onsdag 18 juli 2018

Grab and Go – Hundar






Det finns en viss sorts hundar som är sällsamt vackra. De är inte några dussinhundar, men du vet när du har en framför dig – galet välkonstruerad, otroligt rastypisk och väldigt iögonfallande.
Det kan vara vilken ras som helst, och ändå vet du när den står där, att just den där, det är en skönhet.
Sällsamt vackra hundar helt enkelt.

Jag kallar dem Grab and Go hundar.

De är inte allt för vanliga, men om man är uppmärksam så ser man dem här och var. De vinner förstås en del, och de allra flesta inom hundvärlden har haft en och annan Grab and Go i sin ras.

De allra flesta är dock lite sura över dem, Grab and Go Hundarna.
-       Nja, hen är för liten, hen har en tanke för ljusa ögon, asså, HUR KAN DOMARNA sätta upp den här hunden, den har ju aaaaaalldeles för mjuk päls!!
-       Nja, haha, ja, visserligen är hunden fantastisk, det säger jag inget om, men har ni sett alltså, hur ägaren känner varenda domare. Jag slår vad om att de haft ihop det till ock med!
Visst hunden ÄR fin, men det är inte okej, att de haft ihop det menar jag.
-       Nja, nu har den vunnit tillräckligt, de borde ha ansvar nog att sluta nu, det är liksom inte roligt länge att se den där vinna.
Och så vidare.

Jag tänker; Är det roligare att se mediokra hundar vinna då? Och VET man med säkerhet att ägaren haft ihop det med domaren?
Och är inte alla hundar behäftade med någon liten detalj hit eller dit som liksom inte är perfekt?

Alla som känner mig vet att jag tycker en viss herr Gere är gåvan till kvinnorna, och när jag nu studerar hans porträtt så ser jag en massa saker som inte är perfekt, det gör jag ju.
Ändå tycker jag att han har klart Grab and Go kvalitet. Definately.
😊

För många år sedan fanns en dobermann som vann och vann. Och vann. Och så vann han lite till.
Vi andra var så ruskigt trötta på honom. Ja, för att han vann liksom. Han tog ju våra vinster. Hela tiden.
(våra…???!)
Allt som vi skulle kunna vunnit om inte han funnits. För det fattade man ju. Herregud liksom, han vann väl i alla fall över hundra Bir.
Över hundra gånger höll vi alla andra på att krevera över den här vinstrika hanen, som vi roade oss med att hitta alla möjliga och omöjliga fel på.
Ja, det fanns snart sagt inte en dobermann med så mycket fel som på den här hanen, och ÄNDÅ vann han!? Inte klokt ju!
Han kom med sin ägare, som alltid var snyggt klädd, visade honom propert och så travade de sig till vinst efter vinst. Och domare överallt höjde honom till skyarna.
Medan vi andra gnällde.

Efter ett par år lyckades jag göra några fina egna dobermann som kunde slå den här vinstrika herrn, för ägarna fortsatte visa honom, år efter år efter år.
Fast alla var så spytrötta honom stod de emot, och kammade hem Bir efter Bir efter Bir.
Ingen knappt applåderade. Ingen knappt sade grattis, ingen knappt använde honom, ingen knappt gladdes åt att VÅR ras fick fina framgångar och finfin publicitet. Och ingen tänkte på det bästa – vi uppfödare hade en perfekt fin hund att titta på, lära sig på och avla efter.

Idag är livet annorlunda.
Den här vinstrika herrn är sedan länge död, och dobermannrasen har sjunkit så drastiskt i antal att forskarna pratar om eventuell utrotningshotad inom en snar framtid, om inget akut görs.
Man får vara glad om uppfödarna ens ser nån dobbis alls när de är ute och tävlar, och att få lägga ögonen på en välkonstruerad och vacker dobermann med jämna mellanrum är de få förunnade som har en sådan hund hemma.
Tyvärr har nästan ingen det, och eftersom de inte heller ser någon i ringarna blir resultatet när de avlar därefter.
För så är det – med en tröttsamt vinstrik Grab And Go Hund i en ras höjs kvaliten oundvikligen.

Alla ser den, alla vill ju slå den, och alla får det korrekta och unika på näthinnan. Och samtliga får en slags mall att gå efter.

I år har jag varit ute och dömt en del – utomlands bla just dobermann och fick ett stort hopp i kroppen direkt en av tikarna kom in i ringen – en GRAB AND GO HUND!!!
När jag ser dem brukar jag tappa koncentrationen en lätt sekund, studera dem och bara njuta.
Jag vet direkt det är en sån, och att den kommer vinna allt den kan för mig, såvida den har bettet och mentaliteten i ordning.
Grab and Go hundar växer nämligen inte på trän.

Nåväl, jag återfann mig från min tillfälliga mentala black out, dömde alla fyrbenta som anmälts för mig, och den vackra tiken fortsatte stråla, i ringen, på första platsen och när hon försvann med sin ägare mot bilen och åkte hem.
Hon lyser fortfarande klart i mitt minne, och påminner mig om vad jag ska leta efter när jag dömer dobermann.

Några veckor senare var det dags igen, jag hade ett uppdrag i vårt grannland och dömde flera olika raser, bla alla mina egna vilket förstås alltid är extra kul.
Hör och häpna så kom det en Grab and Go även denna dag, också det en tik, och hon kom, sågs, segrade och satte ett stort avtryck i mig med sin sällsamma korrekta stil, självsäkerhet och förstås skönhet.  

Och så nummer tre – även detta en tik- dök upp några veckor senare när jag återigen dömde en special, långt hemifrån, fast denna gång inte min egen ras.
Hon var så iögonfallande och självklar att jag längtade efter att få ta i henne, och känna efter med händerna om hon var lika korrekt som mina ögon sade mig.
För pälshundar med duktiga trimmare kan minsann ofta och lätt lura en som inte känner efter.
Förstås var hon det, och plötsligt befann jag mig på mitt uppdrag, mitt i stekande sol, funderandes på om jag inte skulle ta och utöka mitt hundantal med ytterligare en ras? Med just en sån som står där. Framför mig. En sån vill jag ha!

