torsdag 21 november 2019

Bästa vänner





”Alla världens storheter väger aldrig upp en vän” 


Det ringer diskret på dörren. Sådär lagom, en signal som tydligt hörs, men heller inte mer. En signal som talar om att här kommer jag, jag kan vänta tills du kommer, så stressa inte.
Det är ganska skönt, jämfört med när en-del-andra-ringarna trycker sina fingrar på klockan, så att det RRRRRRRRRRRRRRRRRRIIIIIIIIIIIINGEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER så det går genom märg-och-ben-och-alla-hundar-blir-helt-galna-och-skäller-och-vi i huset nästan tappar det vi håller på med i rena förskräckelsen, hämtar oss och tappar andan igen, för de här dörringarna väntar nämligen max 25 sekunder, sedan ringer de igen. Hårt och länge.
RRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRIIIIIIING!!!!

Vårt hus är stort, och har man tagit en toa/fika paus så tar det mer än 25 sekunder att avsluta det man gör och ta sig ner till dörren.
Under tiden får de flesta av våra fyrbenta hundkunder spelet i sina boxar.

I alla fall.
Så var det inte nu. Dörrklockan talade försynt om att de var här, och när jag öppnar möter jag de bästaste av vänner.

Fyra bruna ögon, lite ljusa, sådär blekta som riktigt äldre blir, betraktar mig vänligt tillbaka, blinkar lite och när jag har hälsat på mattes lilla tunna och rynkiga hand och välkomnat dem till oss på pensionatet, kliver de båda försiktigt in.

De går långsamt, på bestämda steg båda två, men ändå så att jag har lust att ge dem min hand när de kliver över tröskeln så att de inte ska tappa balansen.
Båda har tunna små ben, och fötter som liksom söker sig fram för att vara säker på att bära upp sin ägare utan att hon ska snubbla.

-Ja, alltså, nu är vi här, säger matte med tunn röst och varma ögon som ömsom betraktar mig och ömsom det andra paret bruna ögon, och jag ser att de båda möts i något som man bara kan vara i när man känt varandra, och älskat varandra, riktigt länge. Jag inkluderas inte i det, och deras tysta kommunikation tar lite tid.
De låter det ta tid.

Jag väntar lite, plockar bland sakerna matte lagt på disken, tar fram kontraktet och börjar fylla i alla uppgifter vi måste ha för att ta hand om någons hund.
Uppgifter om ägaren, om vaccinationsdatum, om försäkringsbolag och en kontaktperson. Och alla frågor om själva hunden, kön, ras, mat och personliga egenskaper.
Jag skriver och skriver och de båda sätter sig ned medan de väntar. Matte i stolen och den fyrbenta tätt intill.
Tikens smala bakben skakar lätt, nästan i takt med mattes lilla hand som vilar på vännens huvud.

Jag fyller i det jag kan, och resten hjälper ägarinnan mig med, hennes tunna klara röst lotsar mig genom berättelsen om vaccinationer och sen plötsligt barnen som bjudit henne på familjeresa, de busiga barnbarnen och flygplanet som ska ta henne ända till solen, långt bort från hennes fyrbenta bästa lilla vän.

-Men det är klart, jag måste ju göra något, jag kan ju inte bara gå och drälla med en hund. Jag kan ju inte bara göra det, det säger min son, säger hon, och frågar plötsligt vad jag tycker?
- Ja, vad säger du? Är det inte helt onormalt att bara gå hemma och prata med en hund? Jag menar, vi har ju inte världsklass på våra samtal precis. Hennes röst är tunn, vänlig och låter sorgsen.
Medan hon väntar på mitt svar smeker hon sin lilla fyrbentas mjuka kind, följer konturerna på de mjuka, långa öronen och snurrar pälsen som finns kvar längs fingret.

Jag svarar så gott jag kan, att det är svårt att vara utan sin bästis, och ibland ännu svårare att inte delta i familjens samvaro. Att jag tänker att veckan går snabbt, och att jag ska ta hand om hennes ögonsten det bästa jag kan.
Och så ber jag att få påminna om att den lilla brunögda vovven är nästan 16 år, och att mycket kan hända, saker som man kanske inte tänkt, men som är en del av livet.
Att jag inte vill att det ska hända just hos oss, men att jag tänker att matte ändå ska vara medveten om att riktigt gamla hundar inte lever för evigt. 


Jag möter de kloka bruna ögonen och tänker att de en gång för länge sedan nog varit knivskarpa, för jag ser hur det blänker till långt där inne då och då, under samtalets gång. Matte ler mjukt och nickar.

Jojo, Ögonstenen är förvisso gammal, men inte så farligt, hon är lite stel, men inte så farligt, och hon har lite jobbigt med kisseriet, men inte så farligt..... - så allt ska nog gå bra. 
Hon har just varit hos veterinären på kontroll, alla vaccinationer är gjorda och farbror djurdoktor har gett klartecken till hundpensionatssemester. 
Så det där med åldern är inte så farligt.

