Skottland, och bildbomb

Lyckans ost – det är jag.

Ibland är livet ganska tufft, men ibland är det faktiskt ganska rosa molnigt, och när det sker är jag väldigt tacksam. Som nu;

Dimman hänger i luften, funderar på om den ska stanna eller dra, leker lite med regndropparna i träden, och min kropp njuter av dofterna jag släpper in genom vårt lilla hotellrumsfönster.

Det är grått ute, novembergrått, och Skottland bjuder på just det jag tänkt jag ska få se, dimma, moln, en tilltufsad himmel och halvfrussna människor som skyndar fram längs gatorna.

Jag bryr mig inte om vädret – vi är lediga mannen och jag, väntar på skjutsen, upplevelserna och inte minst hundarna. Ja, alltså, jag tjatar om hundarna, mannen funderar nog mest på all den skotska drickan ….. 😊

Vännen hämtar, skrattar när hon packar in oss i bilen och jag hoppar in på förarplatsen. Påminner på sitt sjungande språk om vänstertrafiken medan jag slokörat flyttar till andra sidan, och skjutsar oss sen vant genom staden och ut på de allt mer - mindre gatorna.

Vips är vi ute along England´s greenest hills, och mina ögon blir stora när vi tar oss fram genom det Outlandska landskapet.  

Nästan faktiskt så jag väntar mig se Jack Randall eller Jamie Fraser susa fram över hedarna på sina vackra hästar.

Förstås gör de inte det, men allt annat är där.

Berg och dalar, molnen som svävar kring fjälltopparna, allt det oändligt gröna, vattnet, heden, stenarna och de alldeles oräkneliga många söta fåren med svarta huvuden.

Chauffören rycker på axlarna och berättar att de kallas Black faces och att färgen nån kletat på deras ryggar talar om vem de tillhör.

Nån äger dem med gröna fläckar, nån annan dem med rött och sen de blå osv osv…. Hon pekar vidare på bergen och berättar att alla som är högre än 300 meter har namn som börjar med Ben.
-Ben blabla och Ben over there and thats also a Ben something. Hon pekar åt alla håll och säger att en del människor har som mål att bestiga alla Ben-berg i Skottland. Förklarar att de minsann har fullt upp och det kan jag förstå. Bergen är ju överallt!

Berg/vatten/kor/ängar och ett skotskt slott

Vi är uppe bland molnen

Vi stannar här och var, kliver ur bilen, vandrar i sagolandskapet och jag önskar att dagen aldrig ska ta slut. Naturen är fantastisk!

Underbart är kort, och vi börjar snart bilturen nedåt, längs den slingriga vägen som heter Taak Me Doon Road. Skotska, men läs det igen så förstår du vad det betyder. 😊

Vi kör på skumpiga små vägar och mer än en gång får jag hjärtat i halsgropen när vi får möte – vi är på FEL sida av vägen!!!

Förstås är vi rätt, det är bara det engelska vänstertänket i trafiken jag inte kan vänja mig vid. Eller, förlåt, det skotska.

Här får man inte säga att något är engelskt blir jag påmind vänligt, men bestämt om, av vår värdinna.
Här är det skotskt, och bara skotskt, som gäller.

Huset vi ska bo i några dagar är i absolut engelsk – förlåt, skotsk- stil. Stenhus, gemytligt utseende, en alltid lätt rykande skorsten och det ser gulligt ut där det står i den lätta dimman.
Vi bär in våra saker och möts av husets sex glada hundar – en vorsteh och fem busiga terriers som är högt och lågt och lite till.
De är som lyckopiller i min famn, bredvid oss i soffan, studsar i fönsterkarmen och hänger med in på toan.

Gräver i min resväska, tigger vid bordet och gnabbas lätt med varann. Jag gillar inte terriers alltid, men klappar förstrött på det vänliga ansiktet som följer mig hack i häl, fingrar på det konvexa huvudet och ler tillbaka till de pliriga ögonen, hon har kropp som en redig byrålåda och är mobil som en kraftfull gladiator. Vilken BALL hund!

