Kennelnamn

I slutet av -80 talet ville jag ha ett kennelnamn.
Då, som nu, var det inte det enklaste, alla de bra var ju redan tagna! :-)

Vi fnulade, smakade på ord och prövade alternativ hit och dit. Till slut kom husse på det, och jag ska säga att jag hade inte kunnat tänkt ut ett bättre själv.

Halva mitt namn, halva den svarta fina färgen på en dobermann, och hela namnet på en fantastisk, världskänd ung kvinna, som jag alltid beundrat.

Fortfarande idag, nästan 30 år senare, är jag jättenöjd med namnet, som vi nu är två om, då mellandottern Felicia har blivit delägare/uppfödare tillsammans med mig.

Hur fick DU ditt kennelnamn? Lägg gärna igen en kommentar här och berätta. det ser jag fram emot att läsa! :-)

Som hund och katt

Jean Dark Coca-Cola och kattkompisenManga (Sphynx och Dvärgpinscher) 

Häromdagen fick jag en för mig, vanlig fråga.
"Men HUR går det egentligen att ha alla dessa djur ihop??" För EGENTLIGEN vill väl hundarna döda/strimla/äta upp alla de söta katterna?

Korad Jean Dark Noa Perle och kattkompisen CH Jean Dark Lulubelle

Nä.
Det vill de faktiskt inte alls.
Hundar och katter gillar ofta varann. Inte alltid, men det gör inte vi människor heller. Surprise.
Och jag går ett steg till och vågar påstå att de har stort ubyte av varandra och att de faktisk kan bli kompisar.
Hua, undrar vad Konrad Lorentz säger nu :-)

CH Sun-Hee´s Im A Marionette
med småkillarna Jean Dark Tiger och Timon

SW CH Jean Dark Happy siames,
med bästa hundkompisarna Saga, se ovan och Jean Dark Lady In Red 

Ormgropen Ammis gäng
Jean Dark Timeless - dobermann
CH Jean Dark Prins John, Ior och Lise - sphynx och orientaler

Happy och Twiggy <3 

Vi har snott mattes plats :-)
CH Tania de Akido San - dobermann, Jean Dark Narnia - oriental
 och bakänden av en greyhound - Sobers Trussardia

Narnia med dvärgpinscherkompisarna
CH Made In Spain Mafalda och CH Ivy V Kösslbachtal 

Det här är Ivy

Hon mår inte så bra. I skrivandes stund ligger hon i min famn, invirad i en filt med bästa kompisen nära.
Lite hjälper det, men helt bra är det inte.

Ivy är min alldeles egna lilla hjärteskrutt. Hon älskar bara mig, och vill helst vara nära dygnets alla hundradelars sekunder.
Förutom att stalka mig har Ivy en hobby till.
M-A-T.

Ivy har ont i magen. Den låter lite och är spänt som ett trumskinn.
Hela hon ser faktiskt ut som ett trumskinn. Ett runt.
Det kan bero på att Ivy själv har tagit en vända i kattlådan (jag vet, asäckligt) Hon har stulit bästa kompisens mat (schysst va) och så lyckas hon klättra/hoppa/klänga/kravla (??!) in i kattungehagen. Otroligt faktiskt. Ivy väger drygt två kilo och har storleken av en modell större herrsko. Hur hon kommer in i hagen fattar jag inte, det motsvarar att jag skulle klättra över vårt eget hustak!

Nåväl, hunger är en stark drivkraft (tydligen) så in kommer hon alltid. Värre är det med ut.
Eftersom vår lilla pinnetant har förstått att detta beteende inte uppskattas av någon i hushållet säger hon inte till när hon är klar, utan stannar snällt i hagen med Fru katt och hennes fyra ungar som förskrämt tittar på den hungriga hunden som stjäl all deras mat varendaste dag.
Det kan gå en bra stund innan vi upptäcker henne, så hon får ju sitta där ett tag ibland.
Korgen får hon inte plats i, det ser kisseungarnas mamma till, så när vi väl brukar rädda henne är hon ganska trött.
Och vi är ganska trötta på henne.
Hon har hittills ätit kattmat för en förmögenhet-och som finish proppar hon i sig lite smått o gott från kattlådan också.

Har hon möjlighet trycker hon i sig annat med – stulna mackor o dylikt från en av döttrarnas rum. Kanske tuggummin från en tonårskompis väska eller bara halstabletter i en ficka hon gnager ett hål i?
Ibland ”hittar” hon matrester i ett skåp hon krafsar upp, eller något ätbart på en dotters skrivbord.
Och förstås med maten från babykatterna innan blir det ganska fullt i magen.
Och fult.
Ont liksom.

Nu ligger hon här och tycker synd om sig själv. Grinar lite illa över den överdimensionerade magen, stånkar och fryser lite.
Jag tycker det är rätt åt henne. En sekund.

Sedan tar mammahjärtat över och jag stryker över det lilla huvudet.
Tjuvar är ju också gulliga. 

Jean Dark namn

Jag gillar avel och uppfödning. Spännande att få följa generation efter generation. Se hur de små utvecklas, försöka avla i en speciell riktning, förbättra och inte minst, njuta av djuren längs vägen.

Under alla år har namnen varit lite viktiga sådär, och vi lägger lite tid och tankar på vad våra uppfödda djur skall heta.

Samtliga hundar och katter hos oss får namn på en utvald bokstav. Oftast går vi i kronologisk ordning, och på tex dobermann har vi gått alfabetet runt mer än en gång, varför det faktiskt kan finnas fler än en och samma kull på en begynnelsebokstav. 

