Dobermann Framtid

Att det är svårt att föda upp vet alla. (Nästan iallafall)
Att det är svårt att föda upp brukshundar vet de flesta också.

Vi föder upp många raser/arter här på Jean Dark, och min åsikt är att dobermann är det svåraste som finns.
Min tanke är inte att trampa någon på tårna, för all uppfödning är en konst, men det ÄR konstigt svårt att få till bra brukshundar, och speciellt dobbisar.

De ska ha sunda höfter
Friska ögon
Samtliga 42 tänder
Godkänt mentaltest
Helst vara bruks och lydnadsmeriterade; vi har en brukshund och den ska ha vissa specifika egenskaper. Har avelsdjuret inte meriterna här, är det viktigt att uppfödaren har den erfarenhet som krävs så hen vet att hunden har arbetsintresse. Helst stort också.

Förutom godkänt mentaltest ska hunden ha en BRA mentalitet. I mitt tycke betyder det en social, framåt, nyfiken och orädd dobermann, förstås med föremålsintresse.
En dobermann ska givetvis INTE pipa, stressa och ha koncentrationssvårigheter.

Och glöm inte - En bra dobermann ska vara snäll. Inte rädd för två och fyrbenta, inte arg på folk och fä och inte skrämmas, göra utfall eller bitas.

Vidare ska den blivande avelshunden, eller tiken, vara snygg, dvs följa rasstandarden. Den ska inte se ut som en så kallad sportråtta, sportmodell, gris eller en annan hundras.
Den ska helt enkelt följa den standard som föreskrivs för just vår ras. Så mycket som möjligt, och gör den det - då är den korrekt. OCH snygg.

Och till sist, vi sliter med hjärtproblem.
En dobermann som går i aveln ska ha ett hjärttest som är normalt för stunden, inte äldre än ett år. Det är också bra om mor och farföräldrar lever och man känner till statusen på de hundar som finns bakåt i stamtavlan.

Och som PS;
En uppfödare som är kunnig, eller har en bra mentor när det gäller linjerna bakåt. Det går INTE att bara förlita sig på testresultat, speciellt inte de resultat som ganska snart är inaktuella, och måste göras om.
Det är svårt att föda upp, jättesvårt. Därför tycker jag att vi uppfödare bör vara utrustade med tålamod, ödmjukhet och respekt för livet vi har i våra händer.

Jag tycker dock inte vi ska behöva ha sköld, kroppsskydd, hjärtesorgsskydd och ibland skydd på nätet för ilskna valpköpare och jagande hundägare som är arga över sjukdomar, fula hundar eller bara fel hundar.
Uppfödare är -i de allra flesta fall- människor som älskar sin -VÅR- ras alldeles lite extra, och som vigt sitt liv, sina dagar, år, framtid och historia åt att föra en ras framåt.

Ja, detta var bara ett axplock av vad man som dobermannuppfödare har att följa. Det är svårt, och inte helt lätt alls att hitta passande avelsdjur.

Idag, igår och under många dagar har jag funderat över min framtid som dobermannuppfödare.

Jag funderar lite till.

Tomten kom tidigt i år!

Telefonen riiinger bestämt, och jag har inte tid. Fullt upp med kattungar/hundar/middag/hundpensionatet eller vad det nu är. I vilket fall som helst svarar jag ändå.
Trevlig röst i andra änden, en hundbekant som övergått till väninna, babblar glatt och vi pratar bort många värdfulla minutrar. Egentligen är det än mer värdefullt att göra just det, prata bort tid. Vad ska man med all tid? Jag använder den till att försöka hinna allt jag ska, inte alltid så kul.

Nåväl, det här samtalet var desto roligare.
- Du, jag måste fråga en sak, du är ju så himla engagerad i DCM på dobermann. Varför Holtertestar inte du lika mycket som du ultraljudar?
Jag svarar som det är, att jag tycker det är superviktigt att testa, men att jag vill testa många av mina hundar, egna här hemma, hela kullar, och givetvis hundar hos mina valpköpare.
Och så konstaterar jag fakta, våra dobermann behöver testas minst en gång om året så länge de går i avel, samt definitivt som gamla, och ett par tre gånger under sin livstid om man ”bara” har dem som sällskapsdjur.
Om man betänker att ett Holtertest kostar ca 4-5000 kronor är det svårt att testa många hundar varje år.
Thats why. 

Jag har helt enkelt valt att Holtertesta majoriteten av de som går i avel, men koncentrera mig på att ultraljuda så många jag bara kan få till.

-Men om du hade en egen väst, att Holtertesta med, skulle du använda den då? Hon frågar vidare och lyssnar intresserat när jag utropar att jag absolut och SJÄLVKLART skulle testa varenda hund jag hade och några till.

-Vilka då? Hon är mer nyfiken.
Tja, varendaste dobermann som ägarna ville testa skulle få låna västen, jag tystnar ett tag, funderar…. Babblar vidare. Ja, alltså nu HAR jag ingen väst, men OM jag hade en, ja då skulle jag slita ut den snabbare än tåget.
Alla som ville skulle få komma och använda den! Jag fantiserar vidare, drömmer om att vi skulle få fler att kolla sina hundar, fler att tänka framåt, fler att vilja vara med på ”samarbetståget” istället för att sitta och prata och skriva knas om uppfödare och ägare som de inte tycker gör/testar rätt etc.
(Faktum är att jag inte kan fatta att det ska vara så vansinnigt dyrt att få kontrollerat sina hundar. Riktigt skrämmande, eftersom det är viktigt att vi gör det)

Jag avslutar mina tankar och säger som det är, jag har 5-10 avelshundar, och det finns inte pengar att testa dem alla till den facila summan av ca 4-5000 per näsa per år….. 

Rösten i andra änden av telefonen låter glad – Du, vet du att du säger just det jag ville höra. Du säger att du skulle låna ut den till alla som vill. Tänk så bra om fler kunde få möjlighet att testa än mer. Jag ska ge dig en julklapp ska jag göra.
- Jeanett, börja leta efter en passande Holterväst, tala om hur jag kan betala, så caschar jag in det och du kan börja testa allas våra dobermann så fort den kommer.

?
Va, liksom?

