När vårt husdjur fick egna husdjur

En av våra yngre hundar har haft lite problem med sin mage. Magen är ofta dålig, ja har vi tur kommer det korvar på första morgonrastningen, men vartefter dagen lider gör jag det också. För det blir nämligen svårare och svårare att plocka upp den lilla fröknens efterlämningar. Om man inte har sugrör med sig på hundpromenaderna vill säga, och det har i alla fall inte jag.

Den knasiga magen kurrar, rumlar och låter ibland. Och magens lilla ägarinna ser olycklig ut. Hon äter ganska dåligt och det som kommer in vill många gånger snabbt ut, fast i lös form.
Jag gör av med en förmögenhet på olika mag-snäll-pyssla-om foder, canicur, prokolin, morotspure och kokt torsk. Inget hjälper. Resten av stålarna går till Ajax, Klorin och såpa. För herreguuuuud vad det blir äckligt inne när en liten, stor älskling inte alltid kan hålla sig.

Den lilla vovven är förstås avmaskad som valp. Hon har också avmaskats som unghund, och när inget av ovanstående hjälpt har vi besökt farbror och tant veterinär. Det hjälpte inte heller, så på eget bevåg tog jag ett avföringsprov –låter fint, betyder på ren svenska att man samlar upp hundbajset i en bajspåse, försluter det och packar in det fint i ett kuvert- och kör upp det direkt till SVA, parasitologen.
Skriver på en lapp vad man vill skall kollas, och glömmer INTE att plita dit namn, adress och email. Dagen efter dimper svaret in i mailboxen (de jobbar snabbt på SVA faktiskt) att min hund är frisk, inga parasiter eller extra terrestrials (stavas det så?) bor inne i den ledsna vovvemagen. Och så har de lagt med en räkning. Betala tack.
Olyckliga magen är fortfarande olycklig. Jag med, för snart har vi inga mattor kvar. Hon hinner inte ut, och då får mattorna ta stryk. Eller bajs på ren svenska. Suck.

Nåväl. Hunden är alltså frisk.
?
Jag modellerar vidare med maten, och ber en bön att lillan kan växa sig stark på Intestinal. Det verkar ju gå bra, för hon ser ruskigt hälsosam ut, tack och lov. Min plånbok känns desto mer O-hälsosam. Intestinal kostar inte gratis.

En trött dag sent på eftermiddagen hinner Lillan inte ut. Det rinner över precis innan vår trapp, och jag försöker låta bli att svära när jag hämtar papper för att torka.
Noterar att jag måste vara megajättetrött, eller ha taskig syn, för det där bruna på golvet är vitt, nystanvitt och rör sig. Det rör sig hur mycket som helst....
Smala elefantsnablar som trumpetrar upp i luften. Som tunna spagettisar, typ 15 cm. Massor. En tennisboll. MENVADFAAAAAAAAAAAAAANIHELVETEEEEEEEEE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hunden har ju mask!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Maskar.

De som känner mig vet att jag är mörkrädd.
Och LIVRÄDD för löss och loppor.
Parasiter, hajjar och maskar går inte heller. Detta och tanken på att något hemskt skall hända mina nära och kära kan i princip ta livet av mig och nästan dog jag häromdagen där i hallen, med pappret i handen och ögonen fixerade på spagettisarna som lyckligt (?) vinglade fram och åter i luften och funderade över var de hamnat.
Eller vad maskar nu funderar på.

Jag dansade regndansen, som mest blev hysteriskdansen och insåg att inget hjälpte. Maskarna måste bort. Och ingen tänkte hjälpa mig, (familjen lyste med sin frånvaro) jag måste göra det.
Okey, jag tog livet av de där äcklena. Tvingade dottern att titta så hon vet vad som kan gömma sig i en hundmage.
Och så anföll jag datorn.
Det var förstås stängt hos veterinären, vilket var tur, de hade knappast uppskattat en skriiiiiiikande kund som mest hade gett dem grå hår och tinnitus.
Jag såg i alla fall till att samtliga vovvar i mitt hem fick Drontal. Inom två timmar satt kennelns hundar fint på rad likt familjen Von Trapps ungar och svalde lydigt sina tabletter och somnade snällt på kvällen.
Dagen efter kom liken ut, grådassiga och stendöda en efter en ur lilla fröknens mage. De andra hundarna hade inga egna små husdjur, varken döda eller levande vad vi kunde se.