Myser med de mindre rasfränderna och njuter av de vackra långa huvudena och skrattar när de studsar som popcorn över de engelska heltäckningsmattorna. Skotska, ja, jag vet, glömde igen bara…

Klart jag gillar terriers – har aldrig sagt något annat. (Tankarna rusar, tänk att ha en liten grisgladiatorknashund) Hahahaha, gud så kul!

Nä, jag ska INTE ha en sån. Men ändå.

När min saknad efter de egna där hemma gör sig påmind,
 lånar jag husets alla busungar och så släpar de runt mig på en promenad på de skotska gatorna. Kul! 

 

Tiden rusar, och vi gör skotska saker.

Tror jag.

Vi dricker IrnBru(inhemsk läsk som smakar gudomligt!!)

Vi äter Fish and Chips

Vi äter skotsk frukost så magen bågnar – bacon och ägg, toast, korv, tomater, bönor och blodpuddig och bullar i alla dess former.

Vi äter det värsta jag sett tror jag, Friterad pizza som kan tänkas innehålla 1 miljon kalorier och helst med pommes frites till (!!!)

En tväräkta skotsk frulle

Vi försöker förstå vad värdinnans man berättar när munnen rusar iväg och de skotska orden studsar ur hans mun. Vackert men inte helt lätt att begripa för oss svenskar…  

Vi besöker slottet i Edinburgh, vandrar över kullerstenarna och ryser när vi tänker på alla kvinnorna de brände och mördade i tron att de var häxor.

Vi tittar på skådespel innanför murarna, förundras över alla krig och kanoner och kungar och drottningar och katoliker och protestanter och sorger och bedrövelser och kärlek och hat och historia som väller ut från varje kullersten och mur och fascinerar oss och alla andra turister. För det kryllar av italienare/amerikaner/japaner/kineser/skandinaver och jag vet inte vad.

Vi besöker pubar, mannen dricker öl och whiskey och gud vet vad och jag ryser för det är så äckligt och fyller magen med engelskt te och socker och mjölk och betraktar skyltdockor med kilt och njuter av att få vara här!

Edinburgh slott

Precis här på den här platsen brändes massor av kvinnor.
Och en hel del kastade man i vattnet nedanför....
Men än idag mördas kvinnor - dagligen - i många delar av världen.
Inte för någon speciell anledning annat än att de är kvinnor. 

Dagarna rusar.

Vi får se värdparets fantastiska duvhökar. Möta dem live. Röra vid fåglarnas byte när de kommer hem med dem från jakten, mannen är med och kommer plötsligt på att han vill tillbaka och jaga mer!

Vandra på hedarna, skjuta fasan med vänner och se hunden arbeta och apportera och äta egen tillagad och jagad fågel på skotskt vis. Håhåjaja.

I buren bredvid sitter duvhöken, hunden är med och jobbar och apporterar - och längst till höger ligger en del av bytesfåglarna

Favoritduvhöken, en hona. 

Så är det lördag morgon och jag ska döma 71 dobermann.

Här ska jag jobba idag 

Upp med tupp och framme i ottan.

Värdinnan skjutsar och visar väg och jag är nervös. Det är annorlunda att döma i Storbritannien.

Knappast något på vår ras är här av diskvalificerande karaktär. Här är din domarbok, håll koll på den!

Kritik skrivs på hund nummer 1, 2 och 3 i varje klass. Fast det gör man sist av allt.
Valpar kan bli BIR och man måste placera vinnaren först och det gör man i mitten av ringen. Glöm inte please, Mrs och Sir, och vad du än gör, prata absolut inte med publiken. Sist av allt – stay positive, ta upp bra saker för vem vill höra det negativa alls säger min självutnämnde hjälpare, tillika domarkollega, på släpig irländsk dialekt.

Han har kört bil och tåg och båt hit och verkar vara en hejjare på hur det går till i det här landet.

Han har tweedkostym och en fin hatt och lotsar mig genom det engelska systemet med snabba ord och tankar.

-       You know, they have paid for it. Vem vill betala för att höra något man redan vet? Såklart du bara ska skriva allt det som är bra.

Han tittar stolt på mig och flinar när jag huttrande går efter honom in i hallen. Frågar om jag verkligen kommer från kalla nord, från snöiga Sverige där det väl lever isbjörnar och älgar huller om buller och skakar på huvudet när jag svarar att jag absolut trivs i Skottland men att det är lite kallt.

