Ett telefonsamtal

Valpköpare - relationer - Och familj 

När man som jag är uppfödare möter man en massa människor.
Jag gillar att möta andra, det är spännande, och utvecklande. Jag lär känna, intressanta, snälla, kloka och roliga personer, och jag lär mig en massa om andra, men också om mig själv.
För det kan vara utmanande och annorlunda att vara uppfödare. Men man har liksom aldrig ledigt.

Valpköpare, ja, förlåt, en del valpköpare, tycker att man som uppfödare alltid ska finnas till för dem. Och det tror jag att de flesta uppfödare vill. Finnas där för sina valpköpare. Hela tiden, varje dag.
Att vara uppfödare är ett kall, en mantel man tar på sig och sedan nästan aldrig klär av sig.
Trots att livet ju faktiskt pågår, 24-7.

Människor gifter sig, barn föds, någon dör, vi blir sjuka, grälar med vår partner, vi firar ungarnas födelsedagar, sörjer våra egna sorger och skrattar våra skratt.

Och mitt i alltihopa det där som pågår, livet alltså, försöker de uppfödare jag känner, inklusive jag själv, att alltid finnas för Valpköparen. Mer eller mindre.

 😊 💗

Ett telefonsamtal 

Det är vitt på väggarna. Trist sjukhusvitt.
Urtvättade gråblå gardiner som fladdrar lätt och flyter ihop med det isblå utanför fönstren.

Där faller snön i tunga flingor, snurrar lätt i sicksack och landar på trädtopparna jag precis skymtar från min säng.

Himlen smälter ihop med luften och jag kan inte helt urskilja vad som är just himmel, moln eller bara luften.
Mina ögon känns tunga, och jag är trött i huvudet.
Kroppen är inte trött. Den känns nog mer ……. Död?  Om jag ligger stilla så gör det i alla fall inte så ont mer, och de smärtstillande som jag fick av sköterskan nyss har nog kickat in lite i alla fall. Det känns med ens kallt. Och varmt.

Varför kan jag inte bestämma mig?

Jag känner mig plötsligt ynklig. Och tung och nästan ihålig, tom.....

Magen är just tom och hon den lilla som bott där inne så länge har nu sin egen kropp, och med den ligger hon tätt, tätt tillsammans med mig -på mig -här i den smala sjukhussängen.

Hennes lilla huvud vilar tungt, fast fjärilslätt, för ett nyfött babyhuvud väger just ingenting att tala om, på mitt bröst, den perfekta lilla munnen trutar lätt och jag hör att hon piper lite i sömnen.

De blågrå ögonen är stängda, och jag ser en knapp rörelse under ögonlocken. Kanske hon drömmer?
Drömmer egentligen så små människor?
Såna små som är för tidigt födda, som nästan väger ingenting - knappa två kilo, och som har så små händer så dockfingrar plötsligt verkar stora?

Jag rör försiktigt vid babyn, smeker henne över kinden, den fjuniga hjässan, lyfter lite på täcket och betraktar hennes kropp.

Hon ligger med sin lilla mage på min mjuka, degiga fladdermage, min fula, skrynkliga jättemage som gjort sitt fantastiska arbete och haft den här underbara lilla skrutten inuti sig i så många månader.
Jag säger strängt till mig själv att det är okej att se ut som en ojäst, dallrig, kritvit bulldeg. Jag är ju mamma!
Jag har ju haft en bebis där inne, och det är ganska okej faktiskt att se ut så här då. Och det kommer gå bort.

Jag blir nog ganska smal igen. Kanske?
Eller inte?

Min lilla, lilla unge piper lite, och jag smeker henne försiktigt ner över nacken, den lätta fågelungsryggen, och de pluttiga benen. Fötterna längst ner är så små, så små. De pyttiga tårna är mindre än ärtor i en skida, och jag häpnar över att jag har fått en sådan fantastisk liten figur igen.
För min yngsta nya dotter har två underbara systrar hemma som väntar på henne. Som undrar vem hon är, hur hon ser ut, om hon tycker om My little ponys, när hon kan hänga med och cykla och om hon gillar pannkakor??

Jag ler lite för mig själv, vågar inte röra mig ifall smärtan kommer tillbaka, och inte heller vill jag väcka den lilla människan som jag så sakteliga håller på att lära känna, fast hon just nu sover och pustar ut efter sin ansträngande färd ut till oss här på jorden. I Sverige. Till vårt hus i Tyresö, och familjen Lemmeke, till alla oss som undrat så länge vem hon är.

Vi ligger där bara, på sängen, och liksom känner på hur det känns att finnas till, fast tillsamman, utanför min kropp.

När signalen skär genom tystnaden skriker babyn till, grimaserar och fäktar svagt med armarna innan hon suckar och kryper ihop i min hakgrop. Jag hinner inte fundera så mycket på vad det är för ljud innan det skräller till igen. Och igen.

Jag ser mig förvånat omkring, och upptäcker en telefon på väggen intill min säng. Undrar varför den hänger där?

Signalerna ringer gällt och länge och dör äntligen ut medan jag gungar lillan lätt och undrar varför barnmorskan aldrig kommer tillbaka och varför de har en telefon som stör mig, oss, just nu, idag, på min dotters allra första födelsedag?

