Skräckresan

Blod, bajs och diareér

Det slås upp stort i alla hundtidningar, i all hundmedia och överallt där vi hundägare rör oss.
Pratet om död, ansvar, smitta, skräck och bajs.

Hundar dör som flugor där borta i grannlandet, de smittas på något mystiskt vis, insjuknar, är sjuka och så dör de, innan någon knappast hunnit blinka.
Alla är rädda, oroliga och fundersamma… - Jag också. ☹

När vi sitter en sen kväll i TV-soffan, funderar mannen kring framtiden, hur det är att ha ett hundpensionat när hundar inte ska träffas, helst inte mingla i för stora sällskap och absolut inte leka med någon husse och matte inte känner.

– Vi kommer nog få slå igen, säger han dystert, för vem vill ha sin hund på pensionat om den här smittan ska galoppera omkring?

Han tänkpratar vidare kring valpar, utställningar, smittospridning och om vi ska vara optimister eller pessimister.
- Eller realister, lägger jag till.
Oftast är det husse i familjen som ser livet från den ljusa sidan, men ikväll är det faktiskt jag som känner mer tilltro till framtiden.

Jag tänker på alla omgångar magsjuka hundar jag upplevt under mina år med uppfödning, hunddagis och nu, hundpensionatet.
Hur många tusen och åter tusen vovvar har jag tagit hand om, och hur många gånger har jag inte torkat bajs, kramat en sjukling lite extra, oroat mig över jättehängiga små valpar och besökt veterinären med någon fyrbent som måste ha dropp?

Och hur många säsonger har vi inte haft en omgång kräk och bajssjuka på pensionatet? Usch, det tar mycket tid, mycket städa och många timmars extra ta-hand-om-hundar när sådant händer.

Jag letar i minnet, och hamnar tillbaka till en kall jul för många år sedan. Snön har just fallit, och ute är det skinande vitt. Nästan sådär lite blått, blåvitt, kan man säga det? Luften är klar, och det är så kallt ute att näsborrarna nästan klibbar ihop när man drar andan.
Julen är i antågande.

Matte ringer en tidig morgon och vill bara prata med mig.
Hon är supernoga berättar hon. Lämnar ALDRIG sin ögonsten på hundpensionat, har aldrig gjort och vill inte göra. Hon drar efter andan och berättar att hon har tre barn, en son på fem, en dotter på sju och så sladdisen -som nu råkade bli en hund- på en sisådär sisådär 14 månader.
Jag skriver sisådär, för jag minns det på en höft det där med åldern, men jag kan lova att den här matten, hon visste på minuten hur gammal hennes hund var.

Han var hett efterlängtad, stor och fin och vinstrik redan på utställning, och hemtagen från utlandet för säkert en nätt liten summa.
Och älskad till tusen, och helst ville familjen ha med honom på semestern dit de skulle, men det gick bara inte, och för att rädda äktenskap och husfrid ringde hon nu till mig, för hon hade hört att Vita Husets hund och kattpensionat var super på att ta hand om andras hundar.
Faktiskt tänkte hon inte åka om inte jag kunde ta hand om lilla junioren, som hon ju egentligen inte ville lämna, för tänk OM något skulle hända, men det skulle det ju inte, så kunde jag kanske tänka mig att ta hand om honom snälla?

Jag hinner inte svara, bara tänka att det blir tungt av ansvar, lika tungt som att ta hand om alla andra hundar jag redan har här, men egentligen lite extra, för det är det alltid när våra fyrbenta har en väldigt noga, ångestfull och kontrollerande ägare.
- För du vet, jag KAN BARA INTE LÄMNA HONOM TILL VEM som helst! Hon låter nästan gråtfärdig och försäkrar sig om att hon får ringa varje dag, messa och maila vid behov. Och när jag säger att det går bra, men att vi svarar i mån av tid, för vi ju måste ta hand om hundarna också, avbryter hon mina ord med att jag bara MÅSTE svara, för annars bokar hon en hemresa på studs, basta, och då blir hennes man tokig.

Jag lovar att göra mitt bästa, hon låter inte nöjd, men å andra sidan, vem är nöjd med att lämna sin ögonsten på ett hundpensionat när man egentligen inte vill?

