Det här är Ivy

Hon mår inte så bra. I skrivandes stund ligger hon i min famn, invirad i en filt med bästa kompisen nära.
Lite hjälper det, men helt bra är det inte.

Ivy är min alldeles egna lilla hjärteskrutt. Hon älskar bara mig, och vill helst vara nära dygnets alla hundradelars sekunder.
Förutom att stalka mig har Ivy en hobby till.
M-A-T.

Ivy har ont i magen. Den låter lite och är spänt som ett trumskinn.
Hela hon ser faktiskt ut som ett trumskinn. Ett runt.
Det kan bero på att Ivy själv har tagit en vända i kattlådan (jag vet, asäckligt) Hon har stulit bästa kompisens mat (schysst va) och så lyckas hon klättra/hoppa/klänga/kravla (??!) in i kattungehagen. Otroligt faktiskt. Ivy väger drygt två kilo och har storleken av en modell större herrsko. Hur hon kommer in i hagen fattar jag inte, det motsvarar att jag skulle klättra över vårt eget hustak!

Nåväl, hunger är en stark drivkraft (tydligen) så in kommer hon alltid. Värre är det med ut.
Eftersom vår lilla pinnetant har förstått att detta beteende inte uppskattas av någon i hushållet säger hon inte till när hon är klar, utan stannar snällt i hagen med Fru katt och hennes fyra ungar som förskrämt tittar på den hungriga hunden som stjäl all deras mat varendaste dag.
Det kan gå en bra stund innan vi upptäcker henne, så hon får ju sitta där ett tag ibland.
Korgen får hon inte plats i, det ser kisseungarnas mamma till, så när vi väl brukar rädda henne är hon ganska trött.
Och vi är ganska trötta på henne.
Hon har hittills ätit kattmat för en förmögenhet-och som finish proppar hon i sig lite smått o gott från kattlådan också.

Har hon möjlighet trycker hon i sig annat med – stulna mackor o dylikt från en av döttrarnas rum. Kanske tuggummin från en tonårskompis väska eller bara halstabletter i en ficka hon gnager ett hål i?
Ibland ”hittar” hon matrester i ett skåp hon krafsar upp, eller något ätbart på en dotters skrivbord.
Och förstås med maten från babykatterna innan blir det ganska fullt i magen.
Och fult.
Ont liksom.

Nu ligger hon här och tycker synd om sig själv. Grinar lite illa över den överdimensionerade magen, stånkar och fryser lite.
Jag tycker det är rätt åt henne. En sekund.

Sedan tar mammahjärtat över och jag stryker över det lilla huvudet.
Tjuvar är ju också gulliga. 

Det här med att älska sig själv...

Ja, detta med att gilla sig själv, det har jag funderat en del över. För det är ju ganska fult. Men alla gör ju det. Eller hur är det?

Små människor brukar man ju säga, speglar oss vuxna, fast utan alla ”måsten”. De har liksom inte slipats in i hur det skall vara. De är härligt ärligt, underbart egoistiska och sprudlande levande på alla vis. Om de ser godis/mat eller annat av intresse vill de ha de bästa bitarna, ja det vill ju ofta vi också, men vi har lärt oss att vänta på vår tur och ibland att ge bort, eller dela med oss.

Fast vi vuxna vill också.
Vi vill ha bästa hundtränaren, bästa tiderna på gymmet och bästa matbiten på fatet.
Vi vill vara först i kön på ICA och absolut helst inte sist av färjan när vi står i bilkön och trummar med fingrarna på ratten.
När vi är trötta vill vi sova och när vi skall ha semester tänker vi mest till oss själva och vår egen familj.

