Det var en gång

Det var en gång en unge som ville ha en annan ras än mamman. Det ville förstås inte mamman, och det var ju ändå hon som bestämde. Mamman alltså.

De kom iallafall överens om att ungen skulle få träna på mammans hundar, så de åkte till ett land långt från SKK:s resultatlistor där barnet kunde få prova utan att mamman skulle behöva skämmas för något eventuellt utopiskt resultat.

När de kom fram till utomlandet, fick mamman genast syn på sin värsta antagonist OCH dennes hund. Som förövrigt var en ganska fin hund.
Hursomhaver, mamman tittar ner på  sin egen hund, som hittills ALLTID slagit antagonistens hund, vilket var behövligt för att mamman skulle må bra, man vill ju liksom inte ha stryk av vem som helst, och känner sig plötsligt orolig. Tänk... OM.... ?

Mamman betraktar ungen och tänker att det här går ju aldrig. En 12-åring kan ju inte gå in med en stor brukshund och vinna över den där slipade antagonisten?
Mamman vrider sig som en ål invärtes över tanken på att få stryk, och frågar ungen om hon kan tänka sig att låta mamman visa hunden.
Det kan inte ungen.
- Vi åkte ju ända hit för att jag skulle få träna. Du lovade!
Och det hade ju mamman gjort. Lovat.
Fast nu vill det där lovandet lämna in och ändra sig. Mamman suckar och gör något fult. Tar fram sammetsrösten och frågar om ungen fortfarande önskar sig en alldeles egen hund och ler när dottern ser stjärnögd ut, och svarar ja.

- Du får välja precis vilken ras du vill om jag får ställa ut hunden, säger hon storsint, och ungen hoppar högt av lycka.
- Lovar du?
- Ja, såklart jag lovar!

Mamman tävlar och tävlar och vinner och pillar på rosetten, och flinar åt minnet av antagonisten och förlusten och smakar många gånger på segerns sötma och nickar nöjt när dottern vill sitta vid ringside och titta på kräftbeten innan de kan åka till båten, och resa hela långa vägen hem.

Ungen pekar med ett litet bestämt finger på något luddigt, naket, prickigt odefinierbart och klargör att EN SÅN SKA HON HA!
Mamman kliar sig i huvudet och vet inte om hon ska skratta eller gråta. Hon skrattar. Hahahaha, vi har inte sådana där.... djur. - Vi har riktiga hundar.
- Aaa, säger ungen, och tillägger snusförnuftigt att snart ska de ändå ha en sådan där vad det nu är för något, för det vill hon ha, och du har lovat mamma. Hon tindrar stjärnögt och lyckligt upp på sin mor.

Och mamman vrider sig inombords och utanpå med för den delen, för ungen har ju rätt.

Pappan brukar säga att "Den som ger och tar igen, den är tjuvens bästa vän" Nu ångrar han nästan det, för vem i allsindar kan vara så korkad att den lovar dottern ett kräftbete???!!

Mamman får hursomhelst stå sitt kast, och det gör hon också, och så gör det första djuret-kräftbetet-monchichivalpen entré, och alla faller som käglor, och lilla ungen blir mest av alla hopplöst förälskad. I hela rasen. Hela tiden.
För den delen dröjer det inte länge innan mamman får sin beskärda del av bacillen också, och sen vet ni hur det gick, det bara rusade på.

Nu är det typ ganska många år sen ungen och mamman skaffade en konstig liten prick i grupp nio, och varenda dag, vecka, månad och år har varit roligt, spännande, utmanande och fulla av glädje! För tänk så fel en tjurig brukshundsmamma kan ha, och tänk vad rätt en lite unge kan ha, och tänk vad roligt man kan ha när man föder upp och gör saker tillsammans!

GRATTIS till oss Felicia, och till dig som var så envis, för annars hade jag inte kunnat sitta här ikväll och bli nostalgisk över hur nära det var att vi inte fått uppleva bland annat det vi fick i helgen:

JEAN DARK KING FOR A DAY

KNIPER CERT, CACIB, BIR OCH BLIR TYSK VINNARE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

(Och dagen innan där i Tyskland mjukstartar han med att få cert, cacib, BIM och titeln Leipzig Winner-19)
HURRAAAAA!! 

CC Crufts’18  MULTICH NORDCH SECH NOCH FICH DKCH EECH BPISS BJISS NORDJW’17 SEJW’17 DKJW’17 Jean Dark King For A Day 

SAMMA DAG I SVERIGE KNIPER SONEN,
JEAN DARK QUESTION IS SITT ANDRA CERT OCH BLIR BIM. 

(Quizz är 9.5 månader!) 

Jean Dark Question Is

Med en sån pangbrutta (Grattis Catalina och Nora) bredvid sig så går det inte att stå snyggt still, och myrorna i brallan och Quizz får sitta fint i stolta mammans famn 😊

OCH MER FRÅN TYSKLAND - NOVA ERÖVRAR CERT, CACIB OCH BIR OCH BLIR LEIPZIGVINNARE!!

DKCH FINCH SEUCH NOUCH DKJCH DKJW-17 SEJW-17 LEIPZIG W -19
Jean Dark November Rain 

Fem dagar - söndag

Jag vaknar av annorlunda ljud. Inte hemtama.

