Visar inlägg med etikett dcm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dcm. Visa alla inlägg

tisdag 10 november 2015

Hjärtundersökningen


I går hade vi Hjärtscanning i Vita Huset igen. TACK alla mattar och hussar som kommer och låter testa era djur!

Vita Huset
Här bor vi, familjen Lemmeke, och här finns även vårt Hund och Kattpensionat 

Jag är otroligt tacksam att veterinär Lennart Nilsfors kan och vill ta sig tid och komma och undersöka katter och hundar hos oss med jämna mellanrum.

Ett tiotal katter och hundar blev undersökta, dobermann, sphynxkatter och en annan hundras. oroliga, nervösa och fundersamma djurägare kom till sina tider med ifyllda blanketter och nytagen vikt på sina djur.

I "väntrummet" pratades det hund/katt och förstås hjärtfel.

De allra flesta fick i går med sig ett friskt djur hem, och för dem som inte fick det vill jag säga att ni är fantastiska som kommer, och låter undersöka er katt eller hund!
Det är så viktigt att vi uppfödare får reda på hur statusen hjärta ser ut på våra djur, och att just testa dem ofta ger oss mycket information och kunskap om hur vi ska avla i framtiden.

Lennart berättade att han definitivt tyckte våra dobermann fått bättre hjärtresultat den senaste tiden. Han tyckte sig se färre drabbade djur - och det blev jag glad att höra!

För fem år sen, när vi började scanna katter och hundar hos oss var resultatet ofta ganska nedslående efter en undersökningskväll, och nu känns det faktiskt lite bättre.
Förhoppningsvis är vi på väg nu, mot bättre hjärtan!


Katterna och hundarna från Jean Dark som undersöktes presenteras nedan. Min förhoppning är förstås att övriga dobermanns resultat hamnar på den världsomfattande sidan Dobermann DCM på Facebook.
Andra katter kan man oftast hitta på Pawpeds.

DOBERMANN 
* SPH I Jean Dark Snö Of Sweden 3.5 år Ultraljud/Echo Doppler UA
e. Yacheero´s Pando Pandero
u. Korad Jean Dark Kia Ora
* Jean Dark Salming 3.5 år Ultraljud/Echo Doppler UA
e. CH Yacheero´s Pando Pandero
u. Korad Jean Dark Kia Ora
* C.I.E C.I.B VICE WORLD WINNER -10 VDH CH SE & NO & FIN & DK & NORD & INTUCH LP II SDV UNGH-06 NEUMUNSTER JGDSGR -06 SPH III Jean Dark Gossip Snart 11 år Ultraljud/Echo Doppler UA
e. CH Jean Dark Yang
u.Smart Wood Hills Lóréal
SPHYNX
* Jean Dark Noomi Rapace 5 år SPH f 32 Ultraljud/Echo Doppler UA
e. CH Moon Pet Kevin Costner SPH w 61
u. Magic Carpet Dulcinea SPH e 09 31
* Jean Dark Zsa Zsa Gabor SPH f 09 21 Ultraljud/Echo Doppler UA
e. CH Voila Robert de Niro V Anubis SPH a 09
u. Jean Dark Sally Field SPH d 09 21
* Jean Dark Boris Becker SPH d 09 Ultraljud/Echo Doppler UA
e. CH Jean Dark Xavier Dolan SPH d 09 21
u. Sarandys Queen of Hearts SPH f 01 21 64



fredag 6 november 2015

HJÄRTSCANNING


Nästa vecka har vi hjärtscanning i Vita Huset!
Måndag den 9 november
Kvällstid

Veterinär Lennart Nilsfors kommer och ultraljudar våra fyrbenta, och har du ett Holterresultat kan han säkert titta på det också. 

För dig som har dobermann kan det vara bra att veta att vi har en Holterväst som vi lånar ut till hussar och mattar som är rädda om den och som vill testa sin hund fullständigt. 

Alla raser, katter och hundar är välkomna. Vi startar sen eftermiddag/kväll, och antalet platser är begränsat. 

Är du intresserad - kontakta mig: kennel@jeandark.com 


lördag 28 mars 2015

Härliga valpköpare!


Den gångna veckan har två Jean Darkare testats för DCM.
Båda hos hjärtspecialist Lennart Nilsfors, och båda med beröm godkända. Extra skoj eftersom Gossip är en glad 10-åring och Noa nu fyller sex år nästa födelsedag.

TACK Ammi, Anders och Lena för att ni hjälper rasen framåt!

SE VV-14 DK VV-14 C.I.E C.I.B VICE WORLD WINNER -10
 VDH CH SE & NO & FIN & DK & NORD & INTUCH LP II
SDV UNGH-06 NEUMUNSTER JGDSGR -06 SPH III

Jean Dark Gossip
Korad Jean Dark Noa Perle 

tisdag 23 december 2014

Tomten kom tidigt i år!



Telefonen riiinger bestämt, och jag har inte tid. Fullt upp med kattungar/hundar/middag/hundpensionatet eller vad det nu är. I vilket fall som helst svarar jag ändå.
Trevlig röst i andra änden, en hundbekant som övergått till väninna, babblar glatt och vi pratar bort många värdfulla minutrar. Egentligen är det än mer värdefullt att göra just det, prata bort tid. Vad ska man med all tid? Jag använder den till att försöka hinna allt jag ska, inte alltid så kul.
Nåväl, det här samtalet var desto roligare.
- Du, jag måste fråga en sak, du är ju så himla engagerad i DCM på dobermann. Varför Holtertestar inte du lika mycket som du ultraljudar?
Jag svarar som det är, att jag tycker det är superviktigt att testa, men att jag vill testa många av mina hundar, egna här hemma, hela kullar, och givetvis hundar hos mina valpköpare.
Och så konstaterar jag fakta, våra dobermann behöver testas minst en gång om året så länge de går i avel, samt definitivt som gamla, och ett par tre gånger under sin livstid om man ”bara” har dem som sällskapsdjur.
Om man betänker att ett Holtertest kostar ca 4-5000 kronor är det svårt att testa många hundar varje år.
Thats why. 

Jag har helt enkelt valt att Holtertesta majoriteten av de som går i avel, men koncentrera mig på att ultraljuda så många jag bara kan få till.
-Men om du hade en egen väst, att Holtertesta med, skulle du använda den då? Hon frågar vidare och lyssnar intresserat när jag utropar att jag absolut och SJÄLVKLART skulle testa varenda hund jag hade och några till.
-Vilka då? Hon är mer nyfiken.
Tja, varendaste dobermann som ägarna ville testa skulle få låna västen, jag tystnar ett tag, funderar…. Babblar vidare. Ja, alltså nu HAR jag ingen väst, men OM jag hade en, ja då skulle jag slita ut den snabbare än tåget.
Alla som ville skulle få komma och använda den! Jag fantiserar vidare, drömmer om att vi skulle få fler att kolla sina hundar, fler att tänka framåt, fler att vilja vara med på ”samarbetståget” istället för att sitta och prata och skriva knas om uppfödare och ägare som de inte tycker gör/testar rätt etc.
(Faktum är att jag inte kan fatta att det ska vara så vansinnigt dyrt att få kontrollerat sina hundar. Riktigt skrämmande, eftersom det är viktigt att vi gör det)
Jag avslutar mina tankar och säger som det är, jag har 5-10 avelshundar, och det finns inte pengar att testa dem alla till den facila summan av ca 4-5000 per näsa per år….. 