De anländer en gråmulen dag, glada barn som pladdrar i ett, en trevlig man som bär alla möjliga – och omöjliga – saker som den glada junioren kan tänkas ha nytta av. Han stånkar och stönar och baxar in hundsängen, tuggbenen, maten, vitaminerna, leksakerna, utetäcken, innetäcken, handdukar, matskålar, extragodis ifall det första godiset inte duger, extra mat ifall den kopiösa mängden mat skulle ta slut (??) och ännu mera leksaker ifall någon kompis skulle ta någon leksak och tugga sönder.

Förhållningslapparna är många, långa och fulla med telefonnummer att ringa, och människor att kontakta, IFALL något skulle hända. – Men det gör det väl inte va?

Matte gråter en skvätt, ber mig tala om i procent hur många hundar som blivit sjuka hos oss under de här åren vi haft pensionatet?
Jag funderar och blir tursamt nog avbruten av hennes man som vill göra plågan kort och åka. De ska med ett plan.

Matte torkar sina tårar och kramar sin stora fina hane.

Han ser glad ut. Ser sig omkring med det långa, ädla huvudet, och viftar på sin smala svans när jag pratar med honom.

Den randiga pälsen är kort och hård och blank som sammet. Jag ser varenda spelande muskel där under huden, och när jag tar honom i kopplet känns det som om han dansar framåt och knappt är medveten om den där dagis-hund-tanten i andra änden av snöret.

Han är som en balettdansare på väg genom pensionatet.

Polishundarna skäller upphetsat när vi går förbi, precis som taxarna från innerstan. Juvelen i snöret har full koll på varenda ett av sina långa ben, knycker på nacken och blinkar till hundarna vi går förbi.
När foxterriern kastar sig på gallergrinden bryr han sig inte ett dugg, och han accepterar lätt att jag bäddar till honom i hans egna box.

Första natten klarar han fint, och matte hinner bara ringa tre gånger första kvällen, och tidigt nästa morgon.

Vi går en långpromenad, och jag tar en extra lång sväng i skogen tillsammans med den eleganta och mina egna hundar.

De går finfint ihop, och när vi kommer tillbaka hem får de alla leka en sväng på vår privata sida.

Det är annars något jag sällan gör, har jobbhundar på vår egna gräsmattesida, jag föredrar att ha pensionatsgästerna på den sida som tillhör hundhotellet.

Hursomhelst, jag gör ett undantag, och njuter av alla glada hundar som leker med solsken i blick, långa tungor och glada ansikten.

Innan vi avslutar dagen tar vi några fina bilder av alla glada vovvar och skickar till den oroliga matten som genast svarar och är överlycklig.
Det känns skönt att lugna henne, och kanske kan hon snart känna att hon inte måste ringa och sms:a oss flera gånger varje dag.

Lilleman sover sött med sina kompisar på pensionatet efter kvällsrastningen och middagsmål i magen, och när jag tittar till honom ett par extra gånger sover han gott på sin näsa.

Dagen efter funkar också fint och jag känner att jag gillar mitt jobb, att få uppleva andra raser lite extra, känna hur de känns att röra vid, att se på och bara hålla i kopplet när de går. 
Det känns märkligt annorlunda faktiskt att hålla i en annan hunds koppel om den är en annan ras, och spännande att känna lite på den känslan.

Tiden går ganska fort och vi har gjort samma idag som igår, lekt, busat. Ätit, städat och klappkramats.
Inte alla fyrbenta gäster på hotellet vill ha någon kram, men den här unga herrn gillar att vi är nära. Han kröker rygg som en katt och kniper njutningsfullt ihop ögonen när jag smeker honom över den hårt, sammetskorta och fina pälsen.
Maten vi serverar kastar han sig över och varken gråter eller skäller eller protesterar. Han ser mest förvånad ut över var han hamnat och nyfiken över vad vi gör och vilka vi -både två och fyrbenta – är för några.

Med jämna mellanrum ringer hans ägarinna, hon frågar oroligt om allt som hänt, allt som ska hända och allt som skulle kunna ha hänt.
Tursamt nog kan jag – för det är bara jag som pratar med henne i telefonen, de andra i personalen har redan tröttnat på alla oroliga tankar och funderingar och vägrar svara när hon ringer - lugna henne på alla punkter, allt går bra, vovve är pigg och fin och allt går enligt planen.