Jag frågar om hon är full mitt på ljusan dan? Eller om hon skojar, för isåfall är det inte sådär jättekul. DCM är allvarligt.
Hon är allvarlig säger hon.

Jaha.
Jag berättar att en väst med tillhörande mojänger mmm, (jag är inte sådär jätteteknisk) går loss på kanske sisådär i runda slängar 14-15000 kronor.

När hon förklarar att hon är medveten om det, men att det får det vara värt, hon kan testa sina egna hundar och hon är fullt nöjd med att betala utgiften och på så vis vara med och hjälpa rasen framåt blir jag för en gång skull svarslös. Mållös.
Tyst.
Men inte så länge! Faktiskt så JUUUBLAR jag!! Jösses, jag hojtar till henne att jag ju kommer att slita ut västen, jag ska försöka få typ ALLA att komma och kolla sina hundar!

Hon bara skrattar, och säger lugnt, att jag kan slita ut västen allt jag kan, då köper hon en till…..

Tja.
What to say. 

I den oerhört sorgliga situationen vi är i idag, med så många drabbade hundar och ägare, där så många slutar eller bara flyr rasen och där så många ägnar sig åt att jaga folk och prata skit på nätet finns det verkligen några som vill samarbeta och hjälpa andra.
För att hjälpa rasen framåt.

Min BÄSTA Jultomtevän;
Jag är så oerhört glad över att du finns, och att du skapar denna möjligt för rasen!
Jag är så oerhört GLAD att du gör det här, därför att jag är säker på att detta kommer att få ringar på vattnet.
Jag är så oerhört glad att se att det finns människor som vill jobba tillsammans, som är öppna för mycket, och som mest bara vill gott.

Tänk att jag har fått min bästa Julklapp redan en bra stund innan jul!

Och så ett Ps till alla er som undrar
Det kommer alltså att finnas en väst inom kort i Vita Huset.
Du som vill är välkommen att använda den till din dobermann, och få resultatet avläst till självkostnadspris hos specialister i USA.
Är Du intresserad – kontakta mig efter julhelgerna.

Välkomna :-)

ÖNSKELISTA

Bilden har jag snott från nätet - men tankarna är mina alldeles egna ;-) 

1 december….
Barnen pratar julklappar, och första önskelistan har satts upp på kylskåpet. Varje dag flera gånger om dagen ser jag de uppstaplade önskningarna, och påminns om mina egna. Mina drömmar, tankar och önskningar jag har som uppfödare och dobermannälskare.

Den största, mesta och hetaste önskningen för mig är att DCM skulle utrotas. Alltså att våra dobermann inte längre drabbades av hjärtproblem.

Eftersom jag förstås inte kommer att vakna upp och upptäcka att Gud  är så god att han låtit min julklappsönskan gått i uppfyllelse, tänker jag att själv är bäste dräng.
Det vill säga att vi tvåbenta får arbeta för saken på egen hand.

Enkelt sagt så tror jag att vi MÅSTE samarbeta (Ja, jag VET. Jag har sagt det förr. Tjatat om det och tar upp det gång efter annan )
I min värld kommer man snabbare framåt om man gör saker och ting ihop. Man måste inte tycka lika, man måste inte älska varandra, men man kan arbeta sida vid sida.

För mig ter det sig märkligt att vi testar våra dobermann för höftledsfel. Vi testar dem för ögonfel, vi testar deras mentalitet, vi testar deras brukbarhet och vi testar deras exteriör. (Ganska ofta också) Men det enda som våra hundar verkligen DÖR av är det många som inte testar.

?!

Varför då?

Jag önskar mig att ALLA börjar testa sina dobbisar innan parning – innan varje parning, år efter år- och jag önskar mig att INGEN valpköpare köper valp från otestade föräldrar. Oavsett vilket land man väljer att köpa från. (Inte heller för unga föräldrar ska man köpa från.)

Dessutom önskar jag mig att vi börjar hålla koll på mor och farföräldrar, testa dem också. Dvs inte bara testa våra aktuella djur, utan testa dem som redan använts, så vi VET att det material de lämnat är bra att jobba med.
Är ni med? :-)

Okey. Nu har jag önskat att DCM är utrotat, eller att vi i alla fall jobbar på ett bra sätt mot sjukdomen.

Jag har fler önskningar;
Jag önskar mig att Svenska Dobermannklubben börjar jobba för och med våra uppfödare. De få vi har kvar. ( I know, detta har jag ältat fram och tillbaka på kors och tvärs i flera år också, men ni vet hur det är, när man önskar sig en sak och inte får det, då går inte önskningen över….)

Det farligaste för vår ras just nu är INTE DCM.
Det farligaste är att det inte finns hundar att tillgå i vårt land.
Det föds för få valpar.

Bara i år har vi reggat ca 50 dobermann. + -

En svindlande låg summa, och jag är säker på att våra uppfödare behöver mer uppmuntran, hjälp och stöd för att fortsätta sitt avelsarbete.
Ett arbete som är oerhört viktigt om rasen ska fortleva och utvecklas på ett gynnsamt sätt i vårt land.

Jag tror att vi behöver satsa på uppfödarna för att få mer aktivitet kring vår ras. Och jag skulle önska att vår klubb trodde samma sak.

God Jul ! 

Hanhundar ihop - Vad trött jag blir

Under en tioårsperiod satt jag i Svenska Dobermannklubben och svarade på dobermannägares (eller blivande dobermannägare) alla möjliga och omöjliga frågor om vår ras. Förhoppningsvis hjälpte jag några och själv blev jag också klokare på kuppen - det är nyttigt att fundera över andras tankar och funderingar.

Numera finns inte funktionen "Frågor och svar" kvar i SDK, men fortfarande mailar en del till mig privat med sina tankar och jag svarar i mån av tid.

En fråga fick jag idag, en gammal klassiker som dessutom väcker många åsikter och känslor till liv. Inte hos hundarna men hos oss tvåbenta :-)

Kan man ha två hanhundar ihop? 

Svar :
Ja, det kan man. Men det går oftast inget bra när det gäller dobermann.