Med domarboken under armen och gladkänsla i magen hittar jag min ring och två glada skotska ringsekreterardamer som hjälpsamt lotsar mig genom regler och dagen.

Skottland levererar stort och visar hur handling på hög nivå ska gå till, trevliga, vänliga och oerhört disciplinerade handlers visar sina fina hundar.

Hundar som går, står och travar på bästa vis.
Välmående och glada.

Klasserna är stora, och det är härligt spännande att få se dobermann även i denna del av världen.

Några är bra. Några är mindre bra. Och några få är sådär alldeles underbara så jag vill ha med dem hem.

Kan jag lägga ett bud kanske? Nja, vad ska mannen säga? Kan jag få med en sprallig tonåringsdobbe på flyget?

Jag skrattar inombords och dömer vidare.

Dagen tar slut och jag bjuds på mat, vila och värme i domarrummet och får fingrarna i en katalog tappar bort mig i en värld av hundar och stamtavlor vi inte helt har hemma.

Sen kväll äter vi ute med klubben och morgondagens domare och gör förstås inget annat än pratar och delar favoritämnet – hund.

Spännande!!

Söndag bjuds jag med på en mindre special, en open show som det kallas i Storbritannien.

Ca 35 hundar är anmälda och nu får jag tillfälle att prata lite med dobermannfolket, se stamtavlor och höra mer om de skotska hundarna och uppfödarna.

Det är roligt hur vi hundmänniskor kan mötas överallt i världen, och ändå hitta så mycket kul och fascinerande prat och upplevelser.

Dagen går fort och vips är vi tillbaka i det lilla stenhuset med tillhörande glada terriers. Kvällen blir full av prat, skratt och förstås god skotsk mat och innan jag vet ordet av det är det natt och när jag somnar är hela jag full av fina upplevelser och minnen.

Morgonen därpå blir snabb, och efter en god frukost pussar jag hejdå på favorithundens lilla tryne, motar in henne igen på tomten när hon försöker smita med, intalar mig själv att jag verkligen inte vill ha en hund i grupp tre – fast hela jag skriker av lust efter en egen kanelbullehund- och så åker vi på vänster sida hela vägen till flygplatsen.

Efter en del suck och stön och vilja att döda nån i flygbolaget som är försenat flera timmar landar vi ändå safe and sound i vårt eget land.
Ganska skönt det med.

Ganska skönt att åka egen bil på RÄTT sida.

Ganska skönt att prata svenska och äntligen krama de egna fyrbentingarna.

Ganska skönt att ha en sån fin resa på näthinnan – att kunna stoppa den i minnesbanken och plocka fram vid behov.

För tänk – jag fick åka ända till Skottland, för att göra något av det jag tycker allra mest om.

Att döma dobermann.

😊

En gång

En gång för länge sen, ja, det är så länge sen att det inte är klokt egentligen...! Iallafall. En gång för länge sen, när jag var ung, hade en ung kompis, inga rynkor, inga större bekymmer i livet och trodde att alla som var fyllda 40 var närmare döden, ingick min vän och jag en pakt.
En taxpakt.

Vi bestämde att när vi fyllde 40 skulle vi ha varsitt långhår från kennel Örnbergets, röda givetvis, och så handväska såklart (för det har väl alla 40-åringar?) och sen skulle vi bara glida runt med våra taxar och må bra. Och vinna på utställning.
Ja, det var vad vi tänkte oss att 40-åringar gjorde, förutom att de haltade runt och var... gamla. Vi skrattade, tittade i Hundsport och rotade runt efter de finaste taxarna vi kunde hitta, som vi ville ha valp efter.
Fast vi var ju typ ljusår från att bli taxägare, vi var knappa 20. Hahahahaha!

Sen gick det som det gick. Det bara fladdrade till och vi fyllde 40 (!!) utan taxar. Vi mindes våra löften, men bestämde ungfär som när man spelar spel och det går käpprätt åt pipsvängen att man är nybörjare och första omgången var en provomgång.
Japp, provomgång fick det bli!
Vi ville såklart ha varsin kroknäsa med ögonfransar, sammetsögon, korta ben och svallande päls - vi skulle bara leva lite först!
Och så levde vi allt vi kunde och VIPS - hade det gått-flugit- tio år till. Herreminje - om ett drygt år fyller jag 50. Och då ska taxen vara i hus.
Iallafall om man ska gå efter vårt tummade, lovade, bestämda löfte.