Så kommer kvällen och kvällsrastningen har jag. Den söta junioren tar jag sist och jag ler imponerat när han dansar ut i snön och slänger med sin långa tunga för att fånga snöflingor. Han studsar på alla fyra benen och verkar oberörd av mörkret och kylan.

När vi kommer in ser jag att han raggar en millimeters millimeter. Ett uns.
Ett uns är just ingenting, fast ändå någonting….. extremt litet, i min värld.
Jag blir inte orolig, men noterar det lite extra eftersom den här hunden har en ägare som jag talat med och skrivit med flera gånger om dagen sedan han kom.
En hyper-orolig ägare.

Och nu raggar hennes hund, knappt synbart, bara några lätt höjda hårstrån, typ ingenting, men ändå lite grann. Jag känner att jag rynkar på näsan och känner hur olustkänslan pickar inne i mig.
Irriterande. Hur kan jag bli orolig över en hund som gör en sak som är typ ingenting (fast pyttelite någonting)? Om det vore min egen hund skulle jag strunta i det, knappt ens se det. 
Hm.
Jag blir förstås orolig för att jag mest funderar över hur jag ska hantera ägaren.

Unghanen får några godisar från några av alla påsar matte har skickat med, och ett avslutande tuggben och en godnatt-klapp från mig innan jag släcker och nattar resten av alla fyrbenta. Jag hör hur han mumsar när jag stänger dörren och tar trappan upp till vår del av huset.

Vi sover alla gott hela natten, och innan jag går ner på undervåningen för att starta dagen på pensionatet igen står jag en stund på balkongen med en filt runt mig, och läppjar på mitt morgon te.

Ute på ängen dansar silverälvorna och krokar arm kring våra hästars ben.
De frustar lågt, tuggar på det frysta gräset och mumsar lite hö från sin frukost. Det är magiskt ute och jag njuter av tystnaden och det mjuka ljuset och hästarna som rör sig långsamt över ängen.

Väl nere på pensionatet skäller våra inneboende gäster upphetsat.

-       Jag vill ha frukost!

-       Jag vill ut!

-       Jag vill leka!

-       Jag vill hem!

-       Skynda dig, skynda dig, jag är kissnödig!!

Jag skyndar mig, släpper ut hundar, tar in hundar, svabbar boxar, delar ut frukost och klappar om någon som längtar hem, sådär lite extra klappar och lovar att matte och husse snart är på plats.

Unghanen är pigg, sprallar med mig ut på en rastningssväng, och äter sin frukost medan jag städar runt honom.

Han har kräkts lite galla under natten, mikroskopiskt, som en liten femkrona, inte alls ovanligt, och när han fnysharklar sig lite suckar jag och tänker att han kanske har en förkylning på G. Inte heller ovanligt med unga hundar.

Han ser pigg ut, tuggar ben och uppvaktar schäfertiken som bor i boxen mitt emot hans. Hon skäller irriterat och visar upp ett perfekt grinigt bett, och morrar lite extra när hennes granne inte bryr sig om vad hon säger.

Allt är så normalt och ändå känner jag en gnagande oro långt där inne i min mage.

Min mage och jag är inte alltid vänner, men om jag ska vara ärlig så har den rätt ganska ofta, och jag ogillar tanken om att vi ska få problem med den här vovvens ägare. Eller vovven för den delen.  Jag betraktar honom där han ligger i sin bia bädd och gnager på ett stort fint tuggben. 

Han ser hur frisk ut som helst, och jag skrattar lite åt mig själv samtidigt som jag lyfter luren och ringer hans matte. Hon svarar direkt och avbryter mig när jag säger att hennes hund mår finfint, har sovit, ätit, druckit och vill leka, men har kräkts en teskedsfull galla, raggat en hundradels promille och att min mage är lite sisådär, med att vi måste åka till veterinären med en gång.
Hon struntar i vad vår klinik kommer säga och hon struntar definitivt i att det är lördag och att notan kommer bli dyr.
– ÅK bara, konstaterar hon uppmanande, åk!! 

Min arbetskompis ruskar på huvudet och skrattar lite. Åka med en som kräkts en tesked galla och som raggat lite. Håhåjaja.
Faktiskt håller vi alla med om att det är lite knasigt men att det är så det får bli. Vi lämnar hundarna och tar vår fikastund och en varm kopp te innan vi fortsätter dagen, och i mitt fall, köra fram bilen och ringa veterinären som strax ska öppna, för att förvarna om att vi kommer in akut.

