Dagens post

Bra post idag.
Den gav mig fjärilar i magen 😊

En titel i brevlådan

Så kom ÄnTLiGeN Tanias championat i brevlådan! Vår fina bruna tjej fick FYRA CERT på fyra dagar och förstås fina placeringar förövrigt också.
Mest av allt var det championtiteln som hägrade för oss, och den fick vi :-)

Roligt att ha det på pränt, bara några små bokstäver på ett papper, bokstäver som ju faktiskt alltid krävt sin man (och kvinna) för att bli till.
Blod, svett och tårar ligger det för det mesta bakom hundar med många meriter. För det är ju så att människorna bakom har jobbat hårt, vilken gren det än rör sig om.

Och det bästa av allt - det är ju alltid KUL!

BIR en dag i Split
Och cert förstås

Cert igen 

Mera cert

Stolta mattar och glad hund med sin belöning 

Inne i BIG finalen

Hemma på rummet... 

Läs mer om vår resa till Split - tre tjejer och fyra hundar

SPLIT

4 summer dog shows

Ett litet filmklipp

Tredje dagen

Gäääsp vi vann!

Fyra är en för mycket. Om att inte komma hem

Godmorgon från Kroatien

Rapport från en flygplats

Den fantastiska söndagen!!

Godmorgon från Kroatien

Efter en lång gårdag, en trist eftermiddag och en ensam kväll blev natten annorlunda. rEgN, åska, blixt och dunder skakade om hela min lilla bungalow så jag trodde den skulle ramla i bitar och ta med sig himlen ned över oss.
Det gjorde den inte.

Vi steg upp klockan 07:00 och ringde till SAS i Danmark. De vet inget, kan inget, kan inget göra och beklagar allt.
De vill att jag skall packa och åka till flygplatsen och se om vi kommer med planet hem. Det kanske vi gör, men kanske inte heller.
SAS vet inte för de kan inte se på sin lilla datorskärm om hunden i lasten är med. Det måste jag förstå.
Jag måste som kund förstå att SAS kan se på sina manicker och dataskärmar hur många platser de har i planet, hur många passagerare de kan ta med, och när det är fullt.
Jag måste förstå att SAS kan se på sina manicker och dataskärmar hur många platser de har i planet, hur många hundar de kan ta med INNE i planet.

OCH. Jag måste förstå att SAS INTE kan se på sina manicker och dataskärmar hur många hundar de INTE kan ta med, eller ta med, eller har bokade eller inte alls bokade eller på kö, att ha med i lasten.
För det kan de inte se.
Här i Kroatien har personalen på flygplatsen bett MIG ringa hem till Sverige eller Danmark och be dem kolla. Och hemma i Sverige och Danmark ber de mig åka till flygplatsen.
Suck.
Och nej, jag fattar INTE INTE att de inte kan se det. Lika lite som jag egentligen kan förstå att ett flygplan kan flyga.
Men jag kan inte heller begripa att ett så stort flygbolag bokar sina kunder på lösa boliner, splittrar familjer och sedan inte tar ansvar för de som blir strandsatta.
Mer än en deltagande röst i telefonen som ber mig förstå och spara mina kvitton för eventuella utlägg.

Jojo.
Jag känner att min inarbetade ilska byggs på. Men nu skall jag ta mig till flygplatsen och mina kompisar där inne. Jag har redan pratat med dem i telefonen. De visste vem jag var.
Kan det vara ett bra tecken?

Fyra är en för mycket. Om att inte komma hem och så...

Fyra är en för mycket

Så kom dagen för hemgång, efterlängtad, men ändå inte. Split har varit en oförglömlig upplevelse, och helst skulle jag vilja fylla på med mer saker, innan vi måste styra kosan hem.
Å andra sidan väntar våra små valpar hemma, veterinären är inbokad och tiden närmar sig för åttlingarna att flytta. Många familjer väntar och längtar.
Det skall bli skönt att komma hem – jag saknar mina små valpar och har tyckt det har varit lite trist att missa fem dagar av deras utveckling.

Med fin packade resväskor troppade vi upp två och en halv timme innan avgång på flygplatsen, pustade ut över att komma ur taxin och in i avgångshallen och dess svalka. Hundarna såg också lättade ut, det är inte skönt att gå på asfalt i 40 graders värme….

Jag skrattade lite åt dottern som oroade sig för allt som kan gå snett och hittade rätt kö för att att tråckla in oss i.

Vi påbörjade incheckningen, men måste ställa oss i en annan kö först, och betala för hundarna.
De små, Saga, Luna och Snö skulle få åka med oss som handbagage, och stora Tania i lasten i sin flygbur. Tanten bakom disken tittade på vår biljett. Och hon tittade på sin datorskärm. Och hon tittade på sin telefon, ringde några samtal.
Vi oroade oss inte, vi hade massor av tid. Skönt.
Tanten tittade i sina papper. Och hon tittade på sin kompis bredvid. De utbytte några för mig obegripliga fraser och så tittade hon lite till i sin dator.
Och så säger hon till oss att en hund måste bort. Vi kan alla resa men med tre hundar. De stora får inte plats.
!!!
I chocken över vad jag hör tappar jag målföret och tanten fortsätter oförtrutet prata.
Hon föreslår att vi lämnar kvar hunden.
!!!
Jag återfår fattningen och förklarar att vår hund INTE under några omständigheter stannar kvar i Kroatien ensam.
Hon verkar tycka jag är knasig, om tre hundar får åka med kan vi väl bara typ släppa ut den fjärde på gatorna och vara glada ändå? Ja, hon säger det inte men hon ser ut att tänka.

