”Det finns ingen medicin i himlen”

Idag glömde jag att ge Cola medicinen.

Lilla Colamannen, han äter medicin varje dag. Specialfoder för sin trasiga kropp, och piller som är ett måste för att hålla sjukdomen i schack.

Fodret smakar väl sådär, Cola är måttligt förtjust i maten han får. Idag fick han kattmat på burk till frukost, och smörgås med leverpastej.
Sådan mat får han inte äta, för då blir han sämre - får ont, blir trött och kissar inne…..

För några år sedan blev vår friska lilla levnadsglada kille plötsligt trött, ledsen och olycklig. Han gick ned i vikt, skrek av smärta bara han rörde sig och såg mest ut som en spillra av sitt forna jag.
Cola var sjuk. Jättesjuk.

För att göra en lång historia kort, besökte vi fyra djurkliniker, specialveterinärer och hamnade slutligen på Ultuna.
Vi fick veta att vår tappra Skrutt hade akuta njurskador, och att avlivning var enda utvägen.
Colas Lillmatte vägrade, hennes allra mesta och bästaste kompis i hela universum fick INTE dö.

Och det gjorde han inte. Cola kämpade, slogs och använde all sin envishet till att krya på sig.  Han fick en massa vård, en massa mediciner och han kostade en massamassa pengar. (Värt varenda öre)
Han började äta, gick upp i vikt och plötsligt hade vi vår gamla Colaman tillbaka.
Han som fångade möss i huset och dödade dem lika snabbt och självsäkert som den värsta yrkesmördare, han som kurtiserade våra dvärgpinschertikar värre än den värste casanova.
Han som sprang på lätta tassar, flög över backen, simmade med barnen på sommarloven, delade ostbågar med tonårsdottern och somnade i hennes famn under täcket, varje natt.

Cola fick tillbaka sitt gamla liv. Nästan i alla fall. Han orkade inte mer gå på långa promenader, och han kunde knappast vara ute i kyla, fast han fick en megatjock, varm och fin overall.
Men det gjorde inget, han fick bara vara, och det var han bra på. :-)

Till slut kom ändå dagen vi alla fasade för, och förberett oss på. Dagen som man inte kan förbereda sig på. Fast man tror det.

Lilla tappra Colamannen var glad ända till slutet, han frossade i sin festfrukost, dansade in hos farbror doktor, visade sina konster -”sitt, ligg, spela död, vinka och hoppa” - och tuggade glatt i sig belöningsgodisar som tack för showen.
Om han förstod vad som skulle hända, visade han det inte, utan kramade Lillmatte fint tillbaka, stoppade in sitt lilla huvud i min halsgrop och kanske viskade han adjö?

När han fick sprutan sov han redan tungt av allt lugnande, och han märkte inte att vi alla ville skrika STOPP och slita ut kanyler och sprutor och bara springa vår väg med honom innanför jackan.
Han hörde nog inte att jag oroligt funderade över att jag glömt att ge honom hans morgonmedicin, och min fråga om kanske Änglarna ger honom det där i Nangijala?
Och dotterns svar ”att det finns ingen medicin i himlen, mamma.
För där är ju ingen sjuk.”

Finaste Jean Dark Coca Cola 

2004 - 2012  

Linns lilla bästaste kompis. 

Knappa fyra kilo tung. Men full av kärlek

Cola

Bästis med Luringen

Kompis med alla:-)

Simmar med tjejerna

Fånga råttor med syrran är skoj! 

Hejdå, Lilla Colamannen - fortsätt sprida glädje runt dig!
Vi saknar Dig så<3