Fattiglisa

Inte en krona kvar
Anmält för allt jag har
Tick tack, jag går back
Inte sparat ett enda smack

Det här med att mista någon man håller av, det är faktiskt lite utdraget, jobbigt tungt. För inte går det över på en gång. Det där molande, pockande, stressande ledsna inuti magen. Så idag har jag provat att dövat sorgen.
Det kan man göra på många sätt – för mig som tex inte dricker (jo, coca cola) blev det shopping för hela slanten.
Jag satsade en rejäl peng, och inte ett endaste gram har jag här i min hand. Men det kommer att bli kul!
Hoppas jag..?

Jag har;
* Anmält fem hundar till Dansk Vinnare, skall jag ta med nummer sex?
* Anmält fem hundar till utställningen dagen innan. Jag menar, när vi nu ändå skulle dit. Hm
* Skickat ägarbevis till USA på hästarna (jag vet, huuuuur sent som helst, typiskt mig) Läs mer om Föreningen AMHA HÄR
* Betalat registreringen på vårt föl
* Kommit på hur FULT det är med ett fölhästnamn utan prefix, så jag ansökte likasågott om ett när jag ändå höll på. Gissa vilket?
* Försökt få husse att fatta att vi skulle behöva köpa en mindre gård, med ett fint stall och så. Det går ju sådär. Not. 

Hursomhelst. Snart är det Dansk Vinnare! Kul :-)

Och snart har vår första egenuppfödda föl ett anständigt namn. Han kan ju inte bara springa runt här och kallas för Blixten. 

En Blixtenhäst.
Från bästa tidningen :-)

Stjärna på himlen

Sista kvällskisset med hundarna avklarat. Det är friskt ute, kall och klar luft biter i kinderna. Mörkt och tyst. Jag hör räven där, långt borta, han skrikskäller ensam eller vad han nu har för sig. Liksom ropar efter någon. Vad vet jag.

Det fattas en fyrbent vän i vår hundflock. Mina ögon far över vovvarna, och stannar upp. Räknar igen, och får inte till det.
Hjärnan talar om för dem att det är så det är nu. Hallonbåten inte med oss längre, hon är där uppe.

Jag ser en ensam stjärna långt där borta. Är det där hon är nu? Eller är det hon som är stjärnan? Lilla Hallonbåt, hoppas du har det bra där i Nangijala.

TACK alla gulliga kända och okända som skrivit tröstande rader. Tänk vad alla vi människor älskar våra hundar. Det är fint att se.

Om man gråter ganska mycket har man inget luktsinne kvar

Jag var inte med henne när hon föddes. Och jag var inte med henne de första månaderna i livet.
Men sen delade vi vardagen så länge att vi liksom växte ihop. 

Hallon kom till oss en dag för många, många år sedan. Hon var djupt efterlängtad, väntad på och älskad, redan när hon satte sina små, små fötter i vårt hem. I sitt hem.

Vi döpte henne till Hallon, mellandottern tyckte hon var så söt, liten och röd. Och hon såg ut som ett litet spanskt Hallon, för hon var förstås en liten hetlevrad spanjorska.
Hon studsade in i huset på Lummergången, inte större än en liten barbiedocka, och så började livet med vad som skulle komma att bli mitt största lilla Hjärta. 

Nog tyckte jag hon såg lite underlig ut? Smala, tunna ben, en liten, liten kropp, pyttehuvud och svarta knappnålsstora, pigga ögon med busig look. Hon var faktiskt inte alls lik de dvärgpinschrar jag sett i vårt land.
Nu ville jag ju kanske inte helt ha en sådan, det var ju just det som var anledningen till att jag valt att köpa från den här spanska kenneln.
Fast jag hade nog tänkt mig en lite mer dvärgpinscherlik hund, än en utländsk liten stekel.
Till slut tog jag den lilla under armen och gick upp till grannen. Han var utställningsdomare, duktig och utrustad med knivskarpa ögon.
Han studerade vår lilla glada batterihund och tittade noggrant på mig – och med lite släpig engelsk accent konstaterade han torrt ”Weeeeeeell, hon ser inte alldeles vanlig ut. Men vad tycker du själv?” Och jag luftade mina åsikter om skalbaggar, musungar och dvärgsteklar.
Min utvalde lärare lyfte lilla busbabyn Hallon och klappade henne lite innan han satte henne i min famn.
”Om du inte tycker hon är jättesnygg blir jag mycket besviken på dig. SER du inte att det är så här de skall se ut?”

