Fem dagar - måndag

Telefonen riiiingde, och plötsligt blev natten lång.
Vad är det som brukar hända när jag lämnar huset – En massa saker.

Telefonen gick varm. Messenger också.

Det är mörkt ute. Rumänsk natt.
Tyst på hotellet, och jag känner mig oändligt långt hemifrån. Jag ÄR det också.

På alla långa timmar har Tania (som sist fick hela 14 valpar) lyckats få ur sig 2 bebisar.
T.V.Å.
Hon är orolig, flåsar, hässjar och ganska stressad. Inget funkar, och dottern hemma gör det man ska göra.
Springer i trappan med henne.

Rastar henne.

Matar och vattnar (hon vill ha)

Låter henne vila

Och ”dansar prickdansen i vulvan med fingrarna”, allt för att få igång värkarbetet ännu mer.

Vi har lagt på lurarna.
Skriver med varann.
Kommer ingen vart.
Bestämmer att veterinären inte är långt bort. 

Jag stänger ner internet och dottern får kämpa på själva där hemma.

Hon ringer igen. Ledsen röst, trean kom och hade alla tarmarna ute. – Den levde dessutom! Pappa fick ta bort den.
Jag hör att tårarna inte är långt bort, och det känns trist i hela mitt mammahjärta att de har det tungt hemma.

Tania mår bra, men är fortfarande varm och tycker att livet är jobbigt. Usch, jag vill vara där hos dem alla!

Vi enas om att rävsova och avvakta med den pågående förlossningen så länge det är lugn och ro i valplådan.
Dottern suckar, får byta nedslaskade filtar, tvätta blodfläckar på golvet, erbjuda trött mamma kallt vatten, försöka bädda till sig själv bredvid mammahund, och kanske sno åt sig någon timmes sömn.

Vi ställer klockan på ringning, och så är det meningen att jag ska vila. Det går förstås inte. Istället surfar jag vidare, läser vad någon åt den middag, noterar att en annan fått en ny bil. Två andra vann cert på utställning och familen nåntings tvååring har fått en ny tand. Jag gäspar men kan inte sova. 
Tiden är ute och vi är där igen. Nära varandra i telefonen.

Ute hör jag en  räv (?) tjuta i natten, och det känns som om jag är oceaner av mil borta.

Mammahund bäddar på, oron dallrar genom telefonlinjen över alla uteblivna valpar och vi kan inget göra.
Mer än att avvakta.
Jag känner ett välbekant, ovälkommet fladder i magen. Orosfladder.
Egentligen avskyr jag förlossningar. 

Förlossningar som egentligen är magiska, speciella, unika, vackra och fulla av liv, är också energikrävande, vidriga orosbomber och dyrköpta upplevelser när saker och ting går fel.
När de gör det bestämmer jag mig alltid för att nu, nu var det banne mig sista JEFLA gången en endaste en föder i Vita Huset!
Såklart håller jag inte löftet, men där och då känns det som om löftet skrivs, huggs och etsas fast i sten. Absolutely! 

Telefonen har jag så nära örat jag kan ha den, viskar i den, trots att ingen endaste levande i närheten hör mig – alla sover ju.
Dottern viskar inte, hon suckar den oroligas suck, berättar att det inte känns normalt alls, och att hon hatar förlossningar.
Jag lyssnar på hennes ledsna ord, peppar henne att stötta Tania hund, berättar att det kan kännas så, precis så som hon säger, men att det brukar gå över, och att vi båda om få dagar glömt obehaget och förmodligen vadar runt i trinda valpar med glada miner och gott humör.

Såklart jag inte lurar nån av oss.

Vi rävsover lite till, mest jag, och när klockan ringer nästa morgon är dottern redan på väg till veterinären med orolig mammahund som mest bara bäddat, flåsat och härjat runt.

Jag hinner packa och bege mig ut på en kort sightseeing av staden Baia-Mare, och så ringer dottern igen.
Dobermannmagen röntgad, och VOLIA! Den är TOM!
Inget snitt behövs, ingen mer oro, allt är lugnt och alla är glada. Förutom Tania. Hon fortsätter oroa sig med sitt eviga bäddande och när hon kommer åt valparna skriker de som fiskmåsar -jag hör dem i telefonen- och mamma hund blir ännu oroligare. Dubbelsuck. 