Hon visar mig bädden, maten, godsakerna och ute täckena som ligger prydligt vikta i vännens väska tillsammans med leksaker, matskål och några fina filtar som luktar hemma. – Hon tycker om att vara hemma förstår du, matte berättar om sin hunds små egenheter så att jag ska känna igen det mesta och inte bli orolig.
- Hon snubblar ibland när vi är ute, men det är ingen fara, och du skulle se hur hon sprang som liten! Hon skrattar lite åt minnet och berättar hur fort hennes hund med de vänliga bruna ögonen växte upp och hur snabbt åren går. -Hon har liksom blivit min bästa vän, och nu ska jag resa ifrån henne, det känns svårt, men jag har förstått att du är snäll och har ett stort hjärta, lägger hon till, och frågar om hon får ringa ibland och höra hur det går.

Vännens kloka ögon hänger vid mattes mun när hon säger hejdå, och hon lyssnar uppmärksamt när hennes ägarinna ber henne vara snäll och sköta sig.
Jag ser att hon förstår.

Och när matte diskret torkar en förlupen tår och vinkar hejdå tassar den lilla gamla-dam-hunden med lätt beslöjad blick i de bruna ögonen, som jag är säker på en gång i tiden var så mörka att de nästan var svarta, med mig in på kenneln.

Nu är det lite sisådär med pälsen, den blänker inte som förr, benen är lite ostadiga, men de mjuka öronen är välkammade, just som jag kan tänka mig att de också var en gång för länge sedan, fast då med en riklig behåring.

Hullet är inte heller som förr, och jag har lovat att truga om hon äter dåligt, så att hon inte blir tunnare än nu.
Hu ett sådant ansvar. 

Jag tittar på lappen jag ska sätta på boxdörren.
Namnet, könet, åldern, tillhörigheter, lite personliga upplysningar och så datumet när hon ska hem.
Det känns magiskt det där datumet, och jag vet att jag kommer ha nedräkning för hämtningen, för det känns nervöst att ta hand som så gamla hundar. Jag vill ju lämna tillbaka dem i lika fint skick som när de kom... Och levande. 

De bruna ögonen betraktar mig fundersamt när jag visar boxen hon ska bo i, den dryga veckan, sängen som jag bäddar åt henne, och vattenskålen, tuggbenen och leksakerna som hon har med sig.
-Det förstår du väl att jag inte leker mer, konstaterar hon lite fundersamt och gäspar och förklarar att hon är trött, men också lite orolig. – För vad ska jag egentligen göra här? När kommer min mamma tillbaka?

Jag påminner henne om att matte bad henne stanna här, och snart kommer tillbaka, och att under tiden ska jag och några till turas om att ta hand om henne, och de andra hundarna.
Så stänger jag boxdörren och fortsätter mitt arbete på pensionatet.
Varje gång jag går förbi möter jag den mjuka bruna blicken, och jag påminner ögonen om att en vecka går snabbt, och så är matte tillbaka.

När tidig kväll kommer börjar telefonen ringa. Ihärdigt och pockande. 
Anna-Lisa är andfådd i andra änden, undrar hur Stella mår? Undrar om hon är snäll? Om vi är snälla mot Stella. Det lovar jag att vi är, och hon skrattar förläget.
Säger med liten röst att det är väldans stort på Arlanda, många människor, myller… och det är tur att hunden inte är med. Hon hade inte gillat det.
Jag håller med, och så pratar vi lite innan Anna-Lisa måste gå. Innan hon får mig att lova igen att jag ska krama hennes lilla vän massa extra från matte. Såklart jag lovar!

Dagen efter är det ett riktigt busväder.
Regnet står som spön i backen, det är kallt ute och alla mina höns ugglar på sittpinnen inne i hönshuset. De ser sura ut, och det gör även husets hundar. Faktiskt ser jag bara hästen vara helt obrydd, hon går där ute i dimman, svänger obekymrat på svansen, mumsar lite på gräset som inte är så saftigt längre, och ser glad ut.

Hundarna på panget är sjövilda känns det som, och radion som alltid står på, överröstas av starka stämmor.
Riesenschnauzrarna VILL UUUUT!!! Varghunden harklar sig med majestätisk röst och får snörvlande hjälp av mopsarna i boxen bredvid. Mallarna mitt emot har många åsikter, och inte bryr de sig om regn heller, och jag tänder, säger god morgon, skyndar på stegen, släpper in och ut hundar, tar en promenad med den som vägrar gå ut och försöker tysta de uppmanande rösterna som skäller att jag ska skynda mig.

Mitt i alltihopa ringer det. Jag svarar inte, känner att jag måste bli klar först med det jag håller på med.
Det känner inte telefonen, och ringer igen, och igen. När signalerna dör ut, dröjer det inte ens en minut innan det börjar ringa igen.
Jag ger upp och svarar.

Försöker urskilja rösten, som är tunn och lite svajjig bland de många skällande hundarna på mitt jobb.
 - God morgon Jeanett och alla hundar, det är Anna-Lisa här, hur mår min lilla Stella, det har väl inte hänt något?
Matte pratar i sin takt, och bekymrar sig inte ett dugg om alla ljud i bakgrunden. Hon talar långsamt om att barnbarnen är vakna sedan länge, de har ätit frukost och solen är varm och lyser överallt i det här landet.
- Maten är god förstår du, och allt är så lyxigt. Hon hämtar andan och lyssnar till svaret om Ögonstenen.
- Jaha, säger hon långsamt, så bra att hon mår bra. Jag saknar henne så. Du vet, vi har varit tillsammans i så många år nu, månader, och dagar. Få se nu, hur många morgnar kan det bli som vi två har haft tillsammans, utan att vara från varandra? Hon räknar på fingrarna och tappar bort sig och börjar om.