Jag tittade noga på min lilla mygga till valp, nog såg hon fin ut. Om man typ hade ett förstorningsglas, för hon syntes knappt kändes det som.
Vår lilla röda blev (förstås) några år senare en vinstrik utställningschampion och Nordisk Vinnare.

Hallon själv var en glad prick.
Hon tog oss alla med storm, lärde oss hur små hundar kan vara och vad hallonbåtar på mattan är, för i hela sitt liv orkade hon inte vänta alls vid dörren.
Hon gick dit, satt några sekunder och öppnades den inte per omgående lämnade hon sitt visitkort till oss (slavar) där och då.
Hon balanserade runt i flickornas dockskåp, stal allt hon kom över och hade kamplekar med mjukisdjuren. Bet våra dobermann i näsorna och somnade med någon liten dotter under ett täcke om hon kunde. För när Hallon kom till oss var ju barnen små.
För många, många år sedan. 

Hallon blev bästaste vän med våra döttrar. Och med bästa vänner kan man bli osams. De finns ändå kvar. Hallon var liksom alltid där.
Yngsta dotterns nypperiod klarade vår lilla unghund av alldeles själv. Hon utvecklade ett slags sjätte sinne som upptäckte Sofias knubbiga fingrar när de redan bara i tanken fick lust at nypas lite, och SMACK! Så bet hon den lilla truliga dottern, som snabbt lärde sig att låta bli att nypa hunden. Och de båda fortsatte titta på Bolibompa eller vad det nu var på TV:n efter att jag torkat tårar på den lilla som tyckte synd om sig själv.

Hallon blev bästa vän med vår andra lilla dvärgpinscher Ivy, som hon också med jämna mellanrum blev bästa ovän med.
Det finurliga med bästa vänner är att man kan ha dem till allt – Gemenskap, vänskap och ovänskap. Bara man blir sams innan kvällen.
Det tycktes Hallon förstå, fast hon ”bara” var en hund. Och allt som oftast såg man de två små damerna göra saker ihop; äta, stjäla, slåss, vänta på mig eller sova i samma korg. 

Hallon var bara en liten hund, ändå visst hon allt om hur man fostrar små, hund, katt och människobarn och hon visste vikten av att vårda sina vänner och inte låta solen gå ned över sin vrede.

Med åren utvecklade Hallonbåten ett slags telepatiskt förhållande med mig. Hon visste just innan jag skulle sova att det var dags, och hoppade glatt före mig in i sovrummet och upp i sängen. Hon visste när det var dags att gå ned på jobbet, och ungefär fem i åtta varje morgon när jag förlorat mig i morgontidningen eller datorn, studsade hon envetet på mina ben och visade att det var dags att gå om vi skulle hinna i tid ned till pensionatet.
Hallon visste om jag var ledsen, och hade förstås alltid tröst att ge. Om hon hade kunnat prata med ord är jag säker på att bara kloka sådana skulle komma ur hennes lilla mun.

Hallon kunde förstås också bli sur.
Först gången hon blev det på riktigt var när vår lettiska dobermanntik kom till oss. Hon skulle också sova i vårt sovrum, på en biabädd jämte sängen.
Det var inget ovanligt – många hundar och katter har kommit till vår familj under Hallons år med oss. Det ovanliga var att Hallon bildligt talat packade sin lilla ryggsäck och flyttade in till mellandottern. Där stannade hon varje kväll i säkert ett halvår.

Jag försökte förstås muta henne till min säng, men hon kom artigt in, låg på min arm ett tag och sedan gick hon bestämt till dotterns rum igen.
För att plötsligt en dag flytta tillbaka.
Kanske visste Hallon, mitt lilla Hjärta, att dobermanntiken Jenna skulle komma att bli mitt andra Hjärta? Jag vet förstås inte, men det är nog inte helt vanligt med ett sådant envist beteende.

Hallon var aldrig rädd. Hon tyckte mörker var spännande, veterinärer skoj, besök hos främmande det bästa i hela världen och stora hundar kan man bita.
Hon hade kamplust som en polisschäfer, vilja av stål och ett hjärta som bara klappade för hennes familj och hennes hungriga mage.
OM det nu inte skulle dyka upp en snygg hanhund eller godis som hon kanske kunde få (eller stjäla) eller kanske en liten, liten kanin/katt/fågel/råtta etc etc hon kunde jaga. 