Som vanligt är hundarna likadana.
Jag brukar skratta och titta på Hallon, husets äldsta lilla dvärgpinscher. Hon är 12 år gammal och har en vilja av stål.
Hon VILL MASSOR!!
Hon vill ha mest och bäst mat. Hon vill gärna åka bil men i mattes knä. Hon vill ha bästa platsen i soffan och roffar åt sig valparnas leksaker, stjäl någon annans tuggben, godisar och favoritplats utan att skämmas det allra minsta. Hon gillar att skrämma kattungarna om hon är på det humöret, och hinner hon tar hon vår middag fast vi blir galna.
Hon pussas om någon i familjen är ledsen, säger god morgon med en glad min och bjussar gärna på sig själv.
– Om hon känner för det.
Vi brukar säga att om Hallonbåten vore människa skulle hon kanske inte vara så charmig alla gånger. 

Hallon in action.
Luna, babyvalp mister snart sitt gossedjur... 

Vår andra lilla därgpinscherdam heter Ivy och är 10 år.
Hon är Hallons raka motsats.
Ivy är mjuk, mild, behaglig och gör nästan aldrig, aldrig något hon inte får. 

Jag antar att Ivy älskar sig själv, men mest av allt älskar hon mig.
Det är märkligt att ha en liten varelse som dyrkar en så. Jag vet att jag har funderat kring detta tidigare, men visst är det väl speciellt med två par ögon som alltid följer en, ett hjärta som alltid klappar nära ens eget och en kropp som alltid finns intill.

Ivy vill bara vara där jag är.
Hon ligger nere i hallen på golvet och väntar om jag inte är hemma. Hon skriker av lycka när just min bil kör in på uppfarten (för hon vet skillnad på alla bilar i hela världen och min) Hon vägrar att gå promenad med döttrarna och kan vara sympatisjuk om jag mår dåligt - hur länge som helst.
Närhelst jag tittar åt hennes håll möts jag av två par mörka, vackra ögon som tittar tillbaka.

Ibland blir jag irriterad.
Om hon kan kastar hon sig ut genom ytterdörren när jag skall någonstans, springer in i bilen och vägrar gå tillbaka till huset. Ofta är jag stressad och hon vinner – hon får följa med och vara min sällskapsdam. Vilket hon älskar förstås. Lite mallig (kan hundar vara det?) och ytterligt lydig sitter hon tyst vid min sida eller i knäet, på föreläsningar, middagar eller väntar i bilen när jag skall handla, gå på möten etc etc.

Ibland blir jag irriterad, för jag vill vara ifred på toaletten, sova utan att trängas, eller krama mina barn utan en liten röd vovve som tränger sig emellan för att vara närmast mamman.
Ivy har bestämt att hon äger mig och hon gör det med självklar min.

En gång bröt hon benet. Hon pep inte ens och jag skäms att säga det, men vi tog henne inte till veterinär förrän morgonen därpå. Hon haltade men jag trodde hon bara hade slagit sig lite. Lilla Ivy följde mig som vanligt fast på tre ben. Hon hade en krossad led och fick ligga på djursjukhuset en dag innan de ringde och sade att hon inte ville vara hos doktorn. Hon fick läka hemma i min famn…

Ibland undrar jag om Ivy älskar sig själv mest. 
Eller mig?
Kan det vara så att jag är hennes substitut för något, typ som Hallons små egenheter så har Ivy hakat upp sig på mig..? För Ivy ser till att hon får det hon vill ha också. Mig.
Älskar hon egentligen mig eller sig själv mest?

Det kan man ju fundera på.
Gulligt är det i alla fall… 

Världens sötaste lilla Pinne - Ivy.
Full fart med ett leende i ansiktet, hon är på väg i min famn :-)

Hjälten i Vita Huset

Ja, vi har en hjälte i Vita Huset.

För några dagar sedan fick yngsta dottern sällskap av en korpulent herre i mörk kostym när hon kvällsfodrade hästarna.
Han smet in genom dörren, och passade på att förse sig med mat trots att dottern, häpen stod och tittade på. Hennes chockade "Men...!" struntade han totalt i, och glad i hågen tryckte han i sig ännu mer av den goda hästmaten.

