Världsutställningen och på väg hem

2x Gammeltanter.
Saga blev tvåa bästa veterantik, sååååå nära ju!
(SECH DKCH VDHCH Nordic JW'10 Copenhagen JW'10 Sun-Hee's I'm a Marionette)
Foto Monika Bejcková

Världsutställningen är slut.
Jag med.

Klockan ringer glatt 05:00 och jag vaknar med ett ryck och tänker att jag har dött. Jag hatar att gå upp tidigt.

Min rygg är svettigt varm, och jag försöker hasa mig bort från den snarkande lilla hunden som klibbat fast sig på baksidan av min kropp.
Det går inte för kompisen, den andra lilla fyrbentingen, har kilat fast sig under täcket, mellan mina ben, och ser till att jag ligger i ett skruvstäd.

Jag ligger en stund och lyssnar till de främmande ljuden. Någon svär, på ryska (?), en annan skrattpratar på engelska nere på gatan och en tredje slamrar med sina resväskor i hissen och teaterviskar på något språk jag inte känner igen.
Hundar skäller, piper och krafsar. Bildörrar öppnas och stängs, och en lätt doft av kaffe letar sin in under min dörrspringa.
Jag suckar, monterar loss mig själv och stiger upp. Rummet är iskallt, och mina små hundar suckar nöjt när jag bäddar ner dem och försöker slåss med TV:n för att hitta något som inte är dubbat till tyska.
Till slut, på kanal 359 typ, hittar jag ett ekonomi/börsprogram på engelska. Det får duga, och vi strölyssnar till pratet medan jag packar och matar nyvakna hundar och senare lämnar rummet och tar mig fem våningar ned till den nyvakna foajén.

Hotellpersonalen äter frukost, suckar och tittar på klockan när jag vill checka ut. ”Mein Got! Hundemenschen”

När jag smyger ut på gatan och försöker hitta en gräsplätt möts jag av en ensam rökande ryss. Han står i skydd av mörkret, torkar grus ur ögonen, drar lite ursäktande morgonrocken om sig, halsar på sin vita giftpinne och stirrar sedan monotont på sin mobil.
Man hör tydligt hundskall och applåder och en finalspeaker från den. Hundfolk alltså! Haha!
Bilarna verkar också yrvakna, och inte så många, så jag hinner rasta i lugn och ro och smiter sen tillbaka in på hotellet där kompisarna checkar ut.

Ingen av oss glädjejublar.
Ingen av oss hoppar jämfota.
Vi är mest trötta. Typ loosertrötta. Ni vet, sådär som när verkligheten hunnit ifatt en – jag är megalångt hemifrån.
Klockan är straffbart tidig.
Ingen av oss har fått frukost (hotellet har inte ens hunnit duka fram kaffe…), det är aplångt att gå till hyrbilen och dessutom har inte SAS ringt och gett vännerna klartecken på att hundarna får följa med hem.
Alltså.....  – Vad gör vi om mopsarna inte får flyga med???? 

Paniktanken greppar min mage och jag tappar andan några sekunder och funderar på om vi inte bara kan binda dem i en tysk lyktstolpe?
Jag menar, de åkte ändå ut?
Strunt samma, vi köper nya. SNYGGA hundar. 

Näe, Jeanett, TUR att kompisarna inte hör dina tankar, det där är inte schysst!! Mmm, jag håller med. Men VAD GÖR VI om de inte kommer med. Jefla SAS.
Vi letar oss ner i garaget. Det är mörkt och bilarna vaknar abrupt när hund efter hund slår upp sina blå och skäller så det gungar i dominoeffekt längs parkeringsraden.
Och när jag ändå håller på – ni som läser mina rader nu och lämnar era hundar i bilen i ett utländskt garage en hel natt, är ni från vettet??
Mörkt, kallt/varmt, ensamt och ganska…. Taskigt tycker jag. SLUTA GENAST MED DET!!