1984 köpte jag min första dobermann. Jag hade längtat och suktat efter en svart tik i många, många år.
En liten detalj var att jag bara var 16 år och ingen uppfödare av dignitet ville sälja en stor brukshund till en så ung människa. Jag fick ringa till väldigt många, och samtliga sade nej.
Utom en.
Hon hade en enda tik jag kunde få ta och förstås gjorde jag det. Med det obekväma aber att tiken var brun. Fattar ni? B.R.U.N!!!
Det vet väl varenda kotte att dobermann är svarta. Jag var ganska deppad, men förstod att detta var min chans till den där efterlängtade hunden jag kämpat så för att få ihop pengar till (3500 kr kostade hon) och som jag längtat så efter.
Och så kom det sig att Swedob´s Nina Ricci kom in i huset.
Brun som en gris och med ett töntigt parfymnamn. Jag döpte henne genast till Tania, och hon blev sedermera stamtik och ligger i princip bakom samtliga dobermann som fötts hos oss på Jean Dark. Men det är en annan historia J 

Jean Dark - Parfymhundar:
Elisabeth Arden, Knowing Kho I Noor, Rose Cardien, Kenzo Kastelli och Kalvin Klein

Det här parfymnamnet lade också grunden för våra dobbisars parfymnamn, och varendaste en av mina hundar har sedan 1984 döpts till ett parfymnamn. Bästa vänner har genom åren hjälpt mig, och sedan kom ju internet och allt blev betydligt lättare vad gäller att hitta namn.
Behöver jag säga att det är fantastsikt att besöka en parfymaffär! Det är som att gå in i minnenas arkiv;
Titta! Där är Organza, mmmmm, luktar gott! Minns ni henne? Vilken tik! Och där är Hugos Boss, ja, han var en härlig hane, och jag har den här, Spellbound – visst blev väl hon champion i viltspår? Osv osv

Våra dvärgpinschrar föddes upp under tiotalet år, och döptes till saker man kunde äta och dricka.
Det var fantastiskt skoj att få hem pappren från SKK om att v hade uppfödargrupper, man blev ju hungrig på kuppen!
Jean Dark Godis, Karamell, Mozarella, Enchilada, Nonstop, Banana Split, Cornflakes, Djungelvrål, Fishermans Friend och Earl Grey osv. 

2008 Svensk Vinnare Kennel Jean Dark
Nut´n Honey, Enchilada, Mango och Bon Bon 

På senare år har de pigga och glada kineserna hamnat i vår familj, som alla är mycket engagerade när valparna skall döpas.
Kända och älskade musiklåtar för sätta namn på våra chinese crested dog hundar och det är lika roligt varje gång! 

KLBTW-13 Jean Dark Lemon Tree

Parallellt med hundarna har vi alltid haft katter, och våra siameser och orientaler döps företrädesvis efter Walt Disney namn. På senare år känns marknaden lite utarmad, så vi har utökat det till kända och älskade sagofigurer. 

Jean Dark babysar:
Queenie, Rosa Pantern, Roger Rabbit, Rosetta, Roxanne och Rosie

Jean Dark Bagheera föddes på -90 talet och ligger
bakom de flesta av våra siames och orientaler.
Bla är hon farmors, farfars mormor till R-kullen här ovan
 Phu J 

Och till sist, våra glada och underbart sociala nakenkatter.
Sphynxarna döper vi till kändisar, och skrattar gott varje gång vi tänker på att vi faktiskt ser den eller den, totally naked J 

Jean Dark Astrid Lindgren 

Jean Dark Uma Thurman 

Besök oss gärna här www.jeandark.com 

Det här med att älska sig själv...

Ja, detta med att gilla sig själv, det har jag funderat en del över. För det är ju ganska fult. Men alla gör ju det. Eller hur är det?

Små människor brukar man ju säga, speglar oss vuxna, fast utan alla ”måsten”. De har liksom inte slipats in i hur det skall vara. De är härligt ärligt, underbart egoistiska och sprudlande levande på alla vis. Om de ser godis/mat eller annat av intresse vill de ha de bästa bitarna, ja det vill ju ofta vi också, men vi har lärt oss att vänta på vår tur och ibland att ge bort, eller dela med oss.

Fast vi vuxna vill också.
Vi vill ha bästa hundtränaren, bästa tiderna på gymmet och bästa matbiten på fatet.
Vi vill vara först i kön på ICA och absolut helst inte sist av färjan när vi står i bilkön och trummar med fingrarna på ratten.
När vi är trötta vill vi sova och när vi skall ha semester tänker vi mest till oss själva och vår egen familj.

Som vanligt är hundarna likadana.
Jag brukar skratta och titta på Hallon, husets äldsta lilla dvärgpinscher. Hon är 12 år gammal och har en vilja av stål.
Hon VILL MASSOR!!
Hon vill ha mest och bäst mat. Hon vill gärna åka bil men i mattes knä. Hon vill ha bästa platsen i soffan och roffar åt sig valparnas leksaker, stjäl någon annans tuggben, godisar och favoritplats utan att skämmas det allra minsta. Hon gillar att skrämma kattungarna om hon är på det humöret, och hinner hon tar hon vår middag fast vi blir galna.
Hon pussas om någon i familjen är ledsen, säger god morgon med en glad min och bjussar gärna på sig själv.
– Om hon känner för det.
Vi brukar säga att om Hallonbåten vore människa skulle hon kanske inte vara så charmig alla gånger. 

Hallon in action.
Luna, babyvalp mister snart sitt gossedjur... 

Vår andra lilla därgpinscherdam heter Ivy och är 10 år.
Hon är Hallons raka motsats.
Ivy är mjuk, mild, behaglig och gör nästan aldrig, aldrig något hon inte får. 

Jag antar att Ivy älskar sig själv, men mest av allt älskar hon mig.
Det är märkligt att ha en liten varelse som dyrkar en så. Jag vet att jag har funderat kring detta tidigare, men visst är det väl speciellt med två par ögon som alltid följer en, ett hjärta som alltid klappar nära ens eget och en kropp som alltid finns intill.