Rösten i andra änden av telefonen låter glad – Du, vet du att du säger just det jag ville höra. Du säger att du skulle låna ut den till alla som vill. Tänk så bra om fler kunde få möjlighet att testa än mer. Jag ska ge dig en julklapp ska jag göra.
- Jeanett, börja leta efter en passande Holterväst, tala om hur jag kan betala, så caschar jag in det och du kan börja testa allas våra dobermann så fort den kommer.
?
Va, liksom?
Jag frågar om hon är full mitt på ljusan dan? Eller om hon skojar, för isåfall är det inte sådär jättekul. DCM är allvarligt.
Hon är allvarlig säger hon.

Jaha.
Jag berättar att en väst med tillhörande mojänger mmm, (jag är inte sådär jätteteknisk) går loss på kanske sisådär i runda slängar 14-15000 kronor.

När hon förklarar att hon är medveten om det, men att det får det vara värt, hon kan testa sina egna hundar och hon är fullt nöjd med att betala utgiften och på så vis vara med och hjälpa rasen framåt blir jag för en gång skull svarslös. Mållös.
Tyst.
Men inte så länge! Faktiskt så JUUUBLAR jag!! Jösses, jag hojtar till henne att jag ju kommer att slita ut västen, jag ska försöka få typ ALLA att komma och kolla sina hundar!

Hon bara skrattar, och säger lugnt, att jag kan slita ut västen allt jag kan, då köper hon en till…..
Tja.
What to say. 


I den oerhört sorgliga situationen vi är i idag, med så många drabbade hundar och ägare, där så många slutar eller bara flyr rasen och där så många ägnar sig åt att jaga folk och prata skit på nätet finns det verkligen några som vill samarbeta och hjälpa andra.
För att hjälpa rasen framåt.

Min BÄSTA Jultomtevän;
Jag är så oerhört glad över att du finns, och att du skapar denna möjligt för rasen!
Jag är så oerhört GLAD att du gör det här, därför att jag är säker på att detta kommer att få ringar på vattnet.
Jag är så oerhört glad att se att det finns människor som vill jobba tillsammans, som är öppna för mycket, och som mest bara vill gott.

Tänk att jag har fått min bästa Julklapp redan en bra stund innan jul!

Och så ett Ps till alla er som undrar
Det kommer alltså att finnas en väst inom kort i Vita Huset.
Du som vill är välkommen att använda den till din dobermann, och få resultatet avläst till självkostnadspris hos specialister i USA.
Är Du intresserad – kontakta mig efter julhelgerna.


Välkomna :-)




måndag 1 december 2014

ÖNSKELISTA



Bilden har jag snott från nätet - men tankarna är mina alldeles egna ;-) 


1 december….
Barnen pratar julklappar, och första önskelistan har satts upp på kylskåpet. Varje dag flera gånger om dagen ser jag de uppstaplade önskningarna, och påminns om mina egna. Mina drömmar, tankar och önskningar jag har som uppfödare och dobermannälskare.

Den största, mesta och hetaste önskningen för mig är att DCM skulle utrotas. Alltså att våra dobermann inte längre drabbades av hjärtproblem.
Eftersom jag förstås inte kommer att vakna upp och upptäcka att Gud  är så god att han låtit min julklappsönskan gått i uppfyllelse, tänker jag att själv är bäste dräng.
Det vill säga att vi tvåbenta får arbeta för saken på egen hand.
Enkelt sagt så tror jag att vi MÅSTE samarbeta (Ja, jag VET. Jag har sagt det förr. Tjatat om det och tar upp det gång efter annan )
I min värld kommer man snabbare framåt om man gör saker och ting ihop. Man måste inte tycka lika, man måste inte älska varandra, men man kan arbeta sida vid sida.

För mig ter det sig märkligt att vi testar våra dobermann för höftledsfel. Vi testar dem för ögonfel, vi testar deras mentalitet, vi testar deras brukbarhet och vi testar deras exteriör. (Ganska ofta också) Men det enda som våra hundar verkligen DÖR av är det många som inte testar.
?!
Varför då?
Jag önskar mig att ALLA börjar testa sina dobbisar innan parning – innan varje parning, år efter år- och jag önskar mig att INGEN valpköpare köper valp från otestade föräldrar. Oavsett vilket land man väljer att köpa från. (Inte heller för unga föräldrar ska man köpa från.)

Dessutom önskar jag mig att vi börjar hålla koll på mor och farföräldrar, testa dem också. Dvs inte bara testa våra aktuella djur, utan testa dem som redan använts, så vi VET att det material de lämnat är bra att jobba med.
Är ni med? :-)
Okey. Nu har jag önskat att DCM är utrotat, eller att vi i alla fall jobbar på ett bra sätt mot sjukdomen.

Jag har fler önskningar;
Jag önskar mig att Svenska Dobermannklubben börjar jobba för och med våra uppfödare. De få vi har kvar. ( I know, detta har jag ältat fram och tillbaka på kors och tvärs i flera år också, men ni vet hur det är, när man önskar sig en sak och inte får det, då går inte önskningen över….)

Det farligaste för vår ras just nu är INTE DCM.
Det farligaste är att det inte finns hundar att tillgå i vårt land.
Det föds för få valpar.
Bara i år har vi reggat ca 50 dobermann. + -
En svindlande låg summa, och jag är säker på att våra uppfödare behöver mer uppmuntran, hjälp och stöd för att fortsätta sitt avelsarbete.
Ett arbete som är oerhört viktigt om rasen ska fortleva och utvecklas på ett gynnsamt sätt i vårt land.

Jag tror att vi behöver satsa på uppfödarna för att få mer aktivitet kring vår ras. Och jag skulle önska att vår klubb trodde samma sak.


God Jul ! 

fredag 7 november 2014

HJÄRTSCANNING



Torsdagen den 13 november kommer specialisten Lennart Nilsfors till Vita Huset och ultraljudar hundar och katter.

DU som är intresserad av att testa din hund eller katt - oavsett ras- kan höra av dig till mig , helst via mail eller Facebook.


Alla är Välkomna :-) 

Jeanett Lemmeke 
kennel@jeandark.com 




måndag 10 mars 2014

HJÄRTKLINIK I VITA HUSET!

Ett tag tappade jag sugen. För det gör man när ens ras drabbats av sjukdom.
Det som händer ofta är då att djuren blir sjuka, det är svårt att komma framåt, många slutar och resten blir osams.
Märkligt.
När man behöver varandra och samarbete som mest, slåss man istället?