Han brydde sig inte om att hon tog fram mobilen och filmade honom just i stöldraiden. Fångad på film mitt i akten åt han sig mätt, tog det sista under armen, nä, i munnen, och sprang ut genom ett hål i dörren. Eller, tryckte sig ut, för fetare rått/sork med glansigare päls har jag sällan sett! Och det är vi som betalar hans välmående och uppehälle. :-(

Dottern lade ut filmen på Facebook, och den delades med mig och gruppen Kennel Jean Dark för den som vill se. (Jag fattar inte hur jag skall få in den här, tyvärr...)

Jag fick förstås KRUPP! En RÅTTA i stallet!!
Jag ville ha bort den genast. Dottern informerades om att råttan skulle-måste dö. Råttan sprider sjukdomar. Råttan gör nya råttor. Råttan är äcklig.
Råttan har dessutom förstört våra övervintrade och kärleksfullt planterade tulpaner. Som är No More Tulpaner. Det lilla äcklet hade boat ned sig i samtliga krukor, dragit ned sådant där gult kliande isolering, hö och plast och byggt värsta Zlatanlyxet i MINA tulpaner. Fast tulpanlökarna hade han sparkat ut. Kul den där råttan....:-(
Råttan måste bort.

Dottern tyckte råttan var söt. Och hon tyckte vi var stygga, hade mördartendenser och att vi gott kunde bjuda lite på vårt överflöd.
Och ja, okej, vi kan väl hjälpa andra och så. Men inte RÅTTOR!?

Hursomhelst hörde jag inget mer om råttan. Barnen teg och skakade nekande på de blonda huvudena. Nej, de hade inte sett något mer av Herr Råtta.
Sanning eller konsekvens?

Häromdagen såg jag honom själv när han vaggade iväg med en morot under armen och hästmat under den andra. Munnen full av kaninens godis. Snyltaren!! Jag försökte kasta kvasten på honom, men inte ens värsta tjejkastet hjälpte. Kvasten gick sönder och Herr Råtta satt och skrattade gott i sitt -MITT- Tulpanhus medan jag rasade av ilska.

Idag sken solen både i sinne och på himlen.
Efter en lång hundpromenad låg vovvarna och premiärslappade i solen medan jag sopade och planterade blommor på tomten.
Jag märkte att min lilla trotjänare satt så stilla och nöjd och iakttog mig med pillemarisk blick och glad uppsyn. Hon hade något som dinglade i munnen.

Lilla STORA Ivy!! Vita Husets ÄKTA Hjälte tog saken i egna tassar och löste problemet. :-))))

CH Ivy V Kösslbachtal, snart 10 år
Mattes bästaste lilla Vovsegull <3 

"Den är MIN! Bara min...!" 

"Men hur skall jag äta upp den?"

Kastar lite med den, slänger lite med den, smaskar lite på den.
CH Jean Dark Mango ser längtansfullt på... 

Ivy är vår egen mesta hjälte här i Vita Huset.
Här nedan finns några till av hennes hjälteinsatser på pränt:


http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/plotsligt-ar-de-har.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/hjalten-i-vita-huset.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-flickorna.html

Vi har läst att vi ska förlåta våra fiender, men inte att vi ska förlåta våra vänner.

Hallon och Ivy, följer med mig i bilen varje dag.
Bästaste vännerna. Igen :-)

Det där med vänskap

För inte så länge sedan blev våra små dvärgpinschertikar på 10, respektive 12, jätteosams.
En liten larvig och onyttig chipsbit fick vår gamla Hallon att fullkomligt gå upp i atomer, och slagsmålet var ett faktum. Våra övriga hundar blandade sig i leken, tog parti, hjälpte den de trodde på, och så blev alla blev osams.

Mer om detta finns att läsa om här http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2013/01/mordar-hallon.html

Fler har hört av sig, undrat lite försynt hur det blev med tjejerna. Om de lever i separata flockar nu, om vi delat på dem eller placerat om en av dem.

