Tjuren Ferdinand

Hemma hos oss finns en hel del djur. Vi har katter och hundar av olika raser, alla är högt älskade och underbara familjemedlemmar. Flera går i avel, och det är otroligt spännande att få följa dessa linjer, personligheter och försöka förbättra och lära sig mer varefter tiden går.

Det är väl ingen hemlighet att på hundsidan ligger rasen dobermann mig varmt om hjärtat. Jag har levt med dessa hundar i snart 30 år, och hoppas på minst lika många till:-).
Parallellt med alla mina dobermann har en annan kärlek också alltid funnits med - siamesen/orientalen. Dessa vackra, kloka, roliga, trogna och fantastiska katter har funnits med nästan lika länge, och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Givetvis har jag dem inte ”bara” - de får bland annat ungar nu och då också, till stor glädje för oss alla i familjen.

Vi har flera härliga individer hemma, alla med sin speciella personlighet, utseende och stamtavla.
Nästan alla är tjejer, men efter en massa besvär när vi måste åka land och rike runt i jakten på passande kavaljerer, bestämde jag mig för att vi nu skulle ha en egen Prins här hemma.

Som vanligt är det så att jag bara tycker det bästa är gott nog, knappt, och med denna devis för ögonen letade jag under något år efter en passande hane.
Till slut hittades han, ända borta i Ungern, på ett trevligt, ambitiöst och -i mina ögon- sunt katteri.
Där fanns den holländske honan Koosje Van Tuttes Sweet Nothings, och tillsammans med Imladris egna ungerska fina hane var jag säker på att där skulle finnas en kanonkille till oss:-)
Och det gjorde det.

Brunmaskade, prydliga Imladris Indil Forseti anlände till Vita Huset och tog alla med storm. Han själv tog allt med ro.

Äldsta dotter började så smått släpa runt på honom, och vips blev de de tu. Hon döpte om honom till Samson, och när vår brunmaskade hane inte åt eller gick på kattoaletten,  återfanns han på hennes rum. Han flyttade helt sonika in där.

Samson älskar äldsta dottern. Han älskar också snören.
Skosnören. Snören i hundfiltarna. Gardinsnören. Sytrådar, eller smala trådar från en ballong…. Allt som liknar snören går fint, och han suger, leker och släpar omkring på allt i trådväg man kan hitta.
När leken är klar slocknar han inne under dotterns duntäcke.

Samson gillar de andra katterna också. Såklart. Han är ju kille.
Happy är hans favorit, och han sover gärna med henne så länge hon är normal.

Med normal menas att hon inte får löpa.
Samson gillar inte löpande katter. Han brukar titta på dem med fundersam min. Tjejerna. När de ålar omkring, ropar och vrålar, skriker och beter sig.
Gärna i hallen. Där är det bra akustik, och Samson, precis som oss, brukar bums fly fältet.
Grejen är ju bara att kattdamer som är på det humöret ropar på hanar. Samson är en hane. Fertil dessutom. Han både sjunger själv och kissar en del. Så fertil är han, det känns på lukten.
Han är snygg, PRA fri, brunmaskad och har en dunderstamtavla. Det är liksom bara ett litet aber.
Han fattar inte grejen med sex.

När brudarna han delar hus med blir sådär åliga/skrikiga/slampiga/efterhängsna/översexiga, brukar han ta reträtt till dotterns rum, och sedan ser vi inte röken av honom förrän han tycker tjejerna är någorlunda normala igen.

Några skrattar åt honom. Några har kommit med goda råd;
”Stäng in honom ensam så han får längta”
”Stäng in honom med en hona”
”Låt honom gå med alla tjejerna, så han vet exakt när de löper”
”Låt honom gå med en fröken i taget”
”Låt honom sitta bakom lås och bom och SUKTA på brudarna”
”Håll i en hona som löper och hjälp honom kliva på”
Blablabla.
Vi har provat allt. Isolerat. Varit sociala. Mutat. Hotat. Pratat. Hållt i. Bönat och bett. Inget hjälper.
Och jag känner mig som matadorerna i Tjuren Ferdinand. Den DUMMA katten tar sina snören och trallar in på dotterns rum. Bergis håller han sig för öronen också, så han skall slippa (!!) höra damernas skönsång efter en Casanova. För de sitter utanför dörren och ropar med höga, sockersöta, ljuva stämmor.

Nu har vi gett upp. Jag har gett upp. Den stängda dörren till dotterns rum talar sitt tydliga språk. För Samson vill inte ut. Han bankar med sina vackra, välformade fötter om han råkar hamna på fel sida, dottern öppnar och så ser jag bara den flyende svanstippen och en guppande bak. Ja, några kattungar lär det inte bli än i alla fall.

Och dottern ser med glädje fram emot att åka upp i bostadskön, snartsnartsnart (?) få en lägenhet, ta med sig sin (???!!) katt och flytta.

Själv har jag börjat spana så smått efter en avelshane igen. Suck.

Vår dyra, fina avelshane, Imladris Indil Forseti, alias Samson.
 Fast helst utan sin Delilah....

"Samson"