Ivy vill bara vara där jag är.
Hon ligger nere i hallen på golvet och väntar om jag inte är hemma. Hon skriker av lycka när just min bil kör in på uppfarten (för hon vet skillnad på alla bilar i hela världen och min) Hon vägrar att gå promenad med döttrarna och kan vara sympatisjuk om jag mår dåligt - hur länge som helst.
Närhelst jag tittar åt hennes håll möts jag av två par mörka, vackra ögon som tittar tillbaka.

Ibland blir jag irriterad.
Om hon kan kastar hon sig ut genom ytterdörren när jag skall någonstans, springer in i bilen och vägrar gå tillbaka till huset. Ofta är jag stressad och hon vinner – hon får följa med och vara min sällskapsdam. Vilket hon älskar förstås. Lite mallig (kan hundar vara det?) och ytterligt lydig sitter hon tyst vid min sida eller i knäet, på föreläsningar, middagar eller väntar i bilen när jag skall handla, gå på möten etc etc.

Ibland blir jag irriterad, för jag vill vara ifred på toaletten, sova utan att trängas, eller krama mina barn utan en liten röd vovve som tränger sig emellan för att vara närmast mamman.
Ivy har bestämt att hon äger mig och hon gör det med självklar min.

En gång bröt hon benet. Hon pep inte ens och jag skäms att säga det, men vi tog henne inte till veterinär förrän morgonen därpå. Hon haltade men jag trodde hon bara hade slagit sig lite. Lilla Ivy följde mig som vanligt fast på tre ben. Hon hade en krossad led och fick ligga på djursjukhuset en dag innan de ringde och sade att hon inte ville vara hos doktorn. Hon fick läka hemma i min famn…

Ibland undrar jag om Ivy älskar sig själv mest. 
Eller mig?
Kan det vara så att jag är hennes substitut för något, typ som Hallons små egenheter så har Ivy hakat upp sig på mig..? För Ivy ser till att hon får det hon vill ha också. Mig.
Älskar hon egentligen mig eller sig själv mest?

Det kan man ju fundera på.
Gulligt är det i alla fall… 

Världens sötaste lilla Pinne - Ivy.
Full fart med ett leende i ansiktet, hon är på väg i min famn :-)

Hjälten i Vita Huset

Ja, vi har en hjälte i Vita Huset.

För några dagar sedan fick yngsta dottern sällskap av en korpulent herre i mörk kostym när hon kvällsfodrade hästarna.
Han smet in genom dörren, och passade på att förse sig med mat trots att dottern, häpen stod och tittade på. Hennes chockade "Men...!" struntade han totalt i, och glad i hågen tryckte han i sig ännu mer av den goda hästmaten.

Han brydde sig inte om att hon tog fram mobilen och filmade honom just i stöldraiden. Fångad på film mitt i akten åt han sig mätt, tog det sista under armen, nä, i munnen, och sprang ut genom ett hål i dörren. Eller, tryckte sig ut, för fetare rått/sork med glansigare päls har jag sällan sett! Och det är vi som betalar hans välmående och uppehälle. :-(

Dottern lade ut filmen på Facebook, och den delades med mig och gruppen Kennel Jean Dark för den som vill se. (Jag fattar inte hur jag skall få in den här, tyvärr...)

Jag fick förstås KRUPP! En RÅTTA i stallet!!
Jag ville ha bort den genast. Dottern informerades om att råttan skulle-måste dö. Råttan sprider sjukdomar. Råttan gör nya råttor. Råttan är äcklig.
Råttan har dessutom förstört våra övervintrade och kärleksfullt planterade tulpaner. Som är No More Tulpaner. Det lilla äcklet hade boat ned sig i samtliga krukor, dragit ned sådant där gult kliande isolering, hö och plast och byggt värsta Zlatanlyxet i MINA tulpaner. Fast tulpanlökarna hade han sparkat ut. Kul den där råttan....:-(
Råttan måste bort.

Dottern tyckte råttan var söt. Och hon tyckte vi var stygga, hade mördartendenser och att vi gott kunde bjuda lite på vårt överflöd.
Och ja, okej, vi kan väl hjälpa andra och så. Men inte RÅTTOR!?

Hursomhelst hörde jag inget mer om råttan. Barnen teg och skakade nekande på de blonda huvudena. Nej, de hade inte sett något mer av Herr Råtta.
Sanning eller konsekvens?

Häromdagen såg jag honom själv när han vaggade iväg med en morot under armen och hästmat under den andra. Munnen full av kaninens godis. Snyltaren!! Jag försökte kasta kvasten på honom, men inte ens värsta tjejkastet hjälpte. Kvasten gick sönder och Herr Råtta satt och skrattade gott i sitt -MITT- Tulpanhus medan jag rasade av ilska.

Idag sken solen både i sinne och på himlen.
Efter en lång hundpromenad låg vovvarna och premiärslappade i solen medan jag sopade och planterade blommor på tomten.
Jag märkte att min lilla trotjänare satt så stilla och nöjd och iakttog mig med pillemarisk blick och glad uppsyn. Hon hade något som dinglade i munnen.

Lilla STORA Ivy!! Vita Husets ÄKTA Hjälte tog saken i egna tassar och löste problemet. :-))))

CH Ivy V Kösslbachtal, snart 10 år
Mattes bästaste lilla Vovsegull <3 

"Den är MIN! Bara min...!" 

"Men hur skall jag äta upp den?"

Kastar lite med den, slänger lite med den, smaskar lite på den.
CH Jean Dark Mango ser längtansfullt på... 

