ut i den stjärnklara natten och ser några snöflingor falla från träden utanför.

Långsamt kommer morgonen.
Det mörka byts mot ljus, milda färger och successivt blir det lättare att se i rummet. Elsa sover lugnt, och tittar inte ens upp när jag städar rent. Hennes två små barn sover intill henne, de har skrikit en del, hittar inte tutten och irrar mest omkring i juverlandet med panik i kubik och hungrande magar.
Mot alla kloka ord om råmjölkens goda har jag givit dem varsin skvätt konstgjord mjölk ett par gånger och hoppas att de ska lugna ner sig och hitta mammas riktiga mat och fatta hur man gör när man diar. Ibland är kattungar hopplöst envisa.
Den nyblivna kattmamman vill gärna ha frukost på sängen, vatten också, och sen somnar hon om.
Jag lämnar den lilla familjen och äter frukost och lite annat. Tittar till dem, bara för att konstatera att allt är lugnt.
Det får bli hundpromenad, städning av hus och hem och så tittar jag till Elsa med barn igen. Fortfarande lugnt. De små får en skvätt mjölk till för att inte skrika halsarna ur led, och göra mammakatt vild av oro.
Inget händer,

Inga flytningar, inga värkar, inga bäddningar och tja, kanske var det bara två i magen? Jag lyfter ut den motsträviga mamman och konstaterar att hennes mage är lite väl stor fortfarande för min smak.
När jag känner igenom den känns det som om en unge är kvar. Eller kanske bara mat som inte kommit ut? Jag vet ju inte när Elsa var på toa sist?
Kan det vara sammandragningar (fast jag ser inga rörelser alls)? Hm.
En tur i transportlådan, skrikande mamma i bur, smittorisker på en klinik, timmar kanske av väntan, omild behandling på ett röntgenbord, mera väntan och hemgång med hysterisk nyförlöst hona som sen tar dygn på sig att komma till ro och under tiden stressar ungarna hemma till maxat belopp känns INTE frestande.
Dessutom är det helg. Jag bestämmer mig för att avvakta. Ringer veterinären och förvarnar IFALL det går åt pipan och vi måste åka. Bra att vara förberedd.  

Dagen går, varje gång jag tittar till den nyblivna mamman blinkar hon behagfullt tillbaka, och kramas med sina små.
Jag bestämmer mig för att stå ut med känslan i magen, och göra något som jag har planerat sedan länge, och som jag har väldig lust med.
Bilen stuvas full med gladkänsla, hundar och extrakläder och så styr vi kosan mot kompisen.
Tjejhäng!!

Bästaste vännen bor tillräckligt långt bort från familjen för att jag kan vara lite ledig, men lagom nära ifall jag måste åka tillbaka snabbt. Perfekt!
Dottern tar över, och den sovande skönheten med babysar är i de tryggaste händer.

Vi äter ute, njuter av tvåsamhet och babbelhet. Så mycket prat kvinnor kan ha! Dottern ger bra rapport, och vi fortsätter tjejhänget.
Promenerar hundar, löser världsproblem, käkar godis och slötittar på TV.n.
Nattrastar de fyrbenta och kryper till kojs. Det är mörkt i rummet, och sms:et lyser upp som en blixt.
- Jag ser en värk! Men bara en.
Jaha. Avvakta, håll koll och lämna inte ensam.
Såklart inte.
Dotterns trygga svar känns bra, och jag ligger kvar medan jag bestämmer mig för att stanna ett tag till. Jag vet att hon är världens bästa djurbarnmorska. Hon och systern.

En timme senare krystar Elsa för full hals och dottern är inte lika trygg.
Hon tar i för kung och fosterland!
Kan hon gå sönder?
Hur mycket kan hon krysta?
Jag svarar undvikande. Vet att jag måste hem om inget händer.

Hm, vad tror du? Är det en baby kvar eller en moderkaka?

Inget svar.
Hallå?
Inget svar.
Är du där?
Inget svar.

Men åh. Varför är jag här? Jag avvaktar och vet att dottern kan.