Och att jag ligger helt i fred.

En märklig ensam känsla. Ingen kliver på min mage. Ingen slickar mig i ansiktet och ingen ligger vid mina ben och tvingar mig att ligga som en hoprullad ostkrok.

Hela den gigantiska dubbelsängen är bara min, och den är galet tom. Dessutom har jag sovit länge, hela natten, och vaknat av mig själv.
Klockan är sju och ljudet av klapprande hovar på hård asfalt närmar sig och försvinner nästan direkt i fjärran, samtidigt som jag hör bildörrar som slår igen, en skällande hund och någon som pratar utanför min dörr. Stresspratar, skyndar på en annan och så försvinner även det ljudet så sakteliga.
Utomlands är sannerligen inte hemma. 

Jag gör mig iordning, äter frukost i slafskläder (vågar inte ta risken att söla ner mig innan showen) och förundras över hur olika maten kan vara i andra länder. Annorlunda men god! 😊

Lite nystrukna kläder, smink och med uppsatt hår-senare är jag klar att hämtas av utställningsarrangören som kör mig med sin roliga och superfina taxdekorerade bil.

Rumänien är som sagt var ett nytt land för mig, och jag insuper omgivningen från min plats i bilen med stort intresse.  
Det finns nästan inga motorvägar alls i landet berättar min chaufför, och rycker beklagande på axlarna.
Det tar tid att åka bil, tågtrafiken är obefintlig och han hoppas och önskar att vägarna snart ska förbättras.

Han har förstått att jag tycker det är spännande med djuren, och pekar på de trekantiga skyltarna med varning för kor.
Korna här i Rumänien finns överallt och förstås också i bostadsområdena. Ägarna släpper ut dem lösa tidig morgon, och sedan äter damerna det de hittar av gräs och vandrar sedan hem när dagen börjar ta slut.
Annorlunda!

Vi åker ytterligare kilometer och stöter på en flock får. De betar lugnt och blinkar inte ens när vi nästan touchar några av dem där de står i vägkanten och mumsar gräs.
Min frukost är farligt nära att åka upp, och jag viftar med armarna och ber att få fota fåraherden som står och hänger på sin käpp och tittar på sin fårflock. Hans båda hundar av oigenkännlig vall/vakthunds-aktig ras ligger utslagna bredvid honom i gräset.

Den här bilden har jag stulit från nätet, mina egna blev inte så bra... 

Känslan av att jag hamnat bakåt i tiden gör sig påmind igen när vi passerar ytterligare en fåraherde, och tre ekipage magra hästar med trävagnar med leende människor, och bagage på släp.

Chauffören berättar att hästvagnana är ett stort problem, de har varken reflexer eller lysen och bilisterna kör ofta på dem när de är ute i mörkret. Gatulykter finns förstås inte, och olyckorna är ofta förfärliga.

Jag är glad att vi har saktat ner lite, håller illamåendet stången och stirrar rakt fram medan jag rabblar rasstandarden inne i mitt huvud och påminner mig själv om det jag måste minnas när jag ska jobba i ringen sen.

Vi är framme ganska snart och utställningsplatsen är spännande och otroligt fin. En veterinärklinik, modern med den senaste tekniken finns på platsen, ett antal välskötta små trästugor för gäster, ett hus för umgänge och innehållande restaurang mitt emot och så två stora kennelbyggnader med rastgårdar intill.
Där finns förstås också en gigantisk jättegräsmatta, inhägnad och klar med ring och plats för alla som vill. Och en hel del till faktiskt.
Stället är fantastiskt!

Människor nickar vänligt, tittar nyfiket och alla pratar glatt om det gemensamma intresset för dagen – dobermann.

Själv får jag eskort till ringen och jag passar på att njuta av synen som är bland det vackraste som finns, underbara dobbisar överallt!
Två bruna tikar ligger tätt i solen med sin matte.
Några unga hanar stirrar utmanande på varandra och struntar i sina ägare som rycker i dem och svär. (Tror jag, jag förstår förstås inte ett ord av det som sägs)
En liten babyvalp sover sött på sin näsa och jag håller i mig själv för att inte bara sjunka ner och krama den. Längre bort ser jag en fyrbent slyngel som smitit och hussen skriker irriterat på sin hund som hoppar på nästan okontrollerat glada ben runt, runt sin ägare medan han har ett stort smajl i sitt svarta ansikte. Så TYPISKT dobermann!

Innan jag börjar hinner jag kolla min telefon, och på skärmen dyker det upp en bild på en brun dobermannvalp, som följs av ett pling, och ytterligare en bild på en nyfödd, fast denna gången en kattuge…!
Det fladdrar till i min mage av spänning, och jag vill kasta mig på telefonen och ringa hem!
Det går såklart inte, och istället stänger jag av den och återgår till ringen och det jag ska göra där.

Två söta tjejer ska vara mina ringsekreterare och vi småpratar lite på knacklig engelska innan dagens arbete.
Bedömningen ska göras på ett standardiserat papper, jag som domare ska kryssa i hur jag upplever var och en av de ca 50 hundarna enligt ett redan färdigt formulär.
En ringsekreterare ska hålla ordning (på vad som nu kan dyka upp, samt skriva i alla hundars resultat på en tavla som alla kan se i publiken) Den andra ska skriva åt mig, och hon följer mig troget, hack i häl hela dagen.

