Skottland, och bildbomb

Lyckans ost – det är jag.

Ibland är livet ganska tufft, men ibland är det faktiskt ganska rosa molnigt, och när det sker är jag väldigt tacksam. Som nu;

Dimman hänger i luften, funderar på om den ska stanna eller dra, leker lite med regndropparna i träden, och min kropp njuter av dofterna jag släpper in genom vårt lilla hotellrumsfönster.

Det är grått ute, novembergrått, och Skottland bjuder på just det jag tänkt jag ska få se, dimma, moln, en tilltufsad himmel och halvfrussna människor som skyndar fram längs gatorna.

Jag bryr mig inte om vädret – vi är lediga mannen och jag, väntar på skjutsen, upplevelserna och inte minst hundarna. Ja, alltså, jag tjatar om hundarna, mannen funderar nog mest på all den skotska drickan ….. 😊

Vännen hämtar, skrattar när hon packar in oss i bilen och jag hoppar in på förarplatsen. Påminner på sitt sjungande språk om vänstertrafiken medan jag slokörat flyttar till andra sidan, och skjutsar oss sen vant genom staden och ut på de allt mer - mindre gatorna.

Vips är vi ute along England´s greenest hills, och mina ögon blir stora när vi tar oss fram genom det Outlandska landskapet.  

Nästan faktiskt så jag väntar mig se Jack Randall eller Jamie Fraser susa fram över hedarna på sina vackra hästar.

Förstås gör de inte det, men allt annat är där.

Berg och dalar, molnen som svävar kring fjälltopparna, allt det oändligt gröna, vattnet, heden, stenarna och de alldeles oräkneliga många söta fåren med svarta huvuden.

Chauffören rycker på axlarna och berättar att de kallas Black faces och att färgen nån kletat på deras ryggar talar om vem de tillhör.

Nån äger dem med gröna fläckar, nån annan dem med rött och sen de blå osv osv…. Hon pekar vidare på bergen och berättar att alla som är högre än 300 meter har namn som börjar med Ben.
-Ben blabla och Ben over there and thats also a Ben something. Hon pekar åt alla håll och säger att en del människor har som mål att bestiga alla Ben-berg i Skottland. Förklarar att de minsann har fullt upp och det kan jag förstå. Bergen är ju överallt!

Berg/vatten/kor/ängar och ett skotskt slott

Vi är uppe bland molnen

Vi stannar här och var, kliver ur bilen, vandrar i sagolandskapet och jag önskar att dagen aldrig ska ta slut. Naturen är fantastisk!

Underbart är kort, och vi börjar snart bilturen nedåt, längs den slingriga vägen som heter Taak Me Doon Road. Skotska, men läs det igen så förstår du vad det betyder. 😊

Vi kör på skumpiga små vägar och mer än en gång får jag hjärtat i halsgropen när vi får möte – vi är på FEL sida av vägen!!!

Förstås är vi rätt, det är bara det engelska vänstertänket i trafiken jag inte kan vänja mig vid. Eller, förlåt, det skotska.

Här får man inte säga att något är engelskt blir jag påmind vänligt, men bestämt om, av vår värdinna.
Här är det skotskt, och bara skotskt, som gäller.

Huset vi ska bo i några dagar är i absolut engelsk – förlåt, skotsk- stil. Stenhus, gemytligt utseende, en alltid lätt rykande skorsten och det ser gulligt ut där det står i den lätta dimman.
Vi bär in våra saker och möts av husets sex glada hundar – en vorsteh och fem busiga terriers som är högt och lågt och lite till.
De är som lyckopiller i min famn, bredvid oss i soffan, studsar i fönsterkarmen och hänger med in på toan.

Gräver i min resväska, tigger vid bordet och gnabbas lätt med varann. Jag gillar inte terriers alltid, men klappar förstrött på det vänliga ansiktet som följer mig hack i häl, fingrar på det konvexa huvudet och ler tillbaka till de pliriga ögonen, hon har kropp som en redig byrålåda och är mobil som en kraftfull gladiator. Vilken BALL hund!

Myser med de mindre rasfränderna och njuter av de vackra långa huvudena och skrattar när de studsar som popcorn över de engelska heltäckningsmattorna. Skotska, ja, jag vet, glömde igen bara…

Klart jag gillar terriers – har aldrig sagt något annat. (Tankarna rusar, tänk att ha en liten grisgladiatorknashund) Hahahaha, gud så kul!

Nä, jag ska INTE ha en sån. Men ändå.

När min saknad efter de egna där hemma gör sig påmind,
 lånar jag husets alla busungar och så släpar de runt mig på en promenad på de skotska gatorna. Kul! 

 

Tiden rusar, och vi gör skotska saker.

Tror jag.

Vi dricker IrnBru(inhemsk läsk som smakar gudomligt!!)