-       - Hej, det är Jeanett från Vita Huset, jag är på väg till er med en storväxt, elegant och gullig unghane. Nej, han är inte akut dålig, nej, jag vet inte vad som är fel, han har kräkts lite, bara lite, och såg lite urven ut igår. Ja, jag vet att ni bara har akuttider, jag tar en sådan. Matte är orolig, det här är en av mina kunders hundar. Jag suckar lättat när sköterskan säger att de har tid och att jag bara kan åka dit, de tar emot oss.

Och så går jag för att hämta vår lilla junior, som plötsligt inte vill resa sig. Han som för en kvart sedan kastat sig över sin frukost, ätit ett tugg och busat med grannfru schäferhund och lekt med snöflingor vill bara ligga ner och hans ögon ser lite ledsna ut.
Min mage hoppar till och jag mår plötsligt illa av oro. Jag gillar inte när hundar har ledsna ögon, och speciellt inte när mina kunders fyrbenta är ledsna.
Jag skyndar mig ut och hämtar bilen, plånboken och mobilen, och när jag kommer tillbaka ser han ännu mer olycklig ut.

Vi får stötta honom på vägen ut och jag funderar så det knakar på vad som kan vara fel? Han mådde ju hur bra som helst för en halvtimme sen??

När jag kommer ner till kliniken och öppnar bildörren orkar min lilla sjukling inte resa sig, faktiskt inte ens lyfta på huvudet, och han rör inte en fena när vi baxar ut honom och lägger honom till rätta på båren som sköterskan rullat ut.
Hon ser fundersam ut och säger att hon ju uppfattat att han inte mådde speciellt dåligt? Hon ser än mer tankfull ut när jag förklarar att det gjorde han inte heller, för knappa trekvart sen var han som vem som helst och nu ligger han här och ser orkeslös och sjuk ut.

Minutrarna på rummet medan vi väntar på veterinären ser jag vår spralliga unghund bli sämre och sämre, och det blir även mitt tålamod som spricker i ett vrål rätt ut genom dörren att jag VILL HA HJÄLP NU ELLER GENAST!!!!!

Två veterinärer kommer springande och de ser stundens allvar direkt och kastar sig över vår sjukling med flinka fingrar, pulstagande och läggande av kanyl.
Alla kliar sig i huvudet och ingen förstår vad som händer. Vovve fryser och får täcke på sig och minutrarna blir till timmar och ingen förstår något alls.

Matte konsulteras per telefon.
Hon gråter uppgivet, och rösten där långt inne i luren får mitt hjärta att nästan vilja stanna.
Jag hör hur orolig och ledsen hon är, och jag känner mig fruktansvärt skyldig som inte bara har hennes hund frisk, glad och busig på pensionatet, utan minsann sitter hos veterinären med honom, och dessutom är han i uselt skick.

Jag tänker att jag absolut inte kan ha något hundpensionat mer, så fort jag kommer hem ska det säljas. Bort! Det här vill jag aldrig mer vara med om.

Det tas blodprover, klappas om, och funderas i rummet och vi pratar om vad som ska hända till kvällen, om han inte blir bättre.

Kliniken har inte nattöppet och tar inte inneliggande djur. Veterinären kliar sig i huvudet och håller med mig, - Nej, såklart du inte kan ha en nästan medvetslös hund med dig hem igen, ja, jag förstår att du inte är riktiga matte, jag ska prata med min chef, och så lämnar hon rummet samtidigt som en annan veterinär tittar in.

Han är utländsk, låter annorlunda, och ser lite annorlunda ut. Klampar in och är lite mer högljudd än de diskreta andra.
Jag irriterar mig på honom utan att veta varför, men tar hans hand och presenterar mig när han talar om vad han heter. Han andas snabbt, och tittar noga på hunden som ligger under en filt på bordet mitt i rummet.
Går runt honom, betraktar allt med allvarliga och pigga ögon.
- Dy, han har diarré va? Det är det som är felet!
- Nej, jag skakar på huvudet och tänker att karln är idiot. – Nej, han har inte ens bajsat en millimeter, och han har inte varit dålig i magen alls. Han har INTE diarré! säger jag bestämt och tänker att han kan gå nu, den här utländska människan som ser så bestämd ut.
- Jo dy, han har diarré, säger han igen, med tryck på orden. Samtidigt som jag vill säga nej igen, konstaterar han på svajjig svenska att hunden har PRE-DIARREÉ, och så suckar han när jag säger nej igen. 