Solen gassar, och det är lite svettigt under kavajen. Inte för att det gör något, finns det alls bättre saker man kan göra än att döma en dobermannspecial i solsken? 😉

Så kommer hundarna. Ja, och deras ägare förstås. Som på de flesta ställen i Europa bedöms vår ras uppdelad i brunt och svart.
Svart först, med start baby, valp, junior och så fylls det på i åldersordning. Hanar först, sen tikar, och allra sist börjar man om, men med de bruna.

Generellt kan jag tycka att hundarna i Rumänien hade väldigt bra huvuden. I alla fall om jag jämför med våra skallar i Skandinavien, där vi totalt tappat bort underkäkar, längd och vackra uttryck. Nu var dock inte alla vovvar jag satte händerna i alldeles utmärkta, jag noterade många hundar som var alldeles för köttiga och hade fladdriga läppar och löst halsskinn.
Vi bör nog också se upp med proportionerna – en dobermann ska vara en hund med kraft OCH elegans och den ska vara kvadratisk.
INTE låg och lång med korta ben.

Nåväl, majoriteten av hundarna jag såg var fina representanter för rasen och den vinnande tiken hade jag LÄTT kunnat tagit med mig hem.
Hon var som en påse smällkarameller utrustad med ett fantastiskt huvud, långt ädelt och med det underbaraste uttryck man kan tänka sig. Ett Sammetsöga helt enkelt! <3

Min Bir-Vinnare. En fantastiskt tik med det mesta av det bästa

Några av hanarna var nästan lika bra som tiken, och jag såg i katalogen senare att de var nära släktingar till BIR-tiken.
Roligt när man kan se att uppfödare har hittat sin linje, och arbetar efter den!

Dagen blev lång, jag hade bestämt mig för att skriva egna åsikter också om varje hund, och förstås ge öppen kritik.
Min engelska haltar betänkligt, så jag hoppas de flesta fick med sig det jag försökte förmedla.

Underbart är kort, Dobermanndagen tog förstås slut, och jag fick skriva under alla diplom vid middagstid, medan flinka frivilliga plockade ned utställningen och vinkade av lyckliga, trötta, glada, arga, uppspelta och några stolta hundägare.
Man kan nog absolut säga att känslorna lätt svallar för oss hundägare, och inte alla är bekväma med att få sin hund bedömd om den inte får en bra placering. Vi domare vet förstås att det är så, men ibland är det ytterligare en utmaning, i alla fall för mig, att hantera besvikna, arga och ibland frustrerade ägare också.

De allra flesta var dock på gott humör, och de korta metrarna ut till bilen tog nästan en timme då så många vill prata, hejja och fråga saker.

Ett snabbt samtal hem hann jag med, två små valpar hade fötts, mammahund jobbade på och det gick bra, om än lite segt hälsade dottern. Molly katt var desto mer effektiv, tre ungar i rapp följd, och hon låg nu nöjd och glad med sin trio och bara mådde bra med mat på sängen, serverad av yngsta dottern.

Bilfärden till hotellet kändes underbar, det var skönt att sitta ned, och ännu skönare att få en dusch, rena kläder och varm mat i goda vänners sällskap.
Middagen serverades enligt rumänsk tradition, olika varianter kallt kött, många sorters ostar, lök, supergoda tomater och gurka, skålar med ris och grönsaker och grillad kyckling.

Mest minns jag att vårt hundprat fortsatte, och nästan tre timmar swishade iväg som ingenting.

Trött och glad över en händelserik dag tumlade jag i säng kl 23, slöt ögonen, somnade  - och vaknade.

Telefonen riiiingde, och plötsligt blev natten lång.
Vad är det som brukar hända när jag lämnar huset – En massa saker.

Forts följer.. 

Jag har en grej i magen

Bildkälla: http://www.10fakta.se/wp-content/uploads/2017/02/mage1.jpg

Ja, jag har väl egentligen många grejer i magen, magsäck, bakterier, hur många meter som helst av tarmar, livmoder och äggstockar, enzymer och tja, kanske en del matrester också? Men jag har en annan grej i magen också, den visar sig ibland, inte så ofta, men när den gör det så måste jag följa det den vill – för om jag gör det omvandlas grejen till fjärilar och jag mår superbra. Fiffigt va? 😊

Den här grejen jag har dyker upp när jag minst anar det, och de gånger jag haft den har det blivit ganska så bra. Jag gillar helt enkelt min grej-i-magen!

För några år sedan gjorde vi en kombination vi trodde skulle bli bra, dottern och jag. Det blev bara tre valpar i kullen, och den enda tiken behöll vi själva.
Hon blev medioker.
Medioker duger bra. Men inte när man som oss, vill ha det där lilla extra. Vinna lite extra, ha en exteriör utöver det vanliga, vara extra trevlig och tja, extra allt helt enkelt.
I alla fall. 
En puff blev lite stor och fick vara sällskapshund och den sista hanen hade två testiklar, varav en var ganska bångstyrig. Kastration och sällskap på den – check.
Suck.
Uppfödning är liksom inte så enkelt.