Fånga dagen! (Eller vad du nu kan få fatt i!) var Hallons motto – lika bra att njuta medan man kan. 

Hallon var en gammal dam.
Hon bodde med oss på flera olika ställen, acklimatiserade sig till alla miljöer och vardagar. Livet med småbarn, galonbyxor, grönt snor och föräldramöten. Och förstås livet med nappar, kolik, prinsessåldrar och tonår, livet med glädje och sorg, vänner och ovänner.

 Hon har upplevt drama, pojkvänner och resor med familjen. Valpar, kattungar och ja allt som kan finnas i en livlig familj. Allt har hon tagit med ro.
Hallon var en gammal dam.
Hon visste när hon ville gå med på de dagliga långpromenaderna, och det ville hon alltid om vädret var bra.

Igår var det dags igen.
En långis i favoritskogen. Alla hundar och jag in i bilen, tjut av lycka när vi var framme och hopp och studs av glädje över livet, friheten, höstlukten i själen och en Frolic nu och då i magen. Varje gång jag ropade på någon och den fick en godis som beröm fick Hallon en också. En sympatifrolle till Mammas Hjärta.
Hon tuggade glatt med sin få, kvarvarande tänder och strosade lite före. Kanske tio meter bakom ett träd lämnade hon mig. 

Jag trodde det var en liten kanin hundarna upptäckt där på stigen, men det var det ju inte. Det var livet som stannade med ett tomt skri inne i hela min kropp. För Hallon hade tagit sin sista promenad med mig, och låg så stilla där på stigen, alldeles nyss mumsande på en Frolic…

Lilla Hallonbåten fick sista resan i min famn, så som hon älskade att åka, medan min ena hand gled över hennes så välbekanta gamla, lilla kropp.
Hon hade en vårta på kinden, en ful knöl på höger sida av juvret. Små, speciella öron, lite hårlösa och hårdmjukt spetsiga.
Pyttiga, välformade fötter, nyklippta klor och den sötaste av söta nos. Lite tunt vid revbenen, fast jag matar extra varendaste dag. Mjuk, len päls och ett varmt hjärta där inunder. Som långsamt slutade slå i min chockade hand.
En fint litet ansikte med pliriga svarta ögon. Lite insjukna kinder som älskar att ha min kind intill. Våra kinder tätt, tätt där i skogen, märkte hon mig? Jag vet inte.

Jag sög in varendaste del av min lilla bästaste vän, visste att det var sista gången vi åkte bil tillsammans.
Och jag memorerade Hallonbåtens lilla kropp allt jag bara kunde, en hand på ratten och den andra på min ögonsten. Känsla, utseende och lukt.
För aldrig mer skall mina fingrar smeka hennes lilla kropp. Och aldrig mer kommer vi att lägga våra huvuden tätt ihop, så jag kan insupa hennes doft och känsla. 

Jag var inte med henne när hon föddes. Och jag var inte med henne de första månaderna i livet.  Men jag var med henne den där sista, hemska dagen när hon skulle komma att gå sin egen väg.

Sov så gott nu lilla Hallonbåt. Jag vet att du kommer att sätta sprätt på himlen. 

Jag är oändligt glad att just DU kom till vår familj. 
Och så oändligt ledsen att vår resa tagit slut. 

Tårar i ögonen

Ja, det får jag av den här filmen. För OJ vad jag älskar hundar!
Den här vovven och hennes ägare fyller hela mig med glädje över våra fantastiska, underbara och härliga hundar.

Har ni sett en sådan GLAD och samarbetsvillig hund?

Klicka på länken här, sätt på ljudet och bara N.J.U.T!!

Det här med att älska sig själv...

Ja, detta med att gilla sig själv, det har jag funderat en del över. För det är ju ganska fult. Men alla gör ju det. Eller hur är det?

Små människor brukar man ju säga, speglar oss vuxna, fast utan alla ”måsten”. De har liksom inte slipats in i hur det skall vara. De är härligt ärligt, underbart egoistiska och sprudlande levande på alla vis. Om de ser godis/mat eller annat av intresse vill de ha de bästa bitarna, ja det vill ju ofta vi också, men vi har lärt oss att vänta på vår tur och ibland att ge bort, eller dela med oss.