Lång historia kort.
En hund måste bort, och då också en person. Jag blir avbokad från flyget hem, likaså lilla Snö. Man får ju bara ha med sig en hund per person som handbagage.
Dottern fäller en tår, plötsligt har hennes värsta farhågor besannats och hon måste åka hem utan mamma.

Så fick det bli. Vi tar adjö av varandra, och hundarna ser förvånade ut när vi delar på oss. Mina två somnar i kön borta hos ”min” tant som förövrigt verkar vara ganska trött på mig vid det här laget.

Det gör inget – jag är skittrött på henne med.
Hon förklarar att vi är inbokade på nästa flight, imorgon vid lunch. Den lilla hunden och jag. Inte den stora.
?
Nähä.
Vi får veta någon gång om tio minuter om den stora –Tania- får åka med.
1.2.3.4.5.6.7.8.9.10.
20.30.40.50.60 MEN VAD FAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! HUR LÅNGT ÄR TIOOOOO MINUTER I KROATIEN?!
För mig är tio minuter tio minuter. 60 sekunder multiplicerat med tio. Hur svårt kan det vara????!!!
Svårt.
Jag får ett frispel och tanten suckar. Hon böjer sig över disken och börjar prata om vilka fina hundar jag har?
?? Men asså??
Jag lutar mig över disken och väser till henne att JAG vill prata om min hemfärd I.N.T.E mina hundar. Tanten skakar på huvudet åt den oförskämda svenskan på andra sidan, och förklarar att hon inget mer vet, och att hon lika gärna kan prata om något trevligt, något som intresserar mig. Typ hundar. Jahaaaaa!!

Jag insisterar och frågar var jag skall bo i natt. Berättar att pengarna är slut men att jag har kreditkort. Vi har ingen hundmat och har slut på det mesta och hon berättar att jag måste ordna allt själv. Jag får frispel igen. Hon ber mig att gå till hennes chef och jag uppmanar henne med tillkämpat lugn att HÄMTA gubben NU.
Det är 40 grader, jag har flygbur till en dobermann, handbagage, liten flygbur en illrosa resväska som väger BLY och två hundar. Och handväska.

Tanten flyr och kommer tillbaka en timme senare. Under tiden grillar jag hennes kollega som ser rädd ut.
Men vet något gör hon inte. HEJJA SAS!!
Tanten återkommer slutligen, och efter ytterligare någon timme kommer en personal och berättar att vi fått ett rum hos en privat uthyrare över natten. (Privat…. Hm. Nice. Eller inte?)
Inget hotell har plats.

Inget i helaste Split har SAS möjlighet att hitta, bara för att vi har hund....! Och bara för att vi har hund fick vi inte heller plats på flyget hem.
Fast vi har bokat och fått bekräftat.
Fast vi gjorde det för lääänge sedan.
Fast SAS har tagit emot vår bokning, bekräftat och lovat plats.

Den privata uthyraren kommer och hämtar. Han har en svart Toyota. Han ser snäll ut, men det vet man ju att en del gör. Jag menar, Hagamannen ser ju inte s farlig ut. Inte Hannibal Lecter heller. Det är ju inte förrän de blir hungriga det är illa.

Karln baxar in mina saker och ser glad ut. Han pratar tyska och kroatiska och jag fattar ingenting. Snappar upp enstaka ord, han försäkrar att hans place är världsbäst, att hans dotter kan engelska och tyska, solen skiner och havet är blått.
Just det – vi skall få sjöutsikt. Jaha. Trevligt.
Han tar inga kort, men han rycker på axlarna och verkar tycka att allt löser sig. Pekar glatt på sina olivträd och stannar med ett ryck.
Han bor i alla fall nära flygplatsen. Åtta minuter för att vara exakt. (Jag tog tid, ifall jag inte kommer hem, då vet ni att jag är max åtta minuter från flygplatsen i Split)

Rummet är litet och rent. Toa, dusch, kyl och en säng. Thats it.
Jag öppnar bakdörren och där är havet! Så nära att jag kan spotta i det. (Inte så trevlig jämförelse, men så ni fattar)
Hans dotter lovar mat om en timme, och jag tar med mig hundarna i havet. Vi kan ändå inget vettigt göra, så vi badar av oss all frustration.
Det är förstås underbart och alldeles fantastiskt.
Simmar, badar och njuter. Tania är en säl, och Snö som bara är en babyvalp springer längs vattenkanten på stenbryggorna och ser glad ut. Hon har aldrig sett havet.

Efteråt vankas det grillad mat och sallad under syrsornas träd. De sjunger högt, högt och stämmer in med vågornas plaskande.
Maten är jättegod – både hundarna och jag mumsar glatt. Vi har ju ingen hundmat, så nu får de också leva på grillat kött och grönsaker tillsammans med mozarella och tomat.

Jag får ny kraft och börjar ringa till husse därhemma och SAS som jag alltid trott varit ett reko bolag. Det tycker jag inte längre.

Deras kundtjänst är stängd och öppnar åter imorgon bitti kl 07:00 får jag veta av den danska tjejen på huvudkontoret i Köpenhamn. Turligt nog pratar jag flytande danska, och kan alltså ringa till Danmark när kontoret i Sverige inte kunde hjälpa.
Men det kunde alltså inte heller kontoret i Danmark och jag får ge mig till tåls och vänta. (Jag AVSKYR att vänta).

Kanske får vi åka hem imorgon, kanske inte. Det kan inte SAS tala om för de vet inte om Tania får plats i lasten.
Jättemärkligt.
Så jag vet imorgon bitti (kanske) om jag får komma hem eller inte. Trevligt om jag kommer hem, för vi skall ju sälja valparna och vaccinera kattungarna och jag börjar på jobbet kl 08:00.
Flyget går 11:20….