Nåväl. Tiden gick, ett löp klart och så var det dags igen. Tiken var redo för hane och jag fick en känning i magen.
Puttade bort den.
Nähä du!! Den går inte.
Det fladdrar lite och kräver.
Jag vägrar.
Tror inte mina egna magkänslor. Den måste ju vara sjuk??

Magen är envis och jag får second thoughts. Ringer kompisen och berättar om magen. Att den kräver och att jag inte håller med.
Hon skrattar och säger att jag måste lyssna. Påminner om en hel del sådana här maggrejer jag haft och vi pratat om genom åren, och när den kommer så måste jag följa den.

Jahaja.

Jag berättar vad magen vill och hon ojjar sig lite. Håller med, krävande mage faktiskt, ja visst, men bara att köra.
Jahapp.

Kompisen har rätt.
Magen har rätt. Okej.
Jag pratar med dottern.

Du vet den där kullen vi hade, den med en krypt hane, en för stor hane och en medioker tik? Jag vill att vi gör om den nu.
Dottern himlar med ögonen, suckar och säger att det vill inte hon. Hennes mage har INTE tänkt att det blir en bra grej.
Mamma, är du medveten om att man får para en tik max fem gånger? Det är jag.
Är du medveten om att du vill göra om samma kombination som inte gett oss ett smack? Det är jag också.
Pinsamt medveten.
Men jag vill.
Jag måste.
Dottern är tålmodig och himla gullig, ok, då gör vi det. Men du är skyldig mig efter det! Och det är jag gärna. Fjärilar i magen av gjorda kombinationer gör mig alltid otroligt välmående och jag är nog ganska bra att förhandla med i de lägena. Jag går med på allt, bara jag får som jag vill först. 😊

Valparna föds en kall vinterdag och jag blir genast besviken. Den där jefla magkänslan har övergivit mig, totally, det ser jag direkt.
Tre hanar, två ser redigt fina ut, och två söta flickor, men alldeles för håriga för min smak. Blä.

Jaja, vad är väl en bal på slottet, jag surar ett tag och de små växer.
De är glada, sociala, och galet välkonstruerade. Och håriga.
Alla vill ju föda upp sin dröm, i mitt fall en kines med lång böljande crest, ymnig svans och resten ska vara naket. Punkt.

Vi får sälja alla och börja om.
Eller satsa på dobermann, det funkar ju liksom.

Jag funderar och funderar och telefonen går plötsligt varm – många vill ha flickorna, speciellt min favorit.
USA, Ryssland, Sydafrika, Frankrike och England. Please Madame, she could really come to us. We would love her for ever. Jojo, kanske man skulle sälja babyn till utlandet?
Valpen tittar på mig med långa ögonfransar. Hon är toksöt.
Min messenger går också varm. Nestorn på kines, hon som lärt mig så mycket ler på andra sidan dataskärmen, och frågar om jag ser att valpen ÄR en liten stjärna.
Jag ser det.
Hon påminner om att alla kan ha ett fel, eller några. Den perfekta hunden finns inte.
Jag håller med och skrattar när hon erbjuder lillan ett hem.

Anniebaby 

Vill DU köpa valp av mig?! (Hon vill köpa valp av mig, av oss!)
Jag svarar snabbt att det hade varit fantastiskt, men valpen ska stanna. Såklart ska hon det, hur tänkte jag egentligen???
Magen vrider sig lustfyllt, och det fortsätter den med när vi skickar vår lilla hane i kullen med nya husse till Ryssland, brorsa ett och två till sina familjer och syster yster åker norrut till kärleksfull och längtade matte.
Och så har vi lilla fröken Ögonfrans kvar. Hon tittar på mig under lugg och jag blir hjälplöst förälskad. 

Dottern och jag döper henne till Annie. Jean Dark Annies Song efter den där fina låten ni vet…
ANNIES SONG - Klicka här

Fröken ögonfrans passar oss som handen i handsken. Eller mig.
Hon ligger i min famn om kvällarna. Trampar kavat på när det är hundpromenad och hänger med på det mesta vi gör.

Det mesta dottern gör. Smygande försvinner hon från mig och övergår omärkligt till att välja bort mig som nummer ett och så har hon gjort dottern till sin människa. Sorgligt och gulligt.

Duon tävlar första gången på Annies 4 månaders dag.
Lillan är som en docka – en miniatyrkines- svansen i topp, sockertoppsblick-under-lugg- och världens finaste. Såklart jag tycker hon är världens finaste, men domarna håller med och debuten slutar med ett Valp Best In Show. På Specialen – WOW!
Dottern som inte har hälsan helt med sig får en energikick som heter duga av vinsten och de miljoners priserna.
Själv blir jag galet stolt, men mest av allt lycklig för Lillmattes skull.

4 månader på dagen -
och BEST IN SHOW - Valp på rasspecialen!

Och så fortsätter tävlandet – med fantastiska framgångar.
- Annie debuterar i Juniorklass med vinst och sen vinner hon årets SAMTLIGA JUNIORVINSTER i de nordiska länderna. Alla gånger i mördande konkurrens, en gång med över 20 söta tikar i samma klass!
!!
* Dansk Juniorvinnare
* Norsk Juniorvinnare
* Svensk Juniorvinnare
* Finsk Juniorvinnare

* Helsingfors Juniorvinnare
* Nordisk Juniorvinnare

Aldrig i min vildaste fantasi hade jag tänkt att vi skulle föda upp en hund som fick vinna alla dessa tunga vinster i sån galet stor konkurrens.
Jag spricker nästan av stolthet. 😊
Dottern får blodad tand och trots sinande ork bestämmer vi oss för att köra, och så KÖR vi!
Annie får tävla som en tok, och hon älskar det!