Förstås vill inte ägarna det.
De allra flesta som har en Grab and Go hund vill inte sälja den, tro mig, jag HAR försökt genom åren! 😊
Ibland har jag lyckats, och vid två tillfällen fått köpa två helt fantastiska individer, en hane och en tik.
De var alltid snygga, till och med när de gjorde nummer två, som en klok och humoristisk god vän och uppfödarkollega till mig uttryckte det, och ja, hon hade baske mig rätt.
Dessutom var de här två helt fantastiska mentalt.
För det hör nämligen till – en Grab and Go hund ÄR alltid vacker. BÅDE inuti och utanpå. Annars är den ingen Grab and Go.

Har man ytterligare tur så lämnar en Grab and Go fantastiska avkommor. För mig har det hänt ett fåtal gånger; av de här två inköpta individerna satte hanen stort och starkt avtryck på sina avkommor, medan den lilla tiken inte gjorde särskilt mycket väsen av sig i min avel. Inte mer än att hon förmodligen lärt många uppfödare och domare hur en vacker och korrekt dvärgpinscher ska se ut, och förstås fyllt min vardag med glädje bara genom att finnas till.
För om man älskar en ras och har en Grab and Go hemma, är varje dag en dag man fastnar några sekunder i ett unikt, vackert och sällsamt iögonfallande, levande konstverk.

Som uppfödare lever man -i alla fall jag – till stor del på försöken att få till en, eller förstås ett par, Grab and Go hundar.

Under alla mina år har jag fått till underbara, unika och fantastiska fyrbenta. De har gett mig stor glädje, och allra mest genom de underbara valp (och kattköpare) jag mött genom åren, och förstås genom alla de speciella och starka vänner jag också fått genom djuren.

Men eftersom detta inlägget handlar just om Grab and Go så vill jag också nämna just lyckan man som uppfödare känner när man vet att man fått till just en sådan speciell och unik individ.
Just det där som man letar efter, strävar efter och arbetar mot. Den där alldeles speciella, korrekta och sällsamt vackra.

En Grab And Go!



Här är några få som jag lyckats hitta bilder på i den sena natten... Det finns en hel del fantastiska Grab And Go Hundar jag sett genom åren, i alla möjliga raser, men på bild i bloggen nu i natt blev det dessa nedanstående som fick illustrera mina tankar;


Jag väljer att visa en hund som absolut inte är felfri,
men en för mig, absolut fantastisk Grab and Go Hund.
CH Rottriver´s Gaston. En underbar rottis. Överallt. Hela tiden. 


En till Grab And Go
CH Sobers Xtravaganza. Är just det - extra allt.
En tik som etsat sig fast på min näthinna, vacker som få,
och alltid när jag ser henne väcks ett habegär som är svårt att kontrollera.... 


CH Raviol Iz Zoozfery. Tyvärr har jag bara en huvudbild.
En tik som imponerade på mig så galet mycket att jag nästan inte kunde andas när jag såg henne.
WOW!
Raviol föddes 1997 och jag såg henne första gången som ettåring.
Suktade sedan på henne i ett par år, och sen hade jag den stora lyckan att få köpa en av hennes döttrar. 


Här är ytterligare en fantastisk hund. Vacker inuti och dessutom utanpå.
Om jag inte missminner mig vann CH Triumphs Blaze TVÅ best in Show på Stora Stockholm
OCH han jobbade heltid som polishund.
Han gjorde dessutom min dag den här dagen då jag gjorde något som för mig var väldigt obekvämt.
Jag lussade, och för det vann jag en sak jag otroligt gärna ville ha - en resa till Crufts.
Hursomhaver, jag står där bakom den här helt underbara hunden,
och där och då började jag bli medveten om fenomenet Grab And Go 💓


lördag 7 juli 2018

Hundpensionatet – Telefonsamtal





-       Hej! Det e kris, kan ni ta emot min hanhund en vecka? Han är stor, snäll och svart.
-       Hej, ja, det kan vi säkert, när vill du komma, och är din hund vaccinerad samt försäkrad?
-       Jadå, allt i sin ordning. Vad bra, men då kommer jag!
-       Vänta, vilket datum, och vilka tider vill du lämna och hämta, och vad är det för ras du har?
-       Det är en blandras. Stor. Jättestor, fast inga problem, han e snäll.
Kunden babblar på om hundens utseende medan han letar efter sin almanacka, hojtar med sin fru om tiderna de kan lämna, och när de ska hämta sen, och var flygbiljetterna egentligen ligger??

Jag suckar, monterar fast luren i örat och passar på att mata våra kanariefåglar medan jag väntar. Håller undan telefonen lite när han skriker en svordom samtidigt som han genast och lite generat ber mig om ursäkt.
Jag är van, nickar överseende och funderar återigen på varför många kunder ringer och bokar plats på ett hundhotell utan att veta datum man vill komma och har dessutom har slarvat bort flygbiljetterna så det inte går att dubbelkolla?

-       Jag hittade dem! Han pustar glatt ut, och när jag frågar igen om ras, berättar han att hans hund är en korsning mellan labrador, mastiff och rottweiler.
-       Du vet, labbar, det vet du ju va det e, gulliga jyckar, sån ser min hund ut, bara liiiite större. Typ 20 kilo till…
-       Ja, fast han har sån där mastiffkamphund i blodet, så är han bara gullig. Som ett lamm fast snällare.
Han ler lite i luren, vi bokar datum och säger hejdå.

Fem minuter senare ringer han igen.
Frågar om vi kramas mycket på pensionat Vita Huset.
Jag svarar att vi inte gör det. Bara ibland, speciellt min man, han gillar att krama mig. Haha!