Det kryper i mig av stress, och jag ser i vitögat att den unga taxen inte är nöjd med att jag plötsligt väljer att prata i telefonen när han är kissnödig, och han skickar irriterade ögonkast till mig medan han bestämt pinkar det största han kan klämma ur sig så nära box dörren han kan komma.
Det rinner långsamt och i rännilar ut på golvet, och vidare in i nästa box. Som en sista markering till mig om hur dum jag är lyfter han på benet och blöter ner hela sin bädd, filt och balja. Sedan lägger han sig med ryggen mot mig, med det söta huvudet på sina korta tax-armar-ben i andra änden av sin box.

Anna-Lisa pratar vidare och funderar om Stella har fått sina köttbullar? Hon ska ju ha tre stycken smått fördelat i maten till frukost, och på kvällen är det Pasta och pannbiffar som gäller, och visst har jag det i kylen? För det blir dåligt annars.
Jag avbryter henne och säger att allt är bara bra och berättar att jag måste gå för klockan är bara tio över åtta och vi har massor att göra. Matte förstår, och tackar med liten långt-borta röst när jag säger att jag ska krama hennes hund lite extra massor från henne.
När vi lägger på pustar jag ut, och när turen kommer till Stella, som sover och inte hör allt väsen, väcker jag henne försiktigt, sitter en stund och fingrar på kopplet medan hon vaknar och försöker minnas var hon är.

Hon ser förvånad ut när jag påminner henne om att matte är på resa och att vi ska ta hand om henne ett par dagar till.

Regnet ute bryr hon sig inte om, hon sätter försiktigt den ena tassen framför den andra, promenerar i långsam takt på gamla små ben, nosar intresserat på allt, och uträttar äntligen och till sist sina behov och vill tillbaka ganska snart.

När vi är inne igen, torkar jag henne försiktigt torr, och möter de gamla ögonen som blickar in i mina.
De är vänliga, lite oroliga, och funderar nog fortfarande över var matte är. Magen kurrar lite hungrigt, men maten hon fått duger inget vidare. Hon nosar inte ens på det jag serverat, och det går ju inte. En så gammal vovve måste äta. Jag motar bort oron och hämtar lite färskfoder och toppar det med Stellas egna hemmagjorda fiskbullar och pasta/pannbiffar också.
Maten slinker ner när jag gått -Phu!- och strax efter sover vår lilla gamla dam tungt i sin bädd. Hon vaknar inte när resten av gänget skäller och kastar sig ut, leker, busar och vräker i sig frukost.
Hon vaknar inte heller när matte ringer en gång till, och hon sover sött när jag går upp i huset på fika.

Samma procedur upprepas dagen efter, fast då har Stella kissat på golvet. Inte helt ovanligt med gamla hundar, faktiskt mer regel än undantag, så jag är van, men försöker få upp allt innan det rinner in till grannen, och ut under listerna och kanske Stellas egna mjuka säng. Jag hinner förstås inte, och bädden matte skickat med blir plaskblöt trots att jag torkar och svabbar som en galning.

Stella betraktar mig där jag far runt och försöker få rent och torrt och bäddar en ny mjuk säng åt henne samtidigt som jag startar en maskin med alla hennes saker och sen tvättar hela golvet fram till tvättmaskinen, det blev dyblött när jag bar alla sakerna dit.
Phu!!

Så fort jag är klar skyndar jag mig ut med Stella, sätter henne i pensionatets stora och luftiga gräslekhage och skyndar vidare in så att de andra hundarna också får komma ut direkt. Då börjar telefonen ringa.

Idag började jag tidigare, så klockan är inte ens åtta, och mina öron ramlar nästan av när de nås av alla telefonringsignaler, hundskall, morrningar och mitt egna huvud som manar mig att skynda på så alla får sin morgon så bra som möjligt.

Fast det går inte att låta bli att svara, och det går inte att svara. Det finns inte tillräckligt med ro att prata, eller mest lyssna om jag ska vara ärlig.
Jag tar telefonen och springer in på kattavdelningen. Där är det tyst och stilla. Katterna vaknar när jag och mitt bankande hjärta hoppar in, jamar god morgon och undrar om de ska få dagens mjukmatsportion nu?
Det ska de inte.

Jag skakar på huvudet, som för att säga nej till dem, och signalerar att de kan sova vidare medan jag svarar – Vita Husets Hund och Kattpensionat det är Jeanett, god morgon!
-       Men god morgon Jeanett! Det är Anna-Lisa, hur mår min lilla Stella? Jag svarar att Ögonstenen mår bra, och Anna-Lisa blir jätteglad och lyssnar inte när jag ber att vi ska prata senare för vi har så mycket att göra om morgonen.
-       Vet du, igår var det sååå varmt här! Och jag saknade Stella så! Gatuhundarna påminner om henne, tycker du inte det? Hon avbryter sig själv och fnissar, - Nej just det, du vet ju inte hur de ser ut!
-       - Anna-Lisa………………….., du, skulle du kunna ringa
-       Jo, du Jeanett, hon avbryter mig och hör inte en stavelse av att jag vill att hon ska ringa senare, jo, Jeanett, så du lovar att Stella har det bra då?
-        
Jag avbryter mina försök att be Anna-Lisa ringa senare, och svarar på hennes frågor, jo, Stella mår fint, och ja, hon har ätit, nej, inga problem, och självklart ska jag krama henne extra från mamma.