21 minuter senare – och en bild på en tufsen babylurvig oriental. Lilla Hen har ett jätteblåmärke på toppen av hjässan - det frestar på att komma till världen!
Mamma! Den är ute nu! Babyn är den största jag sett ever! Stackars Elsa!! Den tog aldrig slut….! Värsta kattungen alltså, den bara kom och kom och kom!
Fast först satt den fast – blå om tungan, och jag fick draaaaa. Och direkt efter kom den här – ny bild på hårig lillebror- och han är typ hälften så stor. Gud vad sjuuukt!
(Detta är dock väldigt vanligt. Efter en stor, som suttit fast och krävt många och långa krystningar kommer ofta en extra unge ut på köpet, den får skjuts av syskonets ansträngningar ut)

Ny bild sms:ar sig in i min mobil, visar mammakatt, inte lika sval och elegant som med de förstfödda, mer likt phu-jag-klarade-det-och-har-världens-finaste-ungar-men-jag-trodde-jag-skulle-dö-och-nu-är-jag-helt-slut-blicken påkopplad på det vackra ansiktet.

Jag ler för mig själv, berömmer min kloka dotter som varit superduperduktig. Hon har dessutom matat fru nybliven mamma, bytt till rena filtar och klappat, kramat och uppmuntrat. Precis som en perfekt barnmorska ska göra. 😊

Dagen efter vaknar jag galet sent, njuter av att vara ledig från uppföderiet och funderar genast över hur allt går hemma.
Dottern meddelar att livet är under kontroll, katter och hundar mår fint och att hon fotar hästar.
Jahaja.

Vi tar en lat morgon, och sen rattar jag hemåt i snöyran.

Väl hemma smyger jag in till Elsa och de små och möts av ett stolt jamande och en mamma som som njutningsfullt sträcker sig efter min hand och bara vill visa sina små och bli klappad samtidigt.
Det finns inget så stolt som en nybliven kattmamma tror jag.

💗

Elsas förlossning är inte helt vanligt enligt min erfarenhet.
De första två ungarna föddes snabbt och enkelt natt till lördag, och efter det var allt lugnt och fridfullt med mor och barn. Sent natt till söndag satte värkarna plötsligt igång igen, och efter väldiga krystvärkar visade sig ett huvud med en blå tunga som stack ut, och sen var det stopp.

Dottern lyckades haka sig fast i huvudet och dra ut babyn och sedan direkt massera och hjälpa den att komma igång och andas.
Den var trött och medtagen, som ofta små nya är som suttit fast en stund och behöver hjälp, men ger man dem bara lite tid så brukar de vakna till liv, och så småningom också bli hungriga.

Det är viktigt att komma ihåg att en katt (eller en hund) som krystat längre än en timme ska ha hjälp.
Livmodern är inget som håller för vad som helst, och det händer att djur tar i så den går sönder.
Man ska aldrig sitta och titta på en som krystar och krystar och inte ge hjälp om inget händer.

Att som jag, låta djuret få ta så lång paus är väl också diskuterbart.
Katter är annorlunda än hundar, och jag vet av erfarenhet att katter faktiskt kan ta lång paus. Tidigare i sådana här lägen har vi åkt in och snittet har blivit ett faktum.

Katter, till skillnad mot hundar, är kinkigare att kejsarsnitta. Själva ingreppet går förstås bra om veterinären vet vad hen gör, men efteråt har en mammakatt betydligt svårare att orka med det som hänt rent psykiskt, än en hund. Det frestar på att ha en nyopererad katthona hemma med ungar, och som uppfödare får man jobba hårt med en sådan ny familj, och det händer att mamman inte alltid klarar att ta hand om sina ungar. Detta gäller speciellt förstagångsmammor.

Med detta i bakhuvudet, och förstås att någon har ordentlig koll på den födande tycker jag att en mammakatt kan få ta en lång paus om allt känns bra.
Hon får inte få feber, hon ska vara pigg, ha klara ögon, vara aktiv med sina barn och förstås inte ha några som helst värkar.
Viktigt också att förvarna närmaste veterinär - ifall man måste åka in. 