Kunden svarar lite kort att han menar kram av hund.
-       Ja, asså, om ni kramar min hund, då bits han. Eller böjer er över honom. Eller håller fast. Eller tittar han i ögonen. Eller klappar honom när han äter, det gör ni inte va?
Han fortsätter med lite entonig, malande röst berätta att hans hund är världens snällaste, han är ju nästan hundra procent labrador, och ALLA vet ju hur labbar är, och så tillägger han att han ju inte behöver lära mig om hundraser – För du är ju expert!
-       Men grejen är i alla fall att min hund vill hälsa, och pratar gärna med folk, men bara på sina villkor. Man får inte göra nåt han inte vill, för då bits han.

Vi avbryts av att frun i huset inte hittar vaccinationspappren, hon tjuter stressat och mannen lägger på innan jag hunnit sagt ens ett pip.
Det gör inget, pipet har typ fastnat i halsen på mig, och jag tänker levande tankar om den lilla söta mastiff/råttan/labben/mest gulliga labben som ska komma till oss och mingla och absolut inte tittas i ögonen, klappas, kramas/lutas över eller bara inkentinken som den lilla söta herrn inte har lust med.

Phu.
Det är kul med hundar Jeanett. Kul, jättekul. Och mysigt.
Mmm.



Och så fortsätter en helt vanlig dag på jobbet. Hundpensionatet Vita Huset.

torsdag 5 juli 2018

Det hemska hålet


Minns ni Emma som skar upp hela underredet för några veckor sen?
Förutom att skrämma slag på alla oss i familjen, må ganska dåligt själv, gräva hål i vår budget och störa bästa Fru veterinär en söndag kväll (såklart) blev hon dessutom konvalescent i ganska många veckor.

Hursomhelst - Emma själv klarade skräckupplevelsen ganska bra, och trots våra farhågor om framtiden -vår nakenfröken var ju dräktig- så föddes för en tid sen fem små fantastiska underverk.

Vårt busfrö till mammakatt som förutom att snitta upp sitt underrede mest hänger i gardinerna, jagar flugor och retar gallfeber på katt och hundkompisar, har landat fint i rollen som mamma, och tar hand om sina femlingar på allra bästaste vis.

Idag har de fotats fint av Felicia;

Jean Dark L?
Vit hane 

Jean Dark L?
Blåvit hona 

Lägg till bildtext

Jean Dark L?
Sköldpadd och vit hona



Jean Dark L?
Vit hona

Jean Dark L?
Svart hona 




onsdag 4 juli 2018

Argentina - Bildbomb!


Idag tänkte jag berätta en hemlis.
Fast egentligen är det ingen hemlis längre, för dottern har redan skrivit om det. Så, idag ska jag berätta en icke-hemlis;

Vi ska få hem en sockertopp. En sötchock. En Gullunge!!

Argentina är en hon, och hon kommer såklart från Frankrike och är en liten halvsyster till vår Confetti som vunnit så galet mycket.

Vi hoppas såklart att frk Lillasyster ska bli minst lika framgångsrik, och blir hon inte det så lär hon bli beundrad de luxe här hemma ändå.

Vems är hon?
Svar, Linns.

Vad har hon för stam?
Svar, super. :)

Är ni glada?
Svar, nej, överlyckliga!

När kommer hon?
Svar, jag vet inte helt. Just nu är hon baby på fulltid, och njuter av livet med sin mamma 💗








lördag 30 juni 2018

Sex dagar - onsdag - och lite till...





Molly är trött och varm. Vi bäddar in henne till ungarna, och stoppar direkt i henne medicinen vi fått med hem.
Hoppas den tar febern!

Dagen rullar på, jag erbjuder Molly mat med jämna mellanrum, hon är inte så intresserad, och jag känner mig stressad över att hennes mjölk behöver näring för att finnas för hennes små. Jag hoppas verkligen antibiotikan kickar in nu.

När hopplöshetskänslan tar överhanden klappar jag lite på Emma med såret, och förundras över hur fint hon verkar må.
Det enda molnet på himlen verkar vara smärtstillande och antibiotika som jag tvingar i henne tre gånger om dagen, och tratten som stör, annars kör hon på som vanligt, fullt ös, kliver bland husets stök, leker med sina kattkompisar och är allmänt överaktiv.
Precis som vanligt med andra ord.
Fast med hela undersidan ihopsydd.

Dagen rullar på och Molly blir inte bättre.

Morgonen därpå är hon sämre och vi åker in ytterligare en gång. Packar ner ungar, ser till att bilen är varm, städar hemma så det är fint och ringer veterinären och förvarnar att vi är på väg.
Molly är sjuk, och de vet inte varför. Feber de luxe, tröttare än tröttast och jag tror hon tänker dö.
Blodprov, dropp och ännu mera dropp.
Lite mera blodprov och lite mera dropp och när Mollan kommer hem (full med vätska under huden överallt) ser hon ut som en sån där Blåsfisk, fast mycket tröttare.
Och sjukare.
Vi matar kattungarna och jag panikar inne i mitt huvud. Fattar att det inte går så länge till. Fast vad som inte går fattar jag inte helt, VAD ÄR FEL liksom??????
Molly kokar, babysarna surar och vill inte ta flaskan och vi hör oss för hos alla vi känner som kan tänkas ha en kattmamma som skulle vilja ta sig an en trio kattungar.
Ingen kan och jag hänger med huvudet och förstår att de små kanske inte kommer klara sig.

Dag sju.
Torsdag är Molly totally slut som artist. Eller katt.
Ungarna är smala trots att jag varit uppe halva natten och dottern den resterande tiden. Vi får bara inte i dem mat, de vägrar. Trutar kränkt med munnarna, skrikgråter och viftar ilsket med små ben. Bara mammas tuttar duger. Och mamma är helt slut.
Fasiken!