Utförligare svar;

Jag tycker det är en mycket dålig idé att skaffa sig en hane om man redan har en dobermannhane. Risken att det inte fungerar är stor och vad gör man då?
Det finns alltid människor som berättar om sin hund, eller andras som har fungerat med hanar, men tyvärr måste jag kontra med att det finns minst lika många, om inte dubbelt, med historier där det hela har slutat med Stockholms Blodbad.
När jag säljer dobermannvalpar till blivande valpköpare undviker jag att sälja hanar till de som redan har en hane. Oavsett ras.

Dobermann är enligt min åsikt en fantastisk hundras! De är pigga, glada, sociala, snälla, gulliga, arbetsdugliga till max, starka, kloka, och alldeles underbara.
Men. De har också negativa sidor, det har såklart alla raser. Ett starka minus enligt min åsikt är att de ofta har svårt att gå ihop med andra hundar - de kräver mycket träning och en konsekvent hand.

Vän av ordning kontrar ofta här med att det gäller att vara ledare i sin flock så löser det sig. Själv berättar jag gärna då om många djur som inte går ihop - Vem sätter två hingstar i en hage? Eller två fertila hankatter i samma rum?
Två tuppar i en hönsgård, eller varför inte två tjurar ihop?

Den som har arbetat med vargar eller hundar vet att de bor ihop i flockar och där finns en ledarhanne. En dag växer hans söner upp och vill ta över. Det blir slagsmål och de blir allvarliga. Den unge tar antingen över eller blir dödad. Eller - han förlorar slagsmålet och blir så kuvad att livet inte fungerar i flocken, och han packar ryggsäcken och flyttar. Hittar en fru och bildar en ny flock.

I vårt urbana samhälle ger vi våra hundar ingen som helst chans att flytta. I stället tvingar vi dem att stanna i en onaturlig konstellation.
Värt att veta är också att i vilt tillstånd har aldrig någonsin ledarhannen (eller tiken) intresse av att lägga sig i hur deras undersåtar sköter sin rangordning.
Ledaren är intresserad av att hans flock lyder honom, låter honom äta först och åtnjuta det en ledare ska. Hur de sedan har sin sociala rang bryr han/hon sig inte om.

Med detta för ögonen, vill jag med mina 30 år som dobermannuppfödare och många erfarenheter i detta med hanhund tillsammans säga LÅT BLI!
Ha inte hanhundar ihop.
Varför måste man?

Risken är så stor att det inte går. Att en av hanarna blir kuvad, får stryk, måste sys, och helt enkelt bara mår dåligt. Det blir dyrt att sy ihop dem, besöka kiropraktor när de slagit varandra sönder och samman eller bara ledsamt och stressande att hela tiden ha ett hököga över de två herrarna som troligtvis inte alls - i kösnmogen ålder- är helt nöjda med situationen. 

Varför chansa?
Skaffa en tik, och ha en fin, fungerande, sund och lycklig flock hundar. 

Innanför ramarna - Eller inte?

Jag funderar kring uttrycket att änka utanför ramarna. Det är häftigt med folk som gör det, och mycket gott kan komma från det. Inte minst utveckling.

Ibland stöter jag på folk som mest tänker innanför ramarna. Det tycker inte jag är utveckling. Snarare avveckling.
Eftersom jag är så intresserad av avel och det är vad min blogg mestadels handlar om går mina tankar förstås åt det hållet även nu.

I dobermannvärlden ”får” man inte
Para två bruna hundar
Para två hundar med B på sina höfter
Para två hundar som har fler än ett syskon med HD-fel

Man bör bara använda:
Två Holtertestade hundar som scannats fria

I kines och siamesvärlden testar man bla djurens ögon, och man kan få utslaget FRI, BÄRARE eller AFFECTED.
En del tycker att man bara skall använda de fria djuren.

Några av de här reglerna är oskrivna. Några har det tagits beslut om. Några av dem tycker jag är bra, några ganska tokiga.
Klart är i mina ögon, att man bör tänka sig för noga, innan man rusar å stad och ordnar regler för avel, valphänvisning och så vidare.

Har vi regler kring tex hänvisning via en rasklubb måste reglerna kunna följas av de flesta i klubben, speciellt de förtroendevalda som själva många gånger arbetat fram reglerna.

Tja.
Hur tänker DU?
Jag har en massa tankar, som alltid.
De kommer inom kort :-) 

Magasinera hundar

Jag har funderat på en sak.
Häromdagen ringde en gammal valpköpare och ville prata. Hennes familj hade just mist sin gamla dobermann och ville ha en ny hund.
Fast inte en dobermann.
Trots att familjen haft rasen i över 20 år, och alla hundar blivit gamla hade de tagit beslutet att avvakta med Älsklingsrasen, som hon sade.
För de är ju så sjuka.
?
Den nya rasen skulle de ha en hund av, och sedan komma tillbaka till ”den enda rasen” när vi andra fått den på köl igen.
”Och dessutom verkar det vara mycket slitningar i klubben”

Jaha.

Den här familjen är en underbar familj, de har tagit hand om sina dobbisar på bästa sätt och även om de aldrig engagerat sig i klubbarbete har de varit aktiva med sina hundar.
Nu hade de bokat en annan bruksras, utan hjärtfel, men med hög andel belastade hundar vad gäller allergi, cancer och hudproblem.

Kort tid efter ringde en annan valpköpare. Hon hade tankar kring sin åldrande hund, och ville boka en valp till.
Hon pratade länge med glad röst om våra underbara hundar, och hur kul det skulle bli med valp i huset igen och allt de skulle hitta på.
Jag förde in ämnet på defekter och hon svarade att hon var mer än väl medveten om detta, men att dobermann ändå var hennes ras. I vått och torrt.
Om hennes hund skulle bli sjuk och dö skulle hon bli förtvivlad, men att leva utan dobermann kunde hon ändå inte tänka sig. Det var liksom ännu värre. Hon skulle då köpa en till.
Och hoppas att vi uppfödare och rasentusiaster skulle få rasen bättre under tiden.

Efter detta har jag funderat. Ja, jag funderar mycket på uppfödning, avel och genetik. På hälsa, sjukdomar och trista saker. Och på världens bästa ras och hur vår framtid skall bli. 

För mig känns det som om vi alla måste hjälpa till. Avla klokt, arbeta gemensamt så gott vi kan, dela erfarenheter och behandla varandra med respekt. 