Husse är T.O.K.I.G.
Han kontaktar SAS/Norweigan/kompisar/insatta i flyg/och snart tidningarna och advokat.
Och här i Split är Tromben (Tania), Snö och jag. Vi sitter på terassen och ser havet glittra i solen, lyssnar till barnens glada vattenleksskrik och vågorna som plaskar upp längs stenarna i vattenkanten.
Vi sover en sväng och ringer tillbaka till SAS.
Det har inget akutnummer, ingen chef att prata med, ingen ansvarig. Ingen ingen ingen. Gud vad skönt att jobba så..... ?

Snart landar dottern och kompisen på Arlanda. Om en kvart. Hoppas deras resa gått bra och att de inte är ledsna. Mammahjärtat svider lite.
Jag tar på mig sandalerna och strosar ut på promenad med Snö och Tania.

Lika bra att lära känna omgivningarna.
Om vi nu inte kommer hem? 

SPLIT!

Vi har fotat med mobilen, så bilderna är väl sisådär.
Jag kan berätta att Real-life-upplevelsen INTE är sisdär.
Här är alldeles uuunderbart!

Dagen börjar tidigt. Klockan studsar stelt, skrikande och bestämt strax efter fem. Men den behöver inte anstränga sig – jag flyger upp. Vi skall ju till Split!

Rastar hundar, matar hundar – nej just det, ingen frukost, de skall ju flyga – kattlådor check. Packningen check. Frukost till de andra djuren check. Väcker chauffören och in i bilen.
Mot Arlanda. Oro i magen, glada hundar och förväntansfull dotter.
Möter lika glad kompis, pussar hejdå till familjens hussar och så checkar vi in. Förväntar oss lite strul, men nej, alla fyra hundar får biljetter, vi också och plötsligt har vi gott om tid. Mmmmm, flygplatsfrukost är mums.

Strax före nio körs Tanias bur genom röntgenbandet, och sedan får vi säga hejdå till henne när hon försvinner ned i hissen med en anställd på SAS.
Hon ser konfunderad ut, och jag upprepar mitt mattemantra, Kommer snart, stanna där. Hur hon nu skall kunna gå någonstans. Jag har ju låst in henne i sin bur. Usch.
Går genom passkontrollen, det piper INTE om mig! Fantastiskt.
När alla andra sedan köper parfym och choklad införskaffar jag ett mjukisdjur.
Min dobermann måste ha en present som plåster på såren bestämmer jag mig för. Ett luddigt, dyrt mjukisdjur i form av en älg blir perfekt.
Jag fingrar på den under resan, och funderar på min bruna gullis. Hoppas hon har det bra. För tänk om de glömt att sätta på värmen och hon fryser till is?
Eller de glömmer skruva ned för värmen och hon typ, smälter? Hm.
Kanske störtar vi, det kränger faktiskt olycksbådande när jag känner efter, och med jämna mellanrum låter det konstigt om motorerna.
Ja, störtar vi behöver vi i alla fall inte älgen.

Kinesterna ligger fint i sina bagar under våra säten. De säger inte ett pip, och uppför sig exemplariskt. Till skillnad mot ungen bakom oss. Han vrååålar, ålar och skriker. Jag vill hälla vatten på honom. Eller nåt.
Flygvärdinnorna ser lugna ut så allt är väl i sin ordning Phu. Jag hatarhatar att flyga.

Plötsligt är vi nere och jag kan öppna ögonen. Fin utsikt och när vi stiger ut blir vi alldeles omfamnade av hettan.
Den trycker, pockar och är överallt.
Det är svettigt och varmt och kön till passkontrollen är som en seg råtta i cement.
Vi kommer ut sist, och där på golvet står buren med en dobermann i. MIN dobermann! Hon ålar, kråmar och ser lycklig ut, och så fort vi hämtat bagaget, gått genom tullen (som bara viftade bort oss, gå mot ”Nothing to declare så vi får fika typ”) får hon sin Älgpresent.

I trängseln utanför står en massa taxichaffisar, en har en skylt med vårt namn på och strax är vi ute, traskar på led efter ”vår” gubbe.
Hundarna är glada, men mest glad är Tania. Hon är nog lycklig att vara kvar hos sin galna familj. Och förstås över nallen. Älgen. Den dinglar från hennes mun och hon vägrar absolut att släppa den. Hon har blivit en apport labrador. 

För en mjukisälg kan man göra nästan vad som helst.
 Som att flyga till Split.... 

30 minuter senare står vi utanför vår lägenhet i Split, alla tre sjöblöta av svett. Solen steker, vinden leker – INTE. Det är underbart vackert men också underbart hett.

Vi packar upp, vattnar o matar hundar, och slappar ett tag tills solen snart skall gå ned. Vandrar sedan ut i staden Split och det är en upplevelse. Smala, trånga gränder. Små stenbelagda gator med miljoner av lösspringande katter. Randiga katter. Vita Katter och svarta katter. Katter all over the place, stirrande med elak blick på våra hundar. Vi springer förbi, skrattar av skräck (arga katter är inte att leka med) och hittar vägen tillbaka mot staden efter utflykten upp i parken. Parkerar oss till sist på en gemytlig liten restaurang där vi sitter under Kroaternas tvätt-på-tork. Och ja, maten var alldeles underbar!!

Hemgång, zzzzzova och förbereda oss på morgondagens utställning som börjar 20:00 på kvällen.

Midnattsutställningen i Split är världsberömd.
Och nu är vi här för att få vara med!! 

Halvsura katter finns det gott om.
Här är en vit älskling med stålblick

Fin utsikt! Dotter och hundar 

"A room with a view"
Utanför vårt sovrumsfönster är Split. Iallafall taken på alla de andra husen.
Och bergen i bakgrunden.
Vackert

Här är vår närmsta restaurang. Rätt under vårt sovrum. 