Han lämnar rummet, vinkar åt mig och går vidare i rask takt samtidigt som han berättar att han sett detta förut, där hemma i Långtväckistan, och det är minsann ingen lek. -Det lyktar död och pina och det är inte bra dy vet.
Dörren slår i efter honom, inte alls lika tyst och  som när hans kollegor går in och ut och jag är glad att han gått.

När jag vänder mig tillbaka mot unghanen möter mina ögon hans bakdel just som hela alltet öppnar sig där bak och jag får nog säga att trots alla mina år med hund, arbete i djurpark/hundpensionat/kennlar/stall och vad jag nu kan komma på så är detta det absolut värsta jag varit med om.

Blod, avföring, slem, och allt man kan tänka sig exploderar rätt ut, på väggen, på golvet, på lampan, på min väska och ytterkläderna och stanken sprider sig snabbt in i min näsa och illamåendet väller upp i mig.
För HERREGUD vad det stinker!!

Två sköterskor kommer springande, och det uppstår febril aktivitet kring oss i rummet. Det torkas, tvättas, stönas över eländet och vi får byta rum.
Och så går dagen, den fina unghunden är nästintill medvetslös, och får all hjälp han kan få fram till kvällen då hans mage är tom för allt han haft där har han lämnat i form av fruktansvärda kaskader av blodblandad diarreé typ överallt.

När kliniken stänger på eftermiddagen kör jag honom inlindad i stora filtar försiktigt längs vägarna till det stora akutdjursjukhuset några mil bort. Vi har fått en remiss dit och jag orkar inte vänta på djurambulansen, stressen kryper och studsar i mig.
-Jag vill att vår lilla sjukling får hjälp BUMS.

Det är många bilar ute och juligt fint i alla fönster.
Människor går fram och tillbaka inne i sina hus och jag betraktar dem med tomma ögon medan jag väntar på att trafikljusen ska ge mig tillåtelse att köra. Räknar adventsljusstakar och trummar med fingrarna på ratten.
Svarar frånvarande när Mannen ringer och undrar om jag glömt att vi ska på Julbord. Såklart jag har!

Julbord? Jag vill inte gå på julbord alls. Jag vill att vår lilla hotellgäst ska vara frisk och fin och vara på plats hemma och klar att gå hem om några dagar när matte kommer tillbaka.

Samtidigt som vi rullar in på djursjukhusets parkering lovar jag min andra hälft att jag ska höra av mig och åka direkt vidare till restaurangen och byta om där, han tar med det jag behöver.
Sen tror jag att jag blivit alldeles amerikansk, för jag bara knäpper av samtalet utan att säga hejdå. Känslan i magen tar för mycket plats, och jag har fullt upp att hålla skräcken i schack och hitta en parkering och ingången som är till för de som ska till isoleringsavdelningen.
Hjälp vad stort det är!

De väntar oss med allvarliga ansikten och rullar in vovven på bår och klappar mig på armen och ger mig rena mjukisbyxor och en tröja.
Veterinären som kommer in på rummet vi fått tar vänligt min hand och frågar hur jag mår utan att vänta på svar, och informerar att han läst journalerna från förra kliniken och försökt uppdatera sig på oss.
Berättar att min lilla gäst fått en hemskt allvarlig åkomma i magen, men att de inte vet mer i nuläget, och att han vill prata med ägarinnan som ju är utomlands.
Jag ger honom numret och han ringer upp henne och låter mig lyssna till samtalet.
- Ja, jag förstår att du är rädd och orolig säger han till den gråtande matten, ja, tyvärr är det allvarligt och vi vet inte vad som kommer hända. -Ja, tjejen från hundpensionatet är här, hon är väldigt gullig och duktig, säger han plötsligt till ägarinnan, -jag tror faktiskt inte så många hade sett detta så tidigt, så din hund har fått vård väldigt snabbt, tillägger han och märker inte när jag skickar alla tacksamma tankar och känslor rätt in i hans rygg som står vänd mot mig.

