Fredagen den 13:e

Sexlingarna är tjocka, feta och ytterligt söta.
De rapar lättjefullt när man lyfter dem, sträcker på sig, och piper snabbt efter mamma. Inte vill de ligga i någons famn inte!

Vi lyfter dem förstås ändå, njuter av den lätta tyngden, kupar händerna runt den lilla som för att skydda honom mot allt ont, och stjäl oss till en snabb doft av den trinda kroppen innan mammahund kräver sin baby tillbaka med krafsande tass och förorättad min.

Tiden går fort när man har roligt, och de små är redan tio dagar.
Tio dagar! -Snart öppnar de ögonen!
Snart pipskäller de!
Snart kan de gå!
Snart flyttar de!
Haha! Och snart kan de vinna CERT på utställning. Vi skrattar ihop, och funderar över framtiden.
Så mysigt det är med valphundar.

Sen kväll är de sega. Varför är de sega? För att det är sent? För att vi är trötta? För att det nästan är natt?
Nä.
Babyvalpar bryr sig inte om tiden.
Och det är alldeles svart ute. 

Jag håller den lilla i min hand, han ligger väldigt stilla. Ovanligt stilla.
Obehaget kryper innanför mitt skinn, vad är det som känns fel?

Valpen är tjock, fin, alldeles perfekt..... och välmående....  och …. Trött.
Brorsan lite bättre, men också trött. För trött.

Dotterns ögon hänger vid mina händer och mun. Väntar på vad jag ska säga.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns dåligt.
Valpen hänger i min famn. 

Vi sover en stund. Valparna inte alls. De piper.
Natten avancerar och de skriker.
Några äter, och de andra pipskriker, gnäller, klagar och mammahund blir nästan galen. Vi med. Babyskrik är det värsta som finns.
Olusten smyger runt i huset, och våra hjärtan bankar och hamrar oroligt i hela oss. Varför skriker valparna?
Varför äter de inte?
Vad ska vi göra?

Vi skruvar upp för värmen till modell bastu.
Peppar mammahund att hålla oron stången ”Det kommer att bli bra ska du se”, rädslan river i oss och även om hon bara är en hund fattar hon såklart att vi ljuger.
För det blir inte alls bra.

Första lilla valpbabysen dör tidig morgon.

Jag googlar Herpes, fading puppies och magsjukor, virus, bakterier och allt elände jag kan komma på.
Letar i minnet och på Facebook efter en nyckel till friskhet och glada valpar. Såklart jag inte hittar den, nyckeln alltså, och så hänger jag på låset när vår bästa valpveterinär öppnar sin telefonlinje.

Värme  -en sudd medicin- mjölk i magen och förstås is i våra magar, och tungan rätt i mun. Ja, man kan testa att be till Gud också, och så får man vänta och se.
Jojo, jag kunde egentligen råden jag skulle få. Men ändå...

Vi väntar, matar med mjölk, pussar på mammahund som är ledsen och så tar vi adjö av nummer två som blir Änglababy kort efter att brorsan åkt.
Det river i våra hjärtan och vi funderar på om alla ska dö nu? Vad kommer hända då? Vad säger mammahund isåfall?
Vad ska vi säga? Vad ska vi göra?
Hur gör man då? Om alla små valpar dör….
?

Vi tvättar allt – har vi en smutsbakterie i huset?
Vi låter ingen komma in – tänk om vi smittar dem?
Vi vill inte prata med någon – vi är ledsna.
Det är vidrigt, vidrigast när man mister små nyfödda. Livet har ju just börjat!

Fredagen den 13:e är nästan slut och det är livet för lilla problembarnet också.
Han somnar stilla in efter att ha kämpat och gråtit en lång stund. Han ligger innanför min tröja och kippar efter andan, och så är han plötsligt tyst. Borta.

Jag lägger honom med bröderna, funderar på vad jag ska göra av dem, funderar på varför jag föder upp och funderar på när de andra tre ska dö.
De får medicin och jag tar mina vändor till valplådan mest hela tiden.
Tvätten bågnar, familjens magar är hungriga och huset flyter.
Jag får ingenting gjort.
Kommer de tre att dö?
Är inte den här lite seg nu?
Jo.
Han är seg.
Jag lyfter upp den sega, han rapar och skriker efter mamma.
När jag lägger honom i korgen får han fatt i en tutte och diar ilsket. Väcker brorsan med sitt trampande och som genom en dominoeffekt vaknar den sista babyn och så äter de i kapp på envist killvis.

Tripp trapp trull. Mammas lilla hjärtegull.
Så söta de är, så söta de tre som dog var. Varför dog de?
Ingen vet.
Dottern och jag sörjer.
Vi tror mammahund också gör det.
Vi tre sörjer.

Lördagen den 14:e går. Nummer 15 och 16 samma lika.
Vi medicinerar, väntar, har hjärtklappning, undrar om de ska dö (eller kanske leva)?
Vågar vi hoppas?
När kan vi hoppas?
Nä, de dör nog. Lika bra att tänka så, så slipper man bli ledsen.
Och så hoppas vi i smyg.

De sex finns inte längre och det är galet tomt i valplådan.
Varför sade jag att jag inte ville ha sex hanar? SÅKLART vi ville ha sex hanar! Vi BEHÖVDE våra sex grabbarna-grus.
Jefla Hundguden. 

Vi har tre kvar.
Och tre som saknas 💔

Idag är det den 17:e januari. 

Valplådan börjar vänja sig vid inhysningen av trilligarna och inte sexlingarna. Vi börjar vänja oss vid att vi miste halva vår hett efterlängtade kull.

Vi vet inte varför de små dog.
Vi vet inte om de fick ett virus.
Vi vet inte om det var Fading Puppies.
Vi tror inte de hade herpes.
Vi vet bara att vi andas försiktigt, håller i hatten och hoppas att vi får behålla de små killarna vi har kvar.

Och så hoppas vi att resten av året 2017 blir bra. För nu har vi gjort absolutely totally slut på all skit som skulle kunna tänkas dyka upp det här året.
Kvoten på eländes elände är full. 

Vi har bara plats för lycka kvar 💗

Voff