Vi äter Fish and Chips

Vi äter skotsk frukost så magen bågnar – bacon och ägg, toast, korv, tomater, bönor och blodpuddig och bullar i alla dess former.

Vi äter det värsta jag sett tror jag, Friterad pizza som kan tänkas innehålla 1 miljon kalorier och helst med pommes frites till (!!!)

En tväräkta skotsk frulle

Vi försöker förstå vad värdinnans man berättar när munnen rusar iväg och de skotska orden studsar ur hans mun. Vackert men inte helt lätt att begripa för oss svenskar…  

Vi besöker slottet i Edinburgh, vandrar över kullerstenarna och ryser när vi tänker på alla kvinnorna de brände och mördade i tron att de var häxor.

Vi tittar på skådespel innanför murarna, förundras över alla krig och kanoner och kungar och drottningar och katoliker och protestanter och sorger och bedrövelser och kärlek och hat och historia som väller ut från varje kullersten och mur och fascinerar oss och alla andra turister. För det kryllar av italienare/amerikaner/japaner/kineser/skandinaver och jag vet inte vad.

Vi besöker pubar, mannen dricker öl och whiskey och gud vet vad och jag ryser för det är så äckligt och fyller magen med engelskt te och socker och mjölk och betraktar skyltdockor med kilt och njuter av att få vara här!

Edinburgh slott

Precis här på den här platsen brändes massor av kvinnor.
Och en hel del kastade man i vattnet nedanför....
Men än idag mördas kvinnor - dagligen - i många delar av världen.
Inte för någon speciell anledning annat än att de är kvinnor. 

Dagarna rusar.

Vi får se värdparets fantastiska duvhökar. Möta dem live. Röra vid fåglarnas byte när de kommer hem med dem från jakten, mannen är med och kommer plötsligt på att han vill tillbaka och jaga mer!

Vandra på hedarna, skjuta fasan med vänner och se hunden arbeta och apportera och äta egen tillagad och jagad fågel på skotskt vis. Håhåjaja.

I buren bredvid sitter duvhöken, hunden är med och jobbar och apporterar - och längst till höger ligger en del av bytesfåglarna

Favoritduvhöken, en hona. 

Så är det lördag morgon och jag ska döma 71 dobermann.

Här ska jag jobba idag 

Upp med tupp och framme i ottan.

Värdinnan skjutsar och visar väg och jag är nervös. Det är annorlunda att döma i Storbritannien.

Knappast något på vår ras är här av diskvalificerande karaktär. Här är din domarbok, håll koll på den!

Kritik skrivs på hund nummer 1, 2 och 3 i varje klass. Fast det gör man sist av allt.
Valpar kan bli BIR och man måste placera vinnaren först och det gör man i mitten av ringen. Glöm inte please, Mrs och Sir, och vad du än gör, prata absolut inte med publiken. Sist av allt – stay positive, ta upp bra saker för vem vill höra det negativa alls säger min självutnämnde hjälpare, tillika domarkollega, på släpig irländsk dialekt.

Han har kört bil och tåg och båt hit och verkar vara en hejjare på hur det går till i det här landet.

Han har tweedkostym och en fin hatt och lotsar mig genom det engelska systemet med snabba ord och tankar.

-       You know, they have paid for it. Vem vill betala för att höra något man redan vet? Såklart du bara ska skriva allt det som är bra.

Han tittar stolt på mig och flinar när jag huttrande går efter honom in i hallen. Frågar om jag verkligen kommer från kalla nord, från snöiga Sverige där det väl lever isbjörnar och älgar huller om buller och skakar på huvudet när jag svarar att jag absolut trivs i Skottland men att det är lite kallt.

Med domarboken under armen och gladkänsla i magen hittar jag min ring och två glada skotska ringsekreterardamer som hjälpsamt lotsar mig genom regler och dagen.

Skottland levererar stort och visar hur handling på hög nivå ska gå till, trevliga, vänliga och oerhört disciplinerade handlers visar sina fina hundar.

Hundar som går, står och travar på bästa vis.
Välmående och glada.

Klasserna är stora, och det är härligt spännande att få se dobermann även i denna del av världen.

Några är bra. Några är mindre bra. Och några få är sådär alldeles underbara så jag vill ha med dem hem.

Kan jag lägga ett bud kanske? Nja, vad ska mannen säga? Kan jag få med en sprallig tonåringsdobbe på flyget?

Jag skrattar inombords och dömer vidare.

Dagen tar slut och jag bjuds på mat, vila och värme i domarrummet och får fingrarna i en katalog tappar bort mig i en värld av hundar och stamtavlor vi inte helt har hemma.

Sen kväll äter vi ute med klubben och morgondagens domare och gör förstås inget annat än pratar och delar favoritämnet – hund.

Spännande!!

Söndag bjuds jag med på en mindre special, en open show som det kallas i Storbritannien.