Själv kan jag bara konstatera att äkta, gammal vänskap aldrig rostar.
Äkta vänskap tål att få sig en törn, för riktiga vänner reder upp sina problem. ;-)

Efter en händelserik kväll, några mindre blessyrer och en natt med många sura miner har damerna rett ut sina stridigheter, och är precis som vanligt. De är såta vänner, och hänger ihop som ler och långhalm.
Flockens övriga medlemmar, de som tog parti än här och än där är också som vanligt. Kanske skäms de en smula när de träffar den de vände sig emot den där kvällen, kanske inte. Vad vet jag.

Efter många års liv och arbete med hundar kan jag bara konstatera att de är så lika oss människor ibland att det nästan är larvigt.
Men ibland är de klokare - för självklart kan man bli sams efter att ha varit ovän.
Självklart kan man sträcka ut en tass och bli förlåten, eller förlåta.
Självklart kan man fortsätta vara vän fast man tyckt så olika och hårda ord har fällts.
Och självklart är en riktig vän något alldeles underbart, viktigt och en måste ha grej. Vare sig man är en hund, katt, häst eller människa. :-)

”Alla världens storheter väger aldrig upp en vän” 

Små sår och vänner skall man vara rädd om

Det här med kärlek

Ja, jag vet inte. 

Kan hundar älska?

Att vi människor älskar våra bästa vänner, det är det ingen tvekan om. Men kan hundar älska oss? Älskar de sin människa? Lukten, ljudet, utseendet, och bara allt med just den människan?

Älskar vissa hundar sin människa så mycket att de vill köpa hela världen, stå på huvudet för den och bara vara nära och ett med den personen?

Kan hundar älska?

Finns det alls de känslorna i en hund? Eller är det bara instinkter? Kanske mest en vana att tillhöra och leva ihop? Vanor kan ju brytas.

Eller kan hundar faktiskt älska?

I min familj har vi flera hundar. En av dem är Ivy. Hon är inte stor, mer i typ som en herrsko, modell storlek 47 ungefär. Knappa tre kilo tung och med ett hjärta av Guld.

Ivy Ä.L.S.K.A.R mig. Och bara mig. (Ganska häftigt att vara så beundrad – synd att inte min man är lika hängiven)

Hon lyder min minsta vink. Hennes ögon hänger alltid vid mig.. Otroligt egentligen, för när, hur och var, jag än tittar på min lilla trogna följesslagare så möter hon alltid, alltid min blick.

Ivy kom till vår familj som vuxen. Hon bodde i ett grannland, och jag tänkte när jag köpte henne att hon skulle bo hos min mamma och kanske kunde hon få några valpkullar hos oss.

Så blev det inte. 

Med hjälp av två goda vänner hämtades vår lilla röda tik hos ägaren, bodde ett par dagar hos väninnan, och åkte sedan med kompis nummer två hem till oss i Sverige.

Lilla, Lilla Ivy tog lite tid på sig att landa hos oss, hon var lite orolig och trodde nog ofta att vi tänkte vara stygga mot henne.

Sakta men säkert upptäckte hon att händerna var snälla, maten delades ut till alla och att hennes nya familj var rörig, men ganska okey.

Jag skriver ”ganska okey” för mer var det inte för Ivy. Alla är ganska okey, utom jag. Jag var fantastisk! Av någon outgrundlig anledning bestämde sig vår nya hund för att jag var helig. Marken jag gick på dyrkades och minsta vink från mig åtlydde hon på studs. Ja, hon gjorde, och gör fortfarande, allt, allt jag vill. Utom en sak – hon vill inteinteinte vara med andra. Ivy vill vara där jag är. Hela tiden.

Åker jag bil vill hon med.

Skall jag ut går hon bredvid.

Är jag på toa ligger hon på golvet. Duschar/badar är i tvättstugan? Ja, då hittar hon något litet klädesplagg att tränga ihop sig på.