Fast vi vuxna vill också.
Vi vill ha bästa hundtränaren, bästa tiderna på gymmet och bästa matbiten på fatet.
Vi vill vara först i kön på ICA och absolut helst inte sist av färjan när vi står i bilkön och trummar med fingrarna på ratten.
När vi är trötta vill vi sova och när vi skall ha semester tänker vi mest till oss själva och vår egen familj.

Som vanligt är hundarna likadana.
Jag brukar skratta och titta på Hallon, husets äldsta lilla dvärgpinscher. Hon är 12 år gammal och har en vilja av stål.
Hon VILL MASSOR!!
Hon vill ha mest och bäst mat. Hon vill gärna åka bil men i mattes knä. Hon vill ha bästa platsen i soffan och roffar åt sig valparnas leksaker, stjäl någon annans tuggben, godisar och favoritplats utan att skämmas det allra minsta. Hon gillar att skrämma kattungarna om hon är på det humöret, och hinner hon tar hon vår middag fast vi blir galna.
Hon pussas om någon i familjen är ledsen, säger god morgon med en glad min och bjussar gärna på sig själv.
– Om hon känner för det.
Vi brukar säga att om Hallonbåten vore människa skulle hon kanske inte vara så charmig alla gånger. 

Hallon in action.
Luna, babyvalp mister snart sitt gossedjur... 

Vår andra lilla därgpinscherdam heter Ivy och är 10 år.
Hon är Hallons raka motsats.
Ivy är mjuk, mild, behaglig och gör nästan aldrig, aldrig något hon inte får. 

Jag antar att Ivy älskar sig själv, men mest av allt älskar hon mig.
Det är märkligt att ha en liten varelse som dyrkar en så. Jag vet att jag har funderat kring detta tidigare, men visst är det väl speciellt med två par ögon som alltid följer en, ett hjärta som alltid klappar nära ens eget och en kropp som alltid finns intill.

Ivy vill bara vara där jag är.
Hon ligger nere i hallen på golvet och väntar om jag inte är hemma. Hon skriker av lycka när just min bil kör in på uppfarten (för hon vet skillnad på alla bilar i hela världen och min) Hon vägrar att gå promenad med döttrarna och kan vara sympatisjuk om jag mår dåligt - hur länge som helst.
Närhelst jag tittar åt hennes håll möts jag av två par mörka, vackra ögon som tittar tillbaka.

Ibland blir jag irriterad.
Om hon kan kastar hon sig ut genom ytterdörren när jag skall någonstans, springer in i bilen och vägrar gå tillbaka till huset. Ofta är jag stressad och hon vinner – hon får följa med och vara min sällskapsdam. Vilket hon älskar förstås. Lite mallig (kan hundar vara det?) och ytterligt lydig sitter hon tyst vid min sida eller i knäet, på föreläsningar, middagar eller väntar i bilen när jag skall handla, gå på möten etc etc.

Ibland blir jag irriterad, för jag vill vara ifred på toaletten, sova utan att trängas, eller krama mina barn utan en liten röd vovve som tränger sig emellan för att vara närmast mamman.
Ivy har bestämt att hon äger mig och hon gör det med självklar min.

En gång bröt hon benet. Hon pep inte ens och jag skäms att säga det, men vi tog henne inte till veterinär förrän morgonen därpå. Hon haltade men jag trodde hon bara hade slagit sig lite. Lilla Ivy följde mig som vanligt fast på tre ben. Hon hade en krossad led och fick ligga på djursjukhuset en dag innan de ringde och sade att hon inte ville vara hos doktorn. Hon fick läka hemma i min famn…

Ibland undrar jag om Ivy älskar sig själv mest. 
Eller mig?
Kan det vara så att jag är hennes substitut för något, typ som Hallons små egenheter så har Ivy hakat upp sig på mig..? För Ivy ser till att hon får det hon vill ha också. Mig.
Älskar hon egentligen mig eller sig själv mest?

Det kan man ju fundera på.
Gulligt är det i alla fall… 

Världens sötaste lilla Pinne - Ivy.
Full fart med ett leende i ansiktet, hon är på väg i min famn :-)

Försvunnen liten hund i Söderort

Det som inte har hänt har hänt. Lilla Britta försvann häromdagen från sin handler och är sedan dess spårlöst borta. Britta är bara en liten skrutt på 11 månader, och säkert jättejätterädd och ensam. Alla letar och ägarna är förkrossade. Alla våra tankar går till Anna och Annika, och jag hoppas verkligen deras lilla skrutt hittas snarast. 