Vi packar in resväskor och annat smått och gott, pussar på våra fyrbenta och så rattar jag ut på autobahn.
Fri fart är i alla fall KUL! 😊

Några timmar senare kör vi in på flygplatsen, lämnar bilen och samlar mod för slagsmålet med SAS.
SAS å sin sida kontrar med att låta oss stå i kö i en och en halv timme och ger oss sen bästa och snyggaste manliga personal som inte har nåååågra problem att checka in våra bästa vänner och så var det lilla problemet ur världen!
Vi skrattar, fikar och livet känns med ens ganska bra.
Ja, förutom att vi har lagt ner en förmögenhet på att resa till Tyskland för att liksom visa alla våra fantastiska hundar och förstås komma hem med varsina Världsvinnare.
Jag kan säga att det inte skedde.

De här domarna som dömde våra raser höll inte med oss i tanken att just våra hundar var världens vackraste, och fast vi fick bra placeringar och har med oss massa fina kritiker och placeringar så räckte det såklart inte för vårt humör.

Så för er som undrar över våra resultat – vi satsar numera stenhårt på nästa år – Amsterdam, here we come!! (Och ja, vi har redan bokat rum 😊)

Världsutställningen i Leipzig 2017 

Kul att gå mellan hallarna.
De hade gångar man fick gå i, typ som glas/plastgångar.
Ni vet såna där som hamstrar har på sina burar! Haha! 

En hamster... 

Vår grupp om tre, tyvärr blev Annie sjuk, och vi fick dra henne.
Hon var vår starkaste kort, och det blev rejält tomt även i gruppen utan henne.
King är den tredje av våra deltagande juniorer som också får ex och blir kvar bland de sista.
Titelbehängda Barbie blev fyra i en tung championklass, där hela ringen fylldes med deltagande tikar. 

HCAJW17, HCAW17 Jean Dark Made For Me fick också finfin kritik,
och valdes ut att stanna bland de sista, även om det inte räckte till en placering.
Bra jobbat Maj-Brit!  

Fina Jean Dark Nevermind fick finfin kritik och var kvar bland de allra sista i klassen.
GRATTIS duktiga Eva-Carina!

Message from vårt hotell to all of us guests

Och här gott folk, ligger det MÄNGDER med vovvar. I kalla bilar, ensamma hela nätterna.
FYYYYYYYYYY!!!! 

Säga vad man vill om tyskar, men detta med frukt, det kan de! 

På flygplatsen
Blogga, mysa och vänta....

Landat på Arlanda, tullar in hundarna, husse hämtar och vi äter lunch tillsammans.
När vi kör in hemma kastar jag mig in efter tjejerna, har kramkalas och sen - Ut och njut <3 

TACK Felicia, Sofia och Cathrin för en härlig resa!

TACK alla härliga och fantastiska valpköpare och vänner för en kanondag vid kinesringen!

Tur att inte Husse läser bloggen

För då skulle han nog få spunk. Jag har nästan fått spunk själv idag.
Varför? Jo, för det är så in i bengen dyrt att ha hund. Dyrt att spendera pengar på en hobby som ibland känns som ett stort hål där man bara slänger ner stålarna. Ni vet, som en sån där maskin som står på motorvägarna, man kastar i sin peng för att åka vidare och burken liksom bara står där och slukar mynt hela dagarna. Så är det att vara aktiv hundägare ibland tycker jag.
Förutom det att det är så himla mycket roligare att ha hund och betala än att åka på en motorväg och betala.
Men ändå..

Hursomhelst är det tur att inte husse läser bloggen och ser eländet.
Han vet förstås att vi ska åka, men inte hålet som vi strör ner ekonomin i….

Vi åker till WDS. Alltså, för den som inte vet: W.O.R.L.D  D.O.G.S.H.O.W.
Den går av stapeln i Helsingfors och vi är förstås Over the moon av lycka att få åka. J Det är lite bök att lämna hus, hundar och husse, jobb, åtaganden och bara kontrollen hemma. Och det har varit mycket bök att spara pengar, få ledigt och hitta boenden, passande resor och inte minst lyckas anmäla de fyrbenta.
För även om de kanske inte kan bli regerande World Winners så är det spännande att delta i tävlingarna, och är man ändå på plats så…..