Ivy är vår egen mesta hjälte här i Vita Huset.
Här nedan finns några till av hennes hjälteinsatser på pränt:


http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/plotsligt-ar-de-har.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/hjalten-i-vita-huset.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-flickorna.html

Morgon på en kennel

06:20 Det vidrigaste av vidriga ljud skär med motorsågsskär ända genom mina trumhinnor och längst in i hjärnan. Ljudet är kallt, hårt och ihållande.
Det är mjukt, ljummetvarmt och mörkt under täcket. Nere i fotändan sover gammeltanterna Ivy och Hallon tungt. De är inte större än mina fötter, söta som socker och likt andra dvärgpinschrar har de virat in sig i lakanen i en salig röra.

Nakenkatten Grisen vrider sitt lilla ansikte mot mitt och kurrar njutningsfullt.
Såklart hon gör, det lilla äcklet! Hon slipper minsann gå upp!

Klockan börjar om, och skriker ut sina kommandon om att gå upp, och tystnar inte förrän jag irriterat slår till den så den brakar i golvet.

Jag känner mig som en brandman/kvinna när jag hoppar i mjukiskläderna och snubblar över katterna som yrvaket sitter på rad utanför sovrumsdörren. De blinkar igång ögonen för dagen och stirrar förväntansfullt på mig. Mattanten.

06:30
Mjukmat serveras på köksbänken, och sex katter smaskar njutningsfullt och lite extra högt så de hittills nyvakna hundarna som står nedanför bänken blir ännu mer avundssjuka.

06:32
Första tonåringen väcks. Jag tar med mig hennes två katter som motvilligt och morgonvarmt mysiga surar på diskbänken. Den ena hatar dagens aktuella burkmat och struttar irriterat iväg till badrummet och torrfodret där inne.

06:35
Kattlådorna görs rent. Dvs JAG gör rent dem.
HUR MYCKET kan ett knippe katter kissa och bajsa egentligen?! Suck.

06:40
Husets alla hundar utom Tromben, vår vilda dobermann morgonrastas.
Ja, de rastar sig själva, dvärgpinschrarna under dödshot (de vill inte gå ut i kylan) och kineserna motvilligt men okey. Själv tänder jag upp i pannan och tar med mig gänget tillbaka upp i huset efter utfört arbete.
Tromben, dobbisen alltså, har konverterat. I alla fall vad gäller morgnar, och sover oförtrutet vidare med husse. Trevligt för dem.

06:41
Samma tonåring väcks.
Jag börjar bli vass i tonen.

06:45
Matar kattungarna och städar hos dem. Herreguuuuud vad det ser ut.
Typ som om de haft en föräldrafri fest som pågått hela natten. Dubbelsuck. En av de små är lite krasslig och vill inte äta.
Jag vill att hon skall äta :-(

06:49
Sätter på en kastrull torsk. Kanske man kan muta lilla krasslet?

06:50
Mordhotar den motvillige tonåringen och hon tumlar ur sängen med mindre vackra ord att säga mig.
Jag hennes mor som gjort allt för henne och bl.a. bl.a. bl.a..
Jaja, strunt samma. Hon är uppe! Dubbelvinst.

06:55
Fixar frukost till den svårflörtade tonåringen och hennes äldre syster. Avvärjer ett bråk om toaletten och håller ett föredrag som ingen lyssnar på om hur fult det är med för mycket smink.
Dottern tittar nedlåtande på mitt oborstade hår, mjukisbrallorna och foppatofflorna och jag tystnar snabbt. Hm.
Tungan rätt i mun och torkar fisk som kokat över. Bläää vad det luktar i morgonottan.

07:00
Medicindags
Hallon dvärgpinscher får sin tablett och tuggar nöjt medan hon blänger på de andra som också vill ha tablett-i-leverpastej
Fem kattungar får droppar i ögonen
Orientalen Liten får sina mediciner
Och vi avslutar med att tvätta ett par smutsiga öron på en tonårskatt som inte är speciellt lycklig över behandlingen.

07:03
Fisken klar. Lillan äter!
Alla andra också, de skrek som hungriga fiskmåsar....

07:05
Letar plåster i medicinskåpet, medicinkisse gjorde fina långa avtryck på min arm. Kul med djur.

07:10
Snabbstädar vardagsrummet och tjatartjatartjatar på döttrarna. Snabba på, snart kommer bussen!

07:12
Ställer inordning min frukost

07:15
På med jackan, ut i stallet. Jäklar - dörren har fryst. Jag svär och tar i allt jag kan och sliter i dörren som går upp med ett brak. SMACK! Rätt in i grisnyllet. Nu får jag jobba med blått ansikte också. Kul - NOT!
Hästarna gnäggar godmodigt och tuggar sedan mysigtgott på sitt hö och sina pelletsar. Det är fint med häst!

07:20
Kastar en blick på himlen och solen som lyser med sitt vackraste ansikte över åkrarna och hinner njuta en snabb sekund innan jag springer upp och jagar på mina barn. Skynda, skynda skyyyyyyyyynda!!!!!!
Skolbussen på väg, jag såg den i backen!
Tar en valp under armen - bra att miljöträna lite också? Och går med tjejerna ut. Usch. Vintern biter i kinderna, tjejerna huttrar i sina tuffa, tunna kläder och jag fryser trots mina tanthundkläder. Valpen under armen ser glad ut och viftar på svansen åt busschauffören som vinkar god morgon.

07:25
Tar trappan i fyra steg, magen är hungrig.
Halkar i en hälsning från valpen som fick stanna kvar och torkar upp med papper och svordomar.
Dukar fram kaffe latte och letar efter frukosten som jag förstår har försvunnit i Trombens mage. Hon har stigit upp och ätit redan? Jaha, min frukost såklart.