Han pratar vidare med matte, lovar att ringa vid minsta lilla förändring och säger att han tänker skicka hem mig för jag ser trött ut, och att lillvovve ska ligga på intensiven med dunderkoll hela natten.

Innan jag går får jag en snabb klapp på armen, en kopp kaffe och löftet att vi ska höras imorgon bitti.
Jag lägger kudden tillrätta under det eleganta huvudet som inte märker att jag är där, pillar lite på de små öronen och suckar.
Jag är så trött, smutsig och faktiskt väldigt uppgiven, helst vill jag bara hem och vila, och helst vill jag bara stanna här och få ta med mig lilla sjuklingen hem när de gjort honom frisk, för det gör de väl?
Mina ögon hänger vid min fyrbenta kund och jag har svårt att säga hejdå… Oron gnager i mig och benen känns tunga och ovilliga att bära mig ut till bilen när jag är klar och har lämnat allt utom kopplet som dinglar ensamt i min hand.

Så fult det är med ett koppel utan tillhörighet! Så väldigt ledsamt det är att gå utan halsband, hund och liksom hela meningen med ett koppel!  
Medan jag rullar ihop det för att knöla ner i jackfickan,  känner jag blickarna från de andra mattarna och hussarna i väntrummet. De ser medlidsamt på mig, sådär som jag själv skulle se på en matte med ett tomt koppel.
Hundägare ska inte ha ensamma koppel.
Jag vet ju det. Jag vet ju att de tittar för att de tänker snälla tankar, jag vet ju att jag själv skulle göra samma sak.
Ändå vill jag skrika åt dem att se åt ett annat håll, att sluta notera mitt lysande ensamma koppel!

Jag skyndar mig ut i bilen, sitter en stund och andas och trycker bort Mannen som ringer och säkert vill veta var jag är.
Nä han frågar senare säger jag att jag inte hittade och var tvungen att leta och koncentrera mig.

Istället har jag fullt upp att torka tårar och orka med mina egna tankar ett slag där på den ensamma och kalla parkeringen, räkna snöflingor och försöka samla ihop mig.

Lite senare, när jag hittat var jag ska ställa bilen, andats lite till, och tagit mig upp i restaurangen, utan hissen, jag tog de alla många trapporna, skyndat förbi den magnifika utsikten över Stockholm och hittat in i lokalen där familj och vänner sitter slutar jag äntligen frysa.

Det är vackert där inne, adventsstjärnor i fönstren, julig doft och stora mattor på golven.
Alla är fint uppklädda, sminkade, har glada ansikten och vill kramas välkommen. Jag är smutsig, klädd i en djursjukhus-T-shirt, fläckiga byxor och ledsen inuti.
Det känns bättre när jag en stund efteråt har fått rena kläder av familjen, några varma kramar av människor jag tycker om, och sitter med en av döttrarnas hand i min. Maten petar jag lite i, försöker få fatt i hungern, och mota bort illamåendet.
Det känns ändå lite bättre, och jag vet också att jag inget kan göra nu.

Några timmar senare åker vi hem. Barnen glada och magarna fulla av knäck och den yngsta har en extra marsipangris med som hon lyckligt vänder och vrider på. Tänk att man kan göra en gris av marsipan, och så fin!
Mannen är också extra glad, han har smakat lite mer av drycken på restaurangen och pladdrar glatt på om ditt och datt.
Det är skönt, för han märker inte att jag inte är där. Jag kör, men orkar inte lägga mig i flickornas diskussioner eller hans alla ord som kommer ur lite huller om buller.

Stockholm glittrar i vinterskruden, och i takt med att vi lämnar staden, blänker det vidare på himlen som är alldeles full av små och stora stjärnor.
Snön faller lätt och det är ganska tomt på vägarna.

När vi äntligen är hemma, rastar jag våra alla hundar medan döttrarna stampar av sig snön, lyssnar jag frånvarande på deras munnar som pladdrar hit och dit och pappan som förmanar dem om att hänga jackorna rätt och ställa stövlarna på plats.
Hundarna är glada, studsar på mig, leker med en boll ute och luktar intensivt på mina ben och ser konfunderade ut.
Lilla Gammeltiken betraktar mig allvarligt, och uträttar snabbt sina behov för att sedan ta sin fasta plats bredvid mig och jag känner hennes kloka ögon på min kropp.
Om de kunde smeka skulle jag få många klappar på kinden, och lugnande ord. Hon ser att jag är trött och ledsen.

