Husse har aldrig älskat djur

Nej, husse har aldrig älskat djuren. Men han tycker om dem.
Så flyttade Tromben in, vår dobermanntik från Argentina. Och husse blev förälskad. Han säger hej till den brunögda skönheten först när han kommer hem, (Observera, INTE till sin blåögda hustru....) han köper små presenter i form av rått kött, dyra (JÄTTEDYRA!) tuggben på djuraffären och leksaker på allehanda ställen.
När Tania, som hon heter på riktigt, kryper upp i sängen lyfter han på täcket och ser sådär fånigt nöjd ut.
Han rastar henne gärna, går en promenad eller bara myser med henne i soffan. Och såklart, har någon hund gjort bus hemma, är det aaaaaldrig Pinken, som han säger med kärlek i rösten.

Husse har börjat fundera över sjukdomar och på vad som skulle hända om Tromben blir sjuk. Fast han kallar henne inte Tromben, utan alla sina egna små smeknamn. Hon lyssnar förstås minst av allt på Tania.

Idag plockade jag fram flygburen och bad husse om hjälp. Vi måste ha nya skruvar till den, och de är lite speciella. Som vanligt är han hjälpsam med tekniska saker, och att fixa skruvar var ju dessutom ett enkelt uppdrag.
By the way snappade han så upp att buren var till Ögonstenen.
VA!!
Skall hon vara i BUR!? Nääääääää. Inte hon. Varför då? Hon kan stanna hemma med mig. Faktiskt.

Dottern och jag berättade entusiastiskt att vi ju snart skall flyga till Split, ha tjej-mini-mys-utställningssemester och hundarna skall således med.
Husse såg skeptisk ut och frågade om vi tog direktflyg. Det brukar han göra, och då önskar han att vi inte skall göra det, gärna en sjuttontimmarsrutt till Helsingfors, för att spara pengar.
Han suckade lättat när jag sade att vi bokat ett flyg som gick direkt till destinationen, och klappade lite oroligt på sin bruna dobermann. ”Vilket bolag flyger ni med då”
Att det var SAS lugnade honom lite.
Dottern kommenterade hans oro med sarkastiska ord, sockersötdrypande röst utlade hon sina åsikter om att han oroade sig över hunden, men inte frågade ett enda ord om oss, boende, hyrbil eller hotell.
När han lättat konstaterade att vi var tre tjejer som skulle åka och att det alltid fanns någon som skulle kunna se efter Tromben, gjorde hon en irriterad reträtt till sitt rum.

Husse makade sig närmare sin bruna hund, och surfade vidare på datan.
Jojo. Så kan det gå. 

Historien om Husse

I vår familj har vi många djur. Vi har barn också, ett gäng tjejer i varierande åldrar. :-)
Och så har vi Husse.

Husse och jag träffades för många år sedan. Faktiskt ganska många, vi närmar oss Silverbröllop (!!)
Nåväl. Redan då hade jag dobermann, min allra första, och sedan dess har Mannen i mitt liv fått finna sig i att dela hus och hem med diverse fyrbenta. Och jag med en som inte alltid är lika entusiastisk över att dela säng med rådjurskid, ekorrungar, igelkottsbabysar som skall ha mat (Jag jobbade en kort tid på Skansen) och efterföljande år miniatyrhästar, hundar och katter i varje hörn.

Min äkta hälft har försökt värja sig genom åren, och han har väl lyckats sådär. Mest framgång har jag haft - till viss del beroende på tur. Och till viss del genom envishet och hjälp av döttrarna.:-)

För några år sedan föddes vår första vita sphynx. Jag var i sjunde himlen. Kattkompisarna likaså. EN VIT SPHYNX!! WOW! För det fanns knappt i Skandinavien. Lilla vita nakenfisen växte och växte. Hon öppnade ögonen och kort därpå förstod vi att hon var Oddeyed. En Sverigekatt som vi kallar det. Med ett blått och ett gult öga. Ovanligt, roligt och i mitt tycke - JÄTTEfint. Barnen tyckte också Lillan var jättejättefin, och vi beslutade att vi ville behålla henne.

Familjens enda man var väl knappt så imponerad. ”Hon ser ut som en plockad kyckling” konstaterade han torrt, och när vi framhöll hur ovanlig hon var undrade han om vi inte istället kunde få rejält med betalt för henne…? Suck.
Kampen avgjordes i alla fall med 1-0 till familjens tjejer, och så kom det sig att Dolly fick stanna.

Jean Dark Dolly Parton

Några månader senare fick vi ännu en kull nakenfisar, och döm om vår förvåning då det dök upp ytterligare en liten vit, oddeyed gullegris!  För mig som bara avgudar vita katter med olikfärgade ögon var det en omöjlighet att släppa även denna guldklimp. Hon fick förstås stanna.
För att inte fresta på Husses tålamod, sade vi helt sonika inget, döttrarna och jag. Kriget fick helt enkelt utkämpas senare....
Dolly och Gracie växte upp och blev fantastiska katter. Vackra, stiliga och annorlunda. Dolly var damen med stort D, vän, söt och med kvinnlig röst höll hon lite distans till oss alla utom yngsta dottern, som hon bara avgudade.
Grace blev omdöpt till Grisen. Hon fladdrade runt i huset som en osalig ande, rotade i skåp och lådor, stal det hon kom över och smutsade ned sig stup i kvarten. Hon retade hundarna, välte saker och krafsade på sovrumsdörren och ylade av ensamhet om hon inte fick sova under täcket om natten.

Jean Dark Grace Kelly 

En kväll när vi lagade middag konstaterade husse att ”den där Dolly, hon var ju banne mig högt och lågt och överallt. Blev hon aldrig trött…?”
Jag frågade vad han menade, och då berättade han att han badat bastu och Dolly var med. Efteråt hade han varit nere i pannrummet, klyvt ved och eldat. Dolly fladdrade runt. Ja, och nu lagar vi middag, och nu är hon här, sade han med fundersam min. Den där katten är ju överallt.
Jag konstaterade torrt att det säkert var Dolly som bastat med honom, men att kisse som försökte stjäla lite av köttfärsen till vår middag inte var Dolly. Det var Grisen.
”GRISEN?” Säger maken förvånat, och undrar vem det är? Han ser än mer förvånad ut när jag berättar att hon bott i vårt hus i ett år. Att vi har två oddeyed, vita sphynxkatter. Att vi haft dem ett helt år.
Jaha, säger han.
Jag som trodde Dolly var värsta virvelvinden! Att hon verkligen var högt och lågt och överallt och ingenstans samtidigt.
:-))

Dolly och Grisen, inte så ofta tillsammans.
Ganska look-a-like brudar för det otränade ögat :-) 

Huvudvärk på bild

Så är då Familjen Addams bilden klar.

Fotografen Linda Berggren ville ha ett fotografi av en stor familj med många djur. Hon önskade att alla skulle vara finklädda och glada, och jag kan säga att vi alla gjorde vad vi kunde. Både de på bild, och alla engagerade utanför.

Själv var jag orolig över hur denna idé skulle bli på bild egentligen, men efter att ha sett slutresultatet är jag imponerad! Tänk att vi kan se ut sådär också:-)

Själva tavlan hänger som sagt var i en monter på Älvsjö Mässan i helgen, och sedermera flyttar den hem till vår ena vägg här i Vita Huset.

TACK Linda, för att vi fick vara med!