De två unga är söta ihop, och varje gång jag ser dem njuter jag dubbelt. En vacker hund är en fröjd för ögat, och när handlern dessutom är en älskad unge blir det dubbelt kul. 

Annie fortsätter kamma hem vinster;

Hon blir champion övernästanallt känns det som;
Norge, Danmark, Finland, Sverige, Tyskland, Bulgarien och får förstås en massa Vinnartitlar i flera länder.
Bundessieger och en hel hög andra fina behäng före sitt namn och så står hon högst på BIG pallen och blir BIS-2 på en kennelklubbsutställning.

Vår lilla Anniepannie.
Som vi har fött upp.
Som liksom bara är vår gullegris.
Som faktiskt kommer ur en-måste-känsla-i-min-mage.
Så det kan bli

Annie 💜

Tjejerna laddar inför finsk vinnare 2014 

Annie fyller fyra år idag. Inte klokt vad tiden går. Och vad KUL vi har haft! Hoppas du är stolt Felicia – för det är jag 😊

Annie har fått hundtårta och långpromenad idag. Nu sover hon fint på sin näsa under en filt, och njuter av livet.
För sån är Anniepannie. En livsnjutare. 

Annie (längst fram) med bästa kompisarna på promenad

MultiCH Jean Dark Happy och MultiCH Jean Dark Annies Song 

Ett Ps

Här hemma har vi också King, Annies son. Han började också med en rivstart - BIS-Valp på kinesspecialen 😍

King 4 månader 

Nord JV-17 SEJV-17 DKJV-17 Jean Dark King For A Day 

Har DU en grej i magen? Lämna en kommentar och berätta! 😃

Antagonist - Javisst! Och kanske en och annan omplacering?

Vi har två söta katter.

Den ena röd och den andra rödvit.

Molly och Lina är likadana. Fast ändå inte.

De är samma ras. De är faktiskt ganska lika. De gillar samma saker.

Molly kommer gärna med mys i blick och vill kramas under täcket. Hon ligger helst länge, och blir så skönt svettigt varm, och slingrar tassarmarna runt ens hals och vill kramas. Lina tigger gärna när jag lagar mat, snor åt sig de bästa bitarna hon får, och vill inte dela med de andra.

Molly har lite kort tålamod med de yngre katterna och bara för att, så ger hon dem varsin örfil efter att de ätit frukost på köksbänken ihop.
Hon liksom avslutar måltiden med en fet smäll, varenda morgon. Lina kan ofta göra samma sak, skrämma de andra och ser galet nöjd ut när de springer för livet. Både Molly och Lina har en portion sjuk humor 😆

Har vi en bra dag så löper den friktionsfritt, och har vi en dålig dag bråkar de båda damerna, och drar dessutom in de andra katterna i sina dispyter.

Ibland tänker jag på oss tvåbenta.
Vi hittar de bästa av vänner utanför vår egen rasgrupp, umgås med, babblar i telefonen, skrattar på utställning och njuter av god vänskap.
De som är lika oss (= Samma ras?) hälsar vi inte på -om det är en bra dag- en dålig kanske vi skriver något fult på internet, anmäler en annan eller varför inte pratar skit om en tredjes hund.
Och ja, hunden är av samma ras som jag själv älskar.

Vi kanske åker hela vägen till Långtbortistan för att ställa ut, letar och hittar vårt hotellrum, kör fel längs vägen, svär och äter konstig Långtbortistanmat, släpar och bär alla våra saker in på utställningen, går ännu en gång för att få in hundarna, kastar oss över de utländska vovvarna och insuper allt det spännande nya, memorerar för att berätta för alla hemma, och så upptäcker vi…!! 

Vi upptäcker Fru X på andra sidan ringen.
Fru X har samma ras.
Fru X bor i samma land som jag.
Har samma kärlek.
Samma intresse.
Samma envishet.
Samma allt.
Fast hon är konstig. Absolut.
Hon är dessutom dum och har fula hundar/katter. Det ser ju vem som helst.
Vi hälsar inte.
Haha nej, verkligen I.N.T.E.

Vi har samma ras, and thats all folks!

Och så tävlar vi, springer på varandra i kön till lunchhamburgaren. Tvingas ta varann i hand när vi hamnar etta och tvåa.
Nja, fast inte jag, jag grattar de andra bara, vänder sedan ryggen till och går.

Det är tur att det finns andra djurmänniskor, snälla liksom.
Synd de har rottweiler/grand danois/tax/perser/ragdoll/nordsvensk för det hade ju varit kul att umgås inom den egna rasen.
Men det går ju inte.
För alla är så dumma i huvudet.
Och de avlar så fel.
Och de har så fula hundar/katter/hästar.

Jag betraktar Molly som mumsar i sig det sista av maten, hon har just delat ut en örfil till Lina för att få det gottaste själv.
Hon ser faktiskt ganska hemsk ut där hon sitter, skrämmer sin ickekompis, roffar åt sig det bästa, rapar och går.
När hon hoppar ner på golvet får hon en dask av Lina som suttit och väntat på rätt tillfälle och som sen med eld i baken sen kör en full fart reträtt in till sina ungar. 