Vi måste dock ha hundar. För om vi inte har det har vi inget att arbeta med. Det behövs flera olika individer för att bibehålla mångfalden. Och vet ni, mångfald är inte bara ett ord, det är verkligheten som vi måste arbeta med, ta till oss och ha respekt för. 

Grejen är väl också att vi måste ha valpköpare. För om vi inte har det – var skall våra hundar ta vägen? Uppfödarna kan ju knappast sitta med en massa osålda valpar, halvvuxna hundar och vänta in bättre tider?

Ett alternativ skulle kanske kunna vara att föda upp och magasinera hundarna (och katterna) ?
Om vi är fler kanske vi kan få till ett schysst pris hos Shurgard?

Om ingen köper våra uppfödda hundar – kommer det då att finnas uppfödare som kan avla oss bort från sjukdomar, bevara de positiva egenskaper våra hundar har och bredda vår genpool för framtiden?

Jag tror faktiskt att vi alla måste hjälpas åt. Uppfödare och Valpköpare.
I med och i motvind. 
Det är ju ALLAS VÅR RAS! :-) 

Minnenas Arkiv

Scandinavian Doberman Winner
Borås 1997
Domare Jens Kollenberg Kennel Norden Stam

BIR CH Origos Stamm´s Like A Lamborghini
BIM SUCH NUCH INTUCH SV-95 KBHV-95 SDV-97
SDV Avel-95,96,97,98 SPH I LP 
JEAN DARK ELISABETH-ARDEN 

Den här bilden hittade jag häromdagen, och en massa minnen trängde sig på. Platsen är Borås, och året 1997.
De glada vinnarna är Christina Persson på kennel Origo Stamm och jag själv :-)

BIR-Vinnande hane var CH Origos Stamm´s Like A Lamborghini, an ståtlig, välsvarvad och härlig hane, men det mesta av det bästa. (Synd att jag aldrig använde honom, det hade varit kul)
BIM-vinnande tik var vår egna MultiCH Jean Dark Elisabeth Arden, som faktiskt var född 1989 och således veteran.

Flera av Jean Darkarna hade en bra dag, bla
BIR-Valp Jean Dark Helena Rubinstein
BIM-Valp Jean Dark gentleman Gere
Bästa Junior Jean Dark Fidji Fuirinus
Bästa Unghund Jean Dark Claude Montana
Bästa Veteran hanne CH SPH II LP Korad Jean Dark Exlusive Echo
Bästa Bruksmeriterade CH LP SPH III Korad Jean Dark Ellen Betrix
Bästa Avelsgrupp Jean Dark Elisabeth Arden
Bästa Uppfödargrupp Kennel Jean Dark / Valp och vuxen

Rolig kuriosa var att det var Jens Kollenberg som dömde, världeberömd för sina fantastiska dobermann på kennel V Norden Stam.
På kvällen höll han ett otroligt intressant föredrag om rasen, och många sanningar och råd som vi fick har jag haft med mig ändra till dags datum.

När jag skulle köpa en kanot

En dag bestämde jag mig för att jag skulle köpa en kanot.
Jag gillar kanoter. Jag gillar hur deras strömlinjeformade modell glider stilla fram i vattnet, lugnet som omger dem och de många färgerna.
Jag har alltid önskat mig en kanot och tror att en sådan skulle passa bra i min familj.

Båtar är just ingenting jag kan så mycket om. Det finns ju massor. Stora, små, runda, spetsiga, vita, svarta, med motor, utan motor, med segel, med åror. Snabba, långsamma, påkostade och budget. Ja, allt verkar finnas.
Fast jag har bespetsat mig på en kanot. Vi tror den kommer att passa in i vårt liv, och resten av familjen är också positiva till vårt nya intresse och alla tycker det skall bli kul att börja glida runt i sjöarna här i kring.

Eftersom vi inget kan vill vi lära mer. Ja, alltså när jag var ung hade vi en roddbåt i familjen i många år, och ibland var vi ute hela helger med båten och bara hade mysigt i den svenska sommaren.
Min mans familj hade också båt, en stor påkostad sådan, som tyvärr råkade ut för något sorts missöde, sjönk och hamnade på havets botten.
DET vill man ju inte råka ut för. Jag menar, det kostar ju också att skaffa båt och allt annat som hör till. Vi vill liksom göra det rätt. Hela vägen.

För att inte göra så mycket fel, har jag surfat runt på alla sidor jag kan hitta på nätet. Vi har blivit medlem i den största kanotklubben som finns och vi skall gå kurser i hur man på bästa sätt sköter sin kanot och hur man bäst beter sig till sjöss. Det känns jättejättespännande och KUL!
Vi har redan diskuterat hemma hur kanoten skall se ut. Döttrarna vill ha moderna, linjerade och tuffa färger. Mannen vill ha så säker som möjligt och gärna en röd. Jag vill ha en lagom stor och rosa.
Det får bli en rosa tror jag :-)

Häromkvällen blev jag medlem på ett forum. En Facebooksida för kanotentusiaster. Min tanke med det var förstås att jag skulle lära mig mer, och kanske få goda råd innan vi fick vårt köp till stånd.
Jag har noterat att på den här sidan finns många med mycket kunskap.
Där finns tillverkare. Där finns försäljare. Där finns återförsäljare. Där finns vanliga kanotägare. Där finns styrelsemedlemmar i klubben och alla möjliga -och omöjliga- i kanotvärlden. Helt enkelt sådana som älskar kanoter.
En sådan som vi tänker oss att bli!

Jag började häromdagen med att berätta om oss själva, vad vi tänkt oss som kanotägare och hur vi funderar kring framtiden. Att vi inte vill tävla, men kanske träffas inom klubben och lära oss mer och helt enkelt bara ha kul med vår kanot. Glida lugnt och fint genom vattnet i vår vackra natur.
Jag frågade förstås om form på båten, var man skall köpa en och om det är något särskilt man som nybörjare skall tänka på.

Och WOW!!
Svaren flödade in!!!