När Anna-Lisas ström av ord börjar sina, just innan hon tar ny sats och vill berätta om hotelles strand, alla katterna som springer lösa ensamma, barnbarnens lek med någon barnklubb och saknaden av Ögonstenen ber jag henne tydligt och klart att hon ska ringa efter tio. För då är alla våra morgonbestyr klara.
När jag bett om det tre gånger, och frågat om hon var med på tåget, ler hon och lovar att hon ska ringa efter tio. Om det ens behövs, hon vet ju att Stella har det bra och att jag är snäll och duktig på att ta hans om andras hundar. För det har hon hört.
Efter att jag lovat att krama Stella extra många gånger lägger vi på.

Jag pustar ut och springer med snabba steg ut i mitt vardagskaos igen. Alla är ganska upprörda och undrar var jag tog vägen egentligen. Bara försvinna sådär mitt i morgonrastning frukost och städa?
Hundarnas ögon betraktar mig faktiskt lite surt.
Jag jobbar lite snabbare, och ursäktar mig lamt. Jo, jag vet, men jag kunde inte strunta i att svara? Här får du en extra godis på maten, och du får vara ute lite längre, dig kan jag gå en dubbel runda med, och du får leka i eftermiddag med bästa kompisen i boxen mittemot. Jag lovar!

Hm, hundarna är nöjda, och dagen fortsätter med alla sysslor på ett hundpensionat. Ut i rastgårdar, två som vill leka, en kissar på golvet och ett par stycken rymmer på tomten – den är STOR- och vi måste ut och leta.
Söka - Organisera oss, för de busiga brukshundungdomarna bara flinar när vi pratar om vår lunch och dagen som går, och halar in sina rosa tungor, pekar finger med sina glittriga ögon och fortsätter leka tittut med oss som inte skrattar ett dugg.
Strax innan vi blir galna och jättearga kommer de lydigt med nedböjda huvuden och skamsna blickar – Förlååååååt, men vi hade så kul! Var inte sura, vi kommer ju nu…..
😊
När vi lämnar dem i boxen hinner jag se några snabba leenden och blinkningar, - Haha, vad kul vi hade!

Eftermiddagen är full av sol och alla är ute. Stella också. Hon ligger på en tjock filt i värmen och hennes gamla ögon betraktar de unga som leker med sitt kloka uttryck.
Vad tänker hon? Minns hon sin egen ungdom och hopp och lek? Jag frågar henne men får inget svar, hon tittar vänligt på mig också, är närvarande en liten stund och så försvinner de lätt beslöjade bruna ögonen någon annan stans.
Hon ligger fint och vilar och funderar ser det ut som.

När jag tar in henne lite senare är hon ganska pigg, och de gamla benen bär henne beslutsamt till boxen, och när jag lämnar henne med middagsmaten ser jag hur hon äter, och sedan mödosamt lägger sig tillrätta för att sova ytterligare en av dagens alla middagslurer.

Ny dag, nya hundar på pensionatet, blandat med de gamla.
Hos oss stannar de flesta 1-2 veckor, ibland mer, ibland mindre. Ibland har vi gamla hundar på besök, ibland unga och oftast vanligt vuxna.
Unga och gamla är oftast kissnödigare än alla andra, och det blir tyvärr också en hel del torka efter dem.
Stella har kissat inne igen. En hel sjö. Och labradorgrannarna har gjort samma lika. De är sex månader och bor hos en busig barnfamilj, busar själva också, dricker massor och vill kissa lika mycket som de vill leka, typ hela tiden. Medan jag funderar på om jag ska rasta labbarna eller de båda supergamla schäfrarna kissar Stella en gång till och telefonen börjar ringa.
Jag svarar inte.
Släpper ut några i rastgårdarna, och några på tomten, tar några på promenad, och svabbar boxar så fort jag kan.
Jag känner mig som en bläckfisk som bekämpar vattnet.
😊

Telefonen ringer och ringer och en del av hundarna blir nog också stressade, och jag är tvungen att svara, fast klockan inte ens är åtta.
Den här gången hinner jag inte ens avsluta min -Hej du har kommit till Vita Huset tirad förrän Anna-Lisa lyckligt hojtar in i luren – GOD MORGON – GOD MORGON!! Idag är det HALVTID!! Är allt bra med Stella? Hon inväntar mitt svar och ber att jag ska krama Stella ännu mer extra, och suckar nöjt i luren att ”det hära Egyptien, det är nog fint och mysigt, men det är så varmt, och här är så många människor på stranden, och här är sånt liv, och maten är så annorlunda och visst mår väl min lilla Stella bra?” Hon ler i luren när jag säger att hennes bästa vän mår fint, att hon nog saknar sin mamma men att maten äts, sömnen sovs och hon går fint med oss på promenaderna.