Ca 35 hundar är anmälda och nu får jag tillfälle att prata lite med dobermannfolket, se stamtavlor och höra mer om de skotska hundarna och uppfödarna.

Det är roligt hur vi hundmänniskor kan mötas överallt i världen, och ändå hitta så mycket kul och fascinerande prat och upplevelser.

Dagen går fort och vips är vi tillbaka i det lilla stenhuset med tillhörande glada terriers. Kvällen blir full av prat, skratt och förstås god skotsk mat och innan jag vet ordet av det är det natt och när jag somnar är hela jag full av fina upplevelser och minnen.

Morgonen därpå blir snabb, och efter en god frukost pussar jag hejdå på favorithundens lilla tryne, motar in henne igen på tomten när hon försöker smita med, intalar mig själv att jag verkligen inte vill ha en hund i grupp tre – fast hela jag skriker av lust efter en egen kanelbullehund- och så åker vi på vänster sida hela vägen till flygplatsen.

Efter en del suck och stön och vilja att döda nån i flygbolaget som är försenat flera timmar landar vi ändå safe and sound i vårt eget land.
Ganska skönt det med.

Ganska skönt att åka egen bil på RÄTT sida.

Ganska skönt att prata svenska och äntligen krama de egna fyrbentingarna.

Ganska skönt att ha en sån fin resa på näthinnan – att kunna stoppa den i minnesbanken och plocka fram vid behov.

För tänk – jag fick åka ända till Skottland, för att göra något av det jag tycker allra mest om.

Att döma dobermann.

😊

Att resa till ett drömställe

Alltså.
Jag.Är.I.Skottland.
På riktigt!

Nyper mig i armen. Blinkar och skakar på huvudet. Jodå. Planet jag just klev av, landade i Edinburgh. Taxin, den lilla grå bubbelliknande grejen med hjul och en chaufför -på fel sida- som pratade sjungande, lätt (svår) engelska och släppte av oss utanför hotellet och rummet - med heltäckningsmatta, engelskt (skotskt?) kallt, och med intressanta laddare i väggen tillhör ju faktiskt Skottland.

Spännande!!

Jag är på ett Drömställe. Fast jag är vaken.

Grab and Go – Hundar

Det finns en viss sorts hundar som är sällsamt vackra. De är inte några dussinhundar, men du vet när du har en framför dig – galet välkonstruerad, otroligt rastypisk och väldigt iögonfallande.

Det kan vara vilken ras som helst, och ändå vet du när den står där, att just den där, det är en skönhet.

Sällsamt vackra hundar helt enkelt.

Jag kallar dem Grab and Go hundar.

De är inte allt för vanliga, men om man är uppmärksam så ser man dem här och var. De vinner förstås en del, och de allra flesta inom hundvärlden har haft en och annan Grab and Go i sin ras.

De allra flesta är dock lite sura över dem, Grab and Go Hundarna.

-       Nja, hen är för liten, hen har en tanke för ljusa ögon, asså, HUR KAN DOMARNA sätta upp den här hunden, den har ju aaaaaalldeles för mjuk päls!!

-       Nja, haha, ja, visserligen är hunden fantastisk, det säger jag inget om, men har ni sett alltså, hur ägaren känner varenda domare. Jag slår vad om att de haft ihop det till ock med!
Visst hunden ÄR fin, men det är inte okej, att de haft ihop det menar jag.

-       Nja, nu har den vunnit tillräckligt, de borde ha ansvar nog att sluta nu, det är liksom inte roligt länge att se den där vinna.

Och så vidare.

Jag tänker; Är det roligare att se mediokra hundar vinna då? Och VET man med säkerhet att ägaren haft ihop det med domaren?

Och är inte alla hundar behäftade med någon liten detalj hit eller dit som liksom inte är perfekt?

Alla som känner mig vet att jag tycker en viss herr Gere är gåvan till kvinnorna, och när jag nu studerar hans porträtt så ser jag en massa saker som inte är perfekt, det gör jag ju.

Ändå tycker jag att han har klart Grab and Go kvalitet. Definately.

😊

För många år sedan fanns en dobermann som vann och vann. Och vann. Och så vann han lite till.

Vi andra var så ruskigt trötta på honom. Ja, för att han vann liksom. Han tog ju våra vinster. Hela tiden.
(våra…???!)
Allt som vi skulle kunna vunnit om inte han funnits. För det fattade man ju. Herregud liksom, han vann väl i alla fall över hundra Bir.

Över hundra gånger höll vi alla andra på att krevera över den här vinstrika hanen, som vi roade oss med att hitta alla möjliga och omöjliga fel på.

Ja, det fanns snart sagt inte en dobermann med så mycket fel som på den här hanen, och ÄNDÅ vann han!? Inte klokt ju!