Sova på natten – ligger under täcket med mig. Myser i soffan, ligger på/bredvid eller hellre på husse mitt emot, för att som döttrarna säger ” kunna titta på mamma heeeela kvällen”

När jag är nere på jobbet (Vi har hundhotellet på första våningen, och bor på andra) så tar jag alltid våra hundar med mig. Om jag någon gång låter bli med det, passar alla fyrbenta på att mysa uppe i huset. Alla utom Ivy. Hon sitter/ligger/står i timmar och åter timmar, nede i vår hall. Ensam.

Om jag är borta hemifrån sitter hon i fönsterkarmen, balanserar mellan blommorna och skällskriker av glädje när min bil kör in på infarten. För hon hör direkt om det är husses bil – då säger hon inget – eller min, då rena glädjesshysterin utspelar sig.

Det är rent märkligt, en så liten hund, med så stora känslor.

Hon har en kropp. (såklart) Fyra ben, ett huvud, två ögon som hänger vid mig, och ett hjärta som tickar för ”Ivys egna bara mig.”

För visst kan hundar älska.
Vissa hundar älskar sin människa, och allt med den. Våra andra hundar tycker också om mig, de blir glada, busar, skriker och skäller när jag kommer. Men lilla, lilla Ivy. Hon är speciell.

De där trogna, mörka, kloka och lugna ögonen. De följer mig allvarligt var jag än går och vad jag än gör.

Det lilla trogna hjärtat i hundkroppen vet att matte har hjärtesorg, och tröstar så gott hon nu kan, på hundvis. Hon ser glad ut när jag är glad, och sover med mig när jag är trött. När klockan ringer och jag matar kattbabysar varannan timme, gäspar hon, och stapplar med ut i köket och blandar mjölk. Medan kattungen tvättas sitter hon fint brevid korgen, och när lampan släcks kryper hon snabbt ned mellan husse och mig. Alltid med huvudet åt mitt håll. 

Hon delar mig med man-barn-hus-hem-katter-hundar-hästar och jobb. Fast helst vill hon bara vara hon och jag.

Jag är övertygad om att hundar älskar. Sörjer, njuter, glädjs och lever.

Precis som viJ

CH. Ivy V Kösslbachtal
Min lilla dyrkare :-)

Läs mer om Ivy här:

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011_06_01_archive.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/plotsligt-ar-de-har.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/hjalten-i-vita-huset.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/bra-rapport.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-flickorna.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-namn.html

Grabbarna Grus och allvarliga tankar

Jag har bestämt mig för att ta ett uppehåll i min dvärgpinscheruppfödning. Många tankar och funderingar fram och tillbaka har hjälpt mig med mitt beslut att koncentrera mig på färre raser.

När beslutet väl var taget, valde jag att göra om en av mina favoritkombinationer, mest för att få till en egen tik, lite som säkerhet inför framtiden, OM jag nu skulle ändra mig om några år.

Sagt och gjort. Rumänske superdunderfina och trevliga Zikko fick träffa fantastisktvackraochstabila Ivy, tycke uppstod och så var det bara att vänta på min lilla tik.
Hon kom aldrig.
Det gjorde istället två underbart söta och välbyggda små herrar - Jean Dark Filidutt och Jean Dark Fun Light.
Pigga, sociala, nyfikna och glada som aldrig förr. Vackert röda, och mycket framåt. Dessutom var de bara två, och kunde glatt och gärna dela med sig av sin mamma, när det visade sig behövas en extra mor till våra dobbistjejer.

Grabbarna grus är dock måttligt imponerade av sina stora, men ack så långsamma småsystrar. De leker hellre med kinesbarnen, och en och annan kattunge som också är pigg, snabb och smart.