Vår sjuka mammakatt får åka till doktorn en tredje gång, och när jag ringer och talar om att vi är på väg förklarar jag att om Molly inte är död när hon kommer fram får de göra vad de vill, men hemma vill jag inte ha henne mer. Febern är farligt hög nu och vår tappra katt orkar absolut ingenting.
Hon är galet sjuk, och jag är sjuk av oro.

Förstås blir hon inlagd och timmarna , minutrarna och dagen släpar sig fram. På eftermiddagen ringer jag och förstår att veterinären fortfarande opererar på vår katt. Och så fortsätter tiden att sega, tills doktorn hör av sig och meddelar att Molly lever, men heller inte mer.
De där nio liven har hon kvar max två av säger han, och berättar att de upptäckt att Mollys livmoder spruckit och hon hade en rutten, död unge simmandes runt i buken.
Operation och skötsel av vår kisse tog hela dagen, och han suckar lätt, berättar att hon alltså lever, men inget mer.
Hon kan lika gärna dö. Time will tell.

Senare samma dag kommer vår nakenfis hem, hon är trött, ledsen och vill att jag ska sitta hos henne och bara klappa, prata och vara nära.
Såklart jag gör.



Natten är lång, jag tittar till kattfamiljen en gång i timmen, förundras varje gång att Mollan inte är död, och tvångsmatar de små med mjölkersättning och böner om att de snälla, snälla, bara kan tänkas äta av nappflaskan.
Det kan de knappt, och fast jag får i dem lite av dem nyvärmda mjölken, spottar och fräser de mest och skriker efter mamma.  

Mamma orkar inte helt ta hand om dem, och hon orkar inte heller att vi tar undan ungarna. Så sjuk som hon är, vill hon ändå ha sina små, och det får hon.

Hur det hela nu än är, så piggar Molly på sig. Sakta, sakta, sakta återvinner hon sina krafter, och efter ett par dagar kan vi plötsligt sluta tvångsmata kattungar, sluta vattna, mata och vända på mammakatten, som nu -vingligt och långsamt- kan gå på toa, äta själv och ta hand om sina ungar och till och med mata dem.
INGEN har dött – och vi tvåbenta får äntligen SOVA!!
Uppfödning är sannerligen lycka ibland. Olycka, men outsäglig lycka när det äntligen vänder!



Och nu kan jag meddela att jag snurrat till de här dagarna, de fem dagarna som det skulle bli, blev ju så många fler.


Vad var det som hände?
Dobermannvalparna föddes och blev bara två = Stor besvikelse
Kattungarna föddes, och deras mamma dog nästan = Ganska hemsk upplevelse
Emma nakenkatt skar upp halva underredet = Men överlevde och klarade operation och har intakta ungar kvar i sin livmoder
Agda höna tvärdog och jag grät en skvätt

Håhå jaja, har jag glömt nåt får ni leva med det. 😂
Linn - du är världens bästa, det hade aldrig gått utan all din hjälp! 💓

#Ochsåfortsätterdagarnaivitahusetprecisomförr

onsdag 30 maj 2018

Fem dagar - Tisdag




Planet landar lite vingligt på Arlanda, och jag andas lätt och håller tanken i schack. Jag ska inte gå på alla skräckfunderingar om kraschlandningar och annat, utan flyger och tar mig till sånt jag vill och jag vägrar vara rädd! (jag ÄR rädd) Hursomhelst dog jag inte den här gången heller…. 😊

Svettas lite, gå på linje ut ur planet, trampar snällt efter mina sätesgrannar och får köa bakom flera kissnödiga damer som alla vill in på toaletten. Varför är det alltid fullt på tjejtoan, och ganska tomt hos killarna?!

Bagaget kommer snabbt och jag är ute i flygande fläng – kramar mannen som hämtar mig och så är vi på väg hem!
Min bästa familj har varit hos veterinären, sytt ihop Emma katt, och tillsammans med henne överlevt dagen.
Han berättar torrt om helgens begivenheter, och jag suckar uppgivet över upplysningarna, jag vet dem förstås redan, men what to say about it liksom.
Mina djur har skapat en del oreda kan man lätt konstatera.





Hemma möts jag av världens gladaste greyhound och ett knippe småhundar, alla vill ha pussar, kramar och en klapp och så tar vi trappan i ett nafs och möter döttrarna.
Emma nakenfis ligger drogad och hopsydd i soffan under en filt och dottern rycker på axlarna när jag frågar om de vet vad hon gjort.
Ingen som vet… Bara Emma….
Vi betraktar henne, och funderar om hennes dräktighet påverkats av olyckan, och vad som kommer hända med eventuella foster när blivande mammakatt blivit sövd, sydd och ihoplappad. Ungarna ramlade i alla fall inte ut..!
Nåja, fortsättning följer.
Vår lilla olycksfågel är trött, har ont och ska ha starka mediciner tre gånger om dagen. Och icke att förglömma – tratt och kroppsstrumpa.
Inget farligt just nu, men när fröken vildkatt vaknar till liv tänker jag att vi lär få att göra.

Fortfarande trött, ledsen och groggy....


Jag går vidare, och hälsas kärleksfullt och stolt hem av Tania.
Hon skrattar på dobermann vis, och ser malligt glad ut när jag berömmer och kramar både henne och de två valpbabysarna.
Det är tyst och välkomnande att sitta och titta på valpar, små små ansikten, pyttefötter och hungriga söta ljud som gör att man vill sitta och insupa atmosfären i all evinnerlighet.
Det är något alldeles speciellt med nykläckta ungar. Av vilken sort de nu månde vara. 

