Tornardon

Äntligen har Tromben börjat lugna sig. Hon sover länge om morgnarna, river inte huset och förstör inte så många kuddar längre.
Hon har faktiskt slutat klättra över staketet, hon kommer (nästan alltid) när jag ropar och vill hellre samarbeta än köra sitt eget race.

Tromben passar numera bättre att heta sitt riktiga namn, Tania. Eller Pinken som husse döpt henne till. För när hon var liten var hon inte bara högt och lågt. Hon pinkade överallt också. Men det är en annan historia. 

Här är några av dem:

http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/02/kuddar-och-ater-kuddar.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2012/10/kajsa-bergqvist-hojdhopperskan.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2012/08/tromben-fortsattning.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/04/applet-faller-inte-langt-fran-tradet.html

Tidigare under året fick Pinken/Tania/Tromben en lillasyster. En lugn, nobel och aristokratisk greyohund flyttade in hos oss, och jag (matte) var överlycklig. Det är jag förövrigt fortfarande.

Twiggy, som underverket heter är väl precis som sin namne en tunnis, men där tar det mesta slut. För vidare värst nobel är vår lilla aristokrat inte.
Inte alls faktiskt.

Den unga Twiggy smög sig tex in i tvättstugan härommorgonen och åt upp maten som stod på svällning. Alldeles för mycket mat för hennes mage, och ända tills läggning (jag har facit) fick vi stå ut med äckelspyluktande gröna snuskpruttar som dundrade ut från lilla älsklingens bakdel. Suck.
Medan jag städade upp kladdet på golvet slet hon ned min tvätt från torkställningen, jagade livet ur vår chinese crestedvalp, Snö och trampade på de andra småhundarna. ”För det låter så kuuuuuuul när de piper!” tycks hon tänka. Jag skäller tyst (vill inte väcka de andra) och rycker henne i örat.
Hon piper ödmjukt och springer sin väg. Fäller ut gapet på vägen förbi och rycker ned gardinen som far i golvet med ett brak. 

Kvällen kommer och hon får fått i sladdar. Husses sladdar till hans högtalare som vi kan koppla till TV:n och får på så vis ett formidabelt ljus. Det går fort när man jobbar extra som dokumentförstörare.... 

Ursäkta den usla bildkvalitén....

Twiggy kastar sig upp i soffan och njuter av livet på rygg. Jag svär och försöker rädda husets interiörer, dvs gardinen. När jag är klar har hon tuggat av hörnet på några soffakuddar. Jag tar dem och sladdarna och kastar i soptunnan utanför. På väg in tränger sig den gängliga Sammetsögda fröknen ut och förbi mig, tar ett race utan dess like längs vägen vi bor och ser förvånad ut över hysteriska jag, när hon sladdar tillbaka in.

Hon kastar sig upp i sängen där husse och Tania ligger, kissar på sig när hennes dobermannkompis blir vansinning över väckningen, och slokar med blicken när husse svär över sin uteblivna sömn.

Vi bäddar nytt och somnar i en hög i dotterns säng.
Aristokraten också. 

Eller Tornardon, som vi döpt henne till. J

Det blev en dyr dag

Idag har det varit en dum dag. En dyr dag.
Frågan är hur kul det är med hund. Faktiskt.

Idag har hundarna varit duktiga. Tornardon – vår greyhound- den nobla. Kineserna de små skitkorvarna och Tromben, vår kloka och numera uppfostrade dobermann.
Rättelse. = OUPPFOSTRADE.

En bild säger mer än tusen ord sägs det. Och jag tänkte ge er bilder. Inte från vårt eget hem, för det har hundarna förstört.
F.Ö.R.S.T.Ö.R.T.
Inte hemmet, men inventarierna och lite till. Suck.

Morgonen började bra, förlåt, dåligt med att den nobla åt upp mina solglasögon. Smask. Medan jag svor och sopade upp resterna konfiskerade fröken hårboll dotterns BH. Den dyra BH:n, och så åt hon upp alla små söta detaljer som håller ihop hela mockapären. Dottern blev vansinnig. Jag fyade hund, försökte hålla rösten neresåintehusseskullehöra och lovade dottern ny BH. 

Snubblade på vägen ut i de trasiga datorsladdarna. Den andra hunden, kines också, har tuggat av dem. Jojo.

Ute på bordet väntade min frukost. En latte och en ostmacka. Fast ostmackan var död. Skramlade njutningsfullt i Trombens mage. Skit också. Min mage kurrade. 