Nåväl, hittills har vi spenderat om jag minns rätt ca 450 kr per hund i anmälningsavgift, 200 kr per hund och dag för att komma in på utställningsplatsen (Tävlingarna pågår i dagarna tre för oss, fre-sön, och vi vill inte lämna våra vovvar i det hyrda huset hela dagen vi tävlar med de andra) Vi har betalat avmaskning ca 100 per hund och förstås veterinärens stämpel i passet idag vilket blev den nätta summan av 190 kr per hund. PER HUND! Hallå, varför är inte en veterinär min bästa kompis?! Nån som känner sig sugen, så har jag en plats ledig. Jag är ganska trevlig, rolig och umgås gärna… Hehe!

Nå, mer då.
Jo, vi har bokat biljetter med båten… 3000 kr. Boende, vågar inte ens tänka på det – tors-sön och så ska vi såklart shoppa lite. Inte så mycket, men liiite i alla fall.

Ja, jösses. Det är säkert en hel del mer, men det vägrar jag helt enkelt tänka på nu. Vägrar.

Packar istället, känner mig glad att vi kommer iväg. Jag gillar inte, inte att åka båt, men det går fort… En natt bara, 12 timmar, 720 minuter, det går.
Så, om vi inte druknar, ramlar av med bilen i havet eller svimmar av syrebrist i hytten under natten är vi framme torsdag morgon och förhoppningsvis står vi i ringen på fredag och insuper de lite drygt 200 dobbisarna som är på plats.
På lördagen är det en nätt summa greyhound som tävlar och på söndagen ska vi bänka oss och titta på exakt 200 chinese crested dogs!!

Håll tummarna för oss, och hör ni glada fniss så är det bara vi J

                                                          WORLD DOG SHOW 2014

Jag håller andan

Igår hände en fantastisk sak!

I staden Aalborg, på Jylland i Danmark, går just nu World Cat Show av stapeln. Själv är jag hemma och jobbar, och våndas.
För TÄNK att få se dryga 1700 så vackra djur, på ett och samma ställe?

Nåväl, goda vännen Jill på La Bell katteri tog med sig vår ögonsten Happy och andra goda vännen Anne åkte med sin Filurkatten.

Och så kom sms:en intrillande och jag blev sååååå stolt!
CH Jean Dark Filurkatten fick sitt CAPIB och är således på väg mot ytterligare ett Championat. Han slutade som tvåa mot en fantastisk herre som vi får njuta av i finalen idag. - Ja, de som är på plats vill säga. Jag har nämligen finkammat flygresor för att se om jag kunde ta mig ner och bara se finalen, vilket en såkallt "sista minuten" skulle kunna hjälpa mig med.
Och visst, sista minuten finns. Och till fantastiska priser. Fast då menar jag inte billiga .-(

Sms nummer två gällde vår egna Happy. Hon fick också EX 1, CAPIB OCH BLEV NOMINERAD! Det betyder att hon skall delta i finalerna idag, på WORLD SHOW!
WOW!

Vi har fött upp en katt som skall vara med i finalerna på WORLD SHOW!!

Jag har surfat i natt och tittat på Happys motståndare, de snygga andra som också tagit sig till final. Och OJ så FINA katter. Undrar hur det där kan komma att gå?
Vår Happybappy som äter smör till frukost med tjejerna, stjäl grädde när dottern bakar och leker hej vilt med de andra kissarna i vardagsrummet varje dag.
Vår Happyskrutt som sover gott under täcket när hon vill och som alltid svarar med ett hest jamande när vi ropar.
Det är alltså HON som skall delta i finalen i dag på WORLD CAT SHOW.

Jag har inga naglar kvar, för dem har jag tuggat av :-) Ni håller väl tummarna för oss nu?

CH Jean Dark Filurkatten

Filuren

Happy, lite morgontrött :-) 

Happy 

Bild från förra månaden -
Scandinavian Winner -13 CH Jean Dark Happy 

World Winner Dog Show 2012 (Varning, lååångt)

Just hemkommen från World Winner Dog Show i Österrike.

Vi flög till Munchen och körde hyrbil de sista milen till Salzburg -och lite till- till den sömniga, lilla staden Anif, omgärdad av skyhöga berg, så vackra att jag nästan tappade andan av att se dem.