Välkomna som kanotägare!!
Köp en av trä. De är bäst. Jag lovar.
Köp en av glasfiber. De är bäst. Jag lovar.
Köp en svensktillverkad, de är bäst. Jag lovar.
Köp för GUDS SKULL en utlandstillverkad. De är bäst. För jag har en sådan själv. Jag lovar.
Köp bara en som genomgått de här testerna, annars blir du olycklig. Jag lovar.
Köp inte alls från folk som inte har haft dem tillräckligt länge på land. De är oseriösa. Då får du en dålig kanot. Jag lovar.
Passa dig så ingen lurar på dig en kajak, Det KRYLLAR av förklädda kajakförsäljare i den här branschen. Fast du vill ha en kanot, så har du kanske en kajak!! Jag lovar.
Tänk på att köpa kanot från ”Lisas kanoter” de är seriösa. Jag lovar.
NEEEJ! Där fick jag en med dåligt ytskikt, Lisas sälj suger!! Ta kontakt med Börjes istället. Han är bäst, jag lovar!
Kolla med Bertas Kanot & Kajak, då får du support också. Berta sitter i styrelsen, så då måste hon ju vara seriös. Jag lovar.
Nä, jag tycker Berta är oseriös, hon har ju suttit i styrelsen i två år bara, och haft kanoter i tre år. JAG tycker du skall kontakta DackeKanot, han har haft kanoter sedan sjuttiotalet och vet allt man kan tänka sig om kanoter. Ring honom, han är bäst. Jag lovar!
Men han är ju knappt medlem i klubben, och målar sina kanoter i färger som klubben inte rekommenderar, köp INTE från honom. Det som klubbens promotar är bäst. Jag lovar!
Varför skall ni inte tävla? Man kan INTE ha en kanot och aldrig tävla. Då är man nästintill ett hot mot kanotkulturen. Jag lovar. Jag tycker ni skall fundera lite till på detta.

Någon enda berättade vilken klubb vi borde vända oss till, vad vi skulle tänka på, hur många man kan sitta i en kanot och om bästa sättet att transportera kanoten med vår bil. Men råden nästan drunknade i alla andras åsikter. Plötsligt hade min nystartade tråd över 150 svar!! De flesta i all välmening, men de förvirrade mer än hjälpte.

Se till att paddlarna är utformade på bästa vis. Eller hette det åror? Hu, jag blev alldeles matt av alla råd… Eller var det ens råd…?

PASSA ER för hemsidorna och de som vill sälja! Nästan alla ljuger och så står ni där med en trasig kanot och drömmar.
Passa er för de oseriösa! Jag har haft tre kanoter i sammanlagt fem år och jag LOVAR att det finns mestadels kanotförsäljare som luras. De har haft kanoter i trettio år, men man kan inte lita på dem. Jag lovar!

Plötsligt började styrelsemedlemmar, kanotägare och tävlingsintresserade käbbla. Och en hel del kastade en hel del verbala slängar åt mitt håll.
För vi vill ju inte tävla. Vi ville ju bara ha rolig gemenskap med andra likasinnade och en fin kanot att ha roligt med.

Vi surfade runt lite till, hittade en del fina hemsidor, men började misströsta, tänk om de var specialdesignade för att lura oss som ville ha en fin kanot?
Dacke-Kanot hade en fin hemsida. Lysande röda, blå och gula kanoter. Fina bilder och information. Han hade haft kanoter sedan 1971 och tävlat, tillverkat och sålt många kanoter.
Vi surfade in på en annan fin sida. Kanotexpterten. De hade en massa fina kanoter. Gamla, nya, tillbehör och verkade trevliga. Kanske man skulle kontakta dem?
Nä, tänk om de också var oseriösa. Gjorde de verkligen alla saker man måste göra med en kanot?

Mina tankar fladdrade till kanotforumet. Där fanns en del glada och positiva kanotister. Men många verkade vara väldigt arga och negativa. Flera i styrelsen hade uttryckt sig om hur man skulle ha kanoten och var man skulle köpa. Till och med han som var redaktör för tidningen "Kanotisten" hade skrivit massor, och vi förstod att vissa var seriösa, och vissa var riktigt oseriösa. För det begrep man ju, att när till och med redaktören skriver officiellt om andra medlemmar, då måste det vara illa…! Enligt de här i klubben i alla fall.
Frågan för oss blev plötsligt hur vi skulle hitta en fin kanot i det här havet av kanoter och människor.

Var det kanske en dålig idé med kanot? Var träffarna alls roliga? Många hade skrivit om den dåliga stämningen i klubbarna, om alla problemen med de dåliga ytskikten och svårigheterna att frakta kanoterna efter egen bil.
Och skulle man inte tävla så var man en dålig kanotägare.
En del påtalade den dåliga stämningen, men då var de flesta ansvariga inom klubben snabba att tala om att man visst hade kul i kanotklubben, och att det bara var på forumsidorna det hettade till ibland. På riktigt hade alla kul.
?

Hm…

Vi surfade runt mer, och hittade roddbåtsklubben. De båtarna var också ganska fina. Inte som kanoter, men ändå.. ?

Vi kontaktade Roddbåtsklubben, och pratade med en trevlig människa som bjöd in oss till några träffar och tipsade om hemsidor, engagerade människor och två forum.
Lite bränd kände jag mig, men besökte dem i alla fall. Och där fanns en hel del med information om båtarna!
Där fanns jättemycket bilder och tips! Och massor med positiva och seriösa människor.
Människor som inte klankade på andra, eller började bråka i de trådar där jag försökte reda ut begreppen, sådär som man behöver göra när man är ny :-) Jag frågade faktiskt också var jag skulle titta efter vår nya båt, och fick till svar att jag kunde kontakta Svenska Roddbåtsklubben för tips och hjälp. Att där samlades de som var seriösa, och att man genom samarbete ville arbeta framåt.

Och hjälp fick vi!

Nästa månad blir vi med båt. Vi kanske inte får den där vassa, fina och för mig -drömbåten- men vi får ändå en båt, den är rosa och människorna som finns runt vår blivande intresse är seriösa, engagerade och ödmjuka.

Jag tror att detta blir bra.
Kanske, kanske vill vi börja tävla i framtiden också.