Vår 32 kilos dobermann ligger på rygg i soffan och fiser. Min morgonmacka luktar i rummet.

07:30
Frukost i Vita Huset. Tyst och stilla.
Nåja, polishunden på jobbet i undervåningen talar med myndig stämma om att han minsann hört att vi är vakna och han han kräver morgonmys NU.

07:34
Polishunden snabbrastas och får sin mat. Han är nöjd, och jag med. Snart.

07:40
Eldar lite till

07:42
Frukost i Vita Huset. Tyst och stilla.
För nu är det det.

07:55
Hallon hoppar på mitt ben. Samma visa varje dag. Hopp-hopp-hopp! Matte! Nu skall vi gå till jobbet.
Suck. Jag tänkte sitta bara lite till?
Hopp-hopp-hopp - det gör du INTE! Okey.

07:58
Jeans och tröja på. Kammen i håret. Maskara idag? Näe, hinner inte. Tandborste - check.

08:00
Vita Husets Hund och kattpensionat öppnar.
God morgon!

Vi har läst att vi ska förlåta våra fiender, men inte att vi ska förlåta våra vänner.

Hallon och Ivy, följer med mig i bilen varje dag.
Bästaste vännerna. Igen :-)

Det där med vänskap

För inte så länge sedan blev våra små dvärgpinschertikar på 10, respektive 12, jätteosams.
En liten larvig och onyttig chipsbit fick vår gamla Hallon att fullkomligt gå upp i atomer, och slagsmålet var ett faktum. Våra övriga hundar blandade sig i leken, tog parti, hjälpte den de trodde på, och så blev alla blev osams.

Mer om detta finns att läsa om här http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2013/01/mordar-hallon.html

Fler har hört av sig, undrat lite försynt hur det blev med tjejerna. Om de lever i separata flockar nu, om vi delat på dem eller placerat om en av dem.

Själv kan jag bara konstatera att äkta, gammal vänskap aldrig rostar.
Äkta vänskap tål att få sig en törn, för riktiga vänner reder upp sina problem. ;-)

Efter en händelserik kväll, några mindre blessyrer och en natt med många sura miner har damerna rett ut sina stridigheter, och är precis som vanligt. De är såta vänner, och hänger ihop som ler och långhalm.
Flockens övriga medlemmar, de som tog parti än här och än där är också som vanligt. Kanske skäms de en smula när de träffar den de vände sig emot den där kvällen, kanske inte. Vad vet jag.

Efter många års liv och arbete med hundar kan jag bara konstatera att de är så lika oss människor ibland att det nästan är larvigt.
Men ibland är de klokare - för självklart kan man bli sams efter att ha varit ovän.
Självklart kan man sträcka ut en tass och bli förlåten, eller förlåta.
Självklart kan man fortsätta vara vän fast man tyckt så olika och hårda ord har fällts.
Och självklart är en riktig vän något alldeles underbart, viktigt och en måste ha grej. Vare sig man är en hund, katt, häst eller människa. :-)

”Alla världens storheter väger aldrig upp en vän” 

Små sår och vänner skall man vara rädd om

Mördar-Hallon...

Hallon
Vår mesta hund i Vita Huset. Knappa tre kg tung. Tuffare än tuffast

Den lilla *Älsklingen*, Hallon som är 12 år gammal gillar mat. Hon tycker hon äger köket.

Äldsta dottern skulle ta lite kvällschips, Ivy -dvärgpinscher 10 år, fångade en tappad godbit Hallon kom rusande och slagsmålet var i GÅÅÅÅÅÅÅNG!!!

Linn fick inte isär dem, Saga, kinestik, sprang dit och hjälpte till. DVS Hon högg på allt hon fick fatt i. Så kom Luna, och gjorde samma sak. Kastade sig in i leken. Eller, blodbadet.

Och Tania, dobermanntjejen på ett år, Gud icke att förglömma, Tania. Som stod o stirrade, liksom funderade över vad som hände i hennes flock, och siktade in sig på Hallonbåten.

Haps, högg sådär försiktigt över ryggen, =Resultat, Hallon ännu mer galen

Dottern, Hoppade och Skrek, försökte få isär dem

Jag SPRANG

Husse SPRANG

Hallon o Ivy slogs, våra små arga, elaka rabiessmittade gladiatorer på vardera 2.7 kilo.

Alla slogs

Till slut fick vi isär dem Phu

Hallon jÄttEArG, Ivy ont överallt. Hallon sår här o där. Tur båda tanterna är tandlösa, det blev inget, mest drägel. Ingen akuttur till Djursjukhuset.

Hallon fick gå med mellandottern in på rummet och Ivy blev nedbäddad med mig

Tre minuter senare börjar Tania stirra från soffan ned under vardagsrumsbordet

Där smyyyyger Hallon under bordet, och inte har hon solsken i blick

MördarHallon Blänger styggt på Ivy som blev jätterädd

Nu äntligen sover Hallonbåten tungt i bädden framför öppna spisen. Blåslagen och mörbultad och halt Men hon håller god min;-) Ivy har ont i kroppen och haltar hon med, sussar i andra änden av rummet under en filt.

Vem sade att det var tråkigt att ha hund! 

Ivy
Vita Husets sötaste lilla skrutt. Knappa tre kg tung hon med. Full av kärlek

Det här med kärlek

Ja, jag vet inte. 

Kan hundar älska?

Att vi människor älskar våra bästa vänner, det är det ingen tvekan om. Men kan hundar älska oss? Älskar de sin människa? Lukten, ljudet, utseendet, och bara allt med just den människan?

Älskar vissa hundar sin människa så mycket att de vill köpa hela världen, stå på huvudet för den och bara vara nära och ett med den personen?

Kan hundar älska?