Hm.

Ikväll hade vi har domarmöte i Vita Huset.
Det är jobbigt, roligt, spännande och otroligt utvecklande!

Ikväll var det extra kul - det var TAX på schemat!
Och kennel Örnberget med Elisabeth och dotter Jill gjorde en superpresentation, suktade oss med fyra fantastiska röda långhår med svallande päls, sammetsögon och bus i blick.

Lärorikt var det, och extra roligt för mig som mindes våra löften alldeles extra kristallklart, eller vad säger du Liselott? 😘😃

Ny ras in town

En gång i månaden har vi exteriördomare en träff för att lära oss mer om vårt favoritintresse - hund. Förstås har ämnet "exteriör och döma hund" största prio, och var fjärde vecka får vi alltså påfyllning med en massa intressant information från stora rasentusiaster och mest spännande - vi får nästan alltid träffa hundar av den ras vi pratar om.

I går var det föreläsning om AHT - american hairless terrier- och det var både intressant och lärorikt. Klubben hade dessutom ordnat ett stort gäng hundar av olika färg, storlek och kön, och alla samsades fint i Vita Huset där vi ofta håller till under de här temakvällarna.

Jag har under många år mött de här fina hundarna i de kattkretsar jag rört mig, många sphynxägare/uppfödare har även AHT.
Nu var det kul att få se dem på nära håll, känna, klämma och lyssna till det som föreläsarna hade att berätta.

TACK AnnKatrine Johansson och Anders Daniels för en givande kväll. TACK alla gulliga hundägare som kom med fina hundar att titta på, utan er blev det svårt att ha de här utbildningsträffarna!

Den här bilden har jag stulit på nätet -
Läs mer HÄR  

TUR att husse köpte storbildsskärm! Den är perfekt att ha bildspel med hundar på....
Titta noga så ser ni en av de deltagande AHT`killarna på trimbordet. 

Sex månader och söt som socker.
AHT kille 

En del av kvällens 22 deltagare
Vårt vardagsrum är ganska stort, men när vi blir så här många blir det liksom lite trångt 😊

Anders Daniels, kennel Toyshop

Läs mer om American hairless terrier och klubben HÄR  och HÄR

Exotiskt på Bali

Idag har vi bränt oss.
Idag har vi ätit gott.
Idag har vi badat så länge så jag fick russinfingrar.

Vi är heeelt slut av att göra typ - Inkentinken.
Så det här med att blogga orkar jag helt enkelt inte.

Ni får hålla till godo med en härlig hundbild:

James den exotiska. 

De här två herrarna träffade jag i en bar vid stranden. De satt där hela dagen, med bara korta avbrott när den fyrbenta fick svalka sig i havet.
Jag kunde inte låta bli att fråga om jag fick hälsa, klappa och prata lite, vilket hussen blev ytterligt stolt över. Fota fick jag givetvis också - men helst bara hunden.

Vovven hette James, var en mycket älskad familjemedlem, och hade noga valts ut eftersom hans ägare tyckte det var exotiskt att bo på Bali, och faktiskt äga en polarhund.

Jag berättade att jag var på Bali för att jag skulle döma en hundutställning. DET tyckte James husse var fantastiskt kul, han skrattade gott en lång stund.
Tänka sig! Hundutställning i Indonesien!!
Jag skrattade också, tänka sig - en POLARHUND på Bali!
Och så skrattade vi lite till, och gick var och en till sitt.
(Fast det vara bara för att få till slutet, jag gick, James och husse satt kvar och minglade i baren tills det blev mörkt)

En trött -men underbar- dag på Bali

När vi checkade in på vårt hotell i går natt talade portieren med leende om att frukost serverades mellan 06:30 och 10:30.
Vi log också.
Allvarligt - VEM äter alls dagens första måltid runt lunch? Hahahahaha!!
Vi skulle såklart få ut mest möjligt av dagen, solen och ledigheten. Frukost kl 08:00 var det vi såg framför oss.
Typ.