Det är så varmt här att Tanias öron inte vill stå. Tejp och gott humör hjälper på det.
Frågan är vad domaren säger imorgon. Jaja, vi har kul iallafall! :-) 

Dinner by night. Det dinglar tvätt på tork överallt ute.
Bella Nottekänsla 

GODNATT :-) 

Utställning i Stavanger

Planera - fundera
Boka flyg
Hitta jobbvikarie
Övertygamannenomattresanärdödsviktig
Boka hotell
Planera min frånvaro
Delegera arbetsuppgifter
Se till att uppgifterna blir gjorda
Skriva lappar till barn och man med "Att göra saker när mamma är borta" - De är inte imponerade…
Packa
Fixa-bada-grooma hund
Packa lite till
Köra till Arlanda
Checka in hunden
Checka in mig själv
Checka in mitt bagage, kom ju på att jag hade hundshampo i väskan. Ajabaja
Checka in mig själv igen
Kö till planet
Kö i planet
Vi lyfter, phu, jag är flygrädd
Vi landar-jag är fortfarande flygrädd
Leta upp bagaget i Oslo.
Leta upp min hund, där kommer hon på ett annat band!
Tullen studerar alla, alla, alla papper.
Vi är ok, välkommen till Norge
Ut i hallen Arriwals
Leta rätt på hallen Departures
Checka in igen.
Suck
Checka in bagaget
Checka in mig OCH hund (denna trippen får vi åka tillsammans)
Det piper i säkerhetskontrollen
Svettigt. 4000000 miljarder människor bakom mig i kö
Hunden i ena handen -utan koppel och se tjänstvillig ut när vakten börjar leta efter vad som piper på mig
Av med skärpet
Pip
Av med skorna
Pip
Hunden försöker smita (de har kört koppel o halsband på säkerhetsbandet)
Av med jackan
PIP!
Hunden smiter och jag svär högt. FAN!
Tre vakter kommer o hjälper till
Pipmojänger dras över hela min kropp
Svettig ung snygg killvakt ler generat ursäktande
Svettig sur och gammal = jag
VEM har installerat pipgrejer i BH:n…?
Jag slapp igenom
Springer sista biten
Glad hund springer med
Väga hund, visa papper hund, bära hund
Kö till planet
Planet är försenat (!)
En timme
Vänta
Vänta
Svära
Vänta
Nu kom det!
Kö i planet
Shit vad hunden är tung
Vi lyfter igen. Phu jag är fortfarande flygrädd
Vi landar igen. Jag lever än
Checka ut
Hund i ena armen
Resväskan i andra armen
Svettigt
Spöregn
Just det, vi är i Stavanger
Taxikö
Regn
I bilen, tick tack dyrt
Framme
Checkar in
Sent trött mysigt
Klockan ringer i ottan
Rasta hund
Bada hund
Packa hund
Frukost
Sminka
Passa tiden får skjuts av glad kollega
Framme!
SPÖREGN!!
Balansera i kjol och finskor med hunden på armen
Tungan rätt i mun, snubblar nästan i en vattenpöl
Stavanger... = ReGn
Bära alla saker
Leta ringen
Installera sig, läsa katalog, hejja på kända och icke kända
Kamma, borsta, entusiasmera hund
In i ringen
Fin kritik
Vi kom tvåa.
Tvåa av alla.
Hejdå cert
Hejdå Cacib
Hejdå titlar
Jag köper TVÅ trisslotter på vägen hem
Jag vinner ingenting
Såklart

Suck.

Hela proceduren i morgon igen
Hemma
Phu

Jag kan inte vara riktigt klok

Ps. TACK till Marte, Vivi, Caroline och Elisabeth som bjöd på middag och champagne. Vi firade deras TRE BIS....!! BIS Valp, BIS Uppfödargrupp, BIS Vuxen och en massa championat som trillat in. Jag och min andraplacering.

Och grattis till kompisen som inte var med, utan på annan plats. Hon skickade hysteriska gladsms med resultat. BIS resultat.
Fina Marsha - GRATTIS Dodo och Conny!!

Hm.

(Nä, jag är inte avundsjuk.
Inte alls faktiskt)

World Winner Dog Show 2012 (Varning, lååångt)

Just hemkommen från World Winner Dog Show i Österrike.

Vi flög till Munchen och körde hyrbil de sista milen till Salzburg -och lite till- till den sömniga, lilla staden Anif, omgärdad av skyhöga berg, så vackra att jag nästan tappade andan av att se dem.

Skräckresan
Med oss på resan hade vi tre hundar, varav två egna, kinestikarna Saga och Luna. De är vana små globetrotters redan, och vi kände oss trygga med det när vi troppade upp på Arlanda för att checka in oss själva och de fyrbenta på flyget.
Efter en stund vid disken kändes det varmt. Efter ytterligare väntan nervöst. Och när damen på andra sidan krasst meddelade att hundarna inte fanns inbokade på planet höll jag på att svimma.
Tur klockan bara var fem på morgonen och vi inte hunnit äta frukost, då gör det nämligen inget att magen vänds ut och in. Nästan i alla fall.