Jag tror inte hon hör alla hundskall, och att jag känner mig stressad av alla göromål ser hon förstås inte.
Hon babblar lyckligt vidare om kvinnor med hucklen när de badar ”Är det inte väldigt extra varmt månntro? Fast å andra sidan bränner de sig inte, för du vet, här är solen galet effektiv”
Hon hummar lite och funderar vidare om den goda, men konstiga maten, och jag avbryter henne inte. Jag har liksom gett upp.

Smiter iväg, ställer mig ute och lyssnar klart. Himlar med ögonen och tänker att hundarna helt enkelt får överleva och det får jag med som kommer få torka ännu mer när jag ska fortsätta. 
Det får gå.

Så står jag där utanför hundpensionatet och lyssnar till Anna-Lisa som lyckligt berättar för mig om landet Egyptien, om maten, de beslöjade kvinnorna och kvalitén på sängarna. När hon är klar tackar jag för pratstunden och så skiljs vi åt. Jag hinner säga att vi hörs imorgon, innan jag hör hur Anna-Lisa småpratar med sina barnbarn, ler åt något de små säger, och så är hon borta.

Jag städar vidare, tar emot hundar och lämnar ut hundar. Klappar extra på Stella, och är glad varje morgon den gamla hunden sträcker på sig och säger god morgon. 
Jag vill att hon ska gå hem och vara frisk och stark. Anna-Lisa behöver henne. 

Dagarna kommer och går. De är fulla till bredden av göromål, och när de inte är det tar jag en extra sväng i höstvädret.
Stella orkar inte gå så långt, hon snubblar och en dag ramlar hon ordentligt. När jag hjälper henne upp skakar hon lätt på sig, och går sedan väldigt försiktigt resten av vägen hem. Hemma sover hon hela dagen, äter inte sin mat och blinkar trött med sina vänliga, lite beslöjade ögon när jag pratar med henne.
Min mage skriker oroligt att det är två dagar kvar. TVÅ! Jag betraktar den gamla lilla vovven, pratar med henne och tittar till henne så fort jag kan.

Fördelen med att ha ett hundpensionat i sitt hus är att man kan springa ner ofta, när man inte jobbar, om man vill titta till en hund lite extra.

Nackdelen med att ha ett hundpensionat i sitt hus är att man springer ner alldeles för ofta och tittar till vissa hundar när man känner sig orolig. Kl 23, mitt i vår deckarserie, kl 00:15 innan sängdags, kl 03 mitt i natten när man bara ska upp och gå på toa och kl 06:15 i samma sekund som morgonen startar. 

Stella märker inte ens att jag är där hälften av gångerna. Hon sover lugnt och stilla, och fast jag står kvar och noterar hennes andetag andas hon bara nya, ett efter ett, och långt där inne drömmer hon sina egna tankar.
Det ser jag ofta, för det rycker i de gamla benen, och tassarna verkar vara ute och springa. Stella är som vanligt, reser sig mödosamt, darrar lite extra i kroppen, sover kanske mer och lyssnar tålmodigt när vi pratar med henne. Och hon lever varenda gång jag tar en vända till hennes box och tittar till henne.
Bra!

Den sista dagen ringer inte Anna-Lisa och så oroar jag mig för det. Tittar om telefonen funkar, dubbelkollar att alla Stellas saker är i ordning, viker hennes filtar snyggt och packar ned i väskan, torkar av den gamla vovven och berättar lugnt att mamma ska komma och hämta snart.
Ögonstenen vilar sina kloka ögon på mig och säger att jag är snäll, men att hon saknar sin mamma. Jag säger att jag förstår det, och berättar igen att hon kommer dagen efter idag. Att det är sista dagen, lunchen, utevistelsen och kvällen här.
För imorgon ska Stella få gå hem.
Mm, den gamla tiken hör nog vad jag säger, men är inte helt med i det jag säger. Hon vill gå hem nu. Genast. Hämta matte!

Jag sätter mig i hennes box, passar på att surfa lite på mobilen, skickar några sms och skrattar åt vad kompisarna lägger upp på Facebook.
Stella somnar på sin näsa och ligger tryggt i sin mjuka bädd när jag smyger ut och vaknar inte ens när boxdörren som jag försöker stänga så tyst jag kan knäpper till när den låser sig.
Och så går den dagen också. Den sista.

Den diskreta ringningen på dörren får mig att flyga ut i foajén och öppna och möta Anna-Lisa som står där utanför med glittrande ögon och leende mun.
Hon stödjer sig mot vår stora blomkruka när hon tar mig i hand och hälsar, och så håller hon hårt i min arm när vi tillsammans går över tröskeln för att inte snubbla. Faktiskt säger hon inte så mycket, bara att hon ska hämta Stella nu, och så vill hon veta att hennes gamla hund mår bra och ja, förstås om allt är bra med mig också?
Medan jag svarar sätter matte sig i stolen, reser sig med det samma, och orkar inte helt, så hon sätter sig igen.
De smala benen skakar lätt precis som sist, och den lilla rynkiga handen darrar lite där den ligger, fint knäppt över den andra. 
Anna-Lisa har blivit brun, och det klär henne.

Hon berättar att hon betalat, att hon har kvittot i handväskan om jag vill se, och om jag kanske kan hjälpa henne ut i bilen med Stellas alla saker?
Det kan jag såklart, men först hämtar jag hennes fyrbenta.