Om man misstänker att det finns ungar kvar måste man in och kolla det om inget händer efter ett tag ändå, kvarbliven valp/kattunge är livshotande för mamman, och visar sig ganska snabbt och akut i form av hög feber och en väldigt påverkad mamma. 

Läs mer här: 

Läs mer om förlossningar här

Antagonist - Javisst! Och kanske en och annan omplacering?

Vi har två söta katter.

Den ena röd och den andra rödvit.

Molly och Lina är likadana. Fast ändå inte.

De är samma ras. De är faktiskt ganska lika. De gillar samma saker.

Molly kommer gärna med mys i blick och vill kramas under täcket. Hon ligger helst länge, och blir så skönt svettigt varm, och slingrar tassarmarna runt ens hals och vill kramas. Lina tigger gärna när jag lagar mat, snor åt sig de bästa bitarna hon får, och vill inte dela med de andra.

Molly har lite kort tålamod med de yngre katterna och bara för att, så ger hon dem varsin örfil efter att de ätit frukost på köksbänken ihop.
Hon liksom avslutar måltiden med en fet smäll, varenda morgon. Lina kan ofta göra samma sak, skrämma de andra och ser galet nöjd ut när de springer för livet. Både Molly och Lina har en portion sjuk humor 😆

Har vi en bra dag så löper den friktionsfritt, och har vi en dålig dag bråkar de båda damerna, och drar dessutom in de andra katterna i sina dispyter.

Ibland tänker jag på oss tvåbenta.
Vi hittar de bästa av vänner utanför vår egen rasgrupp, umgås med, babblar i telefonen, skrattar på utställning och njuter av god vänskap.
De som är lika oss (= Samma ras?) hälsar vi inte på -om det är en bra dag- en dålig kanske vi skriver något fult på internet, anmäler en annan eller varför inte pratar skit om en tredjes hund.
Och ja, hunden är av samma ras som jag själv älskar.

Vi kanske åker hela vägen till Långtbortistan för att ställa ut, letar och hittar vårt hotellrum, kör fel längs vägen, svär och äter konstig Långtbortistanmat, släpar och bär alla våra saker in på utställningen, går ännu en gång för att få in hundarna, kastar oss över de utländska vovvarna och insuper allt det spännande nya, memorerar för att berätta för alla hemma, och så upptäcker vi…!! 

Vi upptäcker Fru X på andra sidan ringen.
Fru X har samma ras.
Fru X bor i samma land som jag.
Har samma kärlek.
Samma intresse.
Samma envishet.
Samma allt.
Fast hon är konstig. Absolut.
Hon är dessutom dum och har fula hundar/katter. Det ser ju vem som helst.
Vi hälsar inte.
Haha nej, verkligen I.N.T.E.

Vi har samma ras, and thats all folks!

Och så tävlar vi, springer på varandra i kön till lunchhamburgaren. Tvingas ta varann i hand när vi hamnar etta och tvåa.
Nja, fast inte jag, jag grattar de andra bara, vänder sedan ryggen till och går.

Det är tur att det finns andra djurmänniskor, snälla liksom.
Synd de har rottweiler/grand danois/tax/perser/ragdoll/nordsvensk för det hade ju varit kul att umgås inom den egna rasen.
Men det går ju inte.
För alla är så dumma i huvudet.
Och de avlar så fel.
Och de har så fula hundar/katter/hästar.

Jag betraktar Molly som mumsar i sig det sista av maten, hon har just delat ut en örfil till Lina för att få det gottaste själv.
Hon ser faktiskt ganska hemsk ut där hon sitter, skrämmer sin ickekompis, roffar åt sig det bästa, rapar och går.
När hon hoppar ner på golvet får hon en dask av Lina som suttit och väntat på rätt tillfälle och som sen med eld i baken sen kör en full fart reträtt in till sina ungar. 

Dagen går.
De båda sphynxdamerna myser på varsitt rum med varsin egen kull ungar.