Feber, trött och ändå världns bästa Mamma - Molly 💗

Jag avslutar min runda hos Molly. Min favoritkatt.
Hon ligger med sin sista kull, en trio om en hane och två honor. Inget är stoltare än en lycklig kattmamma tror jag, och Molly är inget undantag.
Hon spinner tyst, men rör sig inte från sin plats. Jag känner på henne, och noterar att hon har feber.
Inte så farligt, säkert är det nån moderkaka kvar, den kommer väl imorgon tänker jag och bäddar om den lilla familjen, och bestämmer att jag ska titta till dem i natt och det första jag gör imorgon bitti.
Det är något som jag inte helt kan sätta fingret på….

Den sista timmen tar vi tillsammans med en kopp te i vardagsrummet, lyckliga katter och hundar trängs med oss, och gladast är nog jag själv – äntligen hemma!

Det är redan mörkt ute, mina fina höns sover och det ska vi med. Trängas i sängen med man och fyrbenta – HÄRLIGT!
Upp tidigt, jobb och vardag. Också härligt!
Vi sover, och vi vaknar. 

Tidigt, och jag smyger ner ut i solen, rastar hundar och släpper ut hönsen.

Då börjar det.
Fortsättningen på eländet.
Min stora kärlek, Agda, står inte redan och väntar på mig. Hon hänger inte vid grinden och kacklar inte hungrigt när hon ser mig. Det sticker i min mage av oro. Med rätta -
Agda är död.
!!
Hon ligger ensam, en bit bort i en onaturlig ställning, och hon är alldeles jättedöd.
Jag känner hur uppgivenheten väller över mig, och fast hon bara var en höna fäller jag en tår (eller två) för första gången den här helgen.
Alltså, hur kan hon bara vara död???
Ingen vet, och de andra hönsen verkar inte bry sig. De tittar uppfordrande på mig – öppna dörren människa, vi vill ut på gräsmattan OCH vi vill ha mat! Det får de, jag städar dessutom bort Agda, torkar min tår och tänker att dottern har rätt.
Min fina brahmahöna var ju bättre begagnad, hon kanske var supergammal? (Hon såg dock fräsch ut igår…) Eller supersjuk (fast jag inget märkt) Eller bara fick typ en blixt i huvudet (det har varken regnat eller åskat de senaste dagarna)
Hursomhelst var Agda död och jag har ingen aning om varför.

💗

Äggen kompisarna lagt under natten tar jag med upp i huset, tvättar av och lägger in i kylen.
Suckar och saknar redan finaste hönan.

Jag går in till Molly, hennes barn är i fin form, men det är sannerligen inte deras mamma.
Molly är dimmig på ögonen, het av feber och slapp och trött. Jag klappar på henne, pratar lite och får spinnande svar. Feberhett kattprat.
Oron slår till direkt – jag bara vet att det inte är bra, Molly måste ha hjälp. Kan hon kanske ha något kvar i livmodern? En död unge? Eller är det en pyo (pyometra=livmoderinflammation) på gång?
Jag suckar, håvar fram telefonen och ringer direkt till veterinären. De svarar snabbt, roddar runt i sin kalender och talar om att jag kan åka med en gång.
Det smartaste som finns är en bra kontakt med ett par veterinärer när man är uppfödare, och jag har turen att ha några riktiga KLIPPOR runt mig.

Dottern är uppe, och hon erbjuder sig att åka med vår sjuka mammakatt, vi packar in hela lilla familjen och så är de på väg.
Under tiden de är borta städar jag valplådor, matar hundar och tvättar golv. Nyförlösta dobermannmammor blöder en del, och det betyder städa i massor i vårt hem….

Jag tittar på klockan varannan minut känns det som, och det känns skönt när sms:et plingar in i min mobil med ett glatt ”hon är tom!” och veterinären ringer och meddelar att det kanske är någon efterbörd som stökar, eller kanske en infektion på gång?
Ingen vet helt, och en nyförlöst mamma vill man helst slippa kastrera. Vi enas om att Molly ska få medicin, massa extra uppmärksamhet och tumhållning för att febern ger med sig.

Okej.
Dotter och mammakatt på väg hem, så jag bäddar rent, ställer fram mat och springer ner och jobbar på pensionatet. Kommer på att Emma behöver sin medicin, springer upp igen, kollar såret, pussar på sjuklingen – hon hoppar runt bland tallrikarna på köksbänken och ser glad ut, tills jag trycker i henne vetrimoxinet, och hon rynkar hela sitt lilla nakna huvud och grimaserar illavarslande. Hon tar sats, och kastar sig bort från mig.
Stöter till tre glas, halkar i disken från igår (varför städade jag inte undan…!!) och innan jag vet ordet av det ligger det skärvor, begagnade bestick, några trasiga glas och en del matrester på köksmattan.
Jeflar också!! Jag blir gaaaaaalen! Fräser åt Emma, -Kan du inte bara vara sjuk på riktigt, dumma katt, skär inte upp tassarna nu också. För det pallar jag inte!
Emma stirrar på mig, hon sitter lugnt på min finaste soffkudde och det brer snabbt ut sig en solkig såsfläck på det vita tyget, som vår hopsydda katt lite disträ slickar på.
Jaja, hon verkar pigg i alla fall, och såret sitter fint under plåstret, svarar jag veterinären lydigt när hon messar och ber om status på Värstasåretihelavärldenkatten. 

Emma. Dagen efter

Mina kinder hettar lite, pinsamt att bli arg på en som skar upp sig ända in till skelettet liksom.

Mina tankar avbryts av bilen som svänger in på grusgången, och strax efter hör jag dem i trappan.


Forts på G

måndag 28 maj 2018

Fem dagar - måndag






Telefonen riiiingde, och plötsligt blev natten lång.
Vad är det som brukar hända när jag lämnar huset – En massa saker.

Telefonen gick varm. Messenger också.
Det är mörkt ute. Rumänsk natt.
Tyst på hotellet, och jag känner mig oändligt långt hemifrån. Jag ÄR det också.