Han kom med sin ägare, som alltid var snyggt klädd, visade honom propert och så travade de sig till vinst efter vinst. Och domare överallt höjde honom till skyarna.

Medan vi andra gnällde.

Efter ett par år lyckades jag göra några fina egna dobermann som kunde slå den här vinstrika herrn, för ägarna fortsatte visa honom, år efter år efter år.

Fast alla var så spytrötta honom stod de emot, och kammade hem Bir efter Bir efter Bir.

Ingen knappt applåderade. Ingen knappt sade grattis, ingen knappt använde honom, ingen knappt gladdes åt att VÅR ras fick fina framgångar och finfin publicitet. Och ingen tänkte på det bästa – vi uppfödare hade en perfekt fin hund att titta på, lära sig på och avla efter.

Idag är livet annorlunda.

Den här vinstrika herrn är sedan länge död, och dobermannrasen har sjunkit så drastiskt i antal att forskarna pratar om eventuell utrotningshotad inom en snar framtid, om inget akut görs.

Man får vara glad om uppfödarna ens ser nån dobbis alls när de är ute och tävlar, och att få lägga ögonen på en välkonstruerad och vacker dobermann med jämna mellanrum är de få förunnade som har en sådan hund hemma.

Tyvärr har nästan ingen det, och eftersom de inte heller ser någon i ringarna blir resultatet när de avlar därefter.

För så är det – med en tröttsamt vinstrik Grab And Go Hund i en ras höjs kvaliten oundvikligen.

Alla ser den, alla vill ju slå den, och alla får det korrekta och unika på näthinnan. Och samtliga får en slags mall att gå efter.

I år har jag varit ute och dömt en del – utomlands bla just dobermann och fick ett stort hopp i kroppen direkt en av tikarna kom in i ringen – en GRAB AND GO HUND!!!

När jag ser dem brukar jag tappa koncentrationen en lätt sekund, studera dem och bara njuta.

Jag vet direkt det är en sån, och att den kommer vinna allt den kan för mig, såvida den har bettet och mentaliteten i ordning.

Grab and Go hundar växer nämligen inte på trän.

Nåväl, jag återfann mig från min tillfälliga mentala black out, dömde alla fyrbenta som anmälts för mig, och den vackra tiken fortsatte stråla, i ringen, på första platsen och när hon försvann med sin ägare mot bilen och åkte hem.

Hon lyser fortfarande klart i mitt minne, och påminner mig om vad jag ska leta efter när jag dömer dobermann.

Några veckor senare var det dags igen, jag hade ett uppdrag i vårt grannland och dömde flera olika raser, bla alla mina egna vilket förstås alltid är extra kul.

Hör och häpna så kom det en Grab and Go även denna dag, också det en tik, och hon kom, sågs, segrade och satte ett stort avtryck i mig med sin sällsamma korrekta stil, självsäkerhet och förstås skönhet.  

Och så nummer tre – även detta en tik- dök upp några veckor senare när jag återigen dömde en special, långt hemifrån, fast denna gång inte min egen ras.

Hon var så iögonfallande och självklar att jag längtade efter att få ta i henne, och känna efter med händerna om hon var lika korrekt som mina ögon sade mig.
För pälshundar med duktiga trimmare kan minsann ofta och lätt lura en som inte känner efter.
Förstås var hon det, och plötsligt befann jag mig på mitt uppdrag, mitt i stekande sol, funderandes på om jag inte skulle ta och utöka mitt hundantal med ytterligare en ras? Med just en sån som står där. Framför mig. En sån vill jag ha!

Förstås vill inte ägarna det.

De allra flesta som har en Grab and Go hund vill inte sälja den, tro mig, jag HAR försökt genom åren! 😊

Ibland har jag lyckats, och vid två tillfällen fått köpa två helt fantastiska individer, en hane och en tik.

De var alltid snygga, till och med när de gjorde nummer två, som en klok och humoristisk god vän och uppfödarkollega till mig uttryckte det, och ja, hon hade baske mig rätt.

Dessutom var de här två helt fantastiska mentalt.
För det hör nämligen till – en Grab and Go hund ÄR alltid vacker. BÅDE inuti och utanpå. Annars är den ingen Grab and Go.

Har man ytterligare tur så lämnar en Grab and Go fantastiska avkommor. För mig har det hänt ett fåtal gånger; av de här två inköpta individerna satte hanen stort och starkt avtryck på sina avkommor, medan den lilla tiken inte gjorde särskilt mycket väsen av sig i min avel. Inte mer än att hon förmodligen lärt många uppfödare och domare hur en vacker och korrekt dvärgpinscher ska se ut, och förstås fyllt min vardag med glädje bara genom att finnas till.
För om man älskar en ras och har en Grab and Go hemma, är varje dag en dag man fastnar några sekunder i ett unikt, vackert och sällsamt iögonfallande, levande konstverk.