Iallafall så har jag hittat min tappade sug och jag tänker absolut jobba för de raser jag brinner för och älskar. Tillsammans med människor som vill jobba mot samma mål. Kanske vi inte tar samma vägar, men vi har intentionen att våra hundar och katter ska bli sundare. :-)




Ett PS. Samarbete är när två eller fler jobbar tillsammans. Man utbyter tankar, erfarenheter och försöker hitta lösningar tillsammans.
Samarbete är INTE att en eller några talar om för andra HUR man ska jobba och vilken väg man ska gå.

--------------------------------------------------------

Vi är några uppfödare som vill försöka jobba tillsammans för den ras vi brinner för. Jobba för sin ras kan man göra på många olika sätt, både i och utanför sin klubb.
Vår förhoppning är att Världens Bästa Ras på sikt också kommer att bli en sund, frisk och stark ras igen. Det kommer att funka, men det tar tid och kraft.

Några delar i det hela är tänket vad gäller avel och uppfödning/hur vi beter oss med varandra och den andra delen är att testa.

Den 28 mars kl 16:00 kommer Lennart Nilsfors hit och UL hundar och katter:

Lennart har 30 års erfarenhet av ultraljudsundersökningar 
och har specialkompetens i hjärtdiagnostik och ultraljudsdiagnostik. 

ALLA som vill komma är Varmt Välkomna - kontakta mig dock för tidsbokning innan!
kennel@jeandark.com

lördag 30 november 2013

Valpar väntas (Förhoppningsvis)

Vi hoppas på valpar i slutet av januari, början av februari.
Dagen idag har nämligen ägnats åt att försöka få fina Noa att tycka bra om snyggingen från Norge, Aragorn.
Det gjorde hon (!!) och nu är det bara att vänta.
Och hoppas. :-)


KORAD JEAN DARK NOA PERLE 
Född 2009 11 02 
e. Multich Latvian W-10 ZTP V1B BH IPO 1 KK 2 Stay In Style AxiroStay In Style Axiro 
u. Korad NO V-08 Jean Dark Hot Couture 

KORAD ZTP V1A IPO I SEUCH DK UCH NO UCH Aragorn V Noble Line
Född 2007 04 06
e. Multi CH Smart Wood Hill´s Elisir
u. Giorgia Di Altobello 

Detta är Noas första kull, och vi har väntat med att para henne, och hjärttesta henne till så sent som möjligt. (Holter sent 2013) Mormor Hot Couture hjärtestades fri vid sju års ålder, och morfar Axiro likaså, vid åtta års ålder.
Pappa Aragorn fyller sju år till våren och är fallen efter föräldrar som blev gamla och inte hade problem med hjärtat.
Aragorn är Holtertestad UA -nov 2013

Förutom hjärttesterna har de blivande föräldrarna fina resultat på mentaltester och utställningar, pappa Aragorn tävlar även IPO.
Båda är arbetsglada, vänliga, balanserade, sociala och stabila hundar. De kommer också från familjer med många trevliga och socialt, väl fungerande hundar, något som jag tycker är enormt viktigt.

Vi hoppas på ett knippe härliga och livsglada dobermann, gärna med lika fina attribut som sina släktingar och förstås lika många engagerade och aktiva valpköpare som kan matcha våra små.

Är du intresserade - maila oss gärna!
kennel@jeandark.com






lördag 23 november 2013

Mera tänk utan-innanför ramarna


Lite mail (varför inte skriva direkt i bloggen? ) har jag fått hem, och en del tankar på Facebook och i bloggen.
Kloka tankar.
Som Kaja skriver, klart man skall våga sig utanför ramarna ibland. Det är så man utvecklas. Och såklart som Cecilia skriver, skall man inte tumma på hälsan.
Men detta att tumma på hälsan kan vara svårt – vi har alla olika uppfattning om vad som är att tumma på och kanske vad som är framåttänk.
Jag är säker på att vi inte får glömma att prata med varandra.

Charlotte skriver klokt tycker jag – SJÄLVKLART skall bärarna finnas med i ett avelsprogram. Självklart har de massor att ge också!!

Någon frågar om färger och varför man inte kan para brunt med brunt.
Svar – KLART man kan! Fast många anser att man inte kan det, och skälet skall tydligen vara att färgen blir sämre.
Det är nog mest som med all avel. Para två dåligt bruna och du får dåligt bruna valpar. Para två fint bruna och du får fina bruna valpar.

En annan sak som några har röstat igenom är detta med att man inte får para två B hundar med varandra.
För den som inte vet, A och B är fritt. (Inom SKK:s ramar får uppfödare para A och B hundar hur de vill, eftersom det är fria hundar, men aldrig med C)C och nedåt anses som HD-fel.
Då tänker jag som avlat i många år såhär;

Du har två kombinationer;
1.       Fido paras med Fia. Båda har B-höfter
2.       Sixten paras med Sara. Båda har A-höfter.
I första kullen har samtliga kullsyskon till föräldrarna röntgats, alla har A.
Sara och Sixtens alla syskon har också röntgats, några har A, men en har D och 
resten B.

Jag funderar vidare över fenomenet höfter. 
I bla vår ras rekommenderar man (jag skriver ”man” så stöter jag mig inte med någon specifik) att avelsdjur inte skall ha fler än ett syskon med HD-fel.
Då tänker jag så här;
Uppfödare 1 skall para. Mamma tiken kommer ur en kull om tio valpar, samtliga har röntgats.
Två har HD C resten är fria.
Ramaskri från vissa håll.

Uppfödare 2 skall också para.
Mammatik kommer ur en kull om tio också. Tre är röntgade och de har A.
Inga ramaskrin från något håll.
Inte kan man väl säga något om alla dessa syskon. Det är ju inte X fel att folk inte röntgar.
?

Missförstå mig inte nu, jag förespråkar INTE att vi skall avla på HD-fel. Men.
Jag skulle önska att alla tänkte till lite mer…
Det handlar inte bara alltid om själva djuren, utan också om deras gener och vad de kommer att GE.

Jag tycker också det är viktigt att så många som möjligt testar sina djur, med ovanstående tänk tror jag en del kanske avstår att testa allt de har. Ni vet, ju mindre resultat, ju mindre dåligt kommer ev fram.
Ähum. Är det det vi vill uppnå?

Jag fortsätter:

Kombination nr 1
Mamma  och pappa Holtertestad UA. Men de är gudbevars testade vid tre års ålder och vid fyra då de paras igen. Deras föräldrar har en drabbad stamtavla. Mormor är död i DCM och farfar är död i DCM.
Några syskon till föräldrarna har också gått bort.

Kombination nummer 2
Mamma är holtertestad och pappa (nio år) är ultraljudad.
Inga syskon är drabbade av DCM. Mor och farföräldrar lever eller blev mycket gamla och dog inte av hjärtfel. Inga kända DCM hundar i linjen.
Ramaskri – pappan är bara ultraljudad, eller kanske var han rent av otestad.

Kombination nummer 3
Mamma och pappa är holtertestade Mamma är 3 år och pappa 2.
Mor och farföräldrar vet man inget om. Någon i linjen har dött i DCM men det pratar man inte om. 