Kattungarna kurrade också, hängde i mina ben, klättrade och rev i min hårtofs. Varför leker de inte med varandra? Och sina leksaker?
Det finns förstås inga kvar. Vår välartade dobermann, Tromben och hennes bundsförvant, den vackra, lugna (??) och nobla greyhounden har ingått en pakt.
Pakten; Alla leksaker i huset tillhör oss.
Allt som tillhör oss slaktar vi. 

Dagen går och jag med. 

Husse ringer senare och skriiiiker i mobilen. Min tinnitus river i huvudet (jag har egentligen inte tinnitus, men det låter bra på skrift och oljudet i mitt öra låter obra)
”Hundhelvetet har ÄTIT upp mina hörlurar/handsfree/öronsnäckan!!!!!”
Jag hör inte riktigt vad han skriker, men jag frågar inte igen. Aristokraten galopperar runt med sladdarna studsande runt öronen. Ser lycklig ut och snubblar på sina långa ben och landar i en hög med sladdarna runt sig. Jag ser det för döttrarna fotograferar hjälpsamt och sms:ar bild.
Suck. 

Middag och fredagsmys.
Kilona guppar och jag tänker att det är smart att äta nötter. Naturgodis. Melon och jordgubbar också. Fräscht och naturligt gott. Bättrar på kilona, fast tvärtom, om ni fattar hur jag tänker. 

Myspyset väntar på köksön medan vi äter middag. Mysmiddag med familjen. Hundarna vilar i vardagsrummet. 

Nej det gör de ju inte. Otrevliga ljud når oss i uterummet, och fredagsmyset är uppmyst. Slut liksom.
Våra tre kineser njöt. Uppe på köksön stod de likt apor och glufsade. Nötterna slut. Melonen har siameserna slickat och gnagt på.
Är de helt FELPROGRAMMERADE?? Katter äter väl ändå inte melon??!!
Men tydligen, jo.

Jag äter ju inte choklad. Äckligt.
Men det finns en variant som är god. Digestivechoklad. Mmmmmm – Marabou.
Kineserna och dvärgpinschrarna har samma smak. Förutom att de inte delar med sig. De åt upp chokladen igår. Och blev inte ens dåliga i magen. Bara tjocka/re. 

Det där med vikt och så struntar jag plötsligt i. Tråkigt dyr dag. Sladdar, BH:ar, hörsnäckor, sur husse knäckt hibiscus (jo, vinthunden gillar att döda mina blommor…..) och allt fredagsmyset borta.
Det får bli plan B. Ostbågarna. Mums! 

Jag hör plötsligt hur den nobla bajsar på hela mattan, den som jag köpte häromdagen, och det är inte korvar som kommer.
Så kan det bli för tjuvar. Bara det att tjuvarnas matte måste torka. Husse hör inget ser inget säger inget. Stirrar stint på TV:n. Ni vet. De tre aporna.
Jag spiller ut mina ostbågar, favoriterna, på golvet i rena förskräckelsen över hur mycket bajs på ren svenska, en aristokratgrehoundvalp har i sin lilla förfinade mage. KOPIÖSA MÄNGDER!
Ostbågarna dansar som tyngre snöflingor ned på golvet och in i de väntande hundarnas gap. Kineser är alltid, alltid hungriga. 

Jag med....

 

Obs.
Bilderna har jag stulit från nätet, våra egna motiv har hundarna demolerat.
Om någon känner sig kränkt tar jag givetvis bort dem.

Tills vidare går jag och lägger mig. 

Dålig bloggare

Tycker ni jag är dålig på att blogga?
Det k.a.n bero på att jag inte hinner.
På grund av nedanstående:

Vårt golv i uterummet.
Här har Trombens lillasyster, Tornardon gjort nummer två.
Hon är lite lös imagen - kolla in gliporna. Det tog låååång tid för mig att fixa kan jag säga.
Och efteråt känner jag att suget på att spara en dobermannvalp är långt borta. 

Medan jag fixade, fixade Tornardon också. 

Detta är vår schäslong. Den brukar se inbjudande, mysig ut.
Ja, om inte en Tornardo dragit fram, vill säga. 

Detta är husses sko. Den har sin plats i skostället i hallen.
Just nu ligger alla par överallt i Vita Huset.....