Som uppfödare lever man -i alla fall jag – till stor del på försöken att få till en, eller förstås ett par, Grab and Go hundar.

Under alla mina år har jag fått till underbara, unika och fantastiska fyrbenta. De har gett mig stor glädje, och allra mest genom de underbara valp (och kattköpare) jag mött genom åren, och förstås genom alla de speciella och starka vänner jag också fått genom djuren.

Men eftersom detta inlägget handlar just om Grab and Go så vill jag också nämna just lyckan man som uppfödare känner när man vet att man fått till just en sådan speciell och unik individ.

Just det där som man letar efter, strävar efter och arbetar mot. Den där alldeles speciella, korrekta och sällsamt vackra.

En Grab And Go!

Här är några få som jag lyckats hitta bilder på i den sena natten... Det finns en hel del fantastiska Grab And Go Hundar jag sett genom åren, i alla möjliga raser, men på bild i bloggen nu i natt blev det dessa nedanstående som fick illustrera mina tankar;

Jag väljer att visa en hund som absolut inte är felfri,
men en för mig, absolut fantastisk Grab and Go Hund.
CH Rottriver´s Gaston. En underbar rottis. Överallt. Hela tiden. 

En till Grab And Go
CH Sobers Xtravaganza. Är just det - extra allt.
En tik som etsat sig fast på min näthinna, vacker som få,
och alltid när jag ser henne väcks ett habegär som är svårt att kontrollera.... 

CH Raviol Iz Zoozfery. Tyvärr har jag bara en huvudbild.
En tik som imponerade på mig så galet mycket att jag nästan inte kunde andas när jag såg henne.
WOW!
Raviol föddes 1997 och jag såg henne första gången som ettåring.
Suktade sedan på henne i ett par år, och sen hade jag den stora lyckan att få köpa en av hennes döttrar. 

Här är ytterligare en fantastisk hund. Vacker inuti och dessutom utanpå.
Om jag inte missminner mig vann CH Triumphs Blaze TVÅ best in Show på Stora Stockholm
OCH han jobbade heltid som polishund.
Han gjorde dessutom min dag den här dagen då jag gjorde något som för mig var väldigt obekvämt.
Jag lussade, och för det vann jag en sak jag otroligt gärna ville ha - en resa till Crufts.
Hursomhaver, jag står där bakom den här helt underbara hunden,
och där och då började jag bli medveten om fenomenet Grab And Go 💓

Fem dagar - Tisdag

Planet landar lite vingligt på Arlanda, och jag andas lätt och håller tanken i schack. Jag ska inte gå på alla skräckfunderingar om kraschlandningar och annat, utan flyger och tar mig till sånt jag vill och jag vägrar vara rädd! (jag ÄR rädd) Hursomhelst dog jag inte den här gången heller…. 😊

Svettas lite, gå på linje ut ur planet, trampar snällt efter mina sätesgrannar och får köa bakom flera kissnödiga damer som alla vill in på toaletten. Varför är det alltid fullt på tjejtoan, och ganska tomt hos killarna?!

Bagaget kommer snabbt och jag är ute i flygande fläng – kramar mannen som hämtar mig och så är vi på väg hem!
Min bästa familj har varit hos veterinären, sytt ihop Emma katt, och tillsammans med henne överlevt dagen.
Han berättar torrt om helgens begivenheter, och jag suckar uppgivet över upplysningarna, jag vet dem förstås redan, men what to say about it liksom.
Mina djur har skapat en del oreda kan man lätt konstatera.

Hemma möts jag av världens gladaste greyhound och ett knippe småhundar, alla vill ha pussar, kramar och en klapp och så tar vi trappan i ett nafs och möter döttrarna.
Emma nakenfis ligger drogad och hopsydd i soffan under en filt och dottern rycker på axlarna när jag frågar om de vet vad hon gjort.
Ingen som vet… Bara Emma….
Vi betraktar henne, och funderar om hennes dräktighet påverkats av olyckan, och vad som kommer hända med eventuella foster när blivande mammakatt blivit sövd, sydd och ihoplappad. Ungarna ramlade i alla fall inte ut..!
Nåja, fortsättning följer.
Vår lilla olycksfågel är trött, har ont och ska ha starka mediciner tre gånger om dagen. Och icke att förglömma – tratt och kroppsstrumpa.
Inget farligt just nu, men när fröken vildkatt vaknar till liv tänker jag att vi lär få att göra.

Fortfarande trött, ledsen och groggy....

Jag går vidare, och hälsas kärleksfullt och stolt hem av Tania.
Hon skrattar på dobermann vis, och ser malligt glad ut när jag berömmer och kramar både henne och de två valpbabysarna.
Det är tyst och välkomnande att sitta och titta på valpar, små små ansikten, pyttefötter och hungriga söta ljud som gör att man vill sitta och insupa atmosfären i all evinnerlighet.
Det är något alldeles speciellt med nykläckta ungar. Av vilken sort de nu månde vara. 