Vi har bestämt oss för att en av de små skall säljas, och en skall delägas av en som är utställningsintresserad.
Kan någon av dessa passa in på Dig? Kontakta mig gärna isåfall kennel@jeandark.com

Jean Dark
Filidutt och Fun Light

Fun Light

Filidutt

Filidutt

Fun Light

Fun Light

Bra rapport

Tack alla gulliga människor som engagerat sig i Ellas och hennes små döttrars öde. Flera har varit oroliga, och haft de värsta av tankar.
Det behövs inte.
Ellabella brunnäsa är hemma hos sin familj igen, och hennes tre små döttrar mår fint hos sin nya mamma, Ivy, och de två nya storebröderna. (Som trots åldern är mycket mindre till växten)

De har just öppnat ögonen, och är underbart söta.

Bragdmamman Ivy mår också fint, även om hon plötsligt fick mycket jobb, mer än vi alla tänkt.
Hon hade just börjat vara utanför valplådan, ligga i mitt knä när det är filmtajm på kvällen, komma upp i sängen om natten, och gå med på de dagliga promenaderna. Märkligt nog verkar hon förstå att hennes fosterdöttrar är yngre än de hon redan har, för nu vill hon inte ut och gå längre, hon kommer och tigger lite mat om kvällen, och tittar upp korta stunder i sängen varje natt, för att sedan snabbt återvända till sina barn.

Vi försöker fortfarande stödmata med mjölkersättning, ett helt omöjligt företag, då ingen av valparna vill ha det jag försöker ge dem.

Vi har inte lyckats ta bra bilder, mamma Ivy är inte särskilt imponerad av att vi hela tiden vill hålla koll på hennes barn (det tycker hon själv att hon gör bäst), och när vi tar fram kameran blir hon ganska irriterad…

Så här ser familjen i alla fall ut just nu:

Hela familjen Dobermann Pinscher

Städa valpar tar lång tid....

Mys med mamma

Sätt på locket - ni stör oss! 

Olika raser vid matbaren

Olika åldrar och kön likaså.

Frk Brun, öppnar just ögonen

Frk Svart, håller också på att öppna ögonen

Hjälten i Vita Huset

Trött. Tröttare. Tröttast. Så stod jag där med trillingflickorna utan mamma, och utan mat.
Nja, jag hade förvisso den eminenta valpersättningen, stressköpt en sen natt på djurkliniken med jouröppet. Dyr, och ingen endaste valp i huset ville ha den.
Stressad, trött och uppgiven. Valparna M.Å.S.T.E ha mat.

Jag letade amma, utan resultat. Vi funderade upp och ned. Vi försökta få i småtjejerna ersättningsmjölk.

Icke sade nicke.

Mina blickar gick till Ivys små tjocka tvillingpojkar. De låg där och hade det varmt och gott. Tjocka och belåtna hörde jag hur de rapade och smälte mjölken ända ned i sina stinna magar, helt ut i vardagsrummet, hörde jag dem.
Som vanligt vill Ivy ha sina små i ett täckt plastbo boendes tätt intill min säng. Dryga tre veckor gamla, var dessa hanvalpar lika stora (eller små) som sina olyckssystrar noterade jag.

Och så föddes tanken på att kanske, kanske lilla Ivy, med sitt stora hjärta och kärlek till alla små skulle kunde hjälpa….?

Det var en vild idé. Ivy är en liten tik, hon väger endast 3 kg, och en leveransklar dobermannvalp mellan 6-8.….
Men nöden har ingen lag, och jag bestämde mig snabbt.

Döttrarna tog ut alla hundar på en tvåtimmarspromenad och jag städade valpboet febrilt. Trillingarna fick flytta in, och så väntade vi nervöst på lilla mammahund.

När hon anlände, lite trött efter den långa skogspromenaden, noterade hon förvånat (jo, hundar kan faktiskt se förvånade ut) att hela hennes tvåbenta familj stod inne i sovrummet och trampade lite nervöst. Jag tror hon blev irriterad över att locket till hennes och sönernas bo stod vid sidan om.
Hon hoppade i boet, och såg ännu mer förbryllad ut. Hela vår familj höll andan, och jag stod beredd att flytta tikvalparna, om Ivy skulle bli arg.