Om ni tycker bilden är suddig kan det bero på att det är svårt att fånga en Tornardo på bild.
Det kan också bero på att jag hade svårt att bestämma om jag skulle fota eller rycka henne i örat.... :-)

Om man blåhåller en Tornardo och turen är med en kan man fånga den på bild.
Innan den fladdrar vidare mot nya äventyr.


-----------------------------------------------------------------------------------------------

Om ni skippar texten ovan kan ni bara titta på vår lilla Sammetsöga,
drunkna i de vackra ögonen och vara avundsjuk på vår stolta,
vackra, nobla och aristokratiska greyhoundvalp, Twiggy.
För hon ÄR alldeles underbar!! (Mestadels) 

Trombens Lillasyster

I början av år 2012 blev det bestämt att vi skulle bli med hund/ar. Två små söta tikar anlände under loppet av två månader, och våra liv med du busiga, glada, spralliga och energiska Argentinska flickorna började.

Tania de Akido San kom i april och efter det blev sig livet i Vita Huset inte helt likt. Men underbart! :-)

En tid efter var det dags igen, och lilla Verna landade på svensk jord. Hon bor idag hos en egen familj, det räcker nog med en Tromb hemma.

Igår träffades vi och tog några bilder av fröken yrväder, och trots regn, kyla och höstväder fick duktiga Ammi till fina kort på våra hundar.

Så här ser Verna de Akido San ut nu, vid åtta månaders ålder.

Verna åtta månader

Mer om Verna här: 

http://kenneljeandark.blogspot.se/2012/05/alla-goda-ting-ar-tva.html
http://kenneljeandark.blogspot.se/2012/06/tromb-nummer-tva.html

Tromben. Fortsättning

I mitten av april flyttade den Argentinske Tromben in i vårt hus.

Lilla bruna Tania kom ändå borta från landet i väster, med ett annat utseende, andra linjer och ett helt annat sätt än vi var vana vid.

Men nog var hon en dobermann! Pigg, glad, social, nyfiken och full av LIV!

Det där med liv fick vi känna på. Så liten hon var uppfyllde hon hela vårt hem, och snabbt fick hon namnet ”Tromben”.

Hon for fram likt en Tornardo, och jag som trodde jag kunde ganska mycket om hundar fick något att bita i vad gällde uppfostran. Som tur är var vårt yrväder underbart söt och hela familjen blev överförtjusta i henne. Mest jag själv… Och mellan svordomar och plock av sönderslitna kuddar, sopning av glasskärvor från husses glasögon, jagande efter Tromben över fält och åkrar (hon har ett sjukt intresse gällande fågelskådning) torkandes kiss i bilen (japp, du läste rätt!), på golven, mattor och säng hade vi också härligt roligt. För det är utvecklande att dela vardag med en sprallig unghund.

I skrivandes stund har vår busiga valp, utvecklats till en busig ungtik. Men hon har hör och häpna också lugnat ned sig ganska så rejält. Hon vilar faktiskt. :-) Ibland.

Vi jobbar på det där med Tornardo grejerna, och vi jobbar på det där med regler.

Till exempel vill vi här på Jean Dark att de regler vi har i familjen skall hållas. Bland annat att människorna sover i sina sängar. Och att hundarna sover i sina korgar.

Hm.....

Min Hibiscus är död:-(

Jag har inte gröna fingrar. Jag är inte världsbäst på blommor. Faktiskt inte ens särskilt bra. Men det är fint med levande fönster, och vi har alltid haft blommor och försökt sköta dem. (Läs jag)
Jag älskar Hibiscusar. Vallmo och blåklint är fina också. Men Hibiscusar....

Flera av mina blommor är Hibiscusar, några på stam, de flesta vackra, blommande, röda, rosa eller vita, med stora fina blommor.

En av de röda hittade jag precis på golvet. Den stod ju just i all sin prakt, iögonfallande, prunkande och vacker. Nu är den ett bara ett minne, ligger i en jordhög och drar sitt sista andetag. Hibisusandetag.
För den är död.

Och jag VET vem som är skyldig.

Alla goda ting är två

För en tid sedan kom nya bilder på vår andra lilla Prinsessa. Söt, brun och prydlig gjorde hon mig jätteglad och spänd på nästa nykomling till vår kennel.

När jag slog på datorn och fick upp bilderna slog det mig också hur otroligt lika de här två är, vår Tania och hennes lilla yngre kennelkamrat.