I det tredje rummet ligger siameserna med två kullar tillsammans. De hjälps åt. När en går på toa vaktar den andra. När den andra vill vila tar den första vid.
När båda är vakna njuter de av alla barn tillsammans. Ibland har de någon kontrovers som de löser snabbt och sen fortsätter sin tid tillsammans. Och när ungarna är ute ligger de tätt ihop framför spisen, suger i sig värme och tvättar varann.

Och under tiden är Molly och Lina osams. 

Förövrigt kanske vi söker en ny familj till en av våra nakendamer.
Hon vill bo i en familj utan katter, kanske flytta med en av sina döttrar till en fodervärd som vill ha innekatter, inte har lust att släppa ut sin fyrbenta, och som förstår att det innebär lite extrajobb, men också glädje, att ha en foderkatt som ska gå i aveln. 💜

Är du intresserad så skicka mig ett privat PM. 

Molly som baby 

Orientalungarna

Ja, vi har ju en HETT efterlängtad orientalkull, och det är verkligen ett hett efterlängtat gäng. En kille och fyra vita tjejer fanns i mamma Geishas fina mage.

Mamma heter HU*Imladris Indil Geisha OSH w 61 och pappa den stiliga HU*Shagio Chen Black Tiger OSH n 24.

Bonuspappa Samson pysslar om sin fru och femlingar, och han verkar fast och fullt övertygad om att det är han som är pappa, på riktigt. 💜

Namn funderas det på och snart är de också klara. Som vanligt ska de ha sagofigursnamn, och denna gång på F. 

Lilla fröken Fyra

Fyran 

Fröken Tre

Trean 

Fröken två 

Två

Fröken Ett 

Ettan 

Ettan 

Liten kille 

Killen 

Tack för bilderna Linn Lemmeke!

Kennelnamn

I slutet av -80 talet ville jag ha ett kennelnamn.
Då, som nu, var det inte det enklaste, alla de bra var ju redan tagna! :-)

Vi fnulade, smakade på ord och prövade alternativ hit och dit. Till slut kom husse på det, och jag ska säga att jag hade inte kunnat tänkt ut ett bättre själv.

Halva mitt namn, halva den svarta fina färgen på en dobermann, och hela namnet på en fantastisk, världskänd ung kvinna, som jag alltid beundrat.

Fortfarande idag, nästan 30 år senare, är jag jättenöjd med namnet, som vi nu är två om, då mellandottern Felicia har blivit delägare/uppfödare tillsammans med mig.

Hur fick DU ditt kennelnamn? Lägg gärna igen en kommentar här och berätta. det ser jag fram emot att läsa! :-)

På radio

För en tid sedan fick jag vara med i ett radioprogram -Hundpodcasten- och prata favoritämnet; Avel och uppfödning.
Spännande, och väldigt annorlunda för mig som mest trallar runt på vårt hundpensionat varvat med hund och hästaktiviteter på leråkrarna i området.

Nu fick Berta från landet besöka Hufudstaden, äta supergod lunch och betrakta det myllrande storstadslivet  som pågår varje minut och sekund, hela tiden. :-)

Programledarna Maria, Gurgin och Eva var proffsiga, glada och fulla av kloka och frågvisa tankar. För mig var det förstås annorlunda att prata i en stor... hm, vad ska jag kalla den.... Jo, typ, platt nätmick, så nära munnen som möjligt.
Det var inte heller helt lätt att svara på frågor jag inte hunnit förbereda mig på, men samtidigt spännande och roligt! Andra frågar saker jag inte alltid funderat över, det är kul och ger mig ännu mer funderingar :-)
Och med tanke på hur många som skickade in sina frågor via Facebook och Instagram är det nog inte bara jag som är hopplöst uppslukad i ämnet Avel och Uppfödning.
Det engagerar. Roligt!