Med vår roddbåt 😊

Syna andra i sömmarna

Jag var inne på ett forum. Ett forum för en av de raser jag månar om. Där är fullt av människor som månar om samma ras. Men inte om varann.

De diskuterar, stöter, blöter och vänder på stenar för att se vad de hittar under. Jämför sig och sitt med undersökande journalistik.
Jag jämför med vuxenmobbing.

Hos en del andra raser finns också forum. På några blomstrar diskussionerna, och ibland är det högt till tak. Men här håller de ansvariga rumsrent, vilket gör att fler vill vara med och diskutera.
Påhopp, osakligheter, svordomar och diskussioner där man namnger och hänger ut andra -ickedeltagande- förekommer inte.

Det kan vara både roligt och intressant att läsa. Några lite vassare tankar, men också mycket positivt och roligt om ens ras. Jag tror att fler blir nyfikna och sugna på att diskutera.

Och där stenvändartrenden härskar vill inte alla vill vara med. Därför att några få får andra att känna sig väldigt obekväma.

Vän av ordning hävdar säkert nu att livet inte skall vara bekvämt. Det finns sjuka hundar och katter och det är uppfödarnas fel, och de får leva med att synas i sömmarna.

Själv tror jag på en mer ödmjuk inställning till varandra. Att granska och hänga ut, betyder att välja bort kommunikation. Monologer mår knappast aveln bra av.
Och hur vet man egentligen att man granskar rätt?

Avel är svårt. Det finns ingen enkel, utstakad ”rätt” väg. Det finns ingen väg som säger: Avla såhär, så blir det bra.

Att skapa utanförskap är lätt. Gemenskap med andra en konst

http://www.skk.se/om-skk/regler-policies-och-lagar/sa-tycker-vi/webbpolicy/
http://www.skk.se/Global/Dokument/Om-SKK/skks-webbrekommendationer.pdf
http://www.skk.se/Global/Dokument/Om-SKK/skks-webbregler.pdf
http://www.skk.se/Global/Dokument/Om-SKK/skks-webbpolicy.pdf

DOBERMANN DCM PÅ FACEBOOK

Jag tycker att alla resultat är viktiga när det gäller DCM på dobermann.

I dagsläget känns det som om man endast lägger vikt vid Holtertestet, och ogenomtänkta åsikter som "man testar bara hälften, man luras, att endast ultraljuda hjärtat är som att bara hd-röntga ena benet" åsikter skriks ut. Hemsideägare låter sina "åsiktsläsare" kalla uppfödare för kärringar och andra fula tillmälen.

Valpköpare flyr rasen och uppfödare slutar.

Är det vad vi vill? Är det vad jag vill? Nej, knappast! Jag älskar dobermann, och vill fortsätta leva med dessa underbara hundar, i med och i motgång.

Jag är övertygad om att respekt, ödmjukhet och kunskap är enda sättet att stoppa rasens fruktade hjärtsjukdom. Och det måste vi göra tillsammans.

För mig är ALLA resultat viktiga när det gäller Dilaterad cardiomyopati på dobermann. Både Holter, Ultraljud och DNA.
I dagsläget vet ingen exakt hur vi skall få stopp på hjärtproblemen, och medan forskarna jobbar på saken är jag säker på att vi tvåbenta absolut måste ta tillvara på samtliga resultat som registreras gällande DCM och dobermann.

I dag har vi öppnat en facebooksida; DOBERMANN DCM. Den är öppen för alla, och jag hoppas den kan vara med och bidra till något positivt.
Att människor som älskar rasen och vill den gott kan samlas med dåliga resultat men också med goda. Att vi kan samlas kring rasen dobermann, och inte runt jakten på enstaka människor.

För att inga felaktiga resultat skall läggas ut måste man äga eller ha fött upp den hund man lägger ut resultat på.
Mycket välkomna, och jag hoppas vi slipper denna facebooksida inom några år!

Mvh
Jeanett

Hjärtscanning i Vita Huset

Hjärtscanning i Vita Huset 

Så var det dags igen. Vi försöker ju få till stånd minst två DCM/HCM clinics per år hos oss, och nu har jag just fått veta att höstens datum blir den 10 oktober.
Det är som vanligt öppet för hundar och katter, och alla som vill komma är jättevälkomna. 
Kontakta mig för tidsbokning på: kennel@jeandark.com 

För oss på Vita Huset är det mycket viktigt att våra avelsdjur, men också helst ett större antal av de djur som vi fött upp, blir testade mot de fruktade hjärtsjukdomarna våra fyrbenta kan drabbas av.

I dagsläget vet man inte riktigt hur dessa hemska hjärtsjukdomar nedärvs och vilka djur som kan drabbas. Klart är dock att man bör undvika de sjuka individerna, samt följa upp drabbade linjer, och givetvis avla så klokt man kan bort från dessa. 

Min förhoppning är förstås att alla de tester vi genomgår, ses på med positiva tankar, och får hjälpa till och läggas till handlingarna när vi når längre fram. Förhoppningsvis kan vi på det viset få mer kunskap om sjukdomen och fler redskap att stoppa den. 
Att kämpa mot varandra efter "rätt" metod att testa djuren på ger inget, eller väldigt lite. I dagsläget vet ingen endaste enda alls vad som är helt bäst. Forskning pågår - och vi bör alla hjälpa till. 

Förhoppningsvis vet vi snart var vi mest och bäst skall kämpa, och då kommer vi nog alla att göra det. I dag vet vi inte exakt, och jag tycker det är bra att så många som möjligt engagerar sig och gör vad de kan. Allt är bättre än inget! Min förhoppning är att alla människor runt våra hundar och katter inom en snar framtid vill samarbeta, och inte motarbeta varandra. Jag tänker också att det måste vara bra och intressant med både DNA prov, Holtertest och ultraljud, och att all statistik är sund och bra, samt bör redovisas. Som det är nu, jämställs de som inte testar alls, med alla de som testar men inte använder sig av metoden Holter. 
det tycker jag är ett mycket olyckligt beslut. 