Efter ett hysteriskt anfall, och ett ännu mer apoplektiskt utbrott från min medresenär, även hon hundägare, fick hundarna till slut följa med. OM vi hann få alla papper inordning;
Kopiera alla pass (?)
Skriva i alla uppgifter
Försäkra att hundarna hade ditt och datt
Skriva under på vad allt vägde. Exakt. (Inte visste vi det…?)
Fylla transportlådorna med klistermärken typ ”LIVE ANIMALS”
Klistra på ännu mera ”My name is, I am a dog, I live in Sweden blablablabla”
Skriva att vi hade mat och dryck tillgängligt hela tiden i transporten (Jag menar, vi skulle ju för bövelen till WORLD WINNER DOGSHOW! VILKEN normal kines kan ha fri tillgång till mat i sin transport. I FYRA TIMMAR?!?!) Suck.
Jag skrev att våra hundar hade det, bad en bön och hoppades ingen skulle upptäcka bristen på sanningshalt om de synade buren som lappen hängde på… För då skulle våra hundar förvandlas till tjocka griskineser…. Omöjliga att ställa ut.

Pappren ifyllda, hundbiljetterna betalda, hundarna avlämnade till en låååångsam
Herre i uniform som sävligt först körde våra transportburar genom röntgenapparaten, fyllde i papper -ja, ännu mera!- ringde en kollega och sedan sade åt oss att vi kunde gå.
Och vi SPRANG!
Genom gaten, handväskorna fladdrade och det pep. Det pep i säkerhetskontrollen. Det gör det alltid när jag skall igenom.
Visitation och springa vidare för livet. Andan i halsen, och så satt vi där. Skrattade gott och var nervösa att våra tre guldklimpar inte skulle hamna på rätt flyg. Men det hade de gjort försäkrade en lugn flygvärdinna som också förklarade flygrädda mig att jag inte skulle dö i dag heller. Nehej det kändes ju bra. Eller. Inte.

Några timmar senare landade vi för andra gången. Första var i Amsterdam med stopp ett par timmar, och sedan vidare till Munchen. En nära döden upplevelse om man inte gillar att flyga. Ja, att man får TVÅ starter och Två landningar på samma resa. Two for the price of one typ.
Mörbultade och lite hungriga (maten på KLM är inte precis en gastronomisk upplevelse) kastade vi oss av planet för att hämta våra gullegrisar.
Hundarna skulle hämtas vid en hiss blev vi upplysta om, och när de äntligen kom blev vi själaglada.
Deras burar stod uppradade med en annan hund på en vagn, skjutsad av en allvarlig tysk man, som inte kunde engelska.

Jag böjde mig fram och hälsade lyckligt på våra två hundar.
I buren kikade en glad Saga fram, och jag tittade närmare för att hejja även på Luna. Hon var bakom Saga, för hon syntes inte.
Hon syntes I.N.T.E!!!!!
Faktum var att Luna inte syntes, för hon var inte i sin transport.

Det är märkligt.
Ibland när det händer saker på kort tid hinner man tänka massor. Sådär liksom kilometer av tankar. De flyger genom huvudet med en faslig fart, massormassormasor, fast det bara går någon ynklig, hundradels sekund.
Medan jag stod där, framåtlutad funderade jag på vad jag skulle säga till dottern, om att vi nu endast hade en kines med oss till Österrike. Att vår andra hade blivit en millimeter stor och krupit ut genom gallret och sprungit bort. Eller blivit en hund-ande och flugit sin kos? Eller hade hon dött och de hade kastat henne i Amsterdam?
ELLER VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAD HADE HÄNT MED VÅR HUND???????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag funderade ytterligare lite på om Luna kanske hade blivit platt och låg under filten?
Fast det gick inte att titta, för någon hade låst hela transportburen med sådana där långa plaststroppar, heter de buntband? Säkert tio stycken. Någon som var ordentlig hade ansträngt sig att låsa in vår -numera ena kinses- Och nu gick det inte att öppna. Jag fick panik och bestämde mig för att svimma. Det har jag aldrig gjort någon gång vad jag vet, så det kändes nytt. Hela golvet gungade under mig i alla fall.

Vi kollade den andra buren, och kompisens lilla Vickan satt allvarligt och tittade tillbaka på oss. Phu, då hade vi två av tre hundar i alla fall!
Och så upptäckte vi den tredje buren, där en sur hund studsade runt.
Vår hund!
Luna hade fått en egen transportbur i Amsterdam, och nu tronade hon så liten hon var, i en rymlig, egen bur med tidningspapper i botten. Jag blev förstås sur som ättika. Sätta min hund utan filt, på äckliga tidningspapper!

Nåväl. Hundarna fanns hos oss, bagaget var med. Alla var hela. Ingen död. Att den hundtransporterande personalen allvarligt erbjöd oss 1000 euro för Luna (present till hans lilla dotter?) viftade vi bort och styrde kosan mot hyrbilen.

Här är vovvarna på väg hem, och den resan gick helt smärtfritt

Hotellet
Två timmar senare rullade vi in på det österrikiska hotellets parkering, tumlade ut ur den grymt packade bilen - och insöp den mjuka, varma luften. Det var hett, luktade hö, duvorna kuttrade exotiskt och de enorma bergen tornade högt över oss, ända upp i himlen, fulla med snö.
Rummen var underbara, och det kändes inte svårt att veta att vi skulle tillbringa fyra dygn på det här stället:-)

Medan vi packade upp anlände Norska Landslaget i Lydnad, glada, spralliga och med fina hundar.
De njöt som vi av naturen, och passade på att ta gruppfoto och låta sina hundar busa lite på de stora ängarna utanför hotellet.