Sedan packade vi upp, skrattade åt den overkliga känslan av att faktiskt vara på Bali och åt chips. Ja, och så surfade vi en sväng.
En ganska lång sväng.

12:00 vaknade jag abrupt när kompisen deklarerade att vi just missat frukosten.
VA!!!
Hahahaha, nope, hon måste sett fel. Vi vaknar INTE 12:00.
Vi vaknade kl 12:00.

Trötta, jetlaggade och hungriga begav vi oss ut i hettan, hittade mat och ramlade sen ihop i varsin solsäng vid havet.
Där låg vi hela dagen och glodde på människor, vilda hundar, djurlivet på stranden och drack juicedrinkar och läste böcker.

Middagen fick vi i skymningen - för att sedan avsluta kvällen på ett spa.
Heeelt mosade piggade vi upp oss med varsin glass på restaurangen, innan vi ramlade in i våra sängar på rummet.

Här ligger vi nu och försöker få till ett avsnitt av Så mycket bättre innan det är dags att sluta våra blå. Imorgon ska vi vara beredda och INTE vakna till lunch. :)

Med mobilen i högsta hugg har jag förevigat några av våra upplevelser i dag;

Flisan - en dag på stranden 

Den här glada killen hade också en dag på stranden.
Vi såg honom pinka på fler turisters väskor.
Och vi skrattade så dog där ute i vattnet där vi låg och guppade.
Tills han styrde kosan mot VÅRA saker. GISSA hur snabbt vi kunde springa! 

Här bor vi! 

Juicedrinkar e gött

Kolla!! Det bodde nån inne i snäckan! 

Fin pippi

Haha! Jag vet, men det gick inte att låta bli.
Den här hade visst också fått pippi.
Och han gjorde så att alla småbarnsföräldrar fick lite (mycket) pippi.
Hoppsan!  

Här bor Angelique. 
Och hon är helig

Angelique - The Cow

Middag vid stranden

Idag har jag sett tre katter. Och vet ni vad? 
INGEN har lång svans! 

Bali by night 
Eller rättare sagt, by kväll

Nu är klockan 19 hemma, och 01:00 här på Bali. Vi ska sova igen.
Zzzzzzzzzzzzzzz

Vi är FRAMME!

RÅÅÅSA gänget har intagit ett trebäddsrum, och nu väntar sängarna. Gäsp! 

Ja, herregud, klockan är 01:30 balinesisk tid, och vi har landat på vårt hotell, i våra sängar, med våra mobiler.
Helt sjukt - men vi är här - och det känns så kul!!!

Vår resa startade kl 22:40 då vi lämnade Arlanda och ett kyligt Stockholm. Planet, något sorts mutantplan, för större mackapär har jag då sällan skådat - med värsta faciliteterna för de som reste första klass fick mig genast att önska att jag vore rik. Och ja, jag VET att man inte blir lyckligare av pengar, men allvarligt, man BLIR lyckligare av att surfa på sin resa, och slippa sitta inklämd mellan främmande och försöka få plats med sina egna oansenliga armbågar.
Jag blev grymt avis på alla businessclassare.....

Det här planet, en Dreamliner, kändes som helt omöjlig att få att lyfta, jag menar - det var ju GIGANTISKT (och tungt....)
Men det kunde flyga, och när jag hämtat mig från all ofattbar lyx - egen TV, filmer, spel, musik, karta, shopping och jag vet inte allt, somnade jag som en baby.
Med strumpor, filt och kudde som flygbolaget bjöd på. Och med hundratals främmande runt om kring. Det kändes lite konstigt måste jag säga.

Dreamliner-kit. Öronproppar,
tandborste OCH tandkräm, strumpor, filt och ögonbindel. Hehe!

Efter några timmar väcktes vi av en pigg flygvärdinna som bjöd på middag. jag blev faktiskt ganska sur. Vem i allsindar vill ha middag efter midnatt? Jag ville ju sova!
Nåväl, maten intogs, och sen gick färden vidare mot Doha, som ligger i Qatar. Och den flygplatsen.... HERREGUD.
Vi tänkte att vi skulle fördriva tiden med lite shopping, tills vårt nästa plan gick, men det blev inget av med det kan jag säga.
Och då pratar jag tillgång och efterfråga. På stålar. Hahaha!!