Och till sist
Tusse är en fin Siameshane. Han kommer från Långtväckistan och har inga kända släktingar i Skandinavien. Han är snygg, trevlig och sund.
Knappt någon använder honom, för han är bärare.
Av vad? Tja, de flesta vet inte, men han är ju gudbevars BÄRARE!! Det får man INTE vara. Fritt skall det vara!
Om Tusse paras med fria honor blir inga av hans avkommor sjuka. De blir fria eller max bärare i sin tur.Vi pratar PRA på siames och oriental.

Jag anser att det är fantastiskt att man som uppfödare har möjlighet att gentesta avelsdjuren. Men - vi bör fundera över vad vi förmedlar till köparna och hur vi använder oss av våra testresultat.

Och nu fladdrar tankarna vidare - mentalitet....
och bla Chinese Crested Dog.

Rasen skall vara gladlynt och aldrig bitas.
För mig är inte gladlynt skygg, blyg, rädd eller arg.

Så jag avslutar med att säga att jag tycker vi också måste tänka innanför ramarna.

Ibland iallafall...




torsdag 14 november 2013

Magasinera hundar



Jag har funderat på en sak.
Häromdagen ringde en gammal valpköpare och ville prata. Hennes familj hade just mist sin gamla dobermann och ville ha en ny hund.
Fast inte en dobermann.
Trots att familjen haft rasen i över 20 år, och alla hundar blivit gamla hade de tagit beslutet att avvakta med Älsklingsrasen, som hon sade.
För de är ju så sjuka.
?
Den nya rasen skulle de ha en hund av, och sedan komma tillbaka till ”den enda rasen” när vi andra fått den på köl igen.
”Och dessutom verkar det vara mycket slitningar i klubben”

Jaha.

Den här familjen är en underbar familj, de har tagit hand om sina dobbisar på bästa sätt och även om de aldrig engagerat sig i klubbarbete har de varit aktiva med sina hundar.
Nu hade de bokat en annan bruksras, utan hjärtfel, men med hög andel belastade hundar vad gäller allergi, cancer och hudproblem.

Kort tid efter ringde en annan valpköpare. Hon hade tankar kring sin åldrande hund, och ville boka en valp till.
Hon pratade länge med glad röst om våra underbara hundar, och hur kul det skulle bli med valp i huset igen och allt de skulle hitta på.
Jag förde in ämnet på defekter och hon svarade att hon var mer än väl medveten om detta, men att dobermann ändå var hennes ras. I vått och torrt.
Om hennes hund skulle bli sjuk och dö skulle hon bli förtvivlad, men att leva utan dobermann kunde hon ändå inte tänka sig. Det var liksom ännu värre. Hon skulle då köpa en till.
Och hoppas att vi uppfödare och rasentusiaster skulle få rasen bättre under tiden.

Efter detta har jag funderat. Ja, jag funderar mycket på uppfödning, avel och genetik. På hälsa, sjukdomar och trista saker. Och på världens bästa ras och hur vår framtid skall bli. 

För mig känns det som om vi alla måste hjälpa till. Avla klokt, arbeta gemensamt så gott vi kan, dela erfarenheter och behandla varandra med respekt. 

Vi måste dock ha hundar. För om vi inte har det har vi inget att arbeta med. Det behövs flera olika individer för att bibehålla mångfalden. Och vet ni, mångfald är inte bara ett ord, det är verkligheten som vi måste arbeta med, ta till oss och ha respekt för. 

Grejen är väl också att vi måste ha valpköpare. För om vi inte har det – var skall våra hundar ta vägen? Uppfödarna kan ju knappast sitta med en massa osålda valpar, halvvuxna hundar och vänta in bättre tider?

Ett alternativ skulle kanske kunna vara att föda upp och magasinera hundarna (och katterna) ?
Om vi är fler kanske vi kan få till ett schysst pris hos Shurgard?

Om ingen köper våra uppfödda hundar – kommer det då att finnas uppfödare som kan avla oss bort från sjukdomar, bevara de positiva egenskaper våra hundar har och bredda vår genpool för framtiden?

Jag tror faktiskt att vi alla måste hjälpas åt. Uppfödare och Valpköpare.
I med och i motvind. 

Det är ju ALLAS VÅR RAS! :-) 




tisdag 18 juni 2013

Sammets Öga


För en tid sedan miste jag min favorithund och det kändes som om jag aldrig mer skulle bli riktigt glad.
Min vackra hund var mjuk, vänlig, busig och alltid vid min sida, som en skugga. Jag kallade henne Sammetsöga, fast hon hade ett annat, riktigt, namn.
Lång tid efter att hon blev sjuk och flyttat till Nangijala snubblade jag över henne, fast hon inte var där.
Lyssnade till hennes andhämtning som inte fanns och kände hennes mjuka päls under fingrarna i fantasin.  Mindes det stora huvudet som alltid kom intill mitt och sade god morgon, saknade det vänliga pustandet i mitt öra.

Fast jag har många hundar, barn och familj och borde vara luttrad är jag inte det. Varje dag saknar jag henne och varje dag försöker jag intala mig själv att hon (bara) var en hund.
Jenna Sammetsöga var en älskad hund.

Vi har flera hundar i vår familj, alla underbara, personliga och vackra på sina egna vis. Jag älskar dem alla, men nog tänkte jag att jag aldrig mer skulle få ett Sammetsöga.


Så kom Twiggy.
Efter år av beundran och hemlig önskan om en alldeles egen greyhound är hon här! Det som många tror är en nyck och en ”typisk-Jeanett-grej- är noga genomtänkt, planerat och önskat. Och lilla rådjurshunden som föddes långt borta i Italien är nu äntligen hos oss!! 



Hon är precis 16 veckor och landade på Svensk mark i slutet av förra veckan. Liten, fundersam och sagolikt söt flyttade hon in i Vita Huset till alla oss andra.

Twiggy kommer också från en stor familj, många medlemmar och mycket liv runt i kring henne. Tur det, för det är det sannerligen hos oss också.
Vår lilla röda baby räds hursomhelst inget alls, och efter lite stillsamt funderande över vad egentligen en katt är beslutade hon sig för att de var fantastiskt roliga att jaga. Mindre skoj när hon fick några ordentliga visitkort av nakenkatten Grisens arga tass, och med svullen nos siktade hon istället in sig på våra äldre dvärgpinscherdamer.
De for som bowlingklot och den lilla busiga italienskan och jag fick ha ett litet samtal om hur man uppträder i en familj.
Hon förstod pep hon, och så skötte hon sig i alla fall i fem minuter, och så passade hon på att riva ned min tvätt från ställningen, hoppa upp på matbordet (Ja, du läser rätt!), stjäla frukten från diskbänken, pipa-pipa-piiiiiiiiipa med hundleksakerna, slita upp uteblommorna på terassen, morra åt oss när vi flyttade henne matskål och sno åt sig bästa platsen i soffan. 



