-
Nej, det kommer han
inte. Han kommer leva, så det så!
Dottern ler, ser trevlig ut men jag vet att hon är
irriterad. Hon gillar inte att någon ska dö.
Inte jag heller, tänker jag, men varför hymla med det när
det är så det kommer att bli.
-
Jag ser vad du tänker,
du vill tala om för mig att han kommer att dö. Men det kan du lägga av att
säga, för det kommer inte hända, han är bara väldigt liten, och du är så full av
förutfattade meningar!
Dotterns blå ögon ser bestämda ut, och jag lyfter uppgivet
på händerna, viftar ursäktande med dem, och säger att jag ska försöka tro att
det inte blir så.
Jag går in i valprummet, sätter mig försiktigt på golvet
och sticker ner händerna i valplådan och smeker mamma hund.
Hon är lite trött, myser i värmen med sina små, och ger mig
en snabb slick med sin varma tunga, innan hon återgår till att tvätta sina nyfödda
och vila.
Hennes mörka ögon med de långa fransarna ser lagom medtagna ut, och jag förstår
att hon behöver vila efter att ha gett liv till hela åtta valpar.
De nyanlända ungarna är tysta, tjocka, varma och lite sådär
lagom lealösa som bara nyätna valpar kan vara.
Smackar med trutformade munnar, vevar med en liten fot och
spritter till med full kraft för att sen snabbt bara återgå till att sova djupt.
De andas hastigt och lätt och reagerar inte när jag kupar mina händer över dem
och bara känner hur de känns inuti min handflata.
Alldeles nykläckta varelser är annorlunda, de kräver lugn
och ro, försiktighet och ödmjukhet inför livet på något vis.
Varför är det egentligen så?
Jag andas försiktigt och stryker med fingrarna över den
lilla hanvalpens hjässa. Rycker på axlarna och känner att jag inte kan svara på
det, men att det ändå bara är så det är.
Den lilla piper lite när jag vänder på honom, men somnar om
fast jag lyfter honom och håller honom i min kupade hand.
Han väger ingenting. Bara som ett paket påläggsost. Om
knappt det. Hur kan han vara så liten? Inte ens kattungarna är så små….
Jag lägger honom bredvid två bröder och betraktar trion där
de kryper ihop, tätt, tätt sådär som valpar vill ligga. Lilleman är som en
mygga. En dvärgdvärghund? Kan man vara det? Eller har han vattenskalle? Nä,
huvudet ser fint ut, faktiskt är hela han jättesöt, men yggepyggeliten.
Hur jag än tittar på valpen ser jag inget fel, ja, förutom
att han är knappa halva storleken av sina syskon.
De sex giganterna liksom…Hur kommer han att bli sen då? När han blir stor... Om han blir stor.
Jag tittar noga på var och en, smeker dem försiktigt, alla och en
var, och lyssnar till de små bökljuden som kommer från dem samtidigt som jag känner värmen
från deras små kroppar. Och så är seansen slut. Mammahund lägger sitt huvud
över sina telningar och talar värdigt om på sitt hundspråk att besökstiden är
slut.
-
Du har väl annat att
göra va? Laga middag, sköta tvätten, eller bara prata med någon människa eller
så. Du kan gå nu.
Jaha... Jag fattar...
Dämpar belysningen när jag går, och tar med mig de trånande och bebisnyfikna hundkompisarna som hänger vid
dörröppningen och försöker få en glimt av de små.
Medan jag börjar planera middagen skjuter jag undan
tankarna på den lilla, och tänker att det blir som det blir.
Och så är det ju.
Ibland får envisa små leva, och ibland blir de Änglavalpar.
Jag hoppas dottern får rätt – time will tell.