Dagen går.
De båda sphynxdamerna myser på varsitt rum med varsin egen kull ungar.

I det tredje rummet ligger siameserna med två kullar tillsammans. De hjälps åt. När en går på toa vaktar den andra. När den andra vill vila tar den första vid.
När båda är vakna njuter de av alla barn tillsammans. Ibland har de någon kontrovers som de löser snabbt och sen fortsätter sin tid tillsammans. Och när ungarna är ute ligger de tätt ihop framför spisen, suger i sig värme och tvättar varann.

Och under tiden är Molly och Lina osams. 

Förövrigt kanske vi söker en ny familj till en av våra nakendamer.
Hon vill bo i en familj utan katter, kanske flytta med en av sina döttrar till en fodervärd som vill ha innekatter, inte har lust att släppa ut sin fyrbenta, och som förstår att det innebär lite extrajobb, men också glädje, att ha en foderkatt som ska gå i aveln. 💜

Är du intresserad så skicka mig ett privat PM. 

Molly som baby 

Hörni. Detta med hundar som bits, nafsas och har tvivelaktig mentalitet

Vi har tre hundar på mitt jobb som bits just nu.

Inte varje dag, men om vi i personalen gör fel. Kanske inte fel som vem som helst kan se, men fel som de här tre bestämda fyrbentingarna tycker är fel.

Vi kanske tittar lite för länge på dem. Vi kanske rör lite för mycket när halsbandet ska på och av. Vi kanske går lite för nära när vi ska ställa in maten. Vi kanske gör något vi inte helt vet att vovven tycker är fel.
Ja, då smäller det!

Den ena är en bestämd Herr Trubbnos, max tre pannkakor hög, den andra en hårig liten Fröken Sällskapshund med nerverna på utsidan, och den tredje en stor, ståtlig kille med blank päls och vackra ögon. Han håller sig på sin kant sådär som just hans ras brukar, och vi hälsar bara helt kort när har kontakt med honom.

Den kortnästa saken gillar inte att vi klappar honom på huvudet eller kroppen. Han gillar inte att man sätter på och tar av koppel och han gillar egentligen inte fysisk kontakt alls. De pliriga ögonen knips hårt ihop och den lilla ägaren kastar griniga blickar på oss, böjer ner huvudet och blir sådär stel i kroppen.
Vi testar inte mer, och håller oss på lagom avstånd när detta inträffar – det är INTE kul med arga små herrar…..

Lilla fröken Hårboll gillar att bli klappad. Hon älskar att bli smekt -men inte på huvudet och inte för närgånget- och hon tycker promenader är skojsiga.
Problemet är bara att när hon tröttnar på aktiviteten så hugger hon. PANG bara! Och det är inte alltid vi tvåbenta hänger med i svängarna.

Den ståtlige ensamvargen ligger med pondus i sin box. Han tittar nedlåtande på oss när vi städar på pensionatet.

Vi byter vatten hos honom och han ger oss inte ens en blick, hans ögon vilar långt bort nånstans, fjärran förbi den lite slitna färgen på vår vägg, och den ringlade över ryggen svansen ligger helt still. Fast jag vet att han kan vifta på den - det har jag sett.

Hur gulliga ord vi än har sparat till honom ger han inte ens sken av att höra dem när vi pratar.
Godis vill han gärna ha, och han kan till och med tänka sig att sitta för att få dem. Sen släntrar han tillbaka till sin plats och betraktar oss med otydbar blick.
Den vita pälsen ser nallebjörnigt inbjudande ut och hans vackra ansikte med knappnålssvarta ögon och en fuktig varm nos gör att närhelst jag lägger ögonen på honom känner jag suget som hojtar; Ge honom en kram!
Jag kramar honom INTE. 

Hittills har han aldrig gjort oss något. Knappt har han tänkt att han ska tillrättavisa oss slavar på pensionatet, men jag vet att han kan, för hans matte har skvallrat. Med ledsna ögon har hon berättat vad hennes hund är kapabel till.
Precis som trubbnosens matte som oroligt messar varje dag och frågar om allt går bra. Om hennes Prins kan få komma tillbaka och om vi är snälla mot honom? Frk Hårbolls husse vill veta om vi kan tänka oss att tycka om hans hund bara lite ändå? Han vet att hon är speciell, men det känns svårt att tänka att ingen gillar henne.
Han blir jublande glad när jag säger att allt går fint och vi alla tycker om hans lilla tjej.

Hm, och ja, vad vill jag med dessa ord då?

Jo, i helgen har jag varit på Mässan, jag har sett hundar i alla dess former. Gemensamt är att de alla var så fina! 💗
Speciella.

Kloka.

Vackra.
Underbara.
Unika.
Samarbetsvilliga.
De bästa av Vänner.
Ja, sådär som just hundar är. Sådär som är just det som vi människor älskar så med våra hundar. Att de är där vid vår sida, att de är våra bästaste vänner. Att de gillar oss så mycket.

Det är häftigt att vi har en art som är så galet förtjusta i oss.
Häftigt…!!

Jag skulle vilja att vi tvåbenta stannade lite vid det. 