SICKEN BUSUNGE!!!
Jag har ju läst det där om nobla, stolta och värdiga greyhounds.
Och i mitt hus har jag en Tornardo utan dess like. Vår dobermann som annars kallas för Tromben levde en dag i stor förvåning över sin söta lillasyster som fullkomligt öste ur sig bus och rackartyg, och så verkade hon tycka att jag fick hojta bäst jag ville. Hennes kompis från landet långt bort må se konstig ut, men hon var ju världens BÄSTA partner in crime!
Så nu har jag två busråttor. Tromben och Tornardon… Och inte en matta ligger snyggt på våra golv mer… Phu! 



Men lilla Twiggy är förutom sina enorma färdigheter i det som kallas bus och stoj, också en alldeles underbart näpen liten gänglig valpflicka.
Hon är röd, söt som den sötaste sockertopp och bara hon tittar på oss med sina mörka, utrycksfulla ögon smälter man.
Twiggy älskar mat, hon älskar människor, hundar och självaste livet. Hon är mjuk och personlig, men har också starka åsikter om vad hon vill (och inte vill). Och hon älskar att leka men också bara att få vara tillsammans. 


Och hon gör starkt anspråk på epitetet Sammetsöga. 
Det kan vem som helst se…. 




fredag 23 november 2012

Vår ras har drabbats av en allvarlig sjukdom



Ja, vår ras har drabbats av en allvarlig sjukdom. Hundarna blir plötsligt sjuka, och dör. Det är fruktansvärt, och jag tror de flesta känner sig förfärade.

Jag tror alla -inom rasen- råkat ut för hundar som flyttat till Nangijala. Äskade, fyrbenta vänner som lämnar hål i värkande hjärtan hos sina ägare, och ekande tomhet hos sina plötsligt ensamma familjer.
Här på bloggen kan man bl.a. läsa om vår egna Jenna:

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/10/hjartscanning-resultat.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/10/jenna-ar-som-vanligt.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/07/dagar-med-jenna.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/08/jenna-sammetsoga-alskad.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/09/vara-anglavovvar.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/11/min-stjarnhund_12.html

Jag tror alla känner någon, eller har någon i sin närhet som mist sin bästaste vän.
Och jag tror ingen, ingen alls vill ha sjukdomens fula tryne kvar hos våra fina hundar.

Frågan är vad vi skall göra.
Frågan är hur vi skall få bort den här defekten, och få tillbaka våra långlivade, härliga vovvar.

En del överger rasen.
En del slutar föda upp.
En del kavlar upp ärmarna, och försöker aktivt mota bort det fula.
En del bloggar. Några i positiv anda. Och några i negativ och i mitt tycke, ful anda.
En del bloggar fult.
De jagar andra som de tycker gör fel. De hänger ut uppfödare och kennlar de tycker är dåliga. En del -några faktiskt förtroendevalda inom klubben- har personlig valphänvisning på sina sidor?
I mitt tycke som uppfödare är det fel. Man kan tycka mer eller mindre om medmänniskor, deras val av avelsdjur och kombinationer. Men jag skulle önska vi behandlade varandra med respekt. Och jag tror vi alla vet innerst inne vad som är fel och vad som är rätt.

För människor gör ibland fel. Fel parningar, fel insatser, fel, fel och fel. Men hur gör man rätt? Att föda upp är ett konststycke, och det är inte lätt.
Jag tänker att med aggressivitet är det lätt att skrämma bort. Och det behöver inte vi. Vi behöver bli fler.

Vän av ordning, statistik och regler tycker avel är plättlätt.
”Sätt upp än mer regler, och så är det bara att följa”
Tittar vi på vår valphänvisning så är listan ganska utarmad. Varför vet jag inte, men jag kan våga mig på att gissa..... Samma sak med medlemsantalet. I och för sig en trend inom "brukshunderiet" men trender kan vändas, inte puttas på.
I vår klubb har vi tappat gemenskapen. Den som vi behöver för att kunna samarbeta, dela glädje och sorg, och för att kunna jobba åt samma håll.

I dag har vi mest gemenskap i ovänskap.
Det allra farligaste för vår ras.
För det allvarligaste hotet mot en ras är inte sjukdom. Det är att människor överger den. Slutar köpa den, och värst av allt - att uppfödarna tystnar och försvinner.

Kanske kan vi vända den här dumma trenden. Jag hoppas det :-)
För då kommer vår bästaste och finaste ras i hela världen bli frisk.
Mycket snabbare:-) 









måndag 12 november 2012

Min Stjärnhund

Jenna    
Foto: Sofia Lemmeke  



Jag har en stjärnhund. Hon är fantastisk. Vacker, svart och med Sammetsögon. Hon älskar mig mest i hela världen, hon är alltid snäll, alltid glad och älskar att bada och springa.

Jag älskar min lacksvarta Sammetsöga tillbaka, och när hon mår bra, då mår jag också bra. Det är som om hela mitt inre blir som en spinnande katt.

Min fantastiska stjärnvovve finns inte längre med mig. Bara i fantasin.
Jag tänker att hon badar, springer och leker hela dagarna, där uppe i Nangijala. Att någon annan klappar henne närhelst hon vill. För det vill hon, mest hela tiden.

Finaste Jenna. Tänk så tomt det blev här hemma. I myllret av djur och människor.

Ena dottern har gjort en film om min Hjärtevän:
http://www.youtube.com/watch?v=7jjMqr-iuKk&feature=plcp

TACK Felicia.
Så här minns jag henne, alldeles precis.

tisdag 18 september 2012

Våra Änglavovvar



För en tid sedan miste vi vår finaste svarta dobermann.

Jenna blev Änglahund, och vi blev kvar på jorden. Tyst, tråkigt, tomt, och ledsamt blev det. De trognaste av ögon slutade att tyst följa mig, och inte snubblade jag mer heller, på min svarta skugga.

Hennes saker finns kvar på sina platser. Halsbandet, det svarta med blingblingen, den rosa bädden vid min säng, hennes filtar i bilen och älsklingsleksaken på gräsmattan. De gör ont i hjärtat att se. Och ändå känns det omöjligt att ta undan dem.

Häromkvällen gick jag ut, och det kändes som om jag såg henne. Det kändes som om hon fanns vid min sida. Jag nästan kände hennes andedräkt, och såg den milda blicken, och hennes glada ansikte.

Jenna var en älskad, efterlängtad och fantastisk dobermanntik.
Hon kom från utlandet tillsammans med sin fina syster för många år sedan, och från den dagen hon satte sina tassar hos oss i Vita Huset har jag älskat min svarta, snälla Sammetsöga.
Planerna för framtiden var förstås många, och alla resultat Jenna skördade var perfekta. Höfterna, Tänderna, Ögonen, Testerna och Tävlingarna. Bara, bara inte hjärttestet innan parningen.

För att göra en sorgsen historia kort - Jenna blev ingen gammal hund. Och många tårar har fällts över det i Vita Huset.

Människor jag inte känner har skrivit och berört angående Jenna. De har också blivit berörda. En del så mycket att de inte vill skaffa dobermann.
Det tycker jag är ledsamt, och jag hoppas de flesta ändrar sig.
För sjukdomar finns i alla raser. Sjukdomar finns mer eller mindre, de är alltid dumma, tråkiga och fula. Men de går att mota bort.
På sikt tror jag att de hemska hjärtfelen kommer att tryckas undan, genom att vi samarbetar och inte överger rasen. Genom att vi alla drar vårt strå till stacken, och gör vårt bästa.

