Fem dagar - Tisdag

Planet landar lite vingligt på Arlanda, och jag andas lätt och håller tanken i schack. Jag ska inte gå på alla skräckfunderingar om kraschlandningar och annat, utan flyger och tar mig till sånt jag vill och jag vägrar vara rädd! (jag ÄR rädd) Hursomhelst dog jag inte den här gången heller…. 😊

Svettas lite, gå på linje ut ur planet, trampar snällt efter mina sätesgrannar och får köa bakom flera kissnödiga damer som alla vill in på toaletten. Varför är det alltid fullt på tjejtoan, och ganska tomt hos killarna?!

Bagaget kommer snabbt och jag är ute i flygande fläng – kramar mannen som hämtar mig och så är vi på väg hem!
Min bästa familj har varit hos veterinären, sytt ihop Emma katt, och tillsammans med henne överlevt dagen.
Han berättar torrt om helgens begivenheter, och jag suckar uppgivet över upplysningarna, jag vet dem förstås redan, men what to say about it liksom.
Mina djur har skapat en del oreda kan man lätt konstatera.

Hemma möts jag av världens gladaste greyhound och ett knippe småhundar, alla vill ha pussar, kramar och en klapp och så tar vi trappan i ett nafs och möter döttrarna.
Emma nakenfis ligger drogad och hopsydd i soffan under en filt och dottern rycker på axlarna när jag frågar om de vet vad hon gjort.
Ingen som vet… Bara Emma….
Vi betraktar henne, och funderar om hennes dräktighet påverkats av olyckan, och vad som kommer hända med eventuella foster när blivande mammakatt blivit sövd, sydd och ihoplappad. Ungarna ramlade i alla fall inte ut..!
Nåja, fortsättning följer.
Vår lilla olycksfågel är trött, har ont och ska ha starka mediciner tre gånger om dagen. Och icke att förglömma – tratt och kroppsstrumpa.
Inget farligt just nu, men när fröken vildkatt vaknar till liv tänker jag att vi lär få att göra.

Fortfarande trött, ledsen och groggy....

Jag går vidare, och hälsas kärleksfullt och stolt hem av Tania.
Hon skrattar på dobermann vis, och ser malligt glad ut när jag berömmer och kramar både henne och de två valpbabysarna.
Det är tyst och välkomnande att sitta och titta på valpar, små små ansikten, pyttefötter och hungriga söta ljud som gör att man vill sitta och insupa atmosfären i all evinnerlighet.
Det är något alldeles speciellt med nykläckta ungar. Av vilken sort de nu månde vara. 

Feber, trött och ändå världns bästa Mamma - Molly 💗

Jag avslutar min runda hos Molly. Min favoritkatt.
Hon ligger med sin sista kull, en trio om en hane och två honor. Inget är stoltare än en lycklig kattmamma tror jag, och Molly är inget undantag.
Hon spinner tyst, men rör sig inte från sin plats. Jag känner på henne, och noterar att hon har feber.
Inte så farligt, säkert är det nån moderkaka kvar, den kommer väl imorgon tänker jag och bäddar om den lilla familjen, och bestämmer att jag ska titta till dem i natt och det första jag gör imorgon bitti.
Det är något som jag inte helt kan sätta fingret på….

Den sista timmen tar vi tillsammans med en kopp te i vardagsrummet, lyckliga katter och hundar trängs med oss, och gladast är nog jag själv – äntligen hemma!

Det är redan mörkt ute, mina fina höns sover och det ska vi med. Trängas i sängen med man och fyrbenta – HÄRLIGT!
Upp tidigt, jobb och vardag. Också härligt!
Vi sover, och vi vaknar. 
Tidigt, och jag smyger ner ut i solen, rastar hundar och släpper ut hönsen.

Då börjar det.
Fortsättningen på eländet.