Idag är det skallgång och man möts klockan 11 utanför tunnelbanan/FRUÄNGEN. Alla som vill och kan är mycket välkomna att hjälpa. 

Ta INTE med egna hundar som kanske kan skrämma lilla Britta ännu mer. 

Mer info nedan:

Britta

Britta smet ifrån sin handler 19 september vid 17:30 tiden i Hägersten/fruängen (Jenny linds gata). Hon har ett gul/orange halsband och röttkoppel på sig.

Britta är en Chinese Crested Dog hairless (kinesisk nakenhund) 
Svart med svart/vit crest!
Hon är bara 11 månader och en liten tjej!

Troligtvis väldigt rädd nu!

Ser du något så ring !!

ägare/uppfödare
Annica 0704972279

Eller hennes handler
catalina 0763493643

OBS! Ta ej med era egna hundar i hopp om att locka fram Britta! Hon kommer ej fram till okända hundar! Annica som äger Britta har två av sina hundar från flocken ute som Britta känner!

Skriv gärna ut uppsättningslappar och lappa överallt! samt visitkort som ni kan dela ut till alla! smart om några står vid tunnelbanan och delar ut nu när folk är på g hem! ju fler som ser lappar dessto bättre och snabbare kommer Britta att hittas!

Länk till efterlysningslappar att skriva ut: http://www.box.com/s/ge15nafbhup7nbxnuozu


Länk till visitkort att dela ut till dem man träffar när man är ute och söker:http://www.box.com/s/11zdluw6l5lowhth8kxf

Här har Britta synts till:

20 september
Ca 06:00 senaste observationen som gjorts där vi misstänker Britta!
"Min fru såg igår en lös svart o vit hund med koppel springa förbi på Solrosgränd i Herrängen, men innan hon hann ut var den borta. Såg ut som en Papillon med tofsiga öron sa hon, så det kan kanske varit den."

18-19 september någon gång mellan 17:30-9:30
Springandes i full fart genom Kerstin Hesselgrens park mot fruängen centrum (T-banan fruängen).

Blöta hundar luktar inte gott

Idag har det regnat hela dagen. Och gud vad jag HATAR regn. På riktigt.
Det blir smutsigt inne. Grisigt, lerigt, sandigt och fotspår.
Det blir JÄTTESMUTSIGT på pensionatet, och med alla de tassarna där som skall in och ut kan ni bara drömma om tyngden av SKIT på ren svenska.

Det värsta är ändå att blöt hund stinker.
Jag längtar verkligen efter solen.

Denna fantastiska hund är en komodor, den Ungerska Pustans stolthet

Den här bilden såg jag för ett tag sedan på nätet, och genast började jag fundera över hur det skulle se ut och lukta hemma om jag födde upp sådana här?
Livet kanske är ganska okey ändå?

:-)

En ouppnåelig dag. Alldeles på riktigt!

SW Jean Dark Happy SIA n 
e. GIC Sirius Naryschkina SIA n 21
u. Jean Dark Ariel SIA n 

Happy högt upp i luften. Tycks fundera på vem karln som visar henne är?
Och vad alla människor där nere tittar på?

Häromdagen hände en helt fantastisk sak, ja, faktiskt helt galet när jag tänker efter. Jag borde kanske ha bloggat om det då, precis när det hände, men det gjorde jag inte.
För jag var tvungen att smälta det själv.

Det här med med avel ligger mig varmt om hjärtat. Jag är otroligt intresserad och brinner för uppfödningen av ”mina” raser.
Så gott det går och jag bara kan, försöker jag följa rasstandarden, och kanske lägger jag extra vikt vid vissa saker. Jag har en del ”favoritegenskaper” på de raser jag jobbar med och avlar på helt enkelt.
Att de skall vara så sunda och friska som möjligt, och givetvis utrustade med en stark mentalitet skriver jag inte, för det är förstås nummer ett.

Det är otroligt svårt att lyckas med uppfödning.  Ja jag vet, att para två hundar eller katter är inte så svårt, men att bevara sin ras, förbättra den och kanske tävla och få lite meriter på sina djur är betydligt svårare. För det är inte alltid Moder Natur vill samma som jag, och då kan det bli marigt.