För en del är ens bästa mycket, för andra lite mindre. Men det viktiga är att vi gör så gott vi kan.

Jag har bestämt mig för att inte bara sörja Jenna. Jag vill glädjas åt den tid jag fick med henne.
Jag har bestämt mig för att glädjas åt att jag fick dela vardag med en så fantastisk, snäll och härlig dobermann. Och jag hoppas att fler får uppleva sådana hundar, lära sig hur bra dobbisar skall vara, och att de får ha dem hos sig, i många, många år.






Mera tankar

För en tid sedan dog en av våra kända och vinstrika hanar här på Jean Dark. Hans familj var förkrossad. De behövde tid att förstå, acceptera och ta beslut.
Deras Prins blev Änglahund, och han blev det på Ultuna, det stora Lantbruksuniversitet i Uppsala. Det är där det forskas om den förhatliga hjärtsjukdomen DCM.

Vår fina hane fick sluta sina dagar hos forskarna, och hans matte och husse fick ta adjö efter ytterligare tester, blodprov och undersökningar. Med i rummet fanns även de som skulle ta hand om Vovven när hans familj tagit adjö, och inga mer andetag fanns att lyssna till.
Detta är svårt som hundägare, och jag är oändligt tacksam att jag har så starka vänner, som trots sin sorg och smärta vill hjälpa forskningen, rasen och alla oss andra framåt.

Knappt hade hans dock ägare fått lämna sin vän och åka hem med tomt koppel förrän Drevet gick.

- Är han död???!
- När dog han?
- Vad dog han av?
- Varför lägger de inte ut det?
- De hemligstämplar det!
- Vi har RÄTT att få veta!
- NÄR skall de tala om det?
- Vad hade han för sjukdom?
- Vet alla berörda detta?
- Han blev väl obducerad?
- Men NÄR skall de tala om det??
Osv Osv Osv

Drevet ringde runt till kompisar, släktingar och valpköpare.
Drevet kom till brukstävlingar och frågade de med släktingar till hanen vad han dog av. Till de som inte visste var man snabb att prata om lögner, hemligheter och undanhållande.
Drevet jobbade vidare på FB och bloggar.  Man taggade sökord på rasen och fick främmande människor att  klicka in sig på bloggar om oss, de ”hemlighetsfulla, fula och tysta”. Vanliga människor, som bara ville lära känna rasen. Ihärdigt sökte man efter sin sanning. Men ingen kontaktade vår hanes familj för att fråga…

Hemma satt matte och husse med värkande hjärtan, tomt i sitt hus och liv och oändligt ledsna.
De bestämde sig för att skaffa en ny kompis. En ny fyrbent glädjespridare, en träningskompis, en tävlingshund, en glad buse och bästa vän. En annan ras. Men medan de letade ringde matte plötsligt en dag till mig och ville ha en ny hane. En likadan, samma ras. För som hon sade; ” Dobermann är ju min ras. I goda dagar och i dåliga”. Det finns ingen annan hund som är så komplett, perfekt och brukbar som våra dobermann, jag kan inte tänka mig leva med andra hundar än de här”.

Och så blev familjen med en ”Lillebror”.

Så en dag var matte och husse redo att prata om sin Prins.
För så är det. Tiden läker inte alla sår, men den gör det lättare att prata om. Och jag tänker att Drevet därute kanske inte har mist någon som stod dem kär?
De kanske inte har kommit hem till ett ekande tyst och städat hem.
De kanske inte har haft leksaker efter en älskad vän drällande som de snubblar på. Eller en tom grop i en dubbelsäng.
De kanske inte har gått ensam på sina promenader, eller inte vågat sig nära datorn för att slippa läsa fula ord om en älskad hund.

För jag tror att vi som mist en fyrbent vän vet och förstår att sorg måste få ta tid. Att sorg måste få släppa lite om sitt grepp innan man kan andas och möta andra. Och att en dag kan man prata om det svåra.

Att sorg inte alltid går över, men att man kan lära sig leva med den.

Både Jenna och Kanonen avlivades på Ultuna, och skänktes till forskningen om och mot DCM.
Vi som levt med dessa underbara hundar fäller en tår ibland och hjärtat hoppar till när vi minns våra Älsklingar.
För vi glömmer dem förstås aldrig.

Och mest av allt hoppas vi att de kommer att bidra till forskarnas arbete att hitta de gener som påverkar sjukdomen.

Det är svårt att ta beslut att låta ens fyrbenta vän somna in.
Det är svårt att måste åka till ett stort och opersonligt ställe när man är van vid små, familjära kliniker
Det är svårt att ta adjö med steril miljö, tester och undersökningar av hjärta och hund innan det sista
Och det är så svårt att ta adjö och veta vad som skall hända sekunden efter jag lämnat min hund

Men jag hoppas och tror på forskarnas förmåga till möjligheten att hitta nyckeln till DCM. Och jag vet att de behöver alla hundar de kan få att forska på.

TACK Alla gulliga vänner, bekanta, valpköpare och främmande som skickat uppmuntrande ord och tankar. De har värmt och stöttat.
För det är tungt att mista sin vovve.
Vare sig man är en gammal uppfödarräv eller ”bara” en vanlig hundägare.


fredag 31 augusti 2012

Mitt Hjärtebarn


Jenna Sammetsöga
ÄlskadOersättlig. Alltid i mitt hjärta



What happened to the wonderful adventures

The places I had planned for us to go

(slipping through my fingers all the time)

Well, some of that we did but most we didn't

And why I just don't know


Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time




lördag 25 augusti 2012

Åtta år på sju dagar



Så har det förhatliga datumet kommit.
Datumet jag inte vill veta av.
Dagen jag måste ta adjö av min hund.

Om en knapp vecka skall vi resa vår sista resa. Ofattbart och ensamt tungt.
Sista gången i bilen. Sista gången på promenad. Sista gången vid sjön, sista gången god natt, sista gången med mys i soffan, sista gången med armen runt hennes hals. Sista gången med allt.
Aldrig mer.

Jenna själv vet förstås inget. Hon är ju en hund. Hundar förstår inte som oss människor.
Eller gör hon det?
Jag vet inte, men nog tror jag ändå att hon märker att livet inte är helt som vanligt. Att matte är ledsen.
Jag ser hur hon tittar med allvarliga ögon. Kommer och lägger sig tätt intill, oftare än vanligt. När kvällen kommer finns hon vid min sida. Snabbt som en skugga, faktiskt innan jag knappt snuddat vid tanken själv på att gå och lägga mig och när jag slår upp ögonen om morgonen tittar jag rakt in i hennes bruna kloka ögon som säger god morgon.