För hur skulle det vara om hundarna inte var så glada i oss? Var hamnar vi då? Hund och människa?
Jag menar, utställningar är kul, bruks och lydnadstävlingar också, och all annan aktivitet i all ära.

Men varför har vi hund? Jo, för sällskapets skull.
De är våra bästa fyrbenta vänner. 💜

I helgen var jag som sagt var på Mässan.
Och jag såg små, stora, långa, korta, svarta, vita, korthåriga och långhåriga vovvar. Alla de slags såg jag.

Och så såg jag några som släpades på golvet.
Jag såg några som nafsade domaren.
Jag såg några som blängde ilsket/oroligt/osäkert/, ja hur de nu kände sig, men blängde gjorde de.

Jag såg hundar som fick blåhållas.
Och jag såg hundar med tydliga flykttendenser.

Jag vet att domaren ska bestraffa detta. Och jag vet att inte alla gör det. (Så dumt)

Men jag vet också att vi som uppfödare har ett ansvar. Och det ansvaret ska ingen annan än vi bära.
Det betyder att vi inte avlar på dessa hundar.
Vi ska inte låta dem reproducera sig, hur snygga de än är. Hur fina de än ser ut. Hur många titlar de än får.
Vi ska bara inte.

Hundar och människor är bästa vänner. När det börjar bli svårt för våra fyrbenta att hantera sina känslor runt för många människor och aktivitet bör VI TÄNKA OSS FÖR en och två och tre gånger innan vi börjar tänka avel.

Vi kan förstås träna bort beteendet – men vet ni vad? Det finns kvar där inne.
Det finns kvar i generna, och när vi sen parar så får ungarna sin beskärda del av skopan ”egenskaper vi inte vill ha”

Ta ett andetag och tänk dig att Du är allergisk.
Tänk att du får svårt att andas när du utsätts för ett ämne
Tänk att du får en nästan ångestattack när du utsätts för ämnet
Tänk att du får svårt att gå när du utsätts för ämnet

Tänk att du måste utsättas flera gånger varenda dag

Tänk att du på ett vis var allergisk mot människor

Jag vet såklart att hundarna inte är allergiska mot oss. Men jag vet också att en del hundar har så svårt med främmande att de gör dumma och tokiga saker.
Jag vet också att vi människor hittar fantastiska förklaringar till varför våra vackra hundar gör som de gör;

Hen är inte rädd
Hen har mycket integritet
Hen är rädd för domarbordet bara
Hen är osäker inne i en ring, inte utanför
Hen har huvudvärk
Hen blev biten som liten, typ sex år sen, av en svart hund och nu är det fullt av flattar i ringen näst längst bort och då blir hen rädd. Då gör hen dumma saker

Hen är inte rädd. Det du såg nu var ren och skär glädje bara
Hen blev biten i veterinärbesiktningen
Hen är så liten, då gör det inget
Hen har en dålig dag och egentligen är det handlerns fel

Hen är bara lite busig

Det är faktiskt helt okej, den här rasen får vara reserverad

Och så vidare.

Jag vill att vi alla ska minnas att vi har hundar för att de är världens bästa att vara med.
En fuktig nos.
Ett par kloka ögon.
Någon att prata med.
Vännen som troget är vid vår sida och som förstår allt.
Den som älskar en mest i hela världen.
Fyrbentingen som gör livet extra kul.

Vi får så mycket av våra hundar.
Och vi är skyldiga dem tillbaka.

Och det finns INGEN ursäkt eller anledning att avla på dålig mentalitet.
Vi HAR bra hundar – använd dem.

Den här texten skrev jag för fem år sedan. Och den är tyvärr sorgligt aktuell även idag:

Klicka här och kom direkt till inlägget: 
AJ - Det gjorde jätteont!!

Eller läs nedan:

AJ! Det gjorde JäTtEOnT!

Idag blev jag biten i ansiktet. En pytteyggebit från ögat, och mitt i planeten. Det ser ut som om jag fått stryk av någon större människa….. :-) Fast det har jag inte.

Snarare en av våra fyrbenta kunder som tyckte jag var en ovanligt dum och knäpp hunddagistant, och resolut tog saken i egna tassar. Eller, rättare sagt mun.

Som tur är har jag snabba reflexer och hann undan med en rejäl smäll, ont i hela huvudet, ganska mycket blod och en rejäl förskräckelse. För jag vet väldigt väl vad som kunde ha hänt……. Och jag hann tänka massor där jag stod med ett argt stycke raggresande hund som försökte bita både i armar och händer, innan den lugnade ned sig och vi kunde gå hem.
Vovven var ganska obekymrad, det goda humöret kom snabbt tillbaka, medan jag kände mig ganska mycket mer tilltufsad.