Finns det alls de känslorna i en hund? Eller är det bara instinkter? Kanske mest en vana att tillhöra och leva ihop? Vanor kan ju brytas.

Eller kan hundar faktiskt älska?

I min familj har vi flera hundar. En av dem är Ivy. Hon är inte stor, mer i typ som en herrsko, modell storlek 47 ungefär. Knappa tre kilo tung och med ett hjärta av Guld.

Ivy Ä.L.S.K.A.R mig. Och bara mig. (Ganska häftigt att vara så beundrad – synd att inte min man är lika hängiven)

Hon lyder min minsta vink. Hennes ögon hänger alltid vid mig.. Otroligt egentligen, för när, hur och var, jag än tittar på min lilla trogna följesslagare så möter hon alltid, alltid min blick.

Ivy kom till vår familj som vuxen. Hon bodde i ett grannland, och jag tänkte när jag köpte henne att hon skulle bo hos min mamma och kanske kunde hon få några valpkullar hos oss.

Så blev det inte. 

Med hjälp av två goda vänner hämtades vår lilla röda tik hos ägaren, bodde ett par dagar hos väninnan, och åkte sedan med kompis nummer två hem till oss i Sverige.

Lilla, Lilla Ivy tog lite tid på sig att landa hos oss, hon var lite orolig och trodde nog ofta att vi tänkte vara stygga mot henne.

Sakta men säkert upptäckte hon att händerna var snälla, maten delades ut till alla och att hennes nya familj var rörig, men ganska okey.

Jag skriver ”ganska okey” för mer var det inte för Ivy. Alla är ganska okey, utom jag. Jag var fantastisk! Av någon outgrundlig anledning bestämde sig vår nya hund för att jag var helig. Marken jag gick på dyrkades och minsta vink från mig åtlydde hon på studs. Ja, hon gjorde, och gör fortfarande, allt, allt jag vill. Utom en sak – hon vill inteinteinte vara med andra. Ivy vill vara där jag är. Hela tiden.

Åker jag bil vill hon med.

Skall jag ut går hon bredvid.

Är jag på toa ligger hon på golvet. Duschar/badar är i tvättstugan? Ja, då hittar hon något litet klädesplagg att tränga ihop sig på.

Sova på natten – ligger under täcket med mig. Myser i soffan, ligger på/bredvid eller hellre på husse mitt emot, för att som döttrarna säger ” kunna titta på mamma heeeela kvällen”

När jag är nere på jobbet (Vi har hundhotellet på första våningen, och bor på andra) så tar jag alltid våra hundar med mig. Om jag någon gång låter bli med det, passar alla fyrbenta på att mysa uppe i huset. Alla utom Ivy. Hon sitter/ligger/står i timmar och åter timmar, nede i vår hall. Ensam.

Om jag är borta hemifrån sitter hon i fönsterkarmen, balanserar mellan blommorna och skällskriker av glädje när min bil kör in på infarten. För hon hör direkt om det är husses bil – då säger hon inget – eller min, då rena glädjesshysterin utspelar sig.

Det är rent märkligt, en så liten hund, med så stora känslor.

Hon har en kropp. (såklart) Fyra ben, ett huvud, två ögon som hänger vid mig, och ett hjärta som tickar för ”Ivys egna bara mig.”

För visst kan hundar älska.
Vissa hundar älskar sin människa, och allt med den. Våra andra hundar tycker också om mig, de blir glada, busar, skriker och skäller när jag kommer. Men lilla, lilla Ivy. Hon är speciell.

De där trogna, mörka, kloka och lugna ögonen. De följer mig allvarligt var jag än går och vad jag än gör.

Det lilla trogna hjärtat i hundkroppen vet att matte har hjärtesorg, och tröstar så gott hon nu kan, på hundvis. Hon ser glad ut när jag är glad, och sover med mig när jag är trött. När klockan ringer och jag matar kattbabysar varannan timme, gäspar hon, och stapplar med ut i köket och blandar mjölk. Medan kattungen tvättas sitter hon fint brevid korgen, och när lampan släcks kryper hon snabbt ned mellan husse och mig. Alltid med huvudet åt mitt håll. 

Hon delar mig med man-barn-hus-hem-katter-hundar-hästar och jobb. Fast helst vill hon bara vara hon och jag.

Jag är övertygad om att hundar älskar. Sörjer, njuter, glädjs och lever.

Precis som viJ

CH. Ivy V Kösslbachtal
Min lilla dyrkare :-)

Läs mer om Ivy här:

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011_06_01_archive.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/plotsligt-ar-de-har.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/hjalten-i-vita-huset.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/bra-rapport.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-flickorna.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-namn.html

Skall man vara fin får man lida pin

-Jag har en idé!
Så har min goda vän Linda sagt några gånger. Och när hon har en idé, ja då har hon verkligen det. Oftast roliga infall, som slutar på pränt så alla kan se, prydligt, fint och proffsigt.

Min väninna är mångsysslare. Mamma, hustru, kvinna, hundägare, optimist, fotograf och en oerhörd kreativ person.
Hon har haft ansvaret för att många av oss fått se vackra hundkläder på Stockholmsmässan flera år i rad, fått fina, varma kläder till våra fyrbenta, men mest av allt - vackra bilder av hundar, katter, eller människor.
Linda är fotograf, och som sådan har hon tagit fantastiska bilder av vår familj, både två samt fyrbenta. Flera av hennes alster har jag visat här i bloggen, och på hennes hemsida finns ännu fler.