Andäktigt vackert utanför vårt hotell

4 kilometer. 2 timmar…….
Så var det utställningsdags. Vår unga junior skulle in i ringen klockan 10 och vi startade i ottan för att inget skulle gå fel. Vår fina tyska Mercedes såg ännu en gång ut som en fullpackad japansk tunnelbana….. Men bara fyra kilometer gör inte ont att sitta trångt, så den korta biten oroade oss inte.
En timme senare hade jag ont i magen, och stresstittade ideligen på klockan. Motorvägen var galet full, och vi såg varken fram eller bak. Det tutades, pekades fingrar och osade svordomar i var och varannan bil. Två bilister krockade precis framför oss i en rondell, och jag kände mig mig plötsligt dödsnervös över att någon mer stressade än vi, skulle bonka in i vår bak och mosa våra hundar som satt i sina burar därbak.
Tjugo minuter i tio stannade vi dock utanför utställningsplatsen och fick instruktioner av polisen (!!) hur vi skulle ta oss in på platsen.
Det vill säga; packa av hundar och spriiiinga in, och mer eller mindre kasta sig in i juniorringen med andan i halsen. Det kändes mindre skoj, även om vi var glada att hinna - för det var det många som inte gjorde denna dag…

Resultatet blev ganska bra, båda våra tjejer fick fina placeringar, och även om vi ju helst -alltid- vill vinna, känns det fantastiskt att få så fina placeringar med en -för oss- helt ny ras. :-)

I andra länder finns andra sorters hundar. Vi såg en hel hööög varg/hund/blandningar. Black and Tan pudlar, svartvita pudlar, och här, en tigrerad mops! Hans matte berättade stolt att hon specialbokat just en randig mops, och att han kostat en förmögenhet. Mamma var gul och pappa var amerikan, och även han tigrerad. 

Rolig statistik på antal deltagarländer

Glädje och ofattbar sorg
På samma hotell som oss bodde många hundmänniskor. Det var roligt, för här fanns alla sorts vovvar; stora, små, mörka, ljusa, lugna, spralliga och många adjektiv till:-)
Alla hade engagerade och duktiga ägare, och inga kisspölar, högar av pälsar eller skälliga hundar störde.

Några vi lade extra märke till var det norska landslaget i lydnad. De var så glada, entusiastiska och hade så fina och uppmärksamma hundar. Dessutom var de så typiskt norska… Flaggan var alltid med, de tjattrade i munnarna på varandra nonstop, och var de än gick så såg man dem i sina färger -röda, vita och blå.

En av kvällarna märktes de lite mer.
Just som vi gått till sängs hörde vi dem efter vår sista kvällsrastning, och deras kallande efter en av hundarna.
Ropandet tilltog, och många var det som letade efter den lilla vovven hela natten. Och när gryningen kom hörde vi den förtvivlade ägaren som mottog besked av den lilla byns poliser. Hennes sorg och smärta där i rummet alldeles bredvid vårt…..
Det kändes förskräckligt, och jag tror ingen på hela hotellet sov den natten.

Sista dagen deltog det norska landslaget med nästan fullt lag. En fyrbent fattades, och det var ekande tomt vid ägarens vänstra sida.
Samtliga hade sorgeband på, och där var  blommor och tyst minut för den lilla saknade på hela stora World Winner 2012.
Och vi var nog många som rös av skräck och sorg och samförstånd med den olycklige ägaren. För vi vet alla så väl hur ont det gör att mista sin bästa vän.

Våra mesta tankar den här resan har gått, och går till denna händelse och de drabbade. Jag är mycket imponerad över hur starka de var, och hur mycket de höll ihop, hjälpte varandra och stöttade varandra.
I med och i motgång.


Clubshowen - och CERT!
Söndagen använde vi till att ställa hund på en annan utställning, och det var en klibbig, dyr och rolig tillställning!
Våra anmälningsavgifter hade tydligen inte kommit klubben tillhanda, och mer än hälften av alla vi såg fick betala ytterligare för sina hundar. Inte sådär värst kul, det kostar ju en slant att betala dubbelt...

Värmen låg som en härlig, varm kub runt oss, och vi förstod tidigt att vi skulle bli solbrända. Trevligt, när man är van vid regnigt, svenskt vårväder..:-)

Utställningsplatsen låg fint utanför en slottspark, nedbäddad mellan berg, sol och blå, blå himmel. Ingen endaste i princip hade egna utställningstält, utan stora, vita JÄTTEtält fanns över samtliga ringar, lunchställen samt finalring.

Luna och Saga

Det visade sig vara ett smart drag - istället för att sitta och kura i sina egna tält, rådde en fin gemenskap, och vi såg också mycket mer än bara ett guppande tältland.

Dagen visade sig bli lyckad - Saga fick sitt femte cert, i ett femte land! Hon slutade som tvåa bästa tik totalt, endast slagen av Juniorvärldsvinnaren från lördagen. :-)
Lilla Luna blev tvåa i sin klass, slagen av samma snygga ryska juniorvinnare.

Ett av alla megastora tält på utställningsplatsen

Saga - CERT och TVÅA bästa tik!

Luna, tvåa bästa juniortik

Fantastiska Skandinavien
1:a och 2:a och 3:a och TOTAL WORLD WINNER!!! 

Summa summarum var det en härlig upplevelse. Österrike är andäktigt vackert och det är otroligt att få uppleva så många vackra hundar på ett och samma ställe.

Den alldeles totala VÄRLDSVINNAREN blev ju faktiskt en SVENSK hund, en superprydlig och extremt välvisad saluki.

Och första pris på lydnads VM gick till Finland, andra priset till Sverige och tredje platsen till Norge.

Hatten av för oss skandinaver - vi är ju ganska bra på hund:-)

Tusen TACK Cathrin, Liselotte och Felicia, för en alldeles underbar, härlig och spännande resa!
TACK Felicia, för alla fina bilder!

Luna, Vickan och Saga

Saga på utställningsplatsen, med vackraste bergen i bakgrunden

IDC i Ungern 2011

Jag har tagit som vana att åka till den stora IDC:n varje år. Nästan i alla fall. Den är fantastisk att få uppleva, och det känns numera nästan omöjligt att stanna hemma varje år, den första helgen i september.