För mig som uppfödare är det ett bra kvitto på en stark uppfödning. Just att kunna se likheten mellan hundarna, även om de kommer från olika kullar och med helt olika föräldrar, kanske också linjer och stamtavla. Men att hundarna i alla fall är typlika, och har ett arbetsvilligt, tilltalande, framåt, nyfiket och socialt sätt.
Det tyder på en uppfödare som vet och har kunskapen att sätta sin prägel på hundar med sitt eget kennelnamn.

Vi är glada och stolta att ha fått möjligheten att ta hem dessa två fröknar, och jag hoppas mycket på dem för framtiden.

Jag vet att många -precis som jag- har varit, och är, nyfikna på världens övriga dobbisar. De skiljer sig en del från våra europeiska, men kanske ändå inte så mycket som jag trott. Vår egna Tania har en härlig, frimodig och nyfiken karaktär, hon har ett aldrig sinande intresse för arbete och samarbete och med det för ögonen blir jag förstås ännu mer nyfiken på de bästa hundarna ”over there”. Kanske kan ändå några av dem komma att passa in hos oss.

I dessa DCM tider är jag också glad över den höga åldern på Tanias och Vernas sidor. Äldre föräldrar, nu levande mor och farföräldrar (Tanias farmor fyllde t.ex. just 13 år) bådar ändå gott för mig som försöker avla och tänka mig vägar bort från vår hemska rasbundna sjukdom.

Kanske blir det bra, kanske inte. Jag är dock säker på att nytt blod aldrig skadar en ras, tvärtom!
           

Verna De Akido San

Den Argentiska Tromben

Andra veckan
Idag har vi haft Tania i två veckor. 14 dagar...

Vår lilla kalviga, långbenta, graciösa och supervilda valp. I skrivandes stund fyller hon snart fem månader och ligger och sover. ( Vi vågar knappast andas, för den vilda babyn S.O.V.E.R!!!!!!!!)
Alltså, hon sover…!! Djupt, tungt och med sin nyfunna vän, Nasse, intill.
Och alla andra smyger på tå i huset.

Katterna går med lätta steg förbi hennes bädd. Tassar försiktigt och kastar långa blickar på sin plågoande. De märker att hon sover djupt, och passar på att leva lite.
Leker tyst med resterna av pälsmössen, petar i blommorna och myser med varandra på den stora vardagsrumsmattan. De andra hundarna breder ut sig i soffan och stönar välmående.
Själv tittar jag lite uppgivet på förödelsen. Den argentinske tromben har farit fram över mitt hem, och Vita Huset är sig inte likt;
Min stora hibiskus är nästan död. Den slokar uppgivet, står stukad, sned och tuggad på, halvnaken utan jord. För den ligger utanför krukan. Grannblomman har inga blad - de är hackade i tusen småbitar och nu prydligt uppkräkta i trappan, där de ligger i en geggig röra blandat med kattgodis och söndertuggade pappersbitar.

Över hela vårt golv -och jag menar HELA- ligger det "leksaker", mjukisdjur, skor, ett par glasögon (husses, bäst jag tar dem innan han upptäcker det) ett skrivblock som sett bättre dagar (någon har sugit på det), min nya roman som inte längre ser ny ut och alla tuggben utslängda överallt….. så vårt tidigare någorlunda hem mest ser ut som en sliten knarkarkvart.
Jag suckar lite och börjar plocka upp, trampar i en kisspöl och haltar på min torra fot in i badrummet för att byta strumpor.
Det är inte kul att bara använda en fot - och den gör dessutom ont fortfarande. För igår trampade jag på en vass mjölktand. Blodvite uppstod och jag svor ve och förbannelse över den busiga dvärgen som bara dräller saker omkring sig. Smutskläder som hon stulit, leksaker som hon har sönder och nu, mjölktänder som man skär upp fötterna på!
Och ställer hon inte till det för mig, så gör hon det nästan för sig. Häromkvällen stod hon och puttade lite sådär, blasé, på husses rödvinsglas. Putt,putt,putt,vad,kul,det,vinglar! Putt,putt,puttOJDETRAMLADE! Fort snor hon med sig en vass skärva och springer med sitt byte för allt vad remmar och tyglar tillåter, och jag förstås, efter, med andan i halsen! Jag får fatt i marodören längst in i sovrummet, bakom husses sängsida, där den lilla busen har kommit på att man kan gömma sig. Bara det att den platsen väljer hon varje gång, så det är ju knappast svårtippat var frk brun är denna gången heller. Där sitter hon och gnager njutningsfullt på sitt byte, glasbiten. Som jag tar, medan jag förklarar för henna hur farligt det är, och hur nejnejnej det är.
Inte kan man ÄTA glasskärvor. Men det kan man. Tycker Tania. Hon lyssnar i alla fall inte, för medan jag läser mina paragrafer ser jag hur hon med intensiv frenesi börjar slicka på TV:n.
Husses älskade storbildsskärm.