Idén, den senaste bestod i att forografera en (galen) hundmänniska och en massa hundar. I soluppgång. Vet ni hur tidigt solen går upp..?? Det vet jag! 04:28.
Och om fotografen prompt vill ha alla som skall fotas på en kulle var det bara att reka först, och när platsen hittats kliva upp låååångt före ottan.
Rättare sagt strax efter 03:00.
I samlad tropp körde vi sedan till det utvalda stället, och hjälpte fru fotograf med blixten (japp, hon hade en stoooor sådan) och alla attiraljer man måste ha när man har Lindas jobb. Strax före soluppgången började vi bli nervösa att inte hinna - och medan vi hackade tänder i kylan fick vi de sista uppgifterna klara.
Hundarna kom ut, och vi försökte -utan att riva vårt hår- att styra de tio glada busarna upp och nedför kullen, helst åt det håll Linda dikterade. Solen steg sakta upp på himlen, i ett mäktigt, rosa skimrande sken.
Det var vackert, imponerande och storslaget.

Efter en catwalk som kändes lååång som tåget, förfusna tår (det är MINUSgrader mitt i natten, trots månaden Maj) och söndergnagda fingertoppar - hundarna upptäckte glatt allt godis jag försökte muta dem med, och min oförmåga att styra dem allt för mycket. Resultatet blev att de ystra busarna hoppade och for likt pingpongbollar på mig, mot mig och över mig, allt medan jag gick där och försökte se oberörd ut.

Några av resultaten kan skådas nedan, och även om vi var trötta som sengångare resten av dagen, blev bilderna superfina, och minnesbanken påfylld med skratt och knasigheter igen.
TACK Ammi och Linda för en utmanande, rolig och spännande natt/morgon.

Se mer här:
http://lindaberggren.com/HEM.html
http://www.linaochlinda.com/
Lina och Linda finns också på Facebook

”Det finns ingen medicin i himlen”

Idag glömde jag att ge Cola medicinen.

Lilla Colamannen, han äter medicin varje dag. Specialfoder för sin trasiga kropp, och piller som är ett måste för att hålla sjukdomen i schack.

Fodret smakar väl sådär, Cola är måttligt förtjust i maten han får. Idag fick han kattmat på burk till frukost, och smörgås med leverpastej.
Sådan mat får han inte äta, för då blir han sämre - får ont, blir trött och kissar inne…..

För några år sedan blev vår friska lilla levnadsglada kille plötsligt trött, ledsen och olycklig. Han gick ned i vikt, skrek av smärta bara han rörde sig och såg mest ut som en spillra av sitt forna jag.
Cola var sjuk. Jättesjuk.

För att göra en lång historia kort, besökte vi fyra djurkliniker, specialveterinärer och hamnade slutligen på Ultuna.
Vi fick veta att vår tappra Skrutt hade akuta njurskador, och att avlivning var enda utvägen.
Colas Lillmatte vägrade, hennes allra mesta och bästaste kompis i hela universum fick INTE dö.

Och det gjorde han inte. Cola kämpade, slogs och använde all sin envishet till att krya på sig.  Han fick en massa vård, en massa mediciner och han kostade en massamassa pengar. (Värt varenda öre)
Han började äta, gick upp i vikt och plötsligt hade vi vår gamla Colaman tillbaka.
Han som fångade möss i huset och dödade dem lika snabbt och självsäkert som den värsta yrkesmördare, han som kurtiserade våra dvärgpinschertikar värre än den värste casanova.
Han som sprang på lätta tassar, flög över backen, simmade med barnen på sommarloven, delade ostbågar med tonårsdottern och somnade i hennes famn under täcket, varje natt.

Cola fick tillbaka sitt gamla liv. Nästan i alla fall. Han orkade inte mer gå på långa promenader, och han kunde knappast vara ute i kyla, fast han fick en megatjock, varm och fin overall.
Men det gjorde inget, han fick bara vara, och det var han bra på. :-)

Till slut kom ändå dagen vi alla fasade för, och förberett oss på. Dagen som man inte kan förbereda sig på. Fast man tror det.

Lilla tappra Colamannen var glad ända till slutet, han frossade i sin festfrukost, dansade in hos farbror doktor, visade sina konster -”sitt, ligg, spela död, vinka och hoppa” - och tuggade glatt i sig belöningsgodisar som tack för showen.
Om han förstod vad som skulle hända, visade han det inte, utan kramade Lillmatte fint tillbaka, stoppade in sitt lilla huvud i min halsgrop och kanske viskade han adjö?

När han fick sprutan sov han redan tungt av allt lugnande, och han märkte inte att vi alla ville skrika STOPP och slita ut kanyler och sprutor och bara springa vår väg med honom innanför jackan.
Han hörde nog inte att jag oroligt funderade över att jag glömt att ge honom hans morgonmedicin, och min fråga om kanske Änglarna ger honom det där i Nangijala?
Och dotterns svar ”att det finns ingen medicin i himlen, mamma.
För där är ju ingen sjuk.”

Finaste Jean Dark Coca Cola 

2004 - 2012  

Linns lilla bästaste kompis. 

Knappa fyra kilo tung. Men full av kärlek

Cola

Bästis med Luringen

Kompis med alla:-)

Simmar med tjejerna

Fånga råttor med syrran är skoj! 

Hejdå, Lilla Colamannen - fortsätt sprida glädje runt dig!
Vi saknar Dig så<3 

Huvudvärk på bild

Så är då Familjen Addams bilden klar.

Fotografen Linda Berggren ville ha ett fotografi av en stor familj med många djur. Hon önskade att alla skulle vara finklädda och glada, och jag kan säga att vi alla gjorde vad vi kunde. Både de på bild, och alla engagerade utanför.

Själv var jag orolig över hur denna idé skulle bli på bild egentligen, men efter att ha sett slutresultatet är jag imponerad! Tänk att vi kan se ut sådär också:-)

Själva tavlan hänger som sagt var i en monter på Älvsjö Mässan i helgen, och sedermera flyttar den hem till vår ena vägg här i Vita Huset.

TACK Linda, för att vi fick vara med!