Och så började vårt andra liv.
Det med den unga vovven med BRA mage.
Plötsligt ville hon äta sin mat. Plötsligt var magen tyst. Och plötsligt hände inga fler olyckor på golvet och de som kom ute kunde man plocka upp med en vanlig hundpåse. Jojo.

Vad trevligt det kan vara med en lättsam hundkorv faktiskt.
Och lillan börjar bli tjock och mera nöjd med livet. :-) :-)

Klicka här och läs mer om parasiter hos hund
Avmaskningsschema och nyttig läsning hittar du HÄR

Sensmoralen i denna lilla historia är helt enkelt:
Avmaska Edra hundar oftare gott folk!
(Eller var mer medvetna iallafall) 

”Det finns ingen medicin i himlen”

Idag glömde jag att ge Cola medicinen.

Lilla Colamannen, han äter medicin varje dag. Specialfoder för sin trasiga kropp, och piller som är ett måste för att hålla sjukdomen i schack.

Fodret smakar väl sådär, Cola är måttligt förtjust i maten han får. Idag fick han kattmat på burk till frukost, och smörgås med leverpastej.
Sådan mat får han inte äta, för då blir han sämre - får ont, blir trött och kissar inne…..

För några år sedan blev vår friska lilla levnadsglada kille plötsligt trött, ledsen och olycklig. Han gick ned i vikt, skrek av smärta bara han rörde sig och såg mest ut som en spillra av sitt forna jag.
Cola var sjuk. Jättesjuk.

För att göra en lång historia kort, besökte vi fyra djurkliniker, specialveterinärer och hamnade slutligen på Ultuna.
Vi fick veta att vår tappra Skrutt hade akuta njurskador, och att avlivning var enda utvägen.
Colas Lillmatte vägrade, hennes allra mesta och bästaste kompis i hela universum fick INTE dö.

Och det gjorde han inte. Cola kämpade, slogs och använde all sin envishet till att krya på sig.  Han fick en massa vård, en massa mediciner och han kostade en massamassa pengar. (Värt varenda öre)
Han började äta, gick upp i vikt och plötsligt hade vi vår gamla Colaman tillbaka.
Han som fångade möss i huset och dödade dem lika snabbt och självsäkert som den värsta yrkesmördare, han som kurtiserade våra dvärgpinschertikar värre än den värste casanova.
Han som sprang på lätta tassar, flög över backen, simmade med barnen på sommarloven, delade ostbågar med tonårsdottern och somnade i hennes famn under täcket, varje natt.

Cola fick tillbaka sitt gamla liv. Nästan i alla fall. Han orkade inte mer gå på långa promenader, och han kunde knappast vara ute i kyla, fast han fick en megatjock, varm och fin overall.
Men det gjorde inget, han fick bara vara, och det var han bra på. :-)

Till slut kom ändå dagen vi alla fasade för, och förberett oss på. Dagen som man inte kan förbereda sig på. Fast man tror det.

Lilla tappra Colamannen var glad ända till slutet, han frossade i sin festfrukost, dansade in hos farbror doktor, visade sina konster -”sitt, ligg, spela död, vinka och hoppa” - och tuggade glatt i sig belöningsgodisar som tack för showen.
Om han förstod vad som skulle hända, visade han det inte, utan kramade Lillmatte fint tillbaka, stoppade in sitt lilla huvud i min halsgrop och kanske viskade han adjö?

När han fick sprutan sov han redan tungt av allt lugnande, och han märkte inte att vi alla ville skrika STOPP och slita ut kanyler och sprutor och bara springa vår väg med honom innanför jackan.
Han hörde nog inte att jag oroligt funderade över att jag glömt att ge honom hans morgonmedicin, och min fråga om kanske Änglarna ger honom det där i Nangijala?
Och dotterns svar ”att det finns ingen medicin i himlen, mamma.
För där är ju ingen sjuk.”

Finaste Jean Dark Coca Cola 

2004 - 2012  

Linns lilla bästaste kompis. 

Knappa fyra kilo tung. Men full av kärlek

Cola

Bästis med Luringen

Kompis med alla:-)

Simmar med tjejerna

Fånga råttor med syrran är skoj! 

Hejdå, Lilla Colamannen - fortsätt sprida glädje runt dig!
Vi saknar Dig så<3