Min stora kärlek, Agda, står inte redan och väntar på mig. Hon hänger inte vid grinden och kacklar inte hungrigt när hon ser mig. Det sticker i min mage av oro. Med rätta -

Agda är död.
!!
Hon ligger ensam, en bit bort i en onaturlig ställning, och hon är alldeles jättedöd.
Jag känner hur uppgivenheten väller över mig, och fast hon bara var en höna fäller jag en tår (eller två) för första gången den här helgen.
Alltså, hur kan hon bara vara död???
Ingen vet, och de andra hönsen verkar inte bry sig. De tittar uppfordrande på mig – öppna dörren människa, vi vill ut på gräsmattan OCH vi vill ha mat! Det får de, jag städar dessutom bort Agda, torkar min tår och tänker att dottern har rätt.
Min fina brahmahöna var ju bättre begagnad, hon kanske var supergammal? (Hon såg dock fräsch ut igår…) Eller supersjuk (fast jag inget märkt) Eller bara fick typ en blixt i huvudet (det har varken regnat eller åskat de senaste dagarna)
Hursomhelst var Agda död och jag har ingen aning om varför.

💗

Äggen kompisarna lagt under natten tar jag med upp i huset, tvättar av och lägger in i kylen.
Suckar och saknar redan finaste hönan.

Jag går in till Molly, hennes barn är i fin form, men det är sannerligen inte deras mamma.
Molly är dimmig på ögonen, het av feber och slapp och trött. Jag klappar på henne, pratar lite och får spinnande svar. Feberhett kattprat.
Oron slår till direkt – jag bara vet att det inte är bra, Molly måste ha hjälp. Kan hon kanske ha något kvar i livmodern? En död unge? Eller är det en pyo (pyometra=livmoderinflammation) på gång?
Jag suckar, håvar fram telefonen och ringer direkt till veterinären. De svarar snabbt, roddar runt i sin kalender och talar om att jag kan åka med en gång.
Det smartaste som finns är en bra kontakt med ett par veterinärer när man är uppfödare, och jag har turen att ha några riktiga KLIPPOR runt mig.

Dottern är uppe, och hon erbjuder sig att åka med vår sjuka mammakatt, vi packar in hela lilla familjen och så är de på väg.
Under tiden de är borta städar jag valplådor, matar hundar och tvättar golv. Nyförlösta dobermannmammor blöder en del, och det betyder städa i massor i vårt hem….

Jag tittar på klockan varannan minut känns det som, och det känns skönt när sms:et plingar in i min mobil med ett glatt ”hon är tom!” och veterinären ringer och meddelar att det kanske är någon efterbörd som stökar, eller kanske en infektion på gång?
Ingen vet helt, och en nyförlöst mamma vill man helst slippa kastrera. Vi enas om att Molly ska få medicin, massa extra uppmärksamhet och tumhållning för att febern ger med sig.

Okej.
Dotter och mammakatt på väg hem, så jag bäddar rent, ställer fram mat och springer ner och jobbar på pensionatet. Kommer på att Emma behöver sin medicin, springer upp igen, kollar såret, pussar på sjuklingen – hon hoppar runt bland tallrikarna på köksbänken och ser glad ut, tills jag trycker i henne vetrimoxinet, och hon rynkar hela sitt lilla nakna huvud och grimaserar illavarslande. Hon tar sats, och kastar sig bort från mig.
Stöter till tre glas, halkar i disken från igår (varför städade jag inte undan…!!) och innan jag vet ordet av det ligger det skärvor, begagnade bestick, några trasiga glas och en del matrester på köksmattan.
Jeflar också!! Jag blir gaaaaaalen! Fräser åt Emma, -Kan du inte bara vara sjuk på riktigt, dumma katt, skär inte upp tassarna nu också. För det pallar jag inte!
Emma stirrar på mig, hon sitter lugnt på min finaste soffkudde och det brer snabbt ut sig en solkig såsfläck på det vita tyget, som vår hopsydda katt lite disträ slickar på.

Jaja, hon verkar pigg i alla fall, och såret sitter fint under plåstret, svarar jag veterinären lydigt när hon messar och ber om status på Värstasåretihelavärldenkatten. 

Emma. Dagen efter

Mina kinder hettar lite, pinsamt att bli arg på en som skar upp sig ända in till skelettet liksom.

Mina tankar avbryts av bilen som svänger in på grusgången, och strax efter hör jag dem i trappan.

Forts på G