Hedda Hopper

Inte alla känner till Hedda Hopper. Några få gör, och fler på väg.

Den gångna veckan har varit svår. Oturen har bitit sig fast, inte bara i Vita Huset, utan den håller ett vakande öga över oss alla, verkar det som;

* I Vita Huset konstateras det att en av våra kattungar har hjärtfel.

* Hos familjens bästa vänner lämnar deras älskade kattunge plötsligt och chockartat jordelivet, och kvar blir sorg, saknad och tårar.

* Vår ena valpköpares hund skadar sig så illa att han måste flytta till Nangijala. Alldeles för ung, blir han redan ett minne, och lämnar kvar tomhet och saknad i sin mattes hjärta.

* Vår norska uppfödarkollegas underbara unga hanhund blir efter stor sorg, vånda och ångest Änglahund. Ett svårt beslut att ta, och i mina ögon heder till Mariann som var stark i ett så svårt läge.

* En av förra årets utflyttade valpar visar sig eventuellt ha en allvarlig sjukdom. Matte skickar ledsna sms, och jag gråter en skvätt på min dagliga hundpromenad.

Vissa dagar och perioder är det tufft att vara uppfödare. Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med.
Knappt har jag hunnit trösta den ledsna djurägaren per telefon, kanske skriva en deltagande rad till berörda parter, eller torka egna tårar och rätta till hjärtat som varje gång vi mister ett djur får sig en törn. Förrän det börjar.

Egentligen börjar det inte. Det är ju Hedda som sätter fart. I vårt tidevarv skriver hon så tangentbordet glöder, och alla och envar kan läsa om ovanstående fyrbentingar som är felavlade, dumavlade, framavlade av penninghungrande, blodtörstiga uppfödare, och nu får alla lida för alla dessa våra enfaldiga kennelinnehavare som ingenting kan.
Eller, de gör i alla fall mest bara fel.
Snabbt skriks det i leden om DCM.
Cardio dog den visst av. ”Den dog ju snabbt, så då var det hjärtat”
Det upprättas dödslistor där man kan hitta valpar, unghundar och gamlingar. Alla döda av DCM. Några av mina återfinns också på listorna, de flesta döda av annat, benbrott, magomvridning, ålderdom cancer eller kanske saker som hundägaren valt att hålla för sig själv.
Nåväl, nu finns den med på DCM listan, vare sig det var DCM eller inte. ”Den har ju ändå DCM i linjerna. ” (?)

Hedda är flitig, rapp i pennan och tanken (för det mesta) och hon har en del karriärsugna kompisar. Man kan hitta dem på egna bloggar och inte minst i inläggen hos de döda fyrbentingarna.
De hetsar, skriver argt och mycket. Jag vet inte vad de vill uppnå. Egentligen.

Fred på jorden, friska hundar och inga sjukdomar? Eller bara att passa på att synas, för inte mycket av det de åstadkommer själva märks. De återfinns sällan eller aldrig på möten, kommer inte till föreläsningar eller med tankar när vi uppfödare ses och bollar åsikter om hur vi skall få rasen bättre.

Något åstadkommer de i alla fall. Aldrig har dobermannrasen skadeskjutits så svårt. Vi är många som sliter hårt för att försöka vända trenden, och kämpar för att få friskare hundar. MEN vi vill också behålla våra underbara hundars särdrag. Aldrig har det reggats så få hundar som nu.  Uppfödarna försvinner. Uppfödarna lägger rasen på vänt. Uppfödare byter ras.
Fler vågar i dagsläget inte föda upp, av skräck för Hedda och den arga pennan, förlåt, tangentbordet.

Min förhoppning är fortfarande att vi skall avla så sunt vi bara kan. Att vi skall göra vårt bästa. Torka tårarna när våra älskade vänner bli sjuka, och ta nya tag, även om det är tungt.
Jag är övertygad om att rasen kommer att hamna på rätt köl igen, och att den nedåtgående trenden snart vänder.
Tillsammans kan vi hjälpa rasen, med initiativ, kunskap och engagemang.

Hedda Hopper hjälper ingen. Stundtals kan hon dock vara roande, och informativ.  Men en Meryl Streep blir hon aldrig.

Grabbarna Grus och allvarliga tankar

Jag har bestämt mig för att ta ett uppehåll i min dvärgpinscheruppfödning. Många tankar och funderingar fram och tillbaka har hjälpt mig med mitt beslut att koncentrera mig på färre raser.

När beslutet väl var taget, valde jag att göra om en av mina favoritkombinationer, mest för att få till en egen tik, lite som säkerhet inför framtiden, OM jag nu skulle ändra mig om några år.

Sagt och gjort. Rumänske superdunderfina och trevliga Zikko fick träffa fantastisktvackraochstabila Ivy, tycke uppstod och så var det bara att vänta på min lilla tik.
Hon kom aldrig.
Det gjorde istället två underbart söta och välbyggda små herrar - Jean Dark Filidutt och Jean Dark Fun Light.
Pigga, sociala, nyfikna och glada som aldrig förr. Vackert röda, och mycket framåt. Dessutom var de bara två, och kunde glatt och gärna dela med sig av sin mamma, när det visade sig behövas en extra mor till våra dobbistjejer.

Grabbarna grus är dock måttligt imponerade av sina stora, men ack så långsamma småsystrar. De leker hellre med kinesbarnen, och en och annan kattunge som också är pigg, snabb och smart.

Vi har bestämt oss för att en av de små skall säljas, och en skall delägas av en som är utställningsintresserad.
Kan någon av dessa passa in på Dig? Kontakta mig gärna isåfall kennel@jeandark.com

Jean Dark
Filidutt och Fun Light

Fun Light

Filidutt

Filidutt

Fun Light

Fun Light