Feber, trött och ändå världns bästa Mamma - Molly 💗

Jag avslutar min runda hos Molly. Min favoritkatt.
Hon ligger med sin sista kull, en trio om en hane och två honor. Inget är stoltare än en lycklig kattmamma tror jag, och Molly är inget undantag.
Hon spinner tyst, men rör sig inte från sin plats. Jag känner på henne, och noterar att hon har feber.
Inte så farligt, säkert är det nån moderkaka kvar, den kommer väl imorgon tänker jag och bäddar om den lilla familjen, och bestämmer att jag ska titta till dem i natt och det första jag gör imorgon bitti.
Det är något som jag inte helt kan sätta fingret på….

Den sista timmen tar vi tillsammans med en kopp te i vardagsrummet, lyckliga katter och hundar trängs med oss, och gladast är nog jag själv – äntligen hemma!

Det är redan mörkt ute, mina fina höns sover och det ska vi med. Trängas i sängen med man och fyrbenta – HÄRLIGT!
Upp tidigt, jobb och vardag. Också härligt!
Vi sover, och vi vaknar. 
Tidigt, och jag smyger ner ut i solen, rastar hundar och släpper ut hönsen.

Då börjar det.
Fortsättningen på eländet.

Min stora kärlek, Agda, står inte redan och väntar på mig. Hon hänger inte vid grinden och kacklar inte hungrigt när hon ser mig. Det sticker i min mage av oro. Med rätta -

Agda är död.
!!
Hon ligger ensam, en bit bort i en onaturlig ställning, och hon är alldeles jättedöd.
Jag känner hur uppgivenheten väller över mig, och fast hon bara var en höna fäller jag en tår (eller två) för första gången den här helgen.
Alltså, hur kan hon bara vara död???
Ingen vet, och de andra hönsen verkar inte bry sig. De tittar uppfordrande på mig – öppna dörren människa, vi vill ut på gräsmattan OCH vi vill ha mat! Det får de, jag städar dessutom bort Agda, torkar min tår och tänker att dottern har rätt.
Min fina brahmahöna var ju bättre begagnad, hon kanske var supergammal? (Hon såg dock fräsch ut igår…) Eller supersjuk (fast jag inget märkt) Eller bara fick typ en blixt i huvudet (det har varken regnat eller åskat de senaste dagarna)
Hursomhelst var Agda död och jag har ingen aning om varför.

💗

Äggen kompisarna lagt under natten tar jag med upp i huset, tvättar av och lägger in i kylen.
Suckar och saknar redan finaste hönan.

Jag går in till Molly, hennes barn är i fin form, men det är sannerligen inte deras mamma.
Molly är dimmig på ögonen, het av feber och slapp och trött. Jag klappar på henne, pratar lite och får spinnande svar. Feberhett kattprat.
Oron slår till direkt – jag bara vet att det inte är bra, Molly måste ha hjälp. Kan hon kanske ha något kvar i livmodern? En död unge? Eller är det en pyo (pyometra=livmoderinflammation) på gång?
Jag suckar, håvar fram telefonen och ringer direkt till veterinären. De svarar snabbt, roddar runt i sin kalender och talar om att jag kan åka med en gång.
Det smartaste som finns är en bra kontakt med ett par veterinärer när man är uppfödare, och jag har turen att ha några riktiga KLIPPOR runt mig.

Dottern är uppe, och hon erbjuder sig att åka med vår sjuka mammakatt, vi packar in hela lilla familjen och så är de på väg.
Under tiden de är borta städar jag valplådor, matar hundar och tvättar golv. Nyförlösta dobermannmammor blöder en del, och det betyder städa i massor i vårt hem….

Jag tittar på klockan varannan minut känns det som, och det känns skönt när sms:et plingar in i min mobil med ett glatt ”hon är tom!” och veterinären ringer och meddelar att det kanske är någon efterbörd som stökar, eller kanske en infektion på gång?
Ingen vet helt, och en nyförlöst mamma vill man helst slippa kastrera. Vi enas om att Molly ska få medicin, massa extra uppmärksamhet och tumhållning för att febern ger med sig.

Okej.
Dotter och mammakatt på väg hem, så jag bäddar rent, ställer fram mat och springer ner och jobbar på pensionatet. Kommer på att Emma behöver sin medicin, springer upp igen, kollar såret, pussar på sjuklingen – hon hoppar runt bland tallrikarna på köksbänken och ser glad ut, tills jag trycker i henne vetrimoxinet, och hon rynkar hela sitt lilla nakna huvud och grimaserar illavarslande. Hon tar sats, och kastar sig bort från mig.
Stöter till tre glas, halkar i disken från igår (varför städade jag inte undan…!!) och innan jag vet ordet av det ligger det skärvor, begagnade bestick, några trasiga glas och en del matrester på köksmattan.
Jeflar också!! Jag blir gaaaaaalen! Fräser åt Emma, -Kan du inte bara vara sjuk på riktigt, dumma katt, skär inte upp tassarna nu också. För det pallar jag inte!
Emma stirrar på mig, hon sitter lugnt på min finaste soffkudde och det brer snabbt ut sig en solkig såsfläck på det vita tyget, som vår hopsydda katt lite disträ slickar på.