För första gången på länge flyttades dock IDC, och istället gick den av stapeln sista helgen i augusti, och vi missade ett annat älskat inslag i vår hundkalender - Gotlandsutställningen.
Men, vad är väl en bal på slottet, IDC måste upplevas, och resan till Ungern planerades tillsammans med goda vänner och valpköpare.

Fredag morgon gick flyget till Budapest, lastat med en del av vårt gäng, samt vår egna fyrbenta globetrotter Ior - Jean Dark Grabazzi.
Ytterligare en dobermann fanns med på planet, Divo, med Therese och Tobbe.

Det är alltid lite nervpirrande att flyga med hund, även om det enligt min erfarenhet alltid brukar gå bra. Sist jag hade med vår dobermann, var till Kroatien, då Grabazzis mamma Lara, fick åka hela långa vägen med oss för att träffa sin utvalde.
Det hela gick dock fint, och ingen av hundarna verkade särskilt stressade av uppståndelsen runt dem.

Divo och Ior lyfts ut ur planet, de undrar nog var de är.... 

Här kommer Ior! 

Husse lyfter av transporten

Hallå, mår du bra? 

Vi anlände i Budapest få timmar efter att vårt plan lämnat Stockholm, tack och lov. Jag avskyr nämligen att flyga!! Usch. Ju kortare tid jag måste tillbringa i ett plan, desto bättre. 

Vi hann knappt ur planet förrän den ungerska värmen nästan knockade oss, och för en sekund, där jag stod på flygplanstrappen, undrade jag om vi av misstag hamnat i Egypten…!
Det hade vi inte, men näst intill, och timmen i taxin till hotellet var olidlig varm. Konstigt att de kör med airkonditionvarianten ”nedvevade-rutor-funkar-lika-bra” i vissa länder. För mig är det ibland en nära döden upplevelse.

Ior/Grabazzi i den ungerska taxin

Vi vacklade ut framför vårt fina hotell tidig eftermiddag, och allas våra kroppar chockades svårt av den +44 gradiga värmen!! Vi överlevde dock, men behövde fylla på både mat och vattenförrådet, och vi blev således sittandes en bra stund utanför hotellet där vi servades med god ungersk mat och dryck. MASSOR av dryck. För min del bestående av coca cola och vatten.
Resten av dagen använde vi till att inspektera omgivningarna, rasta hundar och bara mysa med alla internationella vänner som är så härliga att umgås med, och som vi möter alldeles för sällan.

Pustar ut, fikar och dricker

Våra svenska hundar var inte heller vana vid den dundrande värmen

Nadja bad Felicia att fota henne och resesällskap

Lördag förmiddag använde vi till shopping, en sysselsättning man absolut bör lägga tid på i Ungern. Allt är så billigt! Fullastade med skor, väskor, kläder och annat blingbling fick vi en snabb lunch innan taxin tog oss till utställningsplatsen, där vi fortsatte shoppa -hundsaker- och titta på alla fina valpar och juniorer.

Vi kom nog alldels för sent i säng när dagen tog slut, men det är ju underbart att sitta ute och äta middag i goda vänners sällskap. Och med huvudet fullt av sol, värme, shopping och vackra hundar var det en lätt sak att följa med John Blund.

För första gången fanns dobermann med svans representerat också

Fint!

Lugnet före stormen... Alla har "siesta" innan finalerna

Så varmt att småbarn och hundar badade:-)

Söndag morgon vaknade vi med tuppen, bildligt talat. Hur fint hotell man än bor på i vissa länder, hör man oftast tuppen gala in den nya dagen. Mysigt:-)

När vi anlände till utställningsplatsen var de 44 plusgraderna som bortblåsta, och alla två och fyrbenta, frös som sjutton. Peruken fick man hålla hårt i, för vindarna som for fram verkade ha tagit fel på den vackra slottsparken med hundutställning, och den ansträngda, råbarkade, ungerska pustan!
Nåväl, vi överlevde det också, och stelfrusna med hackande blå läppar, gick vi runt och sträckte på benen och tittade på alla dessa vackra hundar och människor från världens alla hörn.
Människor med olika tro, hudfärg och nationalitet.
Alla samlade kring detta älskade ämne - Dobermann.

Värmen kom smygandes kring lunch, och plötsligt frös vi inte mer. Blåsten försvann och snart ersattes våra kalla kroppar av en behaglig värme. Trevligt! :-)

Det blev dags att visa hund, och först ut var vår egen Korad DKUCH SEUCH SPH I LP Jean Dark Jackpot.
Han visades i bruksklass bruna hanar, fick ett excellent och slutade på en hedrande sjätteplats. Inte illa i den mördande konkurrensen som finns just på IDC:n. Tack Eva och Bennie som körde hela vägen till Ungern för att umgås och visa fina Jack!

I klassen efter visades halvbror Grabazzi, och även här dömde den tyska dobermannklubbens ordförande, Mr. H. Wiblishauser.
Vi visste att han tyckte om vår chokladprins, men med övriga tungt meriterade championhanar i samma ring, och från världens alla hörn, kändes det osäkert med resultatet.

Grabazzi fick dock en strålande kritik, och en klapp på huvudet av både domare och medhjälpare i ringen, Mr R. Beunekens, kennel V Roveline.  OCH VI VAR I FINAAAAAAAAAAAL!!!!!!

Finalringen

De resterande timmarna använde jag till att hitta hanar, dvs lämpliga kavaljerer till våra hemmavarande tikar, spana in snygga/trevliga dobermann och för övrigt följa de olika draman som alltid går hand i hand med våra IDC:n.
I år var det alla serbiska hundar som diskades. Den ena serbiska hunden efter den andra åkte ut, och jag såg många tårar och ruskigt besvikna hundägare lämna tävlingen. Säkert hade de åkt långt, och hade lika mycket glädjebubbel i magen som vi med våra bruna killar, men deras dröm tog alltså slut innan de ens fick veta om de kommit till final. Usch så snöpligt.