Skräckresan
Med oss på resan hade vi tre hundar, varav två egna, kinestikarna Saga och Luna. De är vana små globetrotters redan, och vi kände oss trygga med det när vi troppade upp på Arlanda för att checka in oss själva och de fyrbenta på flyget.
Efter en stund vid disken kändes det varmt. Efter ytterligare väntan nervöst. Och när damen på andra sidan krasst meddelade att hundarna inte fanns inbokade på planet höll jag på att svimma.
Tur klockan bara var fem på morgonen och vi inte hunnit äta frukost, då gör det nämligen inget att magen vänds ut och in. Nästan i alla fall.

Efter ett hysteriskt anfall, och ett ännu mer apoplektiskt utbrott från min medresenär, även hon hundägare, fick hundarna till slut följa med. OM vi hann få alla papper inordning;
Kopiera alla pass (?)
Skriva i alla uppgifter
Försäkra att hundarna hade ditt och datt
Skriva under på vad allt vägde. Exakt. (Inte visste vi det…?)
Fylla transportlådorna med klistermärken typ ”LIVE ANIMALS”
Klistra på ännu mera ”My name is, I am a dog, I live in Sweden blablablabla”
Skriva att vi hade mat och dryck tillgängligt hela tiden i transporten (Jag menar, vi skulle ju för bövelen till WORLD WINNER DOGSHOW! VILKEN normal kines kan ha fri tillgång till mat i sin transport. I FYRA TIMMAR?!?!) Suck.
Jag skrev att våra hundar hade det, bad en bön och hoppades ingen skulle upptäcka bristen på sanningshalt om de synade buren som lappen hängde på… För då skulle våra hundar förvandlas till tjocka griskineser…. Omöjliga att ställa ut.

Pappren ifyllda, hundbiljetterna betalda, hundarna avlämnade till en låååångsam
Herre i uniform som sävligt först körde våra transportburar genom röntgenapparaten, fyllde i papper -ja, ännu mera!- ringde en kollega och sedan sade åt oss att vi kunde gå.
Och vi SPRANG!
Genom gaten, handväskorna fladdrade och det pep. Det pep i säkerhetskontrollen. Det gör det alltid när jag skall igenom.
Visitation och springa vidare för livet. Andan i halsen, och så satt vi där. Skrattade gott och var nervösa att våra tre guldklimpar inte skulle hamna på rätt flyg. Men det hade de gjort försäkrade en lugn flygvärdinna som också förklarade flygrädda mig att jag inte skulle dö i dag heller. Nehej det kändes ju bra. Eller. Inte.

Några timmar senare landade vi för andra gången. Första var i Amsterdam med stopp ett par timmar, och sedan vidare till Munchen. En nära döden upplevelse om man inte gillar att flyga. Ja, att man får TVÅ starter och Två landningar på samma resa. Two for the price of one typ.
Mörbultade och lite hungriga (maten på KLM är inte precis en gastronomisk upplevelse) kastade vi oss av planet för att hämta våra gullegrisar.
Hundarna skulle hämtas vid en hiss blev vi upplysta om, och när de äntligen kom blev vi själaglada.
Deras burar stod uppradade med en annan hund på en vagn, skjutsad av en allvarlig tysk man, som inte kunde engelska.

Jag böjde mig fram och hälsade lyckligt på våra två hundar.
I buren kikade en glad Saga fram, och jag tittade närmare för att hejja även på Luna. Hon var bakom Saga, för hon syntes inte.
Hon syntes I.N.T.E!!!!!
Faktum var att Luna inte syntes, för hon var inte i sin transport.