Det blir tyst igen, och lagom tills det skymmer och slutar snöa ringer det igen. Och igen. Jag står inte ut, suckar över kroppen som är så trött att den knappt orkar vrida sig för att få fatt i luren, greppar telefonen och svarar med svag röst.
Ja, alltså, jag kan ju inte svara mitt namn, eller telefonnummer för jag vet inte numret, och dessutom har jag alltid tyckt det är larvigt att rabbla ett nummer när man svarar, och inte vet jag helt var jag är heller, jag minns inte avdelningen för jag hade så ont när vi kom in, så jag mumlar bara tyst ”Hallå” i luren medan mina ögon hänger vid babyns lilla ansikte. Så söt hon är…

-       HALLÅ!! Rösten är pigg, intensiv och tydligt tjolahoppsansej och ljuder stark i andra änden. Jag värjer mig mot den, orkar liksom inte med det där pigga och frågar tyst vem jag pratar med?

-       Ja men det är ju JAG!! JAG ju! Knoppens husse hör du väl?! Haha, bra att jag fick tag i dig, du vet, nu är det ju januari, och snart är det mars och då vet du vad som händer va?
Han suckar lätt när jag skakar på huvudet och faktiskt inte har en endaste aning om vad som händer. 
Mest undrar jag hur han fick tag i telefonnumret ända in hit, till rummet på förlossningen.... ?

-       Amen, herregud, jag fick ju det av din mellanunge, den stora kunde man ju inte krama ur någon information ur, hon var envis som en gnu, men den andra Loppan, det funkade, hon var sååå trevlig och nice! Nå, men i alla fall, det är ju snart mars, och då är det ju SPECIALEN!!!
Knoppen kommer självklart - det har vi planerat, och jag ville redan nu försäkra mig om den bästa handlern! Ja, så du inte lovar bort dig till nån av brorsorna, han pratar snabbt och ganska högt för att liksom överrösta babyn som börjar knorra där hon ligger.

Jag vrider försiktigt på mig, känner hur jag blir irriterad på den där högljudda i andra änden av telefonen. Att jag inte ens vet om min kropp någonsin kommer fungera igen? Den värker och jag har skitgalet ont i brösten. Kan tuttar sprängas bara? Poff liksom?? Dessutom är jag hungrig och det snurrar lätt i mitt huvud.

-       Men du, jag harklar mig lätt, för rösten bär inte helt, den gör inte det efter att man ylat, krystat och slitit som ett djur för att få ut en unge som känns som att klämma ut en basketboll genom ett synålsöga och kroppen sprack och alla tarmarna ligger huller om buller på golvet, jo, asså, du, Valpköparen, VET DU var jag är? 
Min röst är stadigare, men fortfarande kan den bara viska.
- Vet du var du har ringt? Var jag ligger?

-       Eh, ja, asså, sorry, såklart jag vet. Han låter inte ens generad, bara angelägen. - Du, GRATTIS SÅKLART!! GRATTIS!! Han flåsar lätt i luren, hämtar andan snabbt och innan jag ens hunnit tänka ut ett svar frågar han käckt om jag kan visa Knoppen då? I mars på specialen? Snälla?

Jag håller hårt i luren, och fingertoppslätt över babyn på min mage och väser att jag ju för farao ligger på förlossningen. Jag har inte ens kommit till BB-avdelningen! Knoppens husse himlar med ögonen genom luren och säger att han inte fattar skillnad men att det absolut är kul med en unge till, fast om vi liksom kan komma till saken?
Kan jag eller kan jag inte?

Jag suckar och berättar långsamt och med skarp tunga att jag som sagt var just har klämt fram en ny liten människa. Och att det är bland det största i livet. I alla fall för mig.
Jag hör att han inte hör, fast han lyssnar, så jag klämmer till med att jag spruckit överallt, att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna ha sex och att jag antar att jag definitivt inte kommer kunna stå på benen inom de närmsta åren.

!

Det blir tyst i luren.
Han sitter där och tar igen sig över min detaljerade information om ett underliv han helst inte velat veta något om alls. Så visslar han till.

-       Shit asså. Betyder det att du inte kan visa Knoppen då?

-       Vad tror du själv, kontrar jag ovänligt vasst på ett för honom icke-vant o-uppfödarvis.

Han vrider lite på sig.

Jag hör hur det knakar från soffan eller vad det nu är han sitter i. Hans andetag är nära, för nära, så jag sträcker luren så långt bort från mig som min arm går med på, och så hör jag honom hojta – Ja men vad fan! Jag ringer kompisen!! Ja, det gör jag, hon är ju skitbra också, och om du ändå inte kommer, då har jag fortfarande bästa handlern, om hon säger ja.
Japp, det gör jag!

Innan jag hunnit svara, hojtar han hejdå, kastar på luren och kvar i rummet är den lilla och jag.
Jag orkar inte sträcka mig till väggen, utan lägger telefonen försiktigt på sängkanten och viskar hej till mitt lilla barn. Rör mjukt vid hennes perfekta lilla näsa och ler mot henne.

Hennes djupa, nästan oanvända, nyföddsögon tittar rakt in i mina och för ovanlighetens skull försvinner hela mitt jag så långt bort från hundvärlden man kan komma.
Jag blir upptagen med de viktigaste av samtal jag haft i livet, med en som inte kan prata, men ändå har så mycket att säga att hela jag måste anstränga mig massor för att lyssna och förstå och lära känna.

En av de viktigaste människorna i mitt liv.

Då har man inte tid att vara uppfödare