Vill Du lyssna till programmet, klicka HÄR

W-kullen

Äldsta dottern fotade våra gullegrisar i W-kullen idag, och de blev minst lika söta på bild som på riktigt!
TACK Linn för -som vanligt- urfina bilder! Och TACK Dodo och Conny som tar hand om W:arna på bästa vis <3

De tre musketörerna är busiga, vilda, påhittiga och kramiga (När de väl blivit trötta på att hitta på rackartyg) :-) Nu är de små åtta veckor och börjar så smått att leta nya hem...

Killarna....

Enda tjejen
Jean Dark Wendy Darling

Wendy 

Jean Dark Wizard from Oz

Jean Dark Wally Gator

Wally 

Som hund och katt

Jean Dark Coca-Cola och kattkompisenManga (Sphynx och Dvärgpinscher) 

Häromdagen fick jag en för mig, vanlig fråga.
"Men HUR går det egentligen att ha alla dessa djur ihop??" För EGENTLIGEN vill väl hundarna döda/strimla/äta upp alla de söta katterna?

Korad Jean Dark Noa Perle och kattkompisen CH Jean Dark Lulubelle

Nä.
Det vill de faktiskt inte alls.
Hundar och katter gillar ofta varann. Inte alltid, men det gör inte vi människor heller. Surprise.
Och jag går ett steg till och vågar påstå att de har stort ubyte av varandra och att de faktisk kan bli kompisar.
Hua, undrar vad Konrad Lorentz säger nu :-)

CH Sun-Hee´s Im A Marionette
med småkillarna Jean Dark Tiger och Timon

SW CH Jean Dark Happy siames,
med bästa hundkompisarna Saga, se ovan och Jean Dark Lady In Red 

Ormgropen Ammis gäng
Jean Dark Timeless - dobermann
CH Jean Dark Prins John, Ior och Lise - sphynx och orientaler

Happy och Twiggy <3 

Vi har snott mattes plats :-)
CH Tania de Akido San - dobermann, Jean Dark Narnia - oriental
 och bakänden av en greyhound - Sobers Trussardia

Narnia med dvärgpinscherkompisarna
CH Made In Spain Mafalda och CH Ivy V Kösslbachtal 

SKRYT-Måndag!

Hemma från Norge där vi ställde ut våra hundar  helgen, och resultaten blev väl inte vad jag hade hoppats på. 

Någon Norsk Vinnar titel blev det inte, även om våra fyrbentas resultat inte var fy skam; 

KLBTW-13 Jean Dark Lemon Tree fick EX, CK och vann Öppna
klassen i hård konkurrens av 12 andra kombattanter

NORDJUNV-10 SEUCH DKUCH VDHCH Sun Hee´s Im A Marionette
fick EX, CK och blev 4-bästa tik

Jean Dark Lady In Red fick EX, CK och fick en tredje
placering i öppna klassen. 

 Samtidigt som vi var i Norge ställdes några av våra dobermann ut, och resultaten lät inte vänta på sig:

Jean Dark Tease BIR-Valp i Karlstad för G. Trangärd
JÄTTEGRATTIS Christer till din fina Pluto! :-)

LP Korad SPH I Jean Dark Orlane fick EX men inte certet denna gång.
Grattis iallafall Cia och Per - snart har hon det där sista och då får fina "Pinja" ännu en titel :-) 

Jean Dark Timeless ställdes ut både lördag och söndag. = STORSLAM!!!
BIR och BIS-4 för Petra Junehall under lördagen i Rättvik
BIR och BIS-2 för Bo Wiberg under söndagen i Gagnef Floda
WOW så stolt jag är Ammi och Anders över vår fina pingla!! 