Mollys tre prinskorvar

Min duktiga barnmorskeunge meddelar att Molly nakenkatt mår fint, hennes tre ungar äter bra och att storasyster sett till familjen Sphynx idag, och allt är under kontroll där hemma.
-Fast ingen blir ledsen när vi ses ikväll mamma, lägger hon till, och jag förstår att min familj längtar efter avlösning och ytterligare ett par händer.

En liten nakenbrud

Vi telefonpussar hejdå och min trevliga värd för helgen kommer med en god rumänsk lemonad på en bricka, och livet känns med ens ganska bra.
Vi njuter av solen, den vackra staden jag just fått besöka en liten del av (vi hann inte så mycket) och den syrliga lime/mint/frukt lemonaden.

Efter fikat krånglar vi in oss i bilen, får med allt bagage, och så går färden genom backar, snåriga vägar och tillbaka mot flygplatsen där jag ska checka in om seneftermiddagen och bege mig mot Sverige.

Full av fina och nya minnen. Näthinnan full av vackra och intressanta dobermann. Full av god rumänsk mat och dryck och vänliga människor – men också FULL av längtan hem!

Vi rullar in på parkeringen på nästan exakt utsatt tid, jag hittar incheckningen utan problem. Allt går som tåget genom säkerhetskontrollen, middagen får jag utan besvär, och den är dessutom god!
De sista pengarna gör jag av med och får precis det jag vill ha och gaten finns precis där jag tänkt att den ska vara - och utan kö eller minsta besvär fladdrar vi passagerare in i planet, får lite te och är i luften i ett nafs.
Jag somnar en stund, lyssnar till musik, och är plötsligt nere, inne på Warzsawas flygplats, surfar en stund och trängs efter ett tag med alla andra som också är inbokade på flighten till Stockholm.

En kille 

Och en tjej

Tjohoo! Livet känns ganska okej, trots mellanlandningen. För snart är jag HEMMAAAAAA! 

Det vibrerar i fickan, och när jag lyckas krångla upp telefonen fattar jag snabbt att nu har ju allt gått alldeles för bra.
För nice-igt, för trevligt och för enkelt. Helt enkelt... Japp och jajamensan, dottern är i andra änden, gestikulerar hej vilt, det vet jag, för jag hör hur hon låter. 

Andas i staccatto och vill att jag ska säga vad hon ska göra - Mamma, Emma har skurit upp sig ÄNDA IN I BUKEN, HELA MAGEN, FATTARU??????! HELA, HELA MAGEN!!! 

Nä, jag fattar inget. Vad i glödheta helskotta säger hon?!
Jag begriper orden, meningen, ja allt, men jag förstår inte ett fillejotta av vad hon säger.

Va?? 

Vi har ju fått valpar. Och vi har fått kattungar. Och inget av det blev som jag ville, utan jobbigt och långdraget, men nu är allt okej, och det ingår liksom inte att nån av de andra djuren ska störa sinnesfriden vi äntligen uppnått.
Och definitivt inte med att sprätta upp buken.

Jag begriper ju att dottern överdriver, ber henne skicka en bild och förklarar samtidigt att jag ju snart är hemma - och att det säkert är något vi klarar själva.

Samtidigt plingar det till i mobilen, och när jag får upp bilden blir mina ben som två vingliga, trötta geleklumpar.
Herrejösses och lite till! 

Numret hem går fort, och jag hojtar in i min mobil att nån bara får ta katten OCH ÅKA. PRONTO!!!! 

Medan jag hojtar ut vad jag vill att de hemma ska göra, upptäcker jag att det är tyst i bussen som transporterar oss alla ut till flygplanen, och jag följer allas blickar på det de betraktar, och blir lagom generad när jag förstår att de alla nyfiket tittar på mig och mitt upprörda viftande.

Håhåjaja.
Jag flinar lite uppgivet och funderar på om vår nakenfis kommer att dö? Eller om jag kommer att dö när jag får räkningen?
Eller om husse kommer döda mig?

Eller så dör jag i planet hem?
Det regnar lätt i Polen, jag är plötsligt tröttare än tröttast, och längtar efter att sista flygningen ska vara avklarad så att jag är på plats i Vita Huset. 

Jag tittar på bilden en gång till, och känner att middagen jag fick på flygplatsen inte ligger helt säkert i magen. 

Bättre att stänga ner mobilen och tvinga hjärnan att fundera på andra saker.
Det gick sådär... 

Fortsättning följer