En del har en ras och art att koncentrera sig på, och jag har valt att göra det svårare genom att försöka mig på några raser inom hund och några raser inom katt.
Ibland är det tungrott, men desto mer kul när det går bra.

Och så hände det.
Förstås när jag inte var med. För för lång, lång tid sedan tackade jag ja till ett domaruppdrag, och det var ju skoj, jag tycker det är roligt och utvecklande att döma hund.
Den lilla detaljen SW bara, den hade jag missat när jag bokade detta arbete. Och SW står här för Scandinavian Winner – Catshow.

I år gick den av stapeln i Sverige, inte så långt heller, Norrköping var staden som fått äran av att arrangera detta ganska stora och berömda arrangemang.
Scandinavian Winnershow.
Creme de la creme a la cat.

Bara de finaste av fina deltar, de kvalar in, genom att ha blivit BIS på en utställning under året. Och det hade ju vår Happy blivit.
Hon ställdes en endaste gång i år, knep ett BIS och blev således kvalificerad till SW. Som vi inte kunde åka på – för jag skulle döma.

Fast såklart Happy åkte, utan mig tillsammans med bästa Jill på La Bell katteriet. Hon hämtade vår lilla skrutta och tog med henne ut i Stora Vida Världen. (Eller ja, mer korrekt sagt, till Norrköping)

Första dagen, lördagen, var det vanliga utställningar hela dagen. Happy fick cert och fantastisk kritik. Och sen fick hon följa med Jill, Nisse och deras katter till hotellet och bo där. Vår lilla Globetrotter…. Kunde hon leva utan oss och sin vanliga bredgottsmörklick till frukost?

Det kunde hon tydligen, för dagen efter var hon på topp, och jag fick SMS om att hon Nominerats och skulle upp i panel senare under dagen.

!!!!!!!!
Jag kan säga att fjärilarna hoppade extra i min mage och för ovanlighetens skull när jag dömde fladdrade tankarna lite ibland. :-)

Tyvärr missade jag Le Grand Finale. Fast det gjorde inte Jill och Happy. Snyggt visad inför hela Katt-Elit-Skandinavien charmade vår lilla Happy alla domarna uppe på podiet. Visade sig från sin vackraste sida och pratade tillbaks till alla som tilltalade henne.

Happy ÄR en sötis när hon lägger manken till :-)

Happy fick SAMTLIGA domares röster.

Happy blev Scandinavian Winner 2013!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och jag var inte ens där… :-)

Kanske hördes mitt LYCKOskrik ända till Norrköping? Jag vet inte, men jag blev så GLAD när Jill ringde!!
Att få föda upp en så fin katt som Happy hör inte till vanligheterna, och att dessutom få en så fin vinnartitel som SW på sin katt har alltid känts ouppnåeligt för mig.
Och nu är vi där.

SW Jean Dark Happy.
Snyggt  va? :-)

Nu tänker jag inte skryta mer, bara lyckligt dumflina och vara glad och stolt ett tag till.

JILL – du är världens bästa. Jag är så otroligt lycklig och tokglad!! 

Jill på podiet, blir intervjuad och Happy svarar glatt :-) 

Den italienske domaren, Luigi Comorio skärskådar Happy innan han slutligen bestämmer sig.
Happy skärskådar tillbaka.... 

Och HÄR har ni vinnaren!! 

TRE påsar fulla med priser vann vår lilla *Stjärna*
Hennes kattkompisar blev jätteimpade!

Väl hemma somnade Happy ganska snabbt
 under dotterns täcke med Luna och Saga <3
Det frestar på att vara kändis :-) 

Den här bilden har jag stulit från nätet.
Den föreställer samtliga katter med titeln SW. Finaste av finast är förstås kissen längst ned till höger :-) 

Tre månader - Blixten

Blixten
2 dagar "gammal"

Ja, för någon vecka sedan fyllde vårt lilla föl, Blixten, tre månader. Det känns som om vi haft honom jättelänge, men det fanns ju faktiskt en tid före Blixten också :-)