Som vanligt drar finalerna ordentligt ut på tiden, och vis av erfarenhet paxade vi plats långt innan, och gladdes över att vi i år skulle slippa stå alla timmar och följa skådespelet. Nu hade vi en perfekt plats direkt invid det höga kravallstaketet, stolar att sitta på, och sällskap av hela vårt glada gäng.

Peter är euforisk och fortfarande superlycklig!

Det verkar inte gå över:-)))

Många vill se finalerna 

Så satt vi då där och såg fina nya dobermann, och lika fina gamla, och en hel del kändisar.
En av de äldre var nioåriga Fedor del Nasi. Efter en snabbtitt i katalogen kunde jag konstatera att han hade avkommor i nästan varje klass, och han hade präglat nästan varenda en med sitt vackra yttre. Han verkade vara ytterligt trevlig inuti också, där han stod och solade sig i glansen av alla applåder, och ropen av sina dubbelhandlande ägares två barn.
Vi såg stora namn som Leo v Märkischenland, Pride of Russia Kaspiij, Urbano del Diamante Nero, Tahi Reme Giniti, Grand Mollis Armani, Maxim di Altobello och Fan Fan de Grande Vinko. Vackra, kända hundar, som alla satt sin egen prägel på allas våra dobermann.

Leo V Märkischen Land

Här bakom står de fantastiska bröderna,
Obi V Kenobi och Oksamit  de Grande Vinko

Så var det dags för vår egna Ior-Grabazzi att tävla, och efter att ha armbågat oss ut från vår plats, fick vi armbåga oss vidare in i finalringen.
Samtliga domare dömer tillsammans, och alla hundar ställs upp bakom en linje. Någon meter framför finns ytterligare en linje, och bakom den får man ha sina dubbelhandlers.

Domarna

Grabazzi och jag hade husse Peter. De övriga hade både en och två och tre:-)

Den här vovven hade tre handlers. En i snöret och två framför.
Hur många bollar de hade vet jag inte.
Men jag såg några i armarna, vid fötterna och en extra i ryggen! :-))

Bollarna utomlands är INTE modell/storlek tennisboll

En dubbelhandler måste vara BRA.
Storlek och ålder har ingen betydelse...

Resten av hanarna i championklassen var italienske Angus Di Prisconte, tyske A´Condor v Residenzchloss och ryske Grand Mollis Armani.

Ryssen placerades snabbt på fjärde plats, och den tyska hunden som trea. Jag höll andan. Hur länge kan man egentligen hålla andan när man visar hund? Länge… Jag höll andan medan domarna tittade på min hund. Jag höll andan när domarna tittade på den italienske hunden. Och jag höll på att svimma av syrebrist när de viskande hade en snabb överläggning med varandra. Jag hann se att det var lika illa ställt med den italienske handlern… :-)
Så var det plötsligt över, och fina Grabazzi blev nummer två.
Italienaren vråååålade!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det ville jag också göra, men det hade knappast sett bra ut. :-) :-)

Den plötsliga besvikelsen gick dock snabbt över, och jag kunde gratta min överlyckliga motståndare som fortfarande hoppade runt och skrek ut sina glädjeyttringar på italienska.

Vi armbågade oss ut ur ringen, och fick kramar och ryggdunkningar av människor från världens alla hörn, sydafrikaner, amerikaner, portugiser, ryssar, italinerae, letter, finnar, danskar och ja, en massa massa gulliga och vänliga dobermannälskare.
Ior fick en bamsekram av husse, och en bamsestor staty som han sedan blev förevigad med.

Och så var det ”bara” Le Grand Final kvar.

Fotograferna var på hugget

:-)

Slutresultaten blev fantastiska;

Vår Grabazzi blev endast slagen av den slutgiltiga IDC Segraren bruna hanar - Angus Di Prisconte.

IDC Segrare svarta hanar gick till DANMARK!!!! Grattis till Dobergaardens Forever Atos!!!

IDC Segrare Svarta tikar gick till SVERIGE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Stort GRATTIS till Way Out West Blazing Expressions med sin säkert mycket stolta matte!

Vår taxi hem var full av trötta, glada och slagna hjältar. Middagen intogs på ”vår” favoritresturang och mätta, belåtna, solbrända, glada och såå trötta stupade vi i säng.

TACK Ammi, Felicia, Peter, Mariann & Ronny, Eva & Bennie, Therese & Tobbe, Matthias & Folke för ännu en oförglömlig och fantastisk resa i dobermannens tecken!
Jag längtar redan till Italien nästa år:-))

Priser till alla placerade hundar

De glänste i solskenet!

IDC

Finaste Grabazzi
har deltagit på fyra IDC i sitt liv, och placerat sig på TRE !!!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hem kom vi också;

Usch, jag gillar inte att ha molnen nedanför mig själv....

Kö till incheckningen, pokal och hund är med

Tålmodiga grabbarna

In i buren, för att köras till planet

Hussarna säger hejdå

Det svåraste ögonblicket när man skall flyga,
är när en okänd tar ens hund med sig

Hejdå, vi ses snart!

Hundarna lastas ur på Arlanda

Väntan på grabbarna grus

DÄR ÄR de ju!!

Och äääntligen är de med oss igen

Moder Svea vill ha koll på hundar, katter, mask och pass

Borta bra men hemma bäst:-)

Gossip G.L.A.D!!!!! "Hej mammaaaaaaa, var har du varit!!!"