Häromdagen satt jag och arbetade med mina papper, och medan ögonen for fram och tillbaka på allt överallt utom där de borde finnas, såg jag henne. Den ömsinta, engagerade och närvarande mamman.
Jag har sett hur hon tar hand om sina barn förut, och blev fascinerad fast i skådespelet, även denna gång.
Den här mamman är inte purung, men smärt i kroppen, vacker, reslig och elegant. Hon älskar sina ungar, det framgår med all tydlighet, och hon behandlar sin avkomma med tålamod och klokhet.
Hon ser ut som en mogen kvinna i sin bästa ålder, och verkar stolt över att vara just mamma. Hennes ungar är alltid rena, hela och mycket välskötta. Ganska väluppfostrade också.
Idag var barnen sådär superpigga, busade, klättrade och pillade på allt. De lekte ett tag, sedan såg det ut som om de ropade på mamma, och mamma kom. Hon tittade, förmanade och medlade.
För de små blev förstås osams. Den röda ankan vill ingen dela. Den gick laget runt, men starkast vinner, och förloraren skrek ut sin frustration. Mamma kom, tröstar och ger en slurk mjölk. Den lille förorättade sov en stund i mammas famn, och så var han på gång igen, sprang efter sin bror på knubbiga ben.
Den här gången var mamma med i leken, jagade efter sina söner, lekte tafatt och busade, nästan som en sprallig unge själv.
Sådär hade jag också velat vara. Den där mamman som gungade med, åkte rutschkana och byggde stora sandslott. Lekte rollekar, bytte kläder på Barbisarna trillioner gånger, sova tillsammans när telningarna blev trötta och kanske baka med barnen minst en gång i veckan.
Istället passade jag på att läsa när de var i sandlådan, städa snabbt när de sov och mumlande svara frånvarande med tankarna ute i periferin när deras envisa ”Mamma, Maaaaaaammma” störde mina tankar.
Den här mamman gör inte så. Hon är hundra procent närvarande. Hela tiden. Hon pussar, kramar, matar och uppfostrar (för det gör hon också) med positiv anda och flinka fingrar. Eller kanske jag skall skriva tassar. För den här mamman är ju en hund. En doberDam.
Mamma Smillas fem söner fyller snart sju veckor, och är JÄTTEstora. I alla fall enligt dem själva:-)
Nästa vecka skall de till veterinären, få sprutor, chipmärkas och kollas med lupp. Och snart skall de flytta. Tänk, det var ju alldeles nyss de föddes….?
Imorgon är det torsdag, och det är dagen D, fotograferingsdagen. Då står alla små pojkarna snällt givakt, visar sin finaste sida och så blir vi människor glada och deras magar fulla med belönande leverpastej.
Kanske blir det fina bilder till bloggen också:-)
Så här gick det till när Prinskorvarna anlände till Vita Huset
Smilla är verkligen en superduktig mamma. Och det är du också!
SvaraRadera"Den här mamman är inte purung, men smärt i kroppen, vacker, reslig och elegant."
SvaraRaderaStämmer väl på dig till 100 %.