Blixten blev hans namn därför att han föddes ute en regnig natt med blixt och dunder, många, många veckor för tidigt. Mamma Juliet klarade allt alldeles själv, och det gör hon fortfarande. Hon älskar sin lilla babyunge, fast nu börjar han mer likna en slanig tonåring, som dessutom är ganska fräck och ouppfostrad med jämna mellanrum.
Häromdagen bet han mig HÅRT i baken när vi skulle leda båda hästarna. Han bussparkar efter hundarna och jagar sin mamma och HOPPAR på hennes rygg ute i hagen.
Vi har dragit åt tumskruvarna lite, och försöker fostra den lille plutten, som nog blir lite förvånad när han inte får som han vill :-)

Linn har filmat honom och vill du se honom kan du klicka här. Glöm inte ljudet :-)

Vill du läsa om Blixtens födelse - http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/06/mamma-du-kan-sluta-oroa-dig.html

3 dagar med mamma Juliet i vår trädgård

Med Felicia i hagen

Bollar är kul! 

Blixten är ganska liten..... 

Tvåbenta kompisar är kul! 

3 månader och störst på jorden!!
Tycker han själv :-) 

En gång för länge sedan

En gång för länge sedan hade vi valpar. Det var en av mina första kullar, närmare bestämt kull nummer fem hos kennel Jean Dark, och året var 1992.
Vi hade en stor kull och var inte så kända så jag var glad varje gång det ringde bra, presumtiva valpköpare.

En förmiddag hörde en spekulant av sig. En ung tjej som hördes lite osäker ut, och som inte kunde så mycket. Hon bodde inne i stan, en sak som verkligen är BIG minus för mig. Jag tyckte redan då att motionskrävande dobermann inte passar i Stockholms city, det är liksom som bäddat för problem när unghundstiden slår till och vovven växt ur sin söta babykropp och börjar kräva aktivering och rörelse.

Hursomhelst – jag hade många valpar och tjejen var påstridig. Hon SKULLE ha en svart tik. Hon hade mycket tid, valpen skulle aldrig vara ensam hemma och helt enkelt överösas med kärlek. När kunde hon komma och hämta sin valp?
Hm… Jag bad henne berätta lite om sig själv och hon blev knäpptyst.
Så kom det lite osäkert i andra änden i luren.. ”Ja, alltså vad skall jag säga? Jag är ju JÄTTETREVLIG och en perfekt blivande valpköpare! Räcker det?”

Jag kände mig inte övertygad, men gillade tjejens envishet och bestämde att hon skulle få komma och hälsa på.
Hon anlände samma eftermiddag, med äkta LYCKA skriven i hela ansiktet. Jag minns henne som om det vore igår.
Hon såg hälsosam ut, glad, positiv och fokuserad. Hon var klädd i splitterernya Nike träningskläder, dyra märkesgympadojjor (helt nya de med) och långa, välskötta naglar som hon nog precis hade tagit av lacket ifrån.
Hon studsade entusiastiskt in i vårt kök där valparna glatt röjde runt, och stirrade med salig lycka på de 14 små marodörerna och utbrast; Åhhhhhh GUD så underbara!! Vilken är min?! 

Kennel Jean Darks D och R kullar. Födda 1992
Någonstans finns Pernillas Montana Kan du se henne? :-) 

Det blev förstås en svart liten tik till Stockholmstjejen, och jag kommer för alltid att minnas hennes stolta, lyckliga ansikte när hon någon vecka senare hämtade sin lilla Prinsesshund , satte henne i en kartong på bilgolvet och försiktigt rattade ut från vår grusväg med sin lilla guldklimp.

Någon dag senare ringde hon och tjoade i luren;
Men HALLÅÅÅÅÅÅÅ!!!! Jag har varit på zooaffären och shoppat och de säger att du är VÄRSTÄ hunduppfödarkändisen! Är du det?
Hon blev stolt som en tupp när hon hörde om kennel Jean Darks vinster och talade om att hon skulle börja tävla så fort hon kunde.

Detta blev början till en lång relation med en valpköpare. Pernilla köpte hund nummer två av oss också, och hund nummer tre. 

NORD VV -11Korad CH Jean Dark Attitude
här på sitt tionde år.

Vi har följts åt genom livet, sett varandras barn födas och växa upp. Vi har umgåtts familjevis, rest och tävlat massor, massor.
Vi har utvecklats tillsammans, gråtit ihop och mest av allt skrattat tillsammans och stoppat minnen och upplevelser i våra hjärtan. 