Ivy nosade intensivt på de små hemlösa valparna. Funderade lite, nosade och kollade av samtliga barn.
Så tittade hon stört på oss runt om, som om hon tycktes fråga om vi inte hade något vettigare att företa oss, och att hon ville ha på locket.

Hon lade sig till ro, och makade in alla valpar, biologiska och stora fosterbarn i sin lilla famn, och suckade nöjt.
Vi runt om fällde en liten tår, och tassade tyst ut från rummet.

Historien är förstås inte slut. Den har just börjat.
Ivy är en fantastisk liten hund, och vi är så glada att hon ville ta till sig småtjejerna. Vi hoppas hon kommer orka med, och just nu matar vi henne allt vi kan, för att hjälpa på hennes mjölkproduktion, som plötsligt skall räcka till ytterligare tre, dessutom stora, valpar.

I skrivandes stund ser allt fint ut, och kanske kan vi koncentrera oss på att hitta namn till de små.
Parfymnamn på Q har vi tänkt oss.

I väntan på -förhoppningsvis- nya mamma

Ivy bestämde sig snabbt för att det var ok att ha femlingar...

Hm... vad många de blev...!

Mys med alla bebbarna

Så här ser vi ut

Plötsligt är de här

Men det blev inte som vi tänkt.

Mamma Ellas förlossning startade ganska abrupt. Det hela såg dock normalt ut, och jag var vid gott mod i många timmar.

Ella jobbade och slet, alldeles för mycket, och plötsligt såg det hela inte alls så positivt ut i alla fall. Vår veterinär kontaktades, och mitt i värkarna blev vår stackars mammahund inforslad i bilen, och körd till djurkliniken.

Röntgen väntade, och snabbt kunde man konstatera att en tjock, biffig sak satt fast som en propp i förlossningskanalen. Den gick inte att rubba, inte heller att dra ut på något vis. Vår trötta och oroliga mammahund blev sövd, och öppnad.
Operationen gick bra, men blev stor, livmodern fick två enorma hål, den där ”proppvalpen” var svår att få ut - han satt i kanalen, inte i livmodern, där syskonen fanns….

Men ut kom han, och strax efter fiskade veterinären fram hans systrar. Alla valparna var pigga, men lite omtöcknade.
Det var Ella också, och hon mådde ganska dåligt när hon vaknade upp ur dimmorna. En del hundar klarar sig ganska bra genom en operation, och en del klarar det mycket sämre. Fina Bellan är nog en sådan. :-(
Vi åkte hem, med mor och barn, och till en början såg allt bra ut.

Tyvärr tillstötte komplikationer, och Ella orkade inte ta hand om sina nyfödda små ungar. På vägen miste vi den stora hanen, och kvar blev bara flickorna. Vi hjälpte förstås allt vi kunde, men trots 24-timmars skift vid valplådan blev inte Ella bättre.

Vi tog det svåra beslutet att låta mamma Ella åka hem till sin familj, och hela kropp och själ.
Vi fick dispens från både Svenska Kennelklubben och Svenska Jorbruksverket på få timmar, (enligt svensk lag skall en hundmamma ha tillgång till sina små i åtta veckor)
Och kvar hos oss blev hennes små nykläckta ungar som plötsligt stod utan mamma.

Jag har haft många kullar. Många små hund och kattbabysar, men aldrig helt moderslösa valpar.
Det kändes tröstlöst, svårt och mycket motigt. Efter att ha vakat vid de små och mammahund dygnet runt i många dagar, var jag så trött att jag såg stjärnor.
Vem skulle mata de små? Vem skulle pussa på dem, och vem skulle tvätta dem, massera magar och lära dem hundspråk? Hur gärna jag än vill är jag ju faktisk (bara) en människa…

Vi försökte mata de små med ersättning, något som inte mottogs med entusiasm. De rynkade sina söta ansikten med äcklade miner, skrek och försökte värja sig. Jag kände paniken komma krypande - vad gör man?!

Forts följer