Om jag vore rik skulle husse fått denna..... KOLLA priset! 

Knappa två timmar senare satt vi på planet som skulle ta oss till slutdestinationen - Bali. Vi har nämligen bestämt oss för några dagars semester innan jag ska döma, och eftersom utställningen ligger i Surabaya, passade detta bra.

Väl på planet blev det frukost. Gott, men eftersom vi tryckt i oss latte och croissant medan vi väntade blev vi galet mätta.
Ja, vad gjorde vi sen? Sooooov.
Och sen sov vi mer, och sen sov vi lite till....

Flera hundra pärs på planet, och nästan alla bara sov. Hela tiden.
Jösses... 

Märkligt för alla hade sina fönster neddragna på planet som dessutom var totalt nedsläckt. Mysigt ett tag, men sen fick jag lite kli i kroppen av allt mörker och sova.
Allvarligt, sååå kul är det inte!

Dodos "bredvidgranne". Hon tyckte uppenbarligen inte att det var tillräckligt mörkt,
så hon kröp under filten och stannade där.... 

När vi landade kl 23 på Bali tumlade vi glada ut ur vår maskin och jag skakade av mig känslan av att jag levt som en mullvad i nästan ett dygn.
Jag fattar inte hur alla andra ska kunna sova mer i natt - de hade ju inte gjort annat?

Efter att ha gått igenom passkontrollen (som var tre kilometer lång), väntat på vårt bagage en timme (Jeflar vad det var tråkigt), gått igenom ytterligare en passkontroll fastnade vi i en flygande kontroll och fick visa upp vårt bagage. IGEN. Suck.

Vakten vid bandet ville helst prata Zlatan och Abba, och han vinkade glatt när vi väl fick gå, medan han ropade hejdå på hemmasnickrad svenska.

Så ramlade vi ut bland miljoners människor, tung och fuktig luft, med miljoners taxichaufförer som var vildare än vildast. Ihärdigast var en blåklädd herre som resolut följde oss och köpte vatten, väntade utanför damtoan och forslade oss till sin taxi där han utan knot släpade och tryckte in allt vi hade i sin lilla bil.
Sedan körde han oss med tungan rätt i mun i miljoners knop genom stan, tutade på alla mopedister och skrattade när vi nästan svimmade.
Nä vi väl var framme var vi dyngsura av svett, både av nervositet och det galet varma och fuktiga vädret.

Några apor såg jag inte (Jag ÄLSKAR apor!) men en kackerlacka, en gatuhund, en ödla och en massa vacker fågelsång har vi hunnit med.
Och då är det mitt i natten.

Nu är klockan 20:30 hemma och här 02:30.
Vi ska sova igen. Jösses och godnatt :)

PIRR i magen!!

När jag var barn sade alla att jag skulle låta bli det där med hundar. Det tog för mycket tid.
Sedan blev jag tonåring, köpte min första dobermann, och folk skakade på huvudet; "Hon som är så ung, hon borde ägna sin tid åt annat, se mer av livet"
Och så såg de uppgivet på när jag packade väskan, tog min dobermann och cyklade ner på brukshundklubben. För det var där jag hängde.
Medan mina kompisar testade vin, killar och sång.

Det gick några år, barnen kom och livet rullade på.
Min pappa förklarade mååååånga gånger att det här med hundar begränsar en. Jag måste helt enkelt sluta.
Han tyckte det var märkligt hur jag ville dela livet med en skock hundar, aldrig ha tillräckligt med pengar, alltid måste städa och dessutom bli så begränsad och låst som man faktiskt blir när man har hundar i sitt hem.
Det funkade såklart inte. För pappa alltså.
Jag var lycklig, hundlivet frodades och aldrig i livet om jag tänkt sluta! :)

Det har gått fler år.
Jag har fått det stora förmånen att utbilda mig till domare. Fantastiskt, roligt, utvecklande och enormt lärorikt.
Jag har fått besöka ställen jag aldrig tänkt jag skulle besöka, mött människor i andra länder, besökt dem i deras hem och fått lära mig om deras vardag. Och mest av allt - jag får möta fina, spännande och härliga H.U.N.D.A.R! Underbart!
Domarlivet är både ock, långt och kort. Kallt och varmt. Och spännande.