En av våra allra första utställningsresor till Gotland. Kan det ha varit 1995?
Hundarna:
Korad LP IDC V NORDv-95 CH Jean Dark Jean Jacques
LP Jean Dark Rumba Rapsody
LP Korad SDVavel-99 Jean Dark Délle Montana
Lp CH SDV avel -95,96,97,98 SDV-97 KBHV-95 SPH I Jean Dark Elisabeth Arden
Människorna:
Gerd, Liselott, Anders med Felicia, Linn, Rebecka, Calle med David. Björne och Pernilla.
Här lades grunden för namnet BirNilla :-)

Anledningen till att jag skriver dessa rader är den här gången sorg. Pernillas och hennes familjs älskade Trudy har just gått bort, och vi här hos oss har fällt tårar och känner med hela familjen Holm i deras förlust.
För som du sade Pernilla, det gör så fruktansvärt ONT.
Det gör ont att mista, och det där onda är ju priset vi får betala för att få älska. Priset det kostar att ha en fyrbent bästa vän vid sin sida att älska varje dag.
Ett hundliv är kort.

För första gången på 21 år finns ingen dobermann hos Pernilla och det känns märkligt att tänka på. Det känns som om det var igår vi träffades, som om vänskapen började och jag skrattade åt den ambitiösa tjejen som klädde sig så som hon trodde brukshundsmänniskor gjorde för att bli ”godkänd” och få köpa sin valp.
Som förvånat utbrast ”VAAAA?” när jag skrattande berättade att vi genomskådade henne direkt när hon kom och hälsade på oss första gången.
Det känns som det var igår att barnen föddes, och alla tävlingar avverkades. Att Montana fick sina valpar hemma hos oss, och snällt accepterade mina döttrar som kravlade runt i hennes valplåda. 

Felicia kryper snabbt som bara den in i valplådan
 och väntar på att vi skall hitta henne och lyfta ur henne.
Lika roligt tusende gången (tyckte hon)
Mammahund Montana hade en ängels tålamod.
Både med sina små,
och med min busunge <3 

Det känns som igår Pernilla, när du berättade att den kommande kullen inte skulle bli skotträdda, för du minsann tränat skott flera gånger i veckan för den dräktiga blivande mamman! Dina valpar skulle såklart bli bäst!
Haha!! 

SDV avel-99 LP Jean Dark Délle Montana
Visar magen, visad av Linn Lemmeke :-) 

Tänk om alla valpköpare var så aktiva och ambitiösa som du!
Om alla älskade sina hundar och tog lika väl hand om dem som du!
Om alla såg sina hundar som du. Som testade, tävlade, promotade och omhuldade sina vovvar som du.
Och, till sist, om alla tog det där hemska, svåra och tunga beslutet som du.
Som inte lät din finaste Trudy lida en endaste sekund i onödan, utan lönade hennes långa hundliv hos er med kärlek och respekt.

Vad alla hundar skulle ha det bra då. 

Trudy och Lillmatte Emma

Pernilla; Nick, Emma, Anton och Gustaf – Trudy kunde inte ha en finare familj än er alla. Hon har haft ett fantastiskt liv, och dessutom fått bli mamma hos oss. För ni har generöst delat med er av er underbara hund till oss andra. 

Och när dagarna blev tunga fick finaste Trudy vandra vidare och jag är säker på att hon har det alldeles fint och skönt där hon är nu, i Nangijala. För som Linn sade en gång, Det finns inga sjukdomar i himlen mamma” 

Läs mer om det här

Många tankar och kramar från oss till ER alla.
Jag hoppas de kommande åren kommer att innehålla lika många skratt, tårar och minnen att samla på. 

Trudy
2003-2013 

Dagens bästa citat. Eller antagligen årets...

"Jämför inte de sämsta sidorna hos andra
med de bästa hos dig själv"

Laleh

Bästa jag läst på länge!! Det passar in på oss alla. Men mest av allt på oss hund och kattuppfödare.. :-) Jag tyckte det var så bra sagt att jag passar det vidare. 

Jag har bestämt mig

U, V och W

Från att ha funderat en massa på om vi skall ha valpar eller inte, fram och tillbaka har jag bestämt mig för att vi skall para flera av våra tikar under hösten/vintern 2013-2014.

Vi kommer att uppdatera vår hemsida med info om de planerade kullarna inom kort, fram tills dess visar vi här några av de blivande föräldrarna :-)