Stella är klarvaken i sin box. Ligger fint i bädden, lyssnar, tittar och betraktar mig lugnt. Stoppar hjälpsamt in huvudet i halsbandet och väntar artigt medan jag kopplar henne. Går sedan på gamla ben och lite ostadiga tassar genom kennelgången, stannar till på tröskeln ut i foajén och vindar lätt med nosen. 
Andas in. Andas ut. 
Tänker lite, fångar doften, och hajjar till. 

Fortsätter bestämt ut förbi disken, och fram till sin människa. Sin allra bästa vän, hon som står där, för Anna-Lisa har rest sig och står också där och vandrar oroligt på stället och söker med blicken, och väntar på henne.

Så möts de, och jag är glömd.
Stella nosar, luktar överallt på sin matte, fladdrar runt med näsan som för att försäkra sig att hon verkligen är där, viftar på sin svans, öronen ligger platt på huvudet, och hon dansar en långsam glädjedans. Ett 16-årigt lyckofnatt får hon där på vår stora matta, allt medan Anna-Lisa smeker varenda del av sin gamla hund, låter händerna fara över hela Ögonstenens kropp. Liksom känner efter att hela hon verkligen är där, och så kramas de båda. Sådär som bara vänner gör.

Jag lämnar dem några minuter, plockar med ingenting bakom disken, och lyssnar till människo-orden från matte och hund-orden som hunden svarar.

-       Jag har saknat dig!
-       Var har du varit?
-       Jag har tänkt på dig!
-       Jag har tänkt på dig också.
-       Du är precis som förr.
-       Du med.
-       Så bra.
-       Vi är som förr!
-    Du och jag 💗

Stellas lilla nos buffar plötsligt på min hand, hon möter mina ögon, ger mig en snabb blick och går på bestämda steg tillbaka till sin matte. Håller fast min blick ända tills jag säger högt att jag ser, jag ser att mamma är här nu, och jag är så glad att hon ska få gå hem!

Stella buffar vänligt på sin mattes hand, och kommer tillbaka till mig bakom disken, slickar en fjärilslätt hälsning på min hand igen, möter mina ögon och är så snabbt tillbaka vid Anna-Lisas sida igen.
Benen vill inte riktigt vika sig i ett sitt, så hon står med lätt darriga ben och lycklig uppsyn vid sin mattes sida.
Svansen går på henne, viftar så snabbt en 16-årig liten hund med stor själ kan, och så säger de båda hejdå, och traskar ut till den lilla gröna bilen.

Jag följer med, bär alla sakerna, öppnar dörrarna och väntar medan de båda damerna installerar sig.
Stella på sin filt bredvid matte, ligger snällt medan Anna-Lisas bruna och rynkiga händer spänner fast henne i selen. Luktar på kappärmen, nosar vänligt på en kind och fastnar i mattes blick.
De skrattar båda där i bilen, och betraktar varandra tills den rynkiga handen smeker den håriga kinden, drar med fingrarna genom de långa öronen och klappar lätt på huvudet innan hon stänger bildörren och går runt för att installera sig själv.

Hon stannar till och tar emot sakerna jag har burit och sen får jag en kram av den lilla damen med det stora hjärtat.

- Tack snälla Jeanett för att du tog hand om Stella, jag har känt mig så trygg och glad att hon fått vara hos dig, du vet, det är ju speciellt att ha en sån fin vän som jag har. 

Det är ju speciellt att lämna henne då.....
- Speciella vänner behöver man vara med, innan tiden tar slut förstår du. För det vet man aldrig när det sker, att tiden tar slut vet du.

Hon nickar lätt och ger mig en snabb klapp på armen innan hon möter de bruna ögonen genom bilrutan, öppnar dörren och kliver in.

Jag tror inte hon hör när jag vinkar hejdå, för jag ser att hon redan är i full prat med Ögonstenen som lyssnar aktivt och pratar tillbaka med sina lätt beslöjade ögon.
De båda är helt upptagna i varann, sådär fint som bara hund och människa ibland kan vara. I det där bästa som finns, värmen i vänskap.

Jag står ett tag och ser när Anna-Lisa backar ut på vägen, och vinkar hejdå när de båda puttrar iväg längs landsvägen från Vita Huset.
Att de blir omkörda av två stressade blå bilar tror jag ingen i den lilla gröna bilen noterar. Jag tror att de har fullt upp att ratta bilen hem, och prata alla ord de måste ta igen.

 som det alltid är när vänner möts efter en kort tid som känts som fem långa år.




💗

Några veckor senare får vi ett brev med handskriven text inuti. De sirliga bokstäverna ser ut att vara noggrant skrivna, tänkta på och formulerade innan de satts på pränt.
Orden på pappret tackar för all omtanke och berättar att de båda vännerna har det fint, de gör just det vänner gör, pratar, umgås, ser på TV, strosar ute, äter och kramas. Varenda dag. 

Jag ler för mig själv och hänger brevet på vår spegel så alla kan se det på jobbet. 



Relaterad bild

måndag 4 november 2019

Ett telefonsamtal


Valpköpare - relationer - Och familj 

När man som jag är uppfödare möter man en massa människor.
Jag gillar att möta andra, det är spännande, och utvecklande. Jag lär känna, intressanta, snälla, kloka och roliga personer, och jag lär mig en massa om andra, men också om mig själv.
För det kan vara utmanande och annorlunda att vara uppfödare. Men man har liksom aldrig ledigt.

