Ett riktigt skitinlägg…

Ja detta ämne - bajs - kan ju vara laddat, fast på olika sätt för oss människor.

Vi tvåbenta sköter ju den biten -för det mesta -själva i vår ensamhet på toaletten. Spolar, vädrar, tvättar händerna - och voila! Borta.
Trevligt tycker jag.

Några få väljer att prata eller skriva skit, och sprida det på tex nätet. Några är stolta (??) över att mynta uttryck med detta prefix framför för att på så vis göra ned medmänniskor…
Mindre trevligt tycker jag.

När det gäller våra fyrfota vänner måste den biten skötas av oss, såvida vi inte befinner oss långt ute i naturen. Där kan vår hundkompis lämna sin korv var somhelst, ingen som bryr sig.
Ibland har tvåbenta också lämnat sitt avträde i skogen, och hittar hunden detta inträffar något SKITäckligt. Alla hundägare känner till fenomenet. Hunden Ä.T.E.R eländet.
Hinner man se det står man (läs jag) där som en fullfjädrad idiot, skriker halsen av sig, för döva öron, hunden gör vad den vill.
När uppdraget är utfört kommer den glada varelsen oftast rusande och vill utdela en puss. Jojo, hur många har inte stått dubbelvikt i skogen och nästan spytt av äckel när odören träffat en. Eller ännu värre - några millimeter av den äkta varan…..!! FY SJUTTON!

Hunden förvisas till att inte komma närmare än tio meter, och eftersom ingen hund varit med om detta , jag menar, i vanliga fall vill vi har vår fyrbente kamrat INOM tio meter, så kommer de närmare och närmare. Fjäskar, slickar på en och håller sig småblängande nära.
Väl hemma slängs allt in i maskinen, hundens mun sköljs i vatten och man svär ve och förbannelse över kräket till djur.

Sedan mår man illa över blotta åsynen av den så vanligtvis älskade hundnäsan, och inga pussar delas ut det närmsta halvåret.. (Tja, eller veckan i alla fall!)

Vidare har jag funderat på detta med katter.
Katter går ju som bekant på toaletten i en kattlåda. Och den där kattlådan är de flesta hundar väldans intresserade av.
Det ÄR ju hur äckligt som helst med kattskitsätande hundar, och jag tror att alla vi som har båda dessa arter hemma, försöker klura ut lösningar för att slippa ha hungriga hundar i kattlådan.
Hemma hos oss har vi försökt få hundarna att låta bli detta genom lydnad. Det funkar inte.
Vi har flyttat lådorna till toaletterna, det hjälpte föga. En dörrstop inköptes, och den fungerar när vi alla sätter dit den igen efter att ha besökt toaletten. Med tre barn i hushållet säger det sig självt att det går sådär….
Vi köpte täckta toalådor, lådor med höga kanter och luckor på. Funkar ibland, men inte alltid…
Till slut ledsnade jag och förmådde maken att såga hål i toalettdörren och så hade vi plötsligt en kattlucka, fast utan själva luckan (mest ett hål faktiskt) i dörren. Ingen hund i badrummet!!
Detta gick bra en kort period. Så lärde sig småhundarna att ta sig genom luckan, och dobermanndamen Juni var inte sen att haka på. Hon körde in huvudet genom hålet, och fastnade.
Vi fick nästan skruva ned dörren och bända loss henne. Hon undkom med extremt röda öron och trumpen uppsyn.
Själv kände jag mig som en uppgiven Alma Svensson i Lönneberga. Emils mamma ni vet. Han som fastnade med öronen i soppskålen.

I vår valplåda pågår just nu ett intressant fenomen. De fem smågrabbarna (vi fick bara hanar) är tjocka, välmående och rejält knubbiga. De tycker om sig själva och livet, och det ser ut som om de också gärna vill vara lite ”balla”.

Om man är en människa och vill vara häftig -oftast inträffar detta när man är ung- precis som hos hunden, så är det riktigt tufft att sticka en vit, smal, mockapär i munnen, tända eld på den och försöka låta bli att hosta. DÅ är man superduperball!
Det kallas för att röka.
Om man är en hund så gäller det om att hitta den största pinnen utomhus och bära den med självklar ägandemin.
ELLER så bajsar man allt vad man kan mot en vägg eller ett träd (eller eventuellt någon annan lämplig, noga utvald plats) och balansera på frambenen medan avträdet trycks upp så högt den lilla hundrumpan förmår.
Ju högre man bajsar, desto tuffare är man. Högst-upp-bajsaren Vinner!!
Denna syssla upptar tydligen en del av våra små femveckor valpars tid, för när vi städar så ligger det små söta valpkorvar här och var längs väggarna, men stora delar av det sitter upptryckta PÅ väggarna. För varje vecka några cm högre upp också:-)

Vår ena dobbistik gillar inte när magen blir full. Hon vill ut direkt, annars snurrar hon olyckligt i ringar på golvet, piper och travar fram och tillbaka så vi tror vi skall få upptrampade gångar i parketten på golvet. Det är svårt att missa att hon är nödig.
Ett märkligt fenomen inträffar med vår tik när jag åker hemifrån och lämnar henne ensam hemma.
Ja inte helt ensam, hennes hundkompisar är ju också hemma, men så fort jag stänger dörren springer vår stora dobermanntik upp i sovrummet och gör ifrån sig i vår dubbelsäng. Detta är ju lagom kul, och efter några vändor med hink och skurbalja, började jag stänga sovrumsdörren för att undvika olyckor.
Jenna är lika klurig hon, och hoppar på handtaget, öppnar dörren och utför planerat arbete i sängen i alla fall!
Det är ju inte speciellt skoj att ha sin säng full med diverse avfall från sin hund, och numera måste jag alltid komma ihåg att LÅSA dörren när jag skall någonstans utan min hund. Annars väntar syndarens värsta straff…

Varje dag äter våra hundar glass under den här årstiden.
Det är ju vinter och snö, kallt, vackert och inte alltid skottat ute. Vi som bor på landet har inte alltid tillgång till plogade, fina vägar, utan är mer hänvisade att trampa upp egna stigar eller försöka promenera där andra gjort väg.
I vårt fall är vi lyckligt lottade.
Grannen på ena sidan har tävlingstravhästar, och är ute med dem i ur och skur. Deras ”travslinga” på några kilometer plogas och sköts efter alla konstens regler.
Vi har turen att få gå där, bara vi aktar oss för de snabba, vackra djuren som svischar förbi då och då med vagn, kusk och grus efter sig. Hundarna har blivit totalt orädda, ointresserade och jättevana vid hästar, och lyfter knappt på ett ögonlock när de stora djuren visslar förbi.
De är definitivt mer intresserade av det som efterlämnas på vägen. Otroligt egentligen hur mycket en häst kan göra ifrån sig..?? Det ligger ALLTID hästskit längs vägen, fryst sådan vintertid, och en fullkomlig delikatess enligt mina hundar.
Vi har alla försökt få våra fyrbenta att låta bli, men jag kan ju ärligt erkänna att vår ystra flock egentligen bara är en samling ögontjänare.
Och ibland längtar jag tillbaka till Tyresös prydligt, asfalterade promenadstigar.. :-)

Som avslut på detta inlägg kan jag bara krasst konstatera att jag förutom att irritera mig på många små skitsaker, lagt ned lång tid idag på att skriva om ingenting.
Det är dags att trä på sig gummistövlarna och gå ned och mocka efter femlingarna som just sovit, lekt och ätit. Det kommer att ta tid att få rent.. Suck:-)