Natten är lång och jag drömmer oroligt och minns inte ett skvatt när jag vaknar tidigt, och känner mig ännu tröttare än när jag startade sova.
Det luktar illa och är dålig stämning.
Min lilla gamla bundsförvant sitter bredvid mig och säger att jag nog måste gå upp. Det är tidigt, men inte bra i huset. Faktiskt behöver jag nog skynda mig.

Alla sover när jag tassar upp för att se vad som är fel, och när jag öppnar sovrumsdörren möts jag av en stinkande vägg.
Som en cementvägg av vidrig lukt, svår att stå ut med och svår att
Det är bajs och blod på väggarna, i soffan och stänk upp på bokhyllorna och i vårt öppna kök.

Några av hundarna hälsar glatt, och några hänger med huvudena och ser sjuka ut. De vet nästan inte om de orkar gå ner för trappan och rasta sig, eller om de ens har något kvar att rasta ur sig, vilket jag kan förstå.
Vårt hem ser ut som en krigszon.

Paniken kryper i mig, fast jag rör mig lugnt och talar om för hundarna att vi ska ordna det här.
Jag ska städa, det gör inget att de bajsat ner allt, jag är så glad att de finns, och jag kommer ordna allt. Snart kommer de känna sig bättre igen.

När jag torkat av mina fyrbenta, kollat status på alla och försökt få i dem lite vatten, kastar jag mig ut med telefonen och ringer skrikandes till min stackars veterinär som vaknar en tidig söndagsmorgon med en hysterisk kund, för även om vi umgås då och då, så ringer jag inte som väninna nu i ottan.

Vi enas om att mina hundar inte ska dö.
Eller, ja, HON enas med sig själv om det, jag är förtvivlad och ylar i telefonen om hur fort det går och hör nästan inte veterinärens ord för mitt hjärta bankar så hårt och högt att det vill tränga sig upp ur bröstkorgen, genom halsen och hoppa ut genom munnen. Det känns ganska trångt i bröstkorgen faktiskt, och medan jag sväljer och försöker trycka tillbaka det högljudda hjärtat lyssnar jag till de lugnande orden.

- Nu städar du, håll NOGA koll på dina hundar, och du, så bra att bara hälften är dåliga, de kommer INTE DÖ. Här ska INGEN dö!! Hon låter trygg på rösten, och det behöver jag, för hela alltet inuti mig är skräckslaget.
- Andas nu, dina hundar är inte din lilla hotellgäst. Det är inte samma djur, jag är säker på att dina hundar är starka och klarar det här.

Jag får tillbaka mig själv och motar undan skräcken som hotar med att ta över, och går in och städar vidare. Ger ljummet vatten till sjuklingarna, medicin och varma filtar att sova under. Smeker deras mjuka huvuden, och visklovar att allt ska bli bra.

När morgonen är mer mänsklig tidsmässigt är huset rent, det stinker inte längre bajs,blod och kräks, utan mer utvädrat äckellukt utspätt med klorin, ajax och doftljus, kan jag andas mer normalt igen.
Hundarna sover utmattat och jag går ut på tomten med tvål och vattenhinkar och häller det på det hundarna producerat ute.
Kommer det hjälpa? Jag har ingen aning, men jag vet att jag inte vill ha virus, snusk och diarré ute i min trädgård.

Lagom till jag kommer in ringer telefonen igen, och jag sjunker ner på trappan inne i min hall och orkar inte röra på en endaste kroppsdel än munnen när Veterinären från det stora sjukhuset ringer.

Lilleman, den eleganta, fina, den speciella fyrbenta pensionatsgästen är död.

Han lever inte längre, säger rösten i telefonen, och berättar att han dog i natt och att de inget kunde göra.
Jag kan nästan inte ens röra läpparna, fast jag är fullkomligt levande känner jag, för hjärnan rusar iväg och tänker alla möjliga och omöjliga tankar.

Den tänker på matte i semesterlandet och hur förtvivlad hon kommer att bli när jag ringer, på hela hennes familj som inte får hem sin hund, och hur jag alls ska klara att ringa till henne och berätta vad som hänt..?