Det är märkligt.
Ibland när det händer saker på kort tid hinner man tänka massor. Sådär liksom kilometer av tankar. De flyger genom huvudet med en faslig fart, massormassormasor, fast det bara går någon ynklig, hundradels sekund.
Medan jag stod där, framåtlutad funderade jag på vad jag skulle säga till dottern, om att vi nu endast hade en kines med oss till Österrike. Att vår andra hade blivit en millimeter stor och krupit ut genom gallret och sprungit bort. Eller blivit en hund-ande och flugit sin kos? Eller hade hon dött och de hade kastat henne i Amsterdam?
ELLER VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAD HADE HÄNT MED VÅR HUND???????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag funderade ytterligare lite på om Luna kanske hade blivit platt och låg under filten?
Fast det gick inte att titta, för någon hade låst hela transportburen med sådana där långa plaststroppar, heter de buntband? Säkert tio stycken. Någon som var ordentlig hade ansträngt sig att låsa in vår -numera ena kinses- Och nu gick det inte att öppna. Jag fick panik och bestämde mig för att svimma. Det har jag aldrig gjort någon gång vad jag vet, så det kändes nytt. Hela golvet gungade under mig i alla fall.

Vi kollade den andra buren, och kompisens lilla Vickan satt allvarligt och tittade tillbaka på oss. Phu, då hade vi två av tre hundar i alla fall!
Och så upptäckte vi den tredje buren, där en sur hund studsade runt.
Vår hund!
Luna hade fått en egen transportbur i Amsterdam, och nu tronade hon så liten hon var, i en rymlig, egen bur med tidningspapper i botten. Jag blev förstås sur som ättika. Sätta min hund utan filt, på äckliga tidningspapper!

Nåväl. Hundarna fanns hos oss, bagaget var med. Alla var hela. Ingen död. Att den hundtransporterande personalen allvarligt erbjöd oss 1000 euro för Luna (present till hans lilla dotter?) viftade vi bort och styrde kosan mot hyrbilen.

Här är vovvarna på väg hem, och den resan gick helt smärtfritt

Hotellet
Två timmar senare rullade vi in på det österrikiska hotellets parkering, tumlade ut ur den grymt packade bilen - och insöp den mjuka, varma luften. Det var hett, luktade hö, duvorna kuttrade exotiskt och de enorma bergen tornade högt över oss, ända upp i himlen, fulla med snö.
Rummen var underbara, och det kändes inte svårt att veta att vi skulle tillbringa fyra dygn på det här stället:-)

Medan vi packade upp anlände Norska Landslaget i Lydnad, glada, spralliga och med fina hundar.
De njöt som vi av naturen, och passade på att ta gruppfoto och låta sina hundar busa lite på de stora ängarna utanför hotellet.

Andäktigt vackert utanför vårt hotell

4 kilometer. 2 timmar…….
Så var det utställningsdags. Vår unga junior skulle in i ringen klockan 10 och vi startade i ottan för att inget skulle gå fel. Vår fina tyska Mercedes såg ännu en gång ut som en fullpackad japansk tunnelbana….. Men bara fyra kilometer gör inte ont att sitta trångt, så den korta biten oroade oss inte.
En timme senare hade jag ont i magen, och stresstittade ideligen på klockan. Motorvägen var galet full, och vi såg varken fram eller bak. Det tutades, pekades fingrar och osade svordomar i var och varannan bil. Två bilister krockade precis framför oss i en rondell, och jag kände mig mig plötsligt dödsnervös över att någon mer stressade än vi, skulle bonka in i vår bak och mosa våra hundar som satt i sina burar därbak.
Tjugo minuter i tio stannade vi dock utanför utställningsplatsen och fick instruktioner av polisen (!!) hur vi skulle ta oss in på platsen.
Det vill säga; packa av hundar och spriiiinga in, och mer eller mindre kasta sig in i juniorringen med andan i halsen. Det kändes mindre skoj, även om vi var glada att hinna - för det var det många som inte gjorde denna dag…

Resultatet blev ganska bra, båda våra tjejer fick fina placeringar, och även om vi ju helst -alltid- vill vinna, känns det fantastiskt att få så fina placeringar med en -för oss- helt ny ras. :-)

I andra länder finns andra sorters hundar. Vi såg en hel hööög varg/hund/blandningar. Black and Tan pudlar, svartvita pudlar, och här, en tigrerad mops! Hans matte berättade stolt att hon specialbokat just en randig mops, och att han kostat en förmögenhet. Mamma var gul och pappa var amerikan, och även han tigrerad. 