Jaja, hon verkar pigg i alla fall, och såret sitter fint under plåstret, svarar jag veterinären lydigt när hon messar och ber om status på Värstasåretihelavärldenkatten. 

Emma. Dagen efter

Mina kinder hettar lite, pinsamt att bli arg på en som skar upp sig ända in till skelettet liksom.

Mina tankar avbryts av bilen som svänger in på grusgången, och strax efter hör jag dem i trappan.

Forts på G

Fem dagar - måndag

Telefonen riiiingde, och plötsligt blev natten lång.
Vad är det som brukar hända när jag lämnar huset – En massa saker.

Telefonen gick varm. Messenger också.

Det är mörkt ute. Rumänsk natt.
Tyst på hotellet, och jag känner mig oändligt långt hemifrån. Jag ÄR det också.

På alla långa timmar har Tania (som sist fick hela 14 valpar) lyckats få ur sig 2 bebisar.
T.V.Å.
Hon är orolig, flåsar, hässjar och ganska stressad. Inget funkar, och dottern hemma gör det man ska göra.
Springer i trappan med henne.

Rastar henne.

Matar och vattnar (hon vill ha)

Låter henne vila

Och ”dansar prickdansen i vulvan med fingrarna”, allt för att få igång värkarbetet ännu mer.

Vi har lagt på lurarna.
Skriver med varann.
Kommer ingen vart.
Bestämmer att veterinären inte är långt bort. 

Jag stänger ner internet och dottern får kämpa på själva där hemma.

Hon ringer igen. Ledsen röst, trean kom och hade alla tarmarna ute. – Den levde dessutom! Pappa fick ta bort den.
Jag hör att tårarna inte är långt bort, och det känns trist i hela mitt mammahjärta att de har det tungt hemma.

Tania mår bra, men är fortfarande varm och tycker att livet är jobbigt. Usch, jag vill vara där hos dem alla!

Vi enas om att rävsova och avvakta med den pågående förlossningen så länge det är lugn och ro i valplådan.
Dottern suckar, får byta nedslaskade filtar, tvätta blodfläckar på golvet, erbjuda trött mamma kallt vatten, försöka bädda till sig själv bredvid mammahund, och kanske sno åt sig någon timmes sömn.

Vi ställer klockan på ringning, och så är det meningen att jag ska vila. Det går förstås inte. Istället surfar jag vidare, läser vad någon åt den middag, noterar att en annan fått en ny bil. Två andra vann cert på utställning och familen nåntings tvååring har fått en ny tand. Jag gäspar men kan inte sova. 
Tiden är ute och vi är där igen. Nära varandra i telefonen.

Ute hör jag en  räv (?) tjuta i natten, och det känns som om jag är oceaner av mil borta.

Mammahund bäddar på, oron dallrar genom telefonlinjen över alla uteblivna valpar och vi kan inget göra.
Mer än att avvakta.
Jag känner ett välbekant, ovälkommet fladder i magen. Orosfladder.
Egentligen avskyr jag förlossningar. 

Förlossningar som egentligen är magiska, speciella, unika, vackra och fulla av liv, är också energikrävande, vidriga orosbomber och dyrköpta upplevelser när saker och ting går fel.
När de gör det bestämmer jag mig alltid för att nu, nu var det banne mig sista JEFLA gången en endaste en föder i Vita Huset!
Såklart håller jag inte löftet, men där och då känns det som om löftet skrivs, huggs och etsas fast i sten. Absolutely! 

Telefonen har jag så nära örat jag kan ha den, viskar i den, trots att ingen endaste levande i närheten hör mig – alla sover ju.
Dottern viskar inte, hon suckar den oroligas suck, berättar att det inte känns normalt alls, och att hon hatar förlossningar.
Jag lyssnar på hennes ledsna ord, peppar henne att stötta Tania hund, berättar att det kan kännas så, precis så som hon säger, men att det brukar gå över, och att vi båda om få dagar glömt obehaget och förmodligen vadar runt i trinda valpar med glada miner och gott humör.

Såklart jag inte lurar nån av oss.

Vi rävsover lite till, mest jag, och när klockan ringer nästa morgon är dottern redan på väg till veterinären med orolig mammahund som mest bara bäddat, flåsat och härjat runt.