På alla långa timmar har Tania (som sist fick hela 14 valpar) lyckats få ur sig 2 bebisar.
T.V.Å.
Hon är orolig, flåsar, hässjar och ganska stressad. Inget funkar, och dottern hemma gör det man ska göra.
Springer i trappan med henne.
Rastar henne.
Matar och vattnar (hon vill ha)
Låter henne vila
Och ”dansar prickdansen i vulvan med fingrarna”, allt för att få igång värkarbetet ännu mer.
Vi har lagt på lurarna.
Skriver med varann.
Kommer ingen vart.
Bestämmer att veterinären inte är långt bort. 


Jag stänger ner internet och dottern får kämpa på själva där hemma.
Hon ringer igen. Ledsen röst, trean kom och hade alla tarmarna ute. – Den levde dessutom! Pappa fick ta bort den.
Jag hör att tårarna inte är långt bort, och det känns trist i hela mitt mammahjärta att de har det tungt hemma.
Tania mår bra, men är fortfarande varm och tycker att livet är jobbigt. Usch, jag vill vara där hos dem alla!

Vi enas om att rävsova och avvakta med den pågående förlossningen så länge det är lugn och ro i valplådan.
Dottern suckar, får byta nedslaskade filtar, tvätta blodfläckar på golvet, erbjuda trött mamma kallt vatten, försöka bädda till sig själv bredvid mammahund, och kanske sno åt sig någon timmes sömn.

Vi ställer klockan på ringning, och så är det meningen att jag ska vila. Det går förstås inte. Istället surfar jag vidare, läser vad någon åt den middag, noterar att en annan fått en ny bil. Två andra vann cert på utställning och familen nåntings tvååring har fått en ny tand. Jag gäspar men kan inte sova. 
Tiden är ute och vi är där igen. Nära varandra i telefonen.
Ute hör jag en  räv (?) tjuta i natten, och det känns som om jag är oceaner av mil borta.

Mammahund bäddar på, oron dallrar genom telefonlinjen över alla uteblivna valpar och vi kan inget göra.
Mer än att avvakta.
Jag känner ett välbekant, ovälkommet fladder i magen. Orosfladder.
Egentligen avskyr jag förlossningar. 


Förlossningar som egentligen är magiska, speciella, unika, vackra och fulla av liv, är också energikrävande, vidriga orosbomber och dyrköpta upplevelser när saker och ting går fel.
När de gör det bestämmer jag mig alltid för att nu, nu var det banne mig sista JEFLA gången en endaste en föder i Vita Huset!
Såklart håller jag inte löftet, men där och då känns det som om löftet skrivs, huggs och etsas fast i sten. Absolutely! 

Telefonen har jag så nära örat jag kan ha den, viskar i den, trots att ingen endaste levande i närheten hör mig – alla sover ju.
Dottern viskar inte, hon suckar den oroligas suck, berättar att det inte känns normalt alls, och att hon hatar förlossningar.
Jag lyssnar på hennes ledsna ord, peppar henne att stötta Tania hund, berättar att det kan kännas så, precis så som hon säger, men att det brukar gå över, och att vi båda om få dagar glömt obehaget och förmodligen vadar runt i trinda valpar med glada miner och gott humör.
Såklart jag inte lurar nån av oss.

Vi rävsover lite till, mest jag, och när klockan ringer nästa morgon är dottern redan på väg till veterinären med orolig mammahund som mest bara bäddat, flåsat och härjat runt.

Jag hinner packa och bege mig ut på en kort sightseeing av staden Baia-Mare, och så ringer dottern igen.
Dobermannmagen röntgad, och VOLIA! Den är TOM!
Inget snitt behövs, ingen mer oro, allt är lugnt och alla är glada. Förutom Tania. Hon fortsätter oroa sig med sitt eviga bäddande och när hon kommer åt valparna skriker de som fiskmåsar -jag hör dem i telefonen- och mamma hund blir ännu oroligare. Dubbelsuck. 


Mollys tre prinskorvar

Min duktiga barnmorskeunge meddelar att Molly nakenkatt mår fint, hennes tre ungar äter bra och att storasyster sett till familjen Sphynx idag, och allt är under kontroll där hemma.
-Fast ingen blir ledsen när vi ses ikväll mamma, lägger hon till, och jag förstår att min familj längtar efter avlösning och ytterligare ett par händer.


En liten nakenbrud


Vi telefonpussar hejdå och min trevliga värd för helgen kommer med en god rumänsk lemonad på en bricka, och livet känns med ens ganska bra.
Vi njuter av solen, den vackra staden jag just fått besöka en liten del av (vi hann inte så mycket) och den syrliga lime/mint/frukt lemonaden.

Efter fikat krånglar vi in oss i bilen, får med allt bagage, och så går färden genom backar, snåriga vägar och tillbaka mot flygplatsen där jag ska checka in om seneftermiddagen och bege mig mot Sverige.
Full av fina och nya minnen. Näthinnan full av vackra och intressanta dobermann. Full av god rumänsk mat och dryck och vänliga människor – men också FULL av längtan hem!

Vi rullar in på parkeringen på nästan exakt utsatt tid, jag hittar incheckningen utan problem. Allt går som tåget genom säkerhetskontrollen, middagen får jag utan besvär, och den är dessutom god!
De sista pengarna gör jag av med och får precis det jag vill ha och gaten finns precis där jag tänkt att den ska vara - och utan kö eller minsta besvär fladdrar vi passagerare in i planet, får lite te och är i luften i ett nafs.
Jag somnar en stund, lyssnar till musik, och är plötsligt nere, inne på Warzsawas flygplats, surfar en stund och trängs efter ett tag med alla andra som också är inbokade på flighten till Stockholm.