Jag tror att vi tillsammans måste hjälpas åt att få bukt med hjärtfelen, och har således beslutat att testa våra hundar och katter (dobermann och sphynx) som går i aveln, minst en gång per år.
Vi har också beslutat oss att använda oss av testmetoden Ultraljud, då det enligt vår erfarenhet är den metod som hittat flest affekterade djur. Vidare måste undersökningen upprepas regelbundet, och inte med för lång tidsintervall, då dessa sjukdomar utvecklas snabbt och ett till synes friskt djur plötsligt och oförhappandes kan uppvisa sjukdomssymptom.
Dessa symptom vill vi bli medvetna om så snabbt det bara går, allt för att försöka undvika att använda drabbade djur i vår avel.
Vidare DNA testar vi och Holtertestar då och då.

Alla dessa tester har vi beslutat oss för att göra på våra hundar och katter, allt i samråd med de duktiga cardiologerna och hjärtspecialisterna/veterinärerena Anna Tidholm, Jens Häggström och Lennart Nilsfors.

Väl mött i Vita Huset:-)

IDC i Ungern 2011

Jag har tagit som vana att åka till den stora IDC:n varje år. Nästan i alla fall. Den är fantastisk att få uppleva, och det känns numera nästan omöjligt att stanna hemma varje år, den första helgen i september.

För första gången på länge flyttades dock IDC, och istället gick den av stapeln sista helgen i augusti, och vi missade ett annat älskat inslag i vår hundkalender - Gotlandsutställningen.
Men, vad är väl en bal på slottet, IDC måste upplevas, och resan till Ungern planerades tillsammans med goda vänner och valpköpare.

Fredag morgon gick flyget till Budapest, lastat med en del av vårt gäng, samt vår egna fyrbenta globetrotter Ior - Jean Dark Grabazzi.
Ytterligare en dobermann fanns med på planet, Divo, med Therese och Tobbe.

Det är alltid lite nervpirrande att flyga med hund, även om det enligt min erfarenhet alltid brukar gå bra. Sist jag hade med vår dobermann, var till Kroatien, då Grabazzis mamma Lara, fick åka hela långa vägen med oss för att träffa sin utvalde.
Det hela gick dock fint, och ingen av hundarna verkade särskilt stressade av uppståndelsen runt dem.

Divo och Ior lyfts ut ur planet, de undrar nog var de är.... 

Här kommer Ior! 

Husse lyfter av transporten

Hallå, mår du bra? 

Vi anlände i Budapest få timmar efter att vårt plan lämnat Stockholm, tack och lov. Jag avskyr nämligen att flyga!! Usch. Ju kortare tid jag måste tillbringa i ett plan, desto bättre. 

Vi hann knappt ur planet förrän den ungerska värmen nästan knockade oss, och för en sekund, där jag stod på flygplanstrappen, undrade jag om vi av misstag hamnat i Egypten…!
Det hade vi inte, men näst intill, och timmen i taxin till hotellet var olidlig varm. Konstigt att de kör med airkonditionvarianten ”nedvevade-rutor-funkar-lika-bra” i vissa länder. För mig är det ibland en nära döden upplevelse.

Ior/Grabazzi i den ungerska taxin

Vi vacklade ut framför vårt fina hotell tidig eftermiddag, och allas våra kroppar chockades svårt av den +44 gradiga värmen!! Vi överlevde dock, men behövde fylla på både mat och vattenförrådet, och vi blev således sittandes en bra stund utanför hotellet där vi servades med god ungersk mat och dryck. MASSOR av dryck. För min del bestående av coca cola och vatten.
Resten av dagen använde vi till att inspektera omgivningarna, rasta hundar och bara mysa med alla internationella vänner som är så härliga att umgås med, och som vi möter alldeles för sällan.

Pustar ut, fikar och dricker

Våra svenska hundar var inte heller vana vid den dundrande värmen

Nadja bad Felicia att fota henne och resesällskap

Lördag förmiddag använde vi till shopping, en sysselsättning man absolut bör lägga tid på i Ungern. Allt är så billigt! Fullastade med skor, väskor, kläder och annat blingbling fick vi en snabb lunch innan taxin tog oss till utställningsplatsen, där vi fortsatte shoppa -hundsaker- och titta på alla fina valpar och juniorer.

Vi kom nog alldels för sent i säng när dagen tog slut, men det är ju underbart att sitta ute och äta middag i goda vänners sällskap. Och med huvudet fullt av sol, värme, shopping och vackra hundar var det en lätt sak att följa med John Blund.

För första gången fanns dobermann med svans representerat också

Fint!

Lugnet före stormen... Alla har "siesta" innan finalerna

Så varmt att småbarn och hundar badade:-)

Söndag morgon vaknade vi med tuppen, bildligt talat. Hur fint hotell man än bor på i vissa länder, hör man oftast tuppen gala in den nya dagen. Mysigt:-)

När vi anlände till utställningsplatsen var de 44 plusgraderna som bortblåsta, och alla två och fyrbenta, frös som sjutton. Peruken fick man hålla hårt i, för vindarna som for fram verkade ha tagit fel på den vackra slottsparken med hundutställning, och den ansträngda, råbarkade, ungerska pustan!
Nåväl, vi överlevde det också, och stelfrusna med hackande blå läppar, gick vi runt och sträckte på benen och tittade på alla dessa vackra hundar och människor från världens alla hörn.
Människor med olika tro, hudfärg och nationalitet.
Alla samlade kring detta älskade ämne - Dobermann.

Värmen kom smygandes kring lunch, och plötsligt frös vi inte mer. Blåsten försvann och snart ersattes våra kalla kroppar av en behaglig värme. Trevligt! :-)

Det blev dags att visa hund, och först ut var vår egen Korad DKUCH SEUCH SPH I LP Jean Dark Jackpot.
Han visades i bruksklass bruna hanar, fick ett excellent och slutade på en hedrande sjätteplats. Inte illa i den mördande konkurrensen som finns just på IDC:n. Tack Eva och Bennie som körde hela vägen till Ungern för att umgås och visa fina Jack!

I klassen efter visades halvbror Grabazzi, och även här dömde den tyska dobermannklubbens ordförande, Mr. H. Wiblishauser.
Vi visste att han tyckte om vår chokladprins, men med övriga tungt meriterade championhanar i samma ring, och från världens alla hörn, kändes det osäkert med resultatet.