Valpköpare, ja, förlåt, en del valpköpare, tycker att man som uppfödare alltid ska finnas till för dem. Och det tror jag att de flesta uppfödare vill. Finnas där för sina valpköpare. Hela tiden, varje dag.
Att vara uppfödare är ett kall, en mantel man tar på sig och sedan nästan aldrig klär av sig.
Trots att livet ju faktiskt pågår, 24-7.

Människor gifter sig, barn föds, någon dör, vi blir sjuka, grälar med vår partner, vi firar ungarnas födelsedagar, sörjer våra egna sorger och skrattar våra skratt.


Och mitt i alltihopa det där som pågår, livet alltså, försöker de uppfödare jag känner, inklusive jag själv, att alltid finnas för Valpköparen. Mer eller mindre.


 😊 💗


Ett telefonsamtal 


Det är vitt på väggarna. Trist sjukhusvitt.
Urtvättade gråblå gardiner som fladdrar lätt och flyter ihop med det isblå utanför fönstren.
Där faller snön i tunga flingor, snurrar lätt i sicksack och landar på trädtopparna jag precis skymtar från min säng.

Himlen smälter ihop med luften och jag kan inte helt urskilja vad som är just himmel, moln eller bara luften.
Mina ögon känns tunga, och jag är trött i huvudet.
Kroppen är inte trött. Den känns nog mer ……. Död?  Om jag ligger stilla så gör det i alla fall inte så ont mer, och de smärtstillande som jag fick av sköterskan nyss har nog kickat in lite i alla fall. Det känns med ens kallt. Och varmt.
Varför kan jag inte bestämma mig?

Jag känner mig plötsligt ynklig. Och tung och nästan ihålig, tom.....

Magen är just tom och hon den lilla som bott där inne så länge har nu sin egen kropp, och med den ligger hon tätt, tätt tillsammans med mig -på mig -här i den smala sjukhussängen.

Hennes lilla huvud vilar tungt, fast fjärilslätt, för ett nyfött babyhuvud väger just ingenting att tala om, på mitt bröst, den perfekta lilla munnen trutar lätt och jag hör att hon piper lite i sömnen.

De blågrå ögonen är stängda, och jag ser en knapp rörelse under ögonlocken. Kanske hon drömmer?
Drömmer egentligen så små människor?
Såna små som är för tidigt födda, som nästan väger ingenting - knappa två kilo, och som har så små händer så dockfingrar plötsligt verkar stora?

Jag rör försiktigt vid babyn, smeker henne över kinden, den fjuniga hjässan, lyfter lite på täcket och betraktar hennes kropp.
Hon ligger med sin lilla mage på min mjuka, degiga fladdermage, min fula, skrynkliga jättemage som gjort sitt fantastiska arbete och haft den här underbara lilla skrutten inuti sig i så många månader.
Jag säger strängt till mig själv att det är okej att se ut som en ojäst, dallrig, kritvit bulldeg. Jag är ju mamma!
Jag har ju haft en bebis där inne, och det är ganska okej faktiskt att se ut så här då. Och det kommer gå bort.
Jag blir nog ganska smal igen. Kanske?
Eller inte?

Min lilla, lilla unge piper lite, och jag smeker henne försiktigt ner över nacken, den lätta fågelungsryggen, och de pluttiga benen. Fötterna längst ner är så små, så små. De pyttiga tårna är mindre än ärtor i en skida, och jag häpnar över att jag har fått en sådan fantastisk liten figur igen.
För min yngsta nya dotter har två underbara systrar hemma som väntar på henne. Som undrar vem hon är, hur hon ser ut, om hon tycker om My little ponys, när hon kan hänga med och cykla och om hon gillar pannkakor??

Jag ler lite för mig själv, vågar inte röra mig ifall smärtan kommer tillbaka, och inte heller vill jag väcka den lilla människan som jag så sakteliga håller på att lära känna, fast hon just nu sover och pustar ut efter sin ansträngande färd ut till oss här på jorden. I Sverige. Till vårt hus i Tyresö, och familjen Lemmeke, till alla oss som undrat så länge vem hon är.
Vi ligger där bara, på sängen, och liksom känner på hur det känns att finnas till, fast tillsamman, utanför min kropp.

När signalen skär genom tystnaden skriker babyn till, grimaserar och fäktar svagt med armarna innan hon suckar och kryper ihop i min hakgrop. Jag hinner inte fundera så mycket på vad det är för ljud innan det skräller till igen. Och igen.

Jag ser mig förvånat omkring, och upptäcker en telefon på väggen intill min säng. Undrar varför den hänger där?

Signalerna ringer gällt och länge och dör äntligen ut medan jag gungar lillan lätt och undrar varför barnmorskan aldrig kommer tillbaka och varför de har en telefon som stör mig, oss, just nu, idag, på min dotters allra första födelsedag?