En kille 

Och en tjej

Tjohoo! Livet känns ganska okej, trots mellanlandningen. För snart är jag HEMMAAAAAA! 
Det vibrerar i fickan, och när jag lyckas krångla upp telefonen fattar jag snabbt att nu har ju allt gått alldeles för bra.
För nice-igt, för trevligt och för enkelt. Helt enkelt... Japp och jajamensan, dottern är i andra änden, gestikulerar hej vilt, det vet jag, för jag hör hur hon låter. 

Andas i staccatto och vill att jag ska säga vad hon ska göra - Mamma, Emma har skurit upp sig ÄNDA IN I BUKEN, HELA MAGEN, FATTARU??????! HELA, HELA MAGEN!!! 
Nä, jag fattar inget. Vad i glödheta helskotta säger hon?!
Jag begriper orden, meningen, ja allt, men jag förstår inte ett fillejotta av vad hon säger.

Va?? 

Vi har ju fått valpar. Och vi har fått kattungar. Och inget av det blev som jag ville, utan jobbigt och långdraget, men nu är allt okej, och det ingår liksom inte att nån av de andra djuren ska störa sinnesfriden vi äntligen uppnått.
Och definitivt inte med att sprätta upp buken.

Jag begriper ju att dottern överdriver, ber henne skicka en bild och förklarar samtidigt att jag ju snart är hemma - och att det säkert är något vi klarar själva.

Samtidigt plingar det till i mobilen, och när jag får upp bilden blir mina ben som två vingliga, trötta geleklumpar.
Herrejösses och lite till! 

Numret hem går fort, och jag hojtar in i min mobil att nån bara får ta katten OCH ÅKA. PRONTO!!!! 

Medan jag hojtar ut vad jag vill att de hemma ska göra, upptäcker jag att det är tyst i bussen som transporterar oss alla ut till flygplanen, och jag följer allas blickar på det de betraktar, och blir lagom generad när jag förstår att de alla nyfiket tittar på mig och mitt upprörda viftande.

Håhåjaja.
Jag flinar lite uppgivet och funderar på om vår nakenfis kommer att dö? Eller om jag kommer att dö när jag får räkningen?
Eller om husse kommer döda mig?

Eller så dör jag i planet hem?
Det regnar lätt i Polen, jag är plötsligt tröttare än tröttast, och längtar efter att sista flygningen ska vara avklarad så att jag är på plats i Vita Huset. 
Jag tittar på bilden en gång till, och känner att middagen jag fick på flygplatsen inte ligger helt säkert i magen. 



Bättre att stänga ner mobilen och tvinga hjärnan att fundera på andra saker.
Det gick sådär... 

Fortsättning följer 




lördag 26 maj 2018

Fem dagar - söndag







Jag vaknar av annorlunda ljud. Inte hemtama.
Och att jag ligger helt i fred.

En märklig ensam känsla. Ingen kliver på min mage. Ingen slickar mig i ansiktet och ingen ligger vid mina ben och tvingar mig att ligga som en hoprullad ostkrok.
Hela den gigantiska dubbelsängen är bara min, och den är galet tom. Dessutom har jag sovit länge, hela natten, och vaknat av mig själv.
Klockan är sju och ljudet av klapprande hovar på hård asfalt närmar sig och försvinner nästan direkt i fjärran, samtidigt som jag hör bildörrar som slår igen, en skällande hund och någon som pratar utanför min dörr. Stresspratar, skyndar på en annan och så försvinner även det ljudet så sakteliga.
Utomlands är sannerligen inte hemma. 

Jag gör mig iordning, äter frukost i slafskläder (vågar inte ta risken att söla ner mig innan showen) och förundras över hur olika maten kan vara i andra länder. Annorlunda men god! 😊
Lite nystrukna kläder, smink och med uppsatt hår-senare är jag klar att hämtas av utställningsarrangören som kör mig med sin roliga och superfina taxdekorerade bil.






Rumänien är som sagt var ett nytt land för mig, och jag insuper omgivningen från min plats i bilen med stort intresse.  
Det finns nästan inga motorvägar alls i landet berättar min chaufför, och rycker beklagande på axlarna.
Det tar tid att åka bil, tågtrafiken är obefintlig och han hoppas och önskar att vägarna snart ska förbättras.

Han har förstått att jag tycker det är spännande med djuren, och pekar på de trekantiga skyltarna med varning för kor.
Korna här i Rumänien finns överallt och förstås också i bostadsområdena. Ägarna släpper ut dem lösa tidig morgon, och sedan äter damerna det de hittar av gräs och vandrar sedan hem när dagen börjar ta slut.
Annorlunda!

Vi åker ytterligare kilometer och stöter på en flock får. De betar lugnt och blinkar inte ens när vi nästan touchar några av dem där de står i vägkanten och mumsar gräs.
Min frukost är farligt nära att åka upp, och jag viftar med armarna och ber att få fota fåraherden som står och hänger på sin käpp och tittar på sin fårflock. Hans båda hundar av oigenkännlig vall/vakthunds-aktig ras ligger utslagna bredvid honom i gräset.

Den här bilden har jag stulit från nätet, mina egna blev inte så bra... 


Känslan av att jag hamnat bakåt i tiden gör sig påmind igen när vi passerar ytterligare en fåraherde, och tre ekipage magra hästar med trävagnar med leende människor, och bagage på släp.

Chauffören berättar att hästvagnana är ett stort problem, de har varken reflexer eller lysen och bilisterna kör ofta på dem när de är ute i mörkret. Gatulykter finns förstås inte, och olyckorna är ofta förfärliga.
Jag är glad att vi har saktat ner lite, håller illamåendet stången och stirrar rakt fram medan jag rabblar rasstandarden inne i mitt huvud och påminner mig själv om det jag måste minnas när jag ska jobba i ringen sen.