Jag tänker på hur arg jag är på Hundguden som låter en sån fin och underbar hund födas, bara för att ta tillbaka den, fast den knappt hunnit ur slyngelåldern.
Jävla Gud alltså!!
Jag tänker på mina egna hundar, och känner hur skräcken kramar runt hela min bröstkorg med sina kalla, svarta fingrar, det gör ont och knappt får jag luft så jag kan stå upp. Fast jag kan nog inte stå på benen, jag känner dem inte ens. Eller jo, det gör jag, de skakar där nere och telefonen studsar lätt i min hand när jag hör veterinären fråga med hög röst om jag ens är kvar där i andra änden?
Och jo, det är jag ju. Jag får tillbaka rörelseförmågan så där lagom långsamt och hör att han säger att han redan pratat med matte, och att jag faktiskt ska komma ihåg att det inte är jag som gjort något fel, utan sådant här kan hända alla.
- Fast det händer inte alla, pickar min hjärna med ett stelt leende, det hände dig, du måste ha gjort något fel.

Jag tackar veterinären, rätar till anletsdragen och andas lite. Sedan ringer jag matte.
Hon svarar direkt, och hon gråter stora tårar. Hulkar och torkar snor.
Det är ett alldeles förfärligt samtal, fullt av ledsna ord, och vi gråter en skvätt tillsammans.  Jag håller med, det är orättvist. En chock. Och hur kunde det hända? Jag vet inte, jag kan knappt fatta vad som faktiskt har hänt? Det gick så fort. Vi pratar ett tag till, och matte måste avsluta för hon ska ringa djursjukhuset och meddela hur hon vill ha det kring kremering.

Kremering…. Jag studsar till och påminner mig om att hennes hund dog i min vård. Det är knappt jag kan tänka mer när den tanken fastnat i mitt huvud, men jag tvingar mig själv att fundera vidare på vad veterinären sade, att sådant här händer, och man rår inte på det.

Det känns hemskt orättvist, och jag ägnar dagen åt att torka, tvätta, oroa mig och ta hand om mina egna sjuka hundar.
Och att ringa och skriva till min egen stackars veterinär. Ångesten river inuti mig, och jag är så orolig att min egen hundflock inte ska klara sig. Hon lugnar mig med att det kommer gå bra, att mina hundar är starka.
När jag säger att jag tänker ge dem av dundermedicinen svarar hon inte, och jag vet ju att man inte ska medicinera på eget bevåg.
Nä, det ska man ju inte. Fast jag gör det ändå. 

För jag har den liggande, och oanvänd ska den inte vara.

……………..

Vad hände sedan?
Jo;

Mina hundar fick medicin samma dag som de blev sjuka, jag avvaktade ett par timmar, så att den värsta diarrén började ta slut och så fick de DHS (Dihydrostreptomycin) som är ett av tre  läkemedel jag tycker mest om. Faktiskt gillar jag det så mycket att jag skulle kunna bli religiös av det.

Det finns det andra som gör också, och ger sina hundar med irriterade magar DHS som sockerpiller.
Det ska man låta bli.
Medicin bör man använda i undantagsfall, och när det gäller diarré och kräkningar är jag övertygad om att det som är ”äckligt” där inne i magen måste ut. Och man ska låta det komma ut. Inte vara så snabb att ge medicin. 

Kroppen har en egen fantastisk förmåga att läka, men jag tänker också att i det här fallet var det lite speciellt.

Hursomhelst så var det så det var, och hundarna fick sina tabletter i fyra dagar.
Det var segt, för diarrén satt envist i och jag tvättade, tvättade och tvättade.

Till slut gav det med sig, våra hundar började komma tillbaka, de frös mindre, sov mindre och stod plötsligt på benen igen. Lite darrigt, men de var okej. 

Ingen hund på pensionatet blev smittad, märkligt kanske… jag vet inte. Och bara halva styrkan av vår flock blev sjuk, och det var sannerligen tillräckligt.

Allvarlig magsjuka på hund ger mig alltid numera ordentligt med stresspåslag och jag håller alltid extra noga koll på den fyrbenta som blivit sjuk, men hittills har jag, turligt nog, bara varit med om en skräckupplevelse.

Och det är alldeles tillräckligt.