För några veckor sedan stod jag på en liten brukshundklubb i norraste norr i vårt land och dömde med kylan flåsande i nacken, och om en knapp vecka ska jag stå i ett land jag då aldrig tänkt jag skulle få besöka och döma en dobermann och boxer special.
Helt fantastiskt!!

Det här med hundar är det BÄSTA som finns!
Man har konstant ett pengahål att fylla, man har aldrig tråkigt när man är hemma, man får massa frisk luft och motion, man träffar en massa roliga (och ibland mindre roliga) människor och så får man en massa liverfarenhet.
Och - man får RESA!
När målet för resan är nått får man som domare dessutom göra det man älskar mest i hela världen, iallafall är det så för mig, man får uppleva det landet, eller ställets hundar.

Och nu är det mindre än ett dygn kvar tills vi reser till Indonesien.....!! Jag har tio ton pirr, skratt och förväntning i magen. Var gör man av sig själv medan man väntar?
Jag tar min energi och städar och går -fel, flyger på lätta fötter- till jobbet.

Fortsättning följer. :)

Det trodde jag aldrig

Häromdagen fick jag en inbjudan.
En inbjudan till ett land jag aldrig trodde jag skulle komma att besöka, ett spännande land!

Tänk, detta med hundar......
"Jeanett, alla dessa hundar, förståååår du INTE att de begränsar dig? Du kommer för evigt och alltid att sitta fast i ditt hem och aldrig utvecklas, möta människor eller se världen, när du envisas att ta hand om de här fyrbenta sakerna"

I höst ska jag åka till detta långt-bort-i-stan land och det ska bli så spännande! Jag längtar efter att få träffa dessa spännande människor, att få se deras hus, äta annorlunda mat? Och inte minst, WOW! Jag ska få se en massa, massa, massa fina hundar!

Estland

Två av de fyra bästa hundarna

År 2010 blev jag färdig exteriördomare, och en mina största drömmar blev uppfyllda. Tänk att få åka runt, se och sätta fingrarna i andras vackra och intressanta hundar!
Och det fick jag!

Hittills har jag njutit av varje sekund jag fått bedöma hund, jag är stolt och glad att så många vill visa sina fina fyrbenta för mig, och att jag dessutom fått möjligheten att arbeta utomlands då och då är en stor klick grädde på moset.

Nu i helgen är vi i Estland. Bästa vännen sedan 25 år tillbaka följde med som sällskapsdam, (konstigt - vi ÄR ju liksom bara 25!) flyget gick fort (Tack och lov - jag AVSKYR att flyga) och maten är underbar.
Solen skiner över, på och runt oss, och vi ser ut som sönderkokta kräftor. Huden har antagit en grisrosa nyans och vi har fått mönster på kroppen i fläckiga former.
Rosaskäck...?

Fin utställningsplats, solig, varm och massor att titta på och uppleva

Vi drack så mycket så toaletten blev ett ständigt resmål. Innan man gick ned fick man ta toalettpapper.
OM man kom ihåg det. Väl nere på toan, långt under jord, flyttades man nog tillbaks 100 år i tiden...

Dagen D gick av stapeln igår, då jag fick äran av att döma Estländska Dobermannspecialen med drygt 60 dobermann.
Uppdraget var både spännande och hemskt roligt, så trots den stekande hettan kändes livet roligt och ganska lätt.
Vackra hundar och glada människor har vi sett och mött, och en spännande rundtur i The Old Town i Tallin hanns också med.

Lite Visbykänsla :-)

Shopping i en gränd

De har MASSOR med choklad, marsipan och  ruskigt goda efterrätter i det här landet :-) 

Vi hittade en jättefin hundrastgård med bla agilityhinder,
träd och  massor med gräsmattor att springa på

Nu är det snart hemfärd.
Och valpar.
Kia bestämde sig förstås för att leverera sina högt, högt efterlängtade små när jag inte är på plats. Suck.
Bästa dottern hemmavid är barnmorska och hittills har tre små gryn sett dagens ljus.

TACK Felicia - vad gjorde jag utan dig! <3

Brun tjej
Född 2013 06 03