Vi är framme ganska snart och utställningsplatsen är spännande och otroligt fin. En veterinärklinik, modern med den senaste tekniken finns på platsen, ett antal välskötta små trästugor för gäster, ett hus för umgänge och innehållande restaurang mitt emot och så två stora kennelbyggnader med rastgårdar intill.
Där finns förstås också en gigantisk jättegräsmatta, inhägnad och klar med ring och plats för alla som vill. Och en hel del till faktiskt.
Stället är fantastiskt!

Människor nickar vänligt, tittar nyfiket och alla pratar glatt om det gemensamma intresset för dagen – dobermann.
Själv får jag eskort till ringen och jag passar på att njuta av synen som är bland det vackraste som finns, underbara dobbisar överallt!
Två bruna tikar ligger tätt i solen med sin matte.
Några unga hanar stirrar utmanande på varandra och struntar i sina ägare som rycker i dem och svär. (Tror jag, jag förstår förstås inte ett ord av det som sägs)
En liten babyvalp sover sött på sin näsa och jag håller i mig själv för att inte bara sjunka ner och krama den. Längre bort ser jag en fyrbent slyngel som smitit och hussen skriker irriterat på sin hund som hoppar på nästan okontrollerat glada ben runt, runt sin ägare medan han har ett stort smajl i sitt svarta ansikte. Så TYPISKT dobermann!

Innan jag börjar hinner jag kolla min telefon, och på skärmen dyker det upp en bild på en brun dobermannvalp, som följs av ett pling, och ytterligare en bild på en nyfödd, fast denna gången en kattuge…!
Det fladdrar till i min mage av spänning, och jag vill kasta mig på telefonen och ringa hem!
Det går såklart inte, och istället stänger jag av den och återgår till ringen och det jag ska göra där.

Två söta tjejer ska vara mina ringsekreterare och vi småpratar lite på knacklig engelska innan dagens arbete.
Bedömningen ska göras på ett standardiserat papper, jag som domare ska kryssa i hur jag upplever var och en av de ca 50 hundarna enligt ett redan färdigt formulär.
En ringsekreterare ska hålla ordning (på vad som nu kan dyka upp, samt skriva i alla hundars resultat på en tavla som alla kan se i publiken) Den andra ska skriva åt mig, och hon följer mig troget, hack i häl hela dagen.




Solen gassar, och det är lite svettigt under kavajen. Inte för att det gör något, finns det alls bättre saker man kan göra än att döma en dobermannspecial i solsken? 😉




Så kommer hundarna. Ja, och deras ägare förstås. Som på de flesta ställen i Europa bedöms vår ras uppdelad i brunt och svart.
Svart först, med start baby, valp, junior och så fylls det på i åldersordning. Hanar först, sen tikar, och allra sist börjar man om, men med de bruna.




Generellt kan jag tycka att hundarna i Rumänien hade väldigt bra huvuden. I alla fall om jag jämför med våra skallar i Skandinavien, där vi totalt tappat bort underkäkar, längd och vackra uttryck. Nu var dock inte alla vovvar jag satte händerna i alldeles utmärkta, jag noterade många hundar som var alldeles för köttiga och hade fladdriga läppar och löst halsskinn.
Vi bör nog också se upp med proportionerna – en dobermann ska vara en hund med kraft OCH elegans och den ska vara kvadratisk.
INTE låg och lång med korta ben.

Nåväl, majoriteten av hundarna jag såg var fina representanter för rasen och den vinnande tiken hade jag LÄTT kunnat tagit med mig hem.
Hon var som en påse smällkarameller utrustad med ett fantastiskt huvud, långt ädelt och med det underbaraste uttryck man kan tänka sig. Ett Sammetsöga helt enkelt! <3

Min Bir-Vinnare. En fantastiskt tik med det mesta av det bästa

Några av hanarna var nästan lika bra som tiken, och jag såg i katalogen senare att de var nära släktingar till BIR-tiken.
Roligt när man kan se att uppfödare har hittat sin linje, och arbetar efter den!

Dagen blev lång, jag hade bestämt mig för att skriva egna åsikter också om varje hund, och förstås ge öppen kritik.
Min engelska haltar betänkligt, så jag hoppas de flesta fick med sig det jag försökte förmedla.



Underbart är kort, Dobermanndagen tog förstås slut, och jag fick skriva under alla diplom vid middagstid, medan flinka frivilliga plockade ned utställningen och vinkade av lyckliga, trötta, glada, arga, uppspelta och några stolta hundägare.
Man kan nog absolut säga att känslorna lätt svallar för oss hundägare, och inte alla är bekväma med att få sin hund bedömd om den inte får en bra placering. Vi domare vet förstås att det är så, men ibland är det ytterligare en utmaning, i alla fall för mig, att hantera besvikna, arga och ibland frustrerade ägare också.
De allra flesta var dock på gott humör, och de korta metrarna ut till bilen tog nästan en timme då så många vill prata, hejja och fråga saker.

Ett snabbt samtal hem hann jag med, två små valpar hade fötts, mammahund jobbade på och det gick bra, om än lite segt hälsade dottern. Molly katt var desto mer effektiv, tre ungar i rapp följd, och hon låg nu nöjd och glad med sin trio och bara mådde bra med mat på sängen, serverad av yngsta dottern.

Bilfärden till hotellet kändes underbar, det var skönt att sitta ned, och ännu skönare att få en dusch, rena kläder och varm mat i goda vänners sällskap.
Middagen serverades enligt rumänsk tradition, olika varianter kallt kött, många sorters ostar, lök, supergoda tomater och gurka, skålar med ris och grönsaker och grillad kyckling.

Mest minns jag att vårt hundprat fortsatte, och nästan tre timmar swishade iväg som ingenting.

Trött och glad över en händelserik dag tumlade jag i säng kl 23, slöt ögonen, somnade  - och vaknade.

Telefonen riiiingde, och plötsligt blev natten lång.
Vad är det som brukar hända när jag lämnar huset – En massa saker.

Forts följer..