Den lilla sjusovaren börjar vakna. Det rycker i benen, hon sträcker njutningsfullt på sig, kommer och kråmar sig lite, vill kramas och är sådär valpigt mjuk och varm. Gud så söta de är, dobermannvalpar! :-)Vi kramas lite till och hon biter mig hårt i näsan. Blodet sipprar lite, och jag lyfter upp min 19.5 kg valp i famnen medan jag försöker torka bort bloddropparna från ansiktet. Lillvalpen slickar mig lyckligt och ser nödig ut.

Så är det dags igen, för mitt eviga -släpa-kissnödig-valp-fort-som-sjutton-ut-från-huset-innan-hon-kissar-på-golvet-och-allt-annat-som-hamnar-i-vägen. Phu. Vi hann!
Den lilla lättar glatt på trycket och sedan far hon iväg för att jaga kaninen. Tänk att hon inte är tröttare ändå?
Vi har miljötränat en skvätt varje dag sedan hon kom.
Besökt den lokala djuraffären, veterinärkliniken, flygplatsen, skolan, fritids, hundrastgården, centrum och blomaffären. Överallt träffar vår positiva valp snälla människor som vill klappa, säga hej och fundera över hennes tejpade öron. Ofta får hon en godis, och upptäcker nya dofter, ljud och saker. Det är jättenyttigt, och ett enormt viktigt måste för en valp i utveckling.

Hon går skogspromenader, med hundkompisar, ibland utan. Hon går med mig till stallet och vi strövar bara omkring på åkrarna. Jag försöker göra varje dag lite olika, trötta ut henne lite, upptäcka nya saker och inte minst träna lite. Nu kan hon ”sitt”, ”stanna kvar i bilen” och ”kom”. (Fast selektivt)

Tjohoooo! Sverige är helt okey! 

"Munnen har man fått för att ha saker i"

Bus i blick - det GÅR INTE att stå still...! :-)

Vi går tillbaka in i huset. Tania älskar att stoppa saker i munnen och jag svarar i mobilen medan jag tankspritt bänder loss pinnen och gul rockwool från hennes ivriga mun. Det är inte klokt vad hon hittar ute! Medan jag hänger tvätt muddrar hon kattlådorna, köksbänken och drar loss tyget från schäslongen. Kissar på mattan (jag vet, vi var just ute) och drar ned soffkuddarna i det.

Suck och herreguuuuuuuuuuuud!
Jag tror vi tar en promenad, den vilda babyn tar nästan kål på mig. Bäst att gå ut, innan något ännu värre händer.
Promenaden går fint. Tania är en sakletare. Hon tittar, nosar, upptäcker och vill ha allt i munnen. Bära och njuta av sitt byte:-) Ibland tycker jag att hon skall släppa sina upptäckter och inte gå och släpa på allt hon hittar. Jag lurar av henne grenen och byter mot en godis. Tania tar godiset och letar upp sitt byte som jag trott var bortkastat. Och så gör vi om allt, fast nu tar jag i för kung och fosterland. Slänger saken lååååååååååångt bort. (Min basketspelande man skulle bli stolt:-) )
Tania mumsar i sig godiset och hittar genast en ny pinne/kotte/gren/sten/mossbit att bära på.
Jag är en loser. :-)

Väl hemma tränger sig den vilda babyn före sina hundkompisar. Hon sladdar runt hörnet i hallen där katten sitter, och jagar vidare efter den in i badrummet. Av spåren att döma fortsätter hon ända in i duschen, får våta tassar, som ju var lite leriga, jag hann inte torka, och så vidare in i det nystädade huset. Tio miljoner tassavtryck blir det i hela mitt kök och vardagsrum.

Får man riva sitt hår?!
Men, det är mysigt och kul med valpar. De är underbara, söta, glada, tillitsfulla och härliga små individer. Kanske bara lite intensiva…

Tania och Rulle. Best friends:-)