Hon stjäl också. Mer än någonsin, och hon skäms inte ett dugg. Häromdagen bakade ena dottern. Fina runda, massor med fluffiga kakor med russin i. Goda, avlånga kokoschokladiga fyrkanter på ett annat fat.
Under några snabba, hundradels sekunder hamnade alla underverken, mjuka, varma och nydoftande i vår Sammetsögas mage. När jag dök upp slickade hon sig vällustigt runt munnen och lommade iväg med stor mage. Och jag blev inte ens arg. Ljög för mitt mellanbarn sedan, om hur mycket kakor pappa och jag hade tryckt i oss. Jag såg på hennes min att hon knappast trodde på mig.

För en tid sedan fick vi så datumet.
Datumet som tidsbegränsar vårt liv med finaste Jenna.
Tiden tickar obönhörligen på, och jag kan inte stoppa den.

Sju dagar finns kvar. 168 timmar.
På de här dagarna försöker jag ihärdigt att njuta av min finaste svarta hund. Skratta när hon stjäl. Skaka på huvudet åt bus. Torka när hon sticker in sin stora nos i mitt armveck och välter min temugg. Inte tycka synd om mig själv och torka tårarna när ingen ser.
Klappa henne varje gång hon ber, klappa lite till när hon inte ber, mysa i soffan, bjuda henne att ligga i sängen under täcket. 
Och jag går promenad på promenad och bara umgås allt det går. Försöker ihärdigt samla ungefär åtta år på sju dagar.
Åtta år vi inte får, åtta långa år som jag så gärna bara skulle vilja kunna ta för givet.
Dagar med Jenna, upplevelser, sorg och glädje. Upplevelsen av en grånande och åldrande hund. Upplevelsen av barnen som växer med en älskad fyrbent som utvecklas sida vid sida.

Minutrarna tickar på. Jag kan inte ändra på tiden, eller det som skall ske. Bara försöka fånga dagen, fånga förlorade år och fylla en ynkaste vecka med år som aldrig får bli.
Det är svårt. Och alldeles jättehemskt. 






torsdag 12 juli 2012

Dagar med Jenna



Så kom då det jag väntat på. Det jag väntat, fruktat och avskytt. Diagnosen. Jenna Sammetsöga som från början hade det friskaste av friska dobermannhjärta, scannades rutinmässigt och kallades plötsligt EQ.
Equivocal. Gränsfall.
Jag fick en chock, min hund var ju frisk? Hon skulle ju paras?
Det blev förstås ingen parning, istället bokades en Holtertest och Jenna Sammetsöga fick genomgå ytterligare försök. Resultatet blev dock samma; just nu är din hund EQ.

Vad gör man med den informationen? Hon har ju inte DCM…. Para ändå? Leva som vanligt? Vara glad? Ledsen? Orolig?
“Vi vet inte, sade expertisen. Hon kanske inte har DCM, hon kanske bara ser annorlunda ut på sitt hjärta”

Men eftersom vi scannat våra hundar under en längre tid nu, visste jag ju att Jennas vänliga hjärta gått från UA-Superfint till EQ-Inte alls Lika Fint, på bara få år. Det kändes inte bra.

För en tid sedan scannades hon så igen, för fjärde gången i ordningen, och så kom domen. DCM.

Finaste Jenna Sammetsöga skall lämna oss. Hon skall flytta till Nangijala och aldrig mer får jag träffa henne. Många av mina älskade fyrbenta bor redan där, ja, faktiskt så många att man kan tycka jag borde vara van vid det här laget.
Fast det är jag inte. Det är jag inte alls.

En stor, ful, ledsenklump finns inne i magen, den gnager där varje dag, ofta, ofta. Jag intalar mig själv att det är bra att vi inte hunnit avla på min finaste svarta skugga. Att hon i alla fall inte hunnit bli mamma och kanske drabba fler hundar med sin defekt. Jag intalar mig att det kommer att gå bra, hon skall bara vara i Nangijala en kort tid, och jag kommer att träffa henne snart igen.
Jag intalar mig att om jag ser henne djupt in i de Sammetsbruna ögonen, luktar på hennes hals och känner på hennes varma kropp, kommer jag aldrig att glömma henne. Mina händer kommer aldrig att glömma hur min finaste Jenna Sammetsöga känns. Fast jag vet av erfarenhet att mitt minne så småningom kommer att svika mig, att Sammetsögonen, den varma mjuka lukten av just Jenna kommer att blekna och hon kommer att bli ett lyckligt minne.
Jag kommer att minnas min svarta, underbara, snälla och vänliga dobermann. Hon som alltid fanns där bakom mig, låg vid mina fötter, väntade i bilen eller mjukt sade God morgon med sin nos på min kind.

Men just nu känns livet tungt, orättvist och uppgivet.
Det är alltid så svårt att ta adjö.



onsdag 12 oktober 2011

DOBERMANN DCM PÅ FACEBOOK

Jag tycker att alla resultat är viktiga när det gäller DCM på dobermann.

I dagsläget känns det som om man endast lägger vikt vid Holtertestet, och ogenomtänkta åsikter som "man testar bara hälften, man luras, att endast ultraljuda hjärtat är som att bara hd-röntga ena benet" åsikter skriks ut. Hemsideägare låter sina "åsiktsläsare" kalla uppfödare för kärringar och andra fula tillmälen.

Valpköpare flyr rasen och uppfödare slutar.

Är det vad vi vill? Är det vad jag vill? Nej, knappast! Jag älskar dobermann, och vill fortsätta leva med dessa underbara hundar, i med och i motgång.

Jag är övertygad om att respekt, ödmjukhet och kunskap är enda sättet att stoppa rasens fruktade hjärtsjukdom. Och det måste vi göra tillsammans.

För mig är ALLA resultat viktiga när det gäller Dilaterad cardiomyopati på dobermann. Både Holter, Ultraljud och DNA.
I dagsläget vet ingen exakt hur vi skall få stopp på hjärtproblemen, och medan forskarna jobbar på saken är jag säker på att vi tvåbenta absolut måste ta tillvara på samtliga resultat som registreras gällande DCM och dobermann.

I dag har vi öppnat en facebooksida; DOBERMANN DCM. Den är öppen för alla, och jag hoppas den kan vara med och bidra till något positivt.
Att människor som älskar rasen och vill den gott kan samlas med dåliga resultat men också med goda. Att vi kan samlas kring rasen dobermann, och inte runt jakten på enstaka människor.

För att inga felaktiga resultat skall läggas ut måste man äga eller ha fött upp den hund man lägger ut resultat på.
Mycket välkomna, och jag hoppas vi slipper denna facebooksida inom några år!

Mvh
Jeanett

tisdag 11 oktober 2011

Hjärtscanning. Resultat



Så har vår höstscanning varit, och som vanligt kom ganska många hundar och katter. Företrädesvis är det dobermann och sphynx som kommer, men en och annan över rasgränserna brukar också hitta hit när det är dags att kolla hjärtan.

