Bröllop, Gudbarn och Traditioner

Jag gillar bröllop.
Jag gillar vita, långa prinsessklänningar. Böljande släp, spetsar och hemlighetsfulla slöjor.
Jag gillar romantik.
Jag gillar vackra kyrkor, ringar på fingrarna, gäster och häst och vagn.
Jag älskar helt enkelt bröllop!

I många år har jag hoppats få gå, njuta, uppleva och gråta en skvätt när någon närstående gifter sig, men det verkar inte inträffa. Inte än i alla fall.
Mest skiljer de sig. Folket jag känner. Eller bara är sambo, särbo, delsbo och allt vad det nu heter.
De lever i synd helt enkelt. :-)

När jag nu funderar efter så gillar jag också detta med barn, släkt och allt annat som hör till också. Traditioner helt enkelt. Kanske därför jag tycker det är skoj med monarki, där bjuds det ju på inslag av allt detta….

Hursomhelst. För ett tag sedan blev jag upplyst om att jag skulle bli Gudmor.
G.U.D.M.O.R.
Wow, det kändes stort! Äntligen skulle jag få ta del så där lite extra av en liten parvel. Låna ibland, njuta av och bara lämna tillbaka när det blev jobbigt.
Spännande kändes det. Och kul!

Hans pappa berättade det sådär i förbigående att jag var utsedd. Till och med väldigt förbigående. På Facebook faktiskt. Hmm…
Men nu har jag inget annat Gudbarn, så jag hängde inte upp mig i detaljer. Mina döttrar börjar bli stora, de tycker jag är töntig om jag vill pussa dem, kramas offentligt eller bara frågar för mycket. Tjatar, som de säger.
Det skulle ju bara bli fantastiskt att få rå om en liten, och dessutom en kille!!

Jag såg fram emot det, njöt av tanken och spänningen att få ta hand om och vara bredvidansvarigextra för en kille som jag alltid drömt om. Jag har ju inga egna sådana.

Så närmade sig dagen, eller rättare sagt helgen, han skulle komma för första gången.
Hans pappa hörde av sig, och vi diskuterade mat, skötsel och bara sådär allmänt hur den lille Prinsen skulle ha det för att må bäst medan han var hos oss.
Faktiskt skulle han få bo hos mig i två nätter, och det kändes skoj!

Jag hämtade honom vid tåget en eftermiddag. Liten, världsvan och tillitsfull bar jag honom in i bilen, och även om han blev lite rädd när våra stora dobbistjejer skällde gick det bra.
Han såg glad ut när jag pratade hela vägen hem, och smekte honom på det ulliga lilla huvudet.
Tänk att pojkar kan vara så söta? Med långa ögonfransar? Han såg ut som en liten tjej nästan, sockersöt, mjuk och babygo. Jag kände att jag aldrig ville lämna tillbaka honom.
Alltid ha den där mjuka kroppen här, alltid det duniga huvudet och de sötaste av söta ögonfransarna att titta på.
Att han skulle bli en finnig tonåring med långa ben och egen vilja slog mig inte. I alla fall inte just då.
Jag njöt istället av att bara få vara Gudmor. :-)

Den Lilla Prinsen tillbringade sina två dygn i godan ro hos oss. Han vandrade från famn till famn (alla ville ju pussa, krama och bara njuta av den lilla sötaste ungen) han lekte på den sommargröna gräsmattan och sov tungt mellan bus, mat och kel.
När helgen var slut (och jag med) åkte han hem till sin trygga pappa igen, och vi i Vita Huset längtar redan till nästa Gudmorsstund.

Tusen tack Martti för att jag får ha din Dustin - även om jag nog mest är en tjejmamma, så är det fantastiskt att få låna sina drömmars drömmar då och då. Och din lilla plutt är alldeles underbar!

Foto Sofia Lemmeke