Och sist, men INTE minst:                      

ZIXTEN. - ZNYGGZIXTEN :-)

CH Jean Dark Obelix ställdes också ut både lördag och söndag. Han fick sitt sista CERT och blev således champion. Som snyggt avslut och GRÄDDE på moset blev han BEST IN SHOW!
Och han drog till rejält med ytterligare en BEST IN SHOW vinst på söndagen.
WOW WOW WOW !!!!!
TVÅ BIS PÅ TVÅ DAGAR!! Vilken katt vi har Anne! Tusen miljoner tack för att Du är så duktig, aktiv och energisk i tävlingssammanhang. Om du bara visste s glad och stolt jag är :-)

Ps, bilden är från när Zixten var baby, nya bilder står på "Att-göra-agendan" 

Jag är förstås stolt som en TUPP!
TACK alla underbara valpköpare, vänner och snälla uppfödar och tävlingskollegor. :-) Jag är så glad över era gratulationer och snälla ord.
Och ofantligt GLAD över våra fyrbenta som fötts här hos oss i Vita Huset och som flyttat till nya familjer, där de får utvecklas så fint och göra sån härlig reklam för oss och inte minst för sin ras (och art)

TACK-TACK-TACK!!

Parasit är skit - Om Tritrichomonas

Tritrichomonas, även kallad "den engelska parasiten" .
Mer passande kanske "Den hemlige parasiten", eftersom det är så fult att drabbas.
 ?

Jag har fött upp katter länge. Jättelänge. Och det är nästan alltid skoj.
Att föda upp är spännande, roligt och utvecklande. Och sorgligt, tufft och arbetsamt när livet med kattungar inte blir som man tänkt sig.

För ganska många år sedan fick vi plötsligt stora problem med våra kattkullar.
Vid ca fem veckors ålder fick ungarna diarréer och trots veterinärhjälp – dietmat, avmaskningar, specialkost och en matte som slet sitt hår hjälpte inget. Ungarna dog, tynade bort framför ögonen på oss.
Detta hände i flera kullar och jag städade, barnen grät och husse tyckte katt var skit. I ordets alla bemärkelser.

Problemet fortsatte en tid och ingen veterinär kunde hjälpa. Själva stod vi handfallna och kattungarna insjuknade och några dog. Flera av de vuxna katterna blev också dåliga och livet som kattuppfödare kändes inte så vidare värst glamoröst.
Jag tog saken i egna händer och lämnade in några bebisar som gått bort till Parasitologen i Uppsala men gav nästan tappt när inte ens de kunde hjälpa. Kanske dags att sluta med uppfödning? 

Efter några sena nätter på nätet upptäckte jag information om utländska uppfödare som drabbats av samma som oss, katter med diarréer och sjuka ungar som dog som flugor.
Parasiten hette Tritrichomonas.
Jag kastade mig på telefonen dagen efter och pratade med veterinärerena på SVA. Det lät på dem som om vi bodde på minimal yta med tusen katter. Och aldrig städade.
Rådet jag fick var hemskt. Avliva samtliga djur och börja om.
??!!
Jag ringde min veterinär i Tyresö på eftermiddagen och bokade tid för att ta bort mina Gullegrisar. Och BÄSTASTE Helene Alm vägrade.
Lugnt talade hon om att detta skulle vi lösa och här skulle inga friska katter dö.

Lång historia kort.
Vi fick hjälp av Helene, och jag fick hjälp av mig själv. Vi hittade medicin, behandlade, prövade oss fram och provtog.
Och provtog. Och provtog. Placerade ut några katter och funderade mycket, massor och hela tiden på framtiden.
Läste, pluggade och lärde oss massa nytt.

Flera gånger den här tiden och speciellt efter gick jag på föreläsningar och försökte förkovra mig i ämnet Tritrichomonas. Det var inte lätt och ofta blev jag upprörd.
Mycket prat var det om smutsiga hem, överfulla kattbeläggningar och suspekta uppfödare. Mina egna tankar gick till humansidans dagis och alla löss som florerar där med jämna mellanrum.

När ens barn får löss – betyder det då att man som förälder har en icke acceptabel barnhållning? Typ skitigt hem, för många ungar och snusk i hörnen?
Njae, knappast va? :-)

Jag kontaktade SVA och vi fick till stånd ett möte.

Duktiga veterinärer och uppfödare möttes för att hitta ett bra sätt att samarbeta, ge råd och stöd till kattuppfödare.

