Dagar med Jenna

Så kom då det jag väntat på. Det jag väntat, fruktat och avskytt. Diagnosen. Jenna Sammetsöga som från början hade det friskaste av friska dobermannhjärta, scannades rutinmässigt och kallades plötsligt EQ.
Equivocal. Gränsfall.
Jag fick en chock, min hund var ju frisk? Hon skulle ju paras?
Det blev förstås ingen parning, istället bokades en Holtertest och Jenna Sammetsöga fick genomgå ytterligare försök. Resultatet blev dock samma; just nu är din hund EQ.

Vad gör man med den informationen? Hon har ju inte DCM…. Para ändå? Leva som vanligt? Vara glad? Ledsen? Orolig?
“Vi vet inte, sade expertisen. Hon kanske inte har DCM, hon kanske bara ser annorlunda ut på sitt hjärta”

Men eftersom vi scannat våra hundar under en längre tid nu, visste jag ju att Jennas vänliga hjärta gått från UA-Superfint till EQ-Inte alls Lika Fint, på bara få år. Det kändes inte bra.

För en tid sedan scannades hon så igen, för fjärde gången i ordningen, och så kom domen. DCM.

Finaste Jenna Sammetsöga skall lämna oss. Hon skall flytta till Nangijala och aldrig mer får jag träffa henne. Många av mina älskade fyrbenta bor redan där, ja, faktiskt så många att man kan tycka jag borde vara van vid det här laget.
Fast det är jag inte. Det är jag inte alls.

En stor, ful, ledsenklump finns inne i magen, den gnager där varje dag, ofta, ofta. Jag intalar mig själv att det är bra att vi inte hunnit avla på min finaste svarta skugga. Att hon i alla fall inte hunnit bli mamma och kanske drabba fler hundar med sin defekt. Jag intalar mig att det kommer att gå bra, hon skall bara vara i Nangijala en kort tid, och jag kommer att träffa henne snart igen.
Jag intalar mig att om jag ser henne djupt in i de Sammetsbruna ögonen, luktar på hennes hals och känner på hennes varma kropp, kommer jag aldrig att glömma henne. Mina händer kommer aldrig att glömma hur min finaste Jenna Sammetsöga känns. Fast jag vet av erfarenhet att mitt minne så småningom kommer att svika mig, att Sammetsögonen, den varma mjuka lukten av just Jenna kommer att blekna och hon kommer att bli ett lyckligt minne.
Jag kommer att minnas min svarta, underbara, snälla och vänliga dobermann. Hon som alltid fanns där bakom mig, låg vid mina fötter, väntade i bilen eller mjukt sade God morgon med sin nos på min kind.

Men just nu känns livet tungt, orättvist och uppgivet.
Det är alltid så svårt att ta adjö.