Jag hinner packa och bege mig ut på en kort sightseeing av staden Baia-Mare, och så ringer dottern igen.
Dobermannmagen röntgad, och VOLIA! Den är TOM!
Inget snitt behövs, ingen mer oro, allt är lugnt och alla är glada. Förutom Tania. Hon fortsätter oroa sig med sitt eviga bäddande och när hon kommer åt valparna skriker de som fiskmåsar -jag hör dem i telefonen- och mamma hund blir ännu oroligare. Dubbelsuck. 

Mollys tre prinskorvar

Min duktiga barnmorskeunge meddelar att Molly nakenkatt mår fint, hennes tre ungar äter bra och att storasyster sett till familjen Sphynx idag, och allt är under kontroll där hemma.
-Fast ingen blir ledsen när vi ses ikväll mamma, lägger hon till, och jag förstår att min familj längtar efter avlösning och ytterligare ett par händer.

En liten nakenbrud

Vi telefonpussar hejdå och min trevliga värd för helgen kommer med en god rumänsk lemonad på en bricka, och livet känns med ens ganska bra.
Vi njuter av solen, den vackra staden jag just fått besöka en liten del av (vi hann inte så mycket) och den syrliga lime/mint/frukt lemonaden.

Efter fikat krånglar vi in oss i bilen, får med allt bagage, och så går färden genom backar, snåriga vägar och tillbaka mot flygplatsen där jag ska checka in om seneftermiddagen och bege mig mot Sverige.

Full av fina och nya minnen. Näthinnan full av vackra och intressanta dobermann. Full av god rumänsk mat och dryck och vänliga människor – men också FULL av längtan hem!

Vi rullar in på parkeringen på nästan exakt utsatt tid, jag hittar incheckningen utan problem. Allt går som tåget genom säkerhetskontrollen, middagen får jag utan besvär, och den är dessutom god!
De sista pengarna gör jag av med och får precis det jag vill ha och gaten finns precis där jag tänkt att den ska vara - och utan kö eller minsta besvär fladdrar vi passagerare in i planet, får lite te och är i luften i ett nafs.
Jag somnar en stund, lyssnar till musik, och är plötsligt nere, inne på Warzsawas flygplats, surfar en stund och trängs efter ett tag med alla andra som också är inbokade på flighten till Stockholm.

En kille 

Och en tjej

Tjohoo! Livet känns ganska okej, trots mellanlandningen. För snart är jag HEMMAAAAAA! 

Det vibrerar i fickan, och när jag lyckas krångla upp telefonen fattar jag snabbt att nu har ju allt gått alldeles för bra.
För nice-igt, för trevligt och för enkelt. Helt enkelt... Japp och jajamensan, dottern är i andra änden, gestikulerar hej vilt, det vet jag, för jag hör hur hon låter. 

Andas i staccatto och vill att jag ska säga vad hon ska göra - Mamma, Emma har skurit upp sig ÄNDA IN I BUKEN, HELA MAGEN, FATTARU??????! HELA, HELA MAGEN!!! 

Nä, jag fattar inget. Vad i glödheta helskotta säger hon?!
Jag begriper orden, meningen, ja allt, men jag förstår inte ett fillejotta av vad hon säger.

Va?? 

Vi har ju fått valpar. Och vi har fått kattungar. Och inget av det blev som jag ville, utan jobbigt och långdraget, men nu är allt okej, och det ingår liksom inte att nån av de andra djuren ska störa sinnesfriden vi äntligen uppnått.
Och definitivt inte med att sprätta upp buken.

Jag begriper ju att dottern överdriver, ber henne skicka en bild och förklarar samtidigt att jag ju snart är hemma - och att det säkert är något vi klarar själva.

Samtidigt plingar det till i mobilen, och när jag får upp bilden blir mina ben som två vingliga, trötta geleklumpar.
Herrejösses och lite till! 

Numret hem går fort, och jag hojtar in i min mobil att nån bara får ta katten OCH ÅKA. PRONTO!!!! 

Medan jag hojtar ut vad jag vill att de hemma ska göra, upptäcker jag att det är tyst i bussen som transporterar oss alla ut till flygplanen, och jag följer allas blickar på det de betraktar, och blir lagom generad när jag förstår att de alla nyfiket tittar på mig och mitt upprörda viftande.

Håhåjaja.
Jag flinar lite uppgivet och funderar på om vår nakenfis kommer att dö? Eller om jag kommer att dö när jag får räkningen?
Eller om husse kommer döda mig?

Eller så dör jag i planet hem?
Det regnar lätt i Polen, jag är plötsligt tröttare än tröttast, och längtar efter att sista flygningen ska vara avklarad så att jag är på plats i Vita Huset. 

Jag tittar på bilden en gång till, och känner att middagen jag fick på flygplatsen inte ligger helt säkert i magen. 

Bättre att stänga ner mobilen och tvinga hjärnan att fundera på andra saker.
Det gick sådär... 

Fortsättning följer