Under alla år jag har haft hund har jag ogillat hundar som bits. Och ännu mer har jag ogillat våra dumma bortförklaringar. För vi tvåbenta är otroligt, himla jättebra på att hitta passande orsaker till varför våra hundar gör saker som inte är bra.
”Den blev skrämd som liten” Den har blivit påhoppad av en svart hund för femtiotvå år sedan, så nu hatar den alla svarta hundar, det får man ju förstå” , ”Den hade en dålig barndom”, Den förstod inte hur du menade, så den bet dig”, Du gjorde fel, sade fel, betedde dig fel, så du blev biten, sorry, ditt fel”, ”Den är sjuk, har leverfel, sköldkörtelfel, migrän, eller bara en dålig dag, så den bet dig”.
”Min hund blev skrämd av blablabla, så nu kan den bita dig, men det är hunden det är synd om”. ”Det är ingen stor hund, så då är det inte så farligt”

Jag anser att en BRA hund har en bitspärr.
En BRA hund biter inte människor, och absolut inte människor den känner. Det är fel. Så fort en hund har bitit, släppt och biter igen, är den ingen bra hund att ha i samhället. Så tycker jag.
Det spelar ingen roll om den är VÄRLDENS BÄSTA BRUKS/IPO/LYDNAD/DRAG/AGILITY/UTSTÄLLNINGSHUND. För den är en dålig hund. En dålig hund bits, en bra hund biter inte.
Det spelar ingen roll om det är en dobermann eller en dvärgpinscher. Pudel eller tax. Bra hundar biter inte människor.

Vem skall se till att de inte bits?
Vi.

Vi skall avla på snälla hundar. Vi skall avla på hundar som tycker om människor och har en bitspärr.
Vi som älskar hundar skall se till att samhället tycker om hundar, och inte förbjuder våra fyrbenta vänner än här och än där.
Det hjälps inte om en hund är aldrig så bra att arbeta med - eller tävla med.
Den F.Å.R  I.N.T.E  B.I.T.A  M.Ä.N.N.I.S.K.O.R

Vi har alla ett enormt ansvar, speciellt vi som föder upp och tävlar.

Turligt nog älskar jag hundar över allt på jorden. Men jag kan säga att det är otäckt och det gör ont  att bli biten i ansiktet. Och i hjärtat.
Hunden är människans bästa vän. (Och vice versa) Det måste vi komma ihåg. Den blir vad vi avlar till.

200 mil senare

200 mil senare kör vi in på parkeringen hemma, kastar oss ut, kramar alla fyrbenta som inte fick följa med, och så börjar den vedervärdiga städningen av en proppfull bil.

Hundburar, resväskor, hårfön, smutsiga filtar, viktiga papper, rester av hundmat, nyvunna rosetter (!!), en gnutta vindpust av Danmark och ett annat liv under helgen ska ut.
Jag avskyr att tömma bilen efter en långresa.

Jag avskyr att ha trötta spagettiben, en välproppad godismage och en hjärna som liksom dunksusar med i takt där vi rullar längs E:4an.
Bara det att vi inte rullar längs E:4an längre - vi är hemma.

Hemma är också bra.
Kattungarna inspekteras under mjauiga protester, vi snabbklipper klorna och kramar alla små tjocka babybarn. De är så SÖTA!!

Och tja, vad vill jag säga med mitt inlägg - jo!
NI ÄR BÄST!
För i det senaste jag skrev till er här i bloggen, var att ni väl kunde vara snälla och hålla tummarna - och det märktes det att ni gjorde. För shit vad vi vann!

Med risk för att vara tjatig så kan jag inte låta bli att skriva det även här, fast vi tapetserat Facebook med det också... Det blir ju lätt så när man har jobbat som en galning för något, och det går i uppfyllelse!

TACK för tummarna hörni!

BIIIIR till Babsan!
MULTICH C.I.B NORDCH SECH NOCH FICH DKCH VDHCH NorwegianW’16 European JW’15 Herbst JW’15
Jean Dark Barbie Girl
Snyggkillen bredvid heter MultiCH Hookie Z Teramonu
Domaren heter Asta Maria Gudbergdottir och kommer från Island

Jaja, jag vet. Detta är en gammal bild, vi ska ta nya... Anyday.
Iallafall, vår lilla plupp, KING, vann juniortitel, cert och blev tvåa bästa hane. Inte illa för en slaning tonåring, knappt torr bakom öronen och bara 10 månader ung!
DKJW-17 Jean Dark King For A Day 

BIR-vinnande mamma Barbies fantastiska son blev tvåa bästa juniorhane och TREA bästa hane,
och dessa tunga vinster i en ung ålder av bara 9 månader! Stort GRATTIS till Eva Carina och Ann-Kristin :) 

Mamma Barbie verkar tycka att titlarna ska hållas in the family -och dottern Jean Dark November Rain avgick med juniorvinnartiteln och resev bästa tik. WOW Malin, Novas framtid blir spännande! 

På den här bilden är våra fyra danska vinnare;
Jean Dark Barbie Girl som blev BIR och Dansk Vinnare
Jean Dark King For A Day som blev Dansk Juniorvinnare och tvåa bästa hane
Kings mormor, Sun-Hee´s I´m A Marionette som blev Dansk Veteranvinnare
Jean Dark November Rain - Dansk Juniorvinnartik

Rosepetterna såklart :) 

Och vad är väl en utställning utan barn - morgondagens hundgalningar.
Har ni sett två så söta? Den ena pigg och glad, den andra lite mer fundersam.
De kamperade ihop, och delade en påse godis när jag dök upp med min mobilkamera. 

De här två rödtottarna log, och ville mer än gärna posera för mig.
Den ena hade myror i brallan och kunde knappt stå still. Hon fick förstås en hjälpande hand av sin lilla handler. 

Jag gillar när next generation syns! :)