Rolig statistik på antal deltagarländer

Glädje och ofattbar sorg
På samma hotell som oss bodde många hundmänniskor. Det var roligt, för här fanns alla sorts vovvar; stora, små, mörka, ljusa, lugna, spralliga och många adjektiv till:-)
Alla hade engagerade och duktiga ägare, och inga kisspölar, högar av pälsar eller skälliga hundar störde.

Några vi lade extra märke till var det norska landslaget i lydnad. De var så glada, entusiastiska och hade så fina och uppmärksamma hundar. Dessutom var de så typiskt norska… Flaggan var alltid med, de tjattrade i munnarna på varandra nonstop, och var de än gick så såg man dem i sina färger -röda, vita och blå.

En av kvällarna märktes de lite mer.
Just som vi gått till sängs hörde vi dem efter vår sista kvällsrastning, och deras kallande efter en av hundarna.
Ropandet tilltog, och många var det som letade efter den lilla vovven hela natten. Och när gryningen kom hörde vi den förtvivlade ägaren som mottog besked av den lilla byns poliser. Hennes sorg och smärta där i rummet alldeles bredvid vårt…..
Det kändes förskräckligt, och jag tror ingen på hela hotellet sov den natten.

Sista dagen deltog det norska landslaget med nästan fullt lag. En fyrbent fattades, och det var ekande tomt vid ägarens vänstra sida.
Samtliga hade sorgeband på, och där var  blommor och tyst minut för den lilla saknade på hela stora World Winner 2012.
Och vi var nog många som rös av skräck och sorg och samförstånd med den olycklige ägaren. För vi vet alla så väl hur ont det gör att mista sin bästa vän.

Våra mesta tankar den här resan har gått, och går till denna händelse och de drabbade. Jag är mycket imponerad över hur starka de var, och hur mycket de höll ihop, hjälpte varandra och stöttade varandra.
I med och i motgång.


Clubshowen - och CERT!
Söndagen använde vi till att ställa hund på en annan utställning, och det var en klibbig, dyr och rolig tillställning!
Våra anmälningsavgifter hade tydligen inte kommit klubben tillhanda, och mer än hälften av alla vi såg fick betala ytterligare för sina hundar. Inte sådär värst kul, det kostar ju en slant att betala dubbelt...

Värmen låg som en härlig, varm kub runt oss, och vi förstod tidigt att vi skulle bli solbrända. Trevligt, när man är van vid regnigt, svenskt vårväder..:-)

Utställningsplatsen låg fint utanför en slottspark, nedbäddad mellan berg, sol och blå, blå himmel. Ingen endaste i princip hade egna utställningstält, utan stora, vita JÄTTEtält fanns över samtliga ringar, lunchställen samt finalring.

Luna och Saga

Det visade sig vara ett smart drag - istället för att sitta och kura i sina egna tält, rådde en fin gemenskap, och vi såg också mycket mer än bara ett guppande tältland.

Dagen visade sig bli lyckad - Saga fick sitt femte cert, i ett femte land! Hon slutade som tvåa bästa tik totalt, endast slagen av Juniorvärldsvinnaren från lördagen. :-)
Lilla Luna blev tvåa i sin klass, slagen av samma snygga ryska juniorvinnare.

Ett av alla megastora tält på utställningsplatsen

Saga - CERT och TVÅA bästa tik!

Luna, tvåa bästa juniortik

Fantastiska Skandinavien
1:a och 2:a och 3:a och TOTAL WORLD WINNER!!! 

Summa summarum var det en härlig upplevelse. Österrike är andäktigt vackert och det är otroligt att få uppleva så många vackra hundar på ett och samma ställe.

Den alldeles totala VÄRLDSVINNAREN blev ju faktiskt en SVENSK hund, en superprydlig och extremt välvisad saluki.

Och första pris på lydnads VM gick till Finland, andra priset till Sverige och tredje platsen till Norge.

Hatten av för oss skandinaver - vi är ju ganska bra på hund:-)

Tusen TACK Cathrin, Liselotte och Felicia, för en alldeles underbar, härlig och spännande resa!
TACK Felicia, för alla fina bilder!

Luna, Vickan och Saga

Saga på utställningsplatsen, med vackraste bergen i bakgrunden