Och nu, för kort tid sedan, kom foldern ut. Här finns råd och tips till kattägare och uppfödare.
Viktigast av allt – idag vet vi att alla kan drabbas. Enkattshushåll. Flerkattshushåll. Rena hem och smutsiga hem. Vi vet att många har drabbats, nästan hela katt-Sverige, fast nästan ingen vågar prata om det.
För det är fult, ovärdigt och smutsigt?

Och nu vet vi framförallt att det går att bli av med Tritrichomonas! :-) 

Det har resten av världen också lärt sig, Veterinär Helene Alm har föreläst i Europa och presenterat det arbete hon gjort, gällande den här fula krabaten. Jättebra jobbat, jag hoppas att ingen endaste misströstar mer, utan jobbar på och ser till att ingen endaste Tritri som vi kallar den dyker upp i våra kattlådor.

Se Artikeln/Foldern i sin helhet HÄR

Husmorsråd och diarréer

Ibland blir hundar och katter magsjuka.

Jag tycker det är magstarkt vanligt med hussar och mattar som fortsätter mata sina hundar som om ingenting hänt, och tyvärr också vanligt med veterinärer som behandlar dåliga magar med det ständiga ID fodret som inte hjälper.

När din fyrbenta bästa vän blir dålig i magen skall han/hon INTE INTE INTE ha något att äta. (Jag förvånas oupphörligen över alla som promt skall ha mat i magen på sin kräksjuka hund?)
Svält ut och bort det onda, och se till att ditt djur dricker. Gärna ofta och lite mängd, det är snällt mot en ond mage.
Detta betyder:
Ingen hundmat
Ingen hundgodis – INTE ens en enda liten ynka frolic
Inte tuggben etc
Jag menar – du äter ju knappast en Big Meal på MC Donalds om du får kräksjuka? Nej, då är det blåbärssoppa och avslagen cola som gäller… Tänk likadant med din hund 😊

När det börjar ge sig med diarré och kanske kräkningar, kan man så smått börja ge mat. Skonkost är bra, gärna fisk och ris.
Riset kokar du i dubbelt så mycket vatten dubbelt så länge som du brukar. Dvs ca 40 min.

Hunden får sedan mat –PYTTELITE- i flera omgångar, gärna 4-6 gånger om dagen.
Annan bra skonkost är Eukanubas Intestinal. Fantastiskt foder, och detta köper du hos veterinären, som förövrigt ofta säger att du kan ge Intestinal från Royal eller Hills bla.
Det funkar inte lika bra alls.
Köp bara Eukanuba Intestinal, och det är smart att alltid ha hemma.
Det går minst lika bra, om inte bättre, att ge än fisk och ris.

Dietfoder ger man ett par dagar, sedan sätter man försiktigt över hunden igen på den egna maten. Pö om pö, dvs långsamt.

En annan sak som jag tycker man alltid ska ha hemma är Fortiflora. Ett slags pulver som man strör på maten, och som är mycket effektivt.

Om din hund inte mår bättre, eller blir allmänpåverkad (och lite påverkad av magsjuka blir man förstås) bör man kontakta veterinär.
Hos veterinären tycker jag att man skall ta ett avföringsprov på bland annat mask OCH parasiter. Ett sådant prov kan du förövrigt ta själv;
Samla upp en liten mängd avföring i en bajspåse, dubbla med en påse till och lägg sedan i ett kuvert.
Skriv hundens uppgifter och alla dina egna, glöm inte mailadress, tel nr och adress. Skicka till Parasitologen/SVA i Uppsala och be dem kolla parasiter och mask.

Du får svar inom någon dag på mailen om du angett den, och kan sedan direkt hjälpa hunden om den har någon liten stygg bugg i magen.
Det är förstås fint att ha hjälp av en veterinär och de sköter också detta med provtagning om man vill. Det är dock dyrare och ofta gillar de att testa snällmat och lite annat smått och gott innan man alls kollar parasiter etc.