Grabazzi fick dock en strålande kritik, och en klapp på huvudet av både domare och medhjälpare i ringen, Mr R. Beunekens, kennel V Roveline.  OCH VI VAR I FINAAAAAAAAAAAL!!!!!!

Finalringen

De resterande timmarna använde jag till att hitta hanar, dvs lämpliga kavaljerer till våra hemmavarande tikar, spana in snygga/trevliga dobermann och för övrigt följa de olika draman som alltid går hand i hand med våra IDC:n.
I år var det alla serbiska hundar som diskades. Den ena serbiska hunden efter den andra åkte ut, och jag såg många tårar och ruskigt besvikna hundägare lämna tävlingen. Säkert hade de åkt långt, och hade lika mycket glädjebubbel i magen som vi med våra bruna killar, men deras dröm tog alltså slut innan de ens fick veta om de kommit till final. Usch så snöpligt.

Som vanligt drar finalerna ordentligt ut på tiden, och vis av erfarenhet paxade vi plats långt innan, och gladdes över att vi i år skulle slippa stå alla timmar och följa skådespelet. Nu hade vi en perfekt plats direkt invid det höga kravallstaketet, stolar att sitta på, och sällskap av hela vårt glada gäng.

Peter är euforisk och fortfarande superlycklig!

Det verkar inte gå över:-)))

Många vill se finalerna 

Så satt vi då där och såg fina nya dobermann, och lika fina gamla, och en hel del kändisar.
En av de äldre var nioåriga Fedor del Nasi. Efter en snabbtitt i katalogen kunde jag konstatera att han hade avkommor i nästan varje klass, och han hade präglat nästan varenda en med sitt vackra yttre. Han verkade vara ytterligt trevlig inuti också, där han stod och solade sig i glansen av alla applåder, och ropen av sina dubbelhandlande ägares två barn.
Vi såg stora namn som Leo v Märkischenland, Pride of Russia Kaspiij, Urbano del Diamante Nero, Tahi Reme Giniti, Grand Mollis Armani, Maxim di Altobello och Fan Fan de Grande Vinko. Vackra, kända hundar, som alla satt sin egen prägel på allas våra dobermann.

Leo V Märkischen Land

Här bakom står de fantastiska bröderna,
Obi V Kenobi och Oksamit  de Grande Vinko

Så var det dags för vår egna Ior-Grabazzi att tävla, och efter att ha armbågat oss ut från vår plats, fick vi armbåga oss vidare in i finalringen.
Samtliga domare dömer tillsammans, och alla hundar ställs upp bakom en linje. Någon meter framför finns ytterligare en linje, och bakom den får man ha sina dubbelhandlers.

Domarna

Grabazzi och jag hade husse Peter. De övriga hade både en och två och tre:-)

Den här vovven hade tre handlers. En i snöret och två framför.
Hur många bollar de hade vet jag inte.
Men jag såg några i armarna, vid fötterna och en extra i ryggen! :-))

Bollarna utomlands är INTE modell/storlek tennisboll

En dubbelhandler måste vara BRA.
Storlek och ålder har ingen betydelse...

Resten av hanarna i championklassen var italienske Angus Di Prisconte, tyske A´Condor v Residenzchloss och ryske Grand Mollis Armani.

Ryssen placerades snabbt på fjärde plats, och den tyska hunden som trea. Jag höll andan. Hur länge kan man egentligen hålla andan när man visar hund? Länge… Jag höll andan medan domarna tittade på min hund. Jag höll andan när domarna tittade på den italienske hunden. Och jag höll på att svimma av syrebrist när de viskande hade en snabb överläggning med varandra. Jag hann se att det var lika illa ställt med den italienske handlern… :-)
Så var det plötsligt över, och fina Grabazzi blev nummer två.
Italienaren vråååålade!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det ville jag också göra, men det hade knappast sett bra ut. :-) :-)

Den plötsliga besvikelsen gick dock snabbt över, och jag kunde gratta min överlyckliga motståndare som fortfarande hoppade runt och skrek ut sina glädjeyttringar på italienska.

Vi armbågade oss ut ur ringen, och fick kramar och ryggdunkningar av människor från världens alla hörn, sydafrikaner, amerikaner, portugiser, ryssar, italinerae, letter, finnar, danskar och ja, en massa massa gulliga och vänliga dobermannälskare.
Ior fick en bamsekram av husse, och en bamsestor staty som han sedan blev förevigad med.

Och så var det ”bara” Le Grand Final kvar.

Fotograferna var på hugget

:-)

Slutresultaten blev fantastiska;

Vår Grabazzi blev endast slagen av den slutgiltiga IDC Segraren bruna hanar - Angus Di Prisconte.

IDC Segrare svarta hanar gick till DANMARK!!!! Grattis till Dobergaardens Forever Atos!!!

IDC Segrare Svarta tikar gick till SVERIGE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Stort GRATTIS till Way Out West Blazing Expressions med sin säkert mycket stolta matte!

Vår taxi hem var full av trötta, glada och slagna hjältar. Middagen intogs på ”vår” favoritresturang och mätta, belåtna, solbrända, glada och såå trötta stupade vi i säng.

TACK Ammi, Felicia, Peter, Mariann & Ronny, Eva & Bennie, Therese & Tobbe, Matthias & Folke för ännu en oförglömlig och fantastisk resa i dobermannens tecken!
Jag längtar redan till Italien nästa år:-))

Priser till alla placerade hundar

De glänste i solskenet!

IDC

Finaste Grabazzi
har deltagit på fyra IDC i sitt liv, och placerat sig på TRE !!!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hem kom vi också;

Usch, jag gillar inte att ha molnen nedanför mig själv....

Kö till incheckningen, pokal och hund är med

Tålmodiga grabbarna

In i buren, för att köras till planet

Hussarna säger hejdå

Det svåraste ögonblicket när man skall flyga,
är när en okänd tar ens hund med sig

Hejdå, vi ses snart!

Hundarna lastas ur på Arlanda

Väntan på grabbarna grus

DÄR ÄR de ju!!

Och äääntligen är de med oss igen

Moder Svea vill ha koll på hundar, katter, mask och pass

Borta bra men hemma bäst:-)

Gossip G.L.A.D!!!!! "Hej mammaaaaaaa, var har du varit!!!"