Det blir tyst igen, och lagom tills det skymmer och slutar snöa ringer det igen. Och igen. Jag står inte ut, suckar över kroppen som är så trött att den knappt orkar vrida sig för att få fatt i luren, greppar telefonen och svarar med svag röst.
Ja, alltså, jag kan ju inte svara mitt namn, eller telefonnummer för jag vet inte numret, och dessutom har jag alltid tyckt det är larvigt att rabbla ett nummer när man svarar, och inte vet jag helt var jag är heller, jag minns inte avdelningen för jag hade så ont när vi kom in, så jag mumlar bara tyst ”Hallå” i luren medan mina ögon hänger vid babyns lilla ansikte. Så söt hon är…

-       HALLÅ!! Rösten är pigg, intensiv och tydligt tjolahoppsansej och ljuder stark i andra änden. Jag värjer mig mot den, orkar liksom inte med det där pigga och frågar tyst vem jag pratar med?
-       Ja men det är ju JAG!! JAG ju! Knoppens husse hör du väl?! Haha, bra att jag fick tag i dig, du vet, nu är det ju januari, och snart är det mars och då vet du vad som händer va?
Han suckar lätt när jag skakar på huvudet och faktiskt inte har en endaste aning om vad som händer. 

Mest undrar jag hur han fick tag i telefonnumret ända in hit, till rummet på förlossningen.... ?

-       Amen, herregud, jag fick ju det av din mellanunge, den stora kunde man ju inte krama ur någon information ur, hon var envis som en gnu, men den andra Loppan, det funkade, hon var sååå trevlig och nice! Nå, men i alla fall, det är ju snart mars, och då är det ju SPECIALEN!!!
Knoppen kommer självklart - det har vi planerat, och jag ville redan nu försäkra mig om den bästa handlern! Ja, så du inte lovar bort dig till nån av brorsorna, han pratar snabbt och ganska högt för att liksom överrösta babyn som börjar knorra där hon ligger.

Jag vrider försiktigt på mig, känner hur jag blir irriterad på den där högljudda i andra änden av telefonen. Att jag inte ens vet om min kropp någonsin kommer fungera igen? Den värker och jag har skitgalet ont i brösten. Kan tuttar sprängas bara? Poff liksom?? Dessutom är jag hungrig och det snurrar lätt i mitt huvud.

-       Men du, jag harklar mig lätt, för rösten bär inte helt, den gör inte det efter att man ylat, krystat och slitit som ett djur för att få ut en unge som känns som att klämma ut en basketboll genom ett synålsöga och kroppen sprack och alla tarmarna ligger huller om buller på golvet, jo, asså, du, Valpköparen, VET DU var jag är? 
Min röst är stadigare, men fortfarande kan den bara viska.
- Vet du var du har ringt? Var jag ligger?
-       Eh, ja, asså, sorry, såklart jag vet. Han låter inte ens generad, bara angelägen. - Du, GRATTIS SÅKLART!! GRATTIS!! Han flåsar lätt i luren, hämtar andan snabbt och innan jag ens hunnit tänka ut ett svar frågar han käckt om jag kan visa Knoppen då? I mars på specialen? Snälla?

Jag håller hårt i luren, och fingertoppslätt över babyn på min mage och väser att jag ju för farao ligger på förlossningen. Jag har inte ens kommit till BB-avdelningen! Knoppens husse himlar med ögonen genom luren och säger att han inte fattar skillnad men att det absolut är kul med en unge till, fast om vi liksom kan komma till saken?
Kan jag eller kan jag inte?

Jag suckar och berättar långsamt och med skarp tunga att jag som sagt var just har klämt fram en ny liten människa. Och att det är bland det största i livet. I alla fall för mig.
Jag hör att han inte hör, fast han lyssnar, så jag klämmer till med att jag spruckit överallt, att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna ha sex och att jag antar att jag definitivt inte kommer kunna stå på benen inom de närmsta åren.
!

Det blir tyst i luren.
Han sitter där och tar igen sig över min detaljerade information om ett underliv han helst inte velat veta något om alls. Så visslar han till.
-       Shit asså. Betyder det att du inte kan visa Knoppen då?
-       Vad tror du själv, kontrar jag ovänligt vasst på ett för honom icke-vant o-uppfödarvis.
Han vrider lite på sig.

Jag hör hur det knakar från soffan eller vad det nu är han sitter i. Hans andetag är nära, för nära, så jag sträcker luren så långt bort från mig som min arm går med på, och så hör jag honom hojta – Ja men vad fan! Jag ringer kompisen!! Ja, det gör jag, hon är ju skitbra också, och om du ändå inte kommer, då har jag fortfarande bästa handlern, om hon säger ja.
Japp, det gör jag!

Innan jag hunnit svara, hojtar han hejdå, kastar på luren och kvar i rummet är den lilla och jag.
Jag orkar inte sträcka mig till väggen, utan lägger telefonen försiktigt på sängkanten och viskar hej till mitt lilla barn. Rör mjukt vid hennes perfekta lilla näsa och ler mot henne.

Hennes djupa, nästan oanvända, nyföddsögon tittar rakt in i mina och för ovanlighetens skull försvinner hela mitt jag så långt bort från hundvärlden man kan komma.
Jag blir upptagen med de viktigaste av samtal jag haft i livet, med en som inte kan prata, men ändå har så mycket att säga att hela jag måste anstränga mig massor för att lyssna och förstå och lära känna.

En av de viktigaste människorna i mitt liv.
Då har man inte tid att vara uppfödare