När det gäller katt är det viktigare att de får i sig mat. (Katt som svälter, blir stillsam och går undan utan att äta är en katt som ska till veterinären. Katt som inte ätit på tre dagar är akut sjuk!)
Katter skall inte svältas alls lika länge som en hund kan, och där funkar det ofta fint att ge tex kokt torsk flera ggr per dag. Samma sak med katt – kolla avföringen snarast.
Och se till att din katt dricker. (JÄTTEviktigt!)

Nedan följer husmorsråd jag fick från en av mina duktiga veterinärer:

Blanda i dietmat till magsjuk hund
1-2 matskedar socker
2 matskedar potatismjöl
1 burk morotspuré

Förövrigt råder jag hundägare att googla parasiten Giardia och läsa på om den. Den är mycket vanligare än man tror...
Kattägare kan med fördel läsa på om Giardia också, men även Tritrichomonas bör man veta om. För oss som föder upp katter och hundar är det absolut ett måste att vara medveten om dessa otäckingar, hur de lever, förökar sig och sprids.

Och inte minst hur man blir av med dem. 

Knarkarkvarten i Vita Huset

Igår dammsög jag.
Idag såg det ut såhär. Som en knarkarkvart....

 Ibland känns det som om jag bara städar och tjatar.
"Ställ dina skor på plats. Ta med soporna när du går ut. Häng upp jackan. Ställ in i diskmaskinen. Tvätta händerna. Kliv UPP ur sängen. Gå och lägg dig! Duka undan. Maten är klaaaaar! Städa ditt rum. Torka av fötterna."

Det funkar sådär. Och på vissa inte alls.
De bara SKITER i regler och mina önskemål.

River huset, sabbar, spyr där de står om de behöver, stjäl min lunch och hänger i gardinerna. Däremellan ligger de behagligt utslängda på min nytvättade tvätt som skall torka i solen- och sträcker njutningsfullt på sig innan de släntrar vidare i livet och på upptäcktsfärd.

Ibland mördar de på vägen.

Jag hade en gång en palm.

Tagna på bar gärning.
Bara det att de liksom inte bryr sig.
Överhuvudtaget

Och de fortsätter... 

Drar åt varsitt håll

Ja, det är vi människor duktiga på… Konstigt egentligen att vi skall ha så svårt att acceptera andras tankar och beslut.

Jag har funderat mycket på det här, speciellt sedan jag häromdagen hörde av en bekant som skall köpa hund, inte vår ras, men en annan vacker, stor och härligt levnadsglad ras, att hon tvekade då det var sådana motsättningar inom deras rasklubb.

Vad trist att vi skrämmer bort andra som också vill vara med, genom våra tankar, olika idéer och ideal inom vårt stora intresse - hund (ja, detta förekommer väl egentligen inom det mesta, inte bara i kynologins värld)

För mig innebär det rent konkret att jag inte vill streta, jag vill arbeta framåt, och bara lägga energi på det.
Jag vill arbeta framåt längs den väg jag stakat ut och tror på, tillsammans med de raser jag valt att leva med.
Att dra och streta passar inte, och jag känner att jag inte blir glad av det.

Därför har jag tagit beslutet att jobba på det sätt som passar bäst för mig, och förhoppningsvis med andra engagerade och entusiastiska uppfödare.

De som har valt en annan väg tror säkert på den, och är hängivna den. Förhoppningsvis möts vi i slutet, och kan sammanställa och fundera över hur vi tillsammans kan få vår ras bättre och sundare.

Min önskan och förhoppning är att min underbara ras anhängare skall sluta jaga och behandla varandra illa, och acceptera våra olikheter.
Jag tror det är bättre att försöka få många att engagera sig och försöka förbättra, mer än att stoppa de man anser gör fel…….

Jag hoppas också att alla som vill köpa en utsedd ras kan göra det, och få vara glada, hellre än att avstå och köpa andrahandsvalet.

Vi som är engagerade i våra älskade raser behöver lägga engagemang på att få med oss andra, inte jaga bort de vi tycker arbetar fel.

Ingen äger en ras, vi förvaltar den för morgondagens hund och kattägare. :-)