Tusen tack alla ni som kommer! Jag är säker på att det i längden lönar sig att vi testar och testar.
Ni som fick tråkiga besked hoppas jag kan torka tårarna och tänka att vi tillsammans i alla fall gör gott för rasen när vi  undersöker, och givetvis inte avlar vidare på drabbade djur.
Det gör ont i hjärta och själ att veta att ens älskade fyrbenta vän skall vandra vidare till Nangijala i förtid. Att en finaste bästa vän inte kommer att bli gammal.
Varje gång det händer är jag ledsen med den drabbade djurägaren, och jag tänker ofta på deras stora förlust och sorg.
Jag hoppas att dessa djurägare i alla fall kan tänka att de är med och bidrar med positiva saker för våra fyrbenta, underbara vänner.

Igår testades många djur, och nästan alla var fria. En knapp handfull hittades dock med avvikande hjärtan, och vi var en knapp handfulla djurägare som säkert fällde en tår på kvällen.

En av dem var jag.

Vår vackraste Jenna Sammetsöga som hade ett så starkt och fint hjärta sist vi testade henne hade plötsligt inte alls så fina resultat längre.
Min underbara, livfulla, sprudlande, glada och kramiga Sammetsöga kanske kommer att bli sjuk.
Finaste Jenna hade en liten förändring på sitt hjärta, en förändring som kan betyda ingenting, men med de erfarenheter och kunskaper vi har om DCM, kommer vår älskade tik nog inte att bli gammal.

Som uppfödare är detta ett tungt slag. Min fina avelstik är obrukbar. Drömmar, jobb och planering går förlorad. Men allra mest är det en ofantlig sorg att veta att vår familj skall mista en älskad vän-
En vän som delar min vardag i vått och torrt. En vän som oftast finns vid min sida, som kryper ned bredvid barnen varje kväll och tittar på TV, en som busar med de andra hundarna, tvättar små kattungar med försiktig tunga och som kärleksfullt blinkar god morgon till mig vareviga dag jag slår upp ögonen. Jenna Sammetsöga är inte bara den-där-snygga-svarta-kuperade-tiken. Jenna Sammetsöga är en del av vår familj.

DCM är en fruktansvärd sjukdom, och jag hoppas och önskar att forskarna snart hittar ett sätt att hjälpa oss dobermannälskare med ett verktyg att stoppa detta hemska.

Under tiden kommer vi på Jean Dark att fortsätta hjärtscanna våra hundar och katter två gånger om året, och alla som vill är välkomna att höra av sig och delta med sina fyrbenta.
Varje gång vi har haft dessa undersökningar har affekterade djur hittats.

Jag ryser vid tanken på att så många parningskombinationer Shynx/Dobermann görs utan att de blivande föräldrarna hjärtundersöks.

Idag skall jag använda min Tankeverkstad som önskebrunn;

* Jag önskar att fler uppfödare OCH dobermann/sphynxägare regelbundet hjärtundersöker sina djur.
Det finns två olika sätt - vanligt ultraljud och Holtertesten där man också kollar djurets hjärtslag. Välj ett av dem, och testa! (Vet du inte hur man gör be om råd. Kontakta mig om jag kan hjälpa dig med dina funderingar)

* Jag önskar att alla dobermann ägare och sphynxägare testar sina djur en gång om året.

* Jag önskar att vi tvåbenta kan hålla sams och behandla varandra med respekt och med ödmjukhet.  Det är det bästa sättet att hitta ett samarbete som passar för alla.

Slutligen - TACK alla ni som kom, pussa på era fyrbenta, det är för deras skull vi gör de här undersökningarna.

Jean Dark Kia Ora UA
Jean Dark Gossip UA
SPH Jean Dark Halle Berry UA
SPH Jean Dark Judy Garland UA
Le Letton Dark Jean EQ
SPH Apriorinaked Milana UA
SPH Voila Robert de Niro V Anubis UA

(Ovanstående katter och hundar tillhör kennel Jean Dark, eller är uppfödda av oss. Vi redovisar endast de djur som ”hör till oss”. 
Övriga testade djurs resultat tillhör givetvis respektive ägare, och jag tänker att det viktiga inte är att hela världen får veta, utan att sjuka djur stoppas från vidare avel och påverkan i rasens framtid)


torsdag 29 september 2011

Hjärtscanning i Vita Huset

Hjärtscanning i Vita Huset 

Så var det dags igen. Vi försöker ju få till stånd minst två DCM/HCM clinics per år hos oss, och nu har jag just fått veta att höstens datum blir den 10 oktober.
Det är som vanligt öppet för hundar och katter, och alla som vill komma är jättevälkomna. 

Kontakta mig för tidsbokning på: kennel@jeandark.com 

För oss på Vita Huset är det mycket viktigt att våra avelsdjur, men också helst ett större antal av de djur som vi fött upp, blir testade mot de fruktade hjärtsjukdomarna våra fyrbenta kan drabbas av.

I dagsläget vet man inte riktigt hur dessa hemska hjärtsjukdomar nedärvs och vilka djur som kan drabbas. Klart är dock att man bör undvika de sjuka individerna, samt följa upp drabbade linjer, och givetvis avla så klokt man kan bort från dessa. 

Min förhoppning är förstås att alla de tester vi genomgår, ses på med positiva tankar, och får hjälpa till och läggas till handlingarna när vi når längre fram. Förhoppningsvis kan vi på det viset få mer kunskap om sjukdomen och fler redskap att stoppa den. 
Att kämpa mot varandra efter "rätt" metod att testa djuren på ger inget, eller väldigt lite. I dagsläget vet ingen endaste enda alls vad som är helt bäst. Forskning pågår - och vi bör alla hjälpa till. 

Förhoppningsvis vet vi snart var vi mest och bäst skall kämpa, och då kommer vi nog alla att göra det. I dag vet vi inte exakt, och jag tycker det är bra att så många som möjligt engagerar sig och gör vad de kan. Allt är bättre än inget! Min förhoppning är att alla människor runt våra hundar och katter inom en snar framtid vill samarbeta, och inte motarbeta varandra. Jag tänker också att det måste vara bra och intressant med både DNA prov, Holtertest och ultraljud, och att all statistik är sund och bra, samt bör redovisas. Som det är nu, jämställs de som inte testar alls, med alla de som testar men inte använder sig av metoden Holter. 

det tycker jag är ett mycket olyckligt beslut. 

Jag tror att vi tillsammans måste hjälpas åt att få bukt med hjärtfelen, och har således beslutat att testa våra hundar och katter (dobermann och sphynx) som går i aveln, minst en gång per år.
Vi har också beslutat oss att använda oss av testmetoden Ultraljud, då det enligt vår erfarenhet är den metod som hittat flest affekterade djur. Vidare måste undersökningen upprepas regelbundet, och inte med för lång tidsintervall, då dessa sjukdomar utvecklas snabbt och ett till synes friskt djur plötsligt och oförhappandes kan uppvisa sjukdomssymptom.
Dessa symptom vill vi bli medvetna om så snabbt det bara går, allt för att försöka undvika att använda drabbade djur i vår avel.
Vidare DNA testar vi och Holtertestar då och då.

Alla dessa tester har vi beslutat oss för att göra på våra hundar och katter, allt i samråd med de duktiga cardiologerna och hjärtspecialisterna/veterinärerena Anna Tidholm, Jens Häggström och Lennart Nilsfors.

Väl mött i Vita Huset:-)