Lördagsungar

Godmorgon!

I natt har vi tittat på stjärnorna, andats frisk lantluft, lyssnat till rävens skrik och mött familjens nya små barn för första gången.

Mamma Jonna har plötsligt förvandlats från den snälla, lugna och vänliga som delar säng, bädd och matskål med husets katter, till en Tigermamma, som vill ha korgen, ungarna och hela rummet för den delen, för sig själv.
Katter.Är.Icke.Välkomna. (Men gärna människor)

Bebisarna är en hoper söta sexlingar, fyra killar och två tjejer, alla med mycket hår, både de nakna och puffarna.

De ska ha kända musiklåtar på S, ni vet S.O.S, Singin in the rain och så vidare.....

Hejsan Världen! 

Jonna har ätit, druckit, rastat sig och nu ska alla sova.... 

Så här kan det se ut när en valp föds, och man låter mamman vara (nästan) ifred. Hon klarar allt själv, och man ska inte vara orolig att valpen är lite trött precis när den kommit ut. Den behöver lite tid att ta igen sig, hitta andan, klara att andas, och få värmen. 

Jag nyper den i nackskinnet för att jag vill se att den kan andas, och förövrigt får tiken ordna med tvätt och koll. (Det finns massor av tid för mig att kolla sen) 

- Han kommer ändå att dö

-       Nej, det kommer han inte. Han kommer leva, så det så!

Dottern ler, ser trevlig ut men jag vet att hon är irriterad. Hon gillar inte att någon ska dö.

Inte jag heller, tänker jag, men varför hymla med det när det är så det kommer att bli.

-       Jag ser vad du tänker, du vill tala om för mig att han kommer att dö. Men det kan du lägga av att säga, för det kommer inte hända, han är bara väldigt liten, och du är så full av förutfattade meningar!

Dotterns blå ögon ser bestämda ut, och jag lyfter uppgivet på händerna, viftar ursäktande med dem, och säger att jag ska försöka tro att det inte blir så.

Jag går in i valprummet, sätter mig försiktigt på golvet och sticker ner händerna i valplådan och smeker mamma hund.

Hon är lite trött, myser i värmen med sina små, och ger mig en snabb slick med sin varma tunga, innan hon återgår till att tvätta sina nyfödda och vila.
Hennes mörka ögon med de långa fransarna ser lagom medtagna ut, och jag förstår att hon behöver vila efter att ha gett liv till hela åtta valpar.

De nyanlända ungarna är tysta, tjocka, varma och lite sådär lagom lealösa som bara nyätna valpar kan vara.

Smackar med trutformade munnar, vevar med en liten fot och spritter till med full kraft för att sen snabbt bara återgå till att sova djupt.
De andas hastigt och lätt och reagerar inte när jag kupar mina händer över dem och bara känner hur de känns inuti min handflata.

Alldeles nykläckta varelser är annorlunda, de kräver lugn och ro, försiktighet och ödmjukhet inför livet på något vis.

Varför är det egentligen så?

Jag andas försiktigt och stryker med fingrarna över den lilla hanvalpens hjässa. Rycker på axlarna och känner att jag inte kan svara på det, men att det ändå bara är så det är.

Den lilla piper lite när jag vänder på honom, men somnar om fast jag lyfter honom och håller honom i min kupade hand.

Han väger ingenting. Bara som ett paket påläggsost. Om knappt det. Hur kan han vara så liten? Inte ens kattungarna är så små….

Jag lägger honom bredvid två bröder och betraktar trion där de kryper ihop, tätt, tätt sådär som valpar vill ligga. Lilleman är som en mygga. En dvärgdvärghund? Kan man vara det? Eller har han vattenskalle? Nä, huvudet ser fint ut, faktiskt är hela han jättesöt, men yggepyggeliten.

Hur jag än tittar på valpen ser jag inget fel, ja, förutom att han är knappa halva storleken av sina syskon.
De sex giganterna liksom…Hur kommer han att bli sen då? När han blir stor... Om han blir stor. 

Jag tittar noga på var och en, smeker dem försiktigt, alla och en var, och lyssnar till de små bökljuden som kommer från dem samtidigt som jag känner värmen från deras små kroppar. Och så är seansen slut. Mammahund lägger sitt huvud över sina telningar och talar värdigt om på sitt hundspråk att besökstiden är slut.

-       Du har väl annat att göra va? Laga middag, sköta tvätten, eller bara prata med någon människa eller så. Du kan gå nu.

Jaha... Jag fattar...

Dämpar belysningen när jag går, och tar med mig de trånande och bebisnyfikna hundkompisarna som hänger vid dörröppningen och försöker få en glimt av de små.

Medan jag börjar planera middagen skjuter jag undan tankarna på den lilla, och tänker att det blir som det blir.

Och så är det ju.

Ibland får envisa små leva, och ibland blir de Änglavalpar. 

Jag hoppas dottern får rätt – time will tell.

Grab and Go – Hundar

Det finns en viss sorts hundar som är sällsamt vackra. De är inte några dussinhundar, men du vet när du har en framför dig – galet välkonstruerad, otroligt rastypisk och väldigt iögonfallande.

Det kan vara vilken ras som helst, och ändå vet du när den står där, att just den där, det är en skönhet.

Sällsamt vackra hundar helt enkelt.

Jag kallar dem Grab and Go hundar.

De är inte allt för vanliga, men om man är uppmärksam så ser man dem här och var. De vinner förstås en del, och de allra flesta inom hundvärlden har haft en och annan Grab and Go i sin ras.

De allra flesta är dock lite sura över dem, Grab and Go Hundarna.

-       Nja, hen är för liten, hen har en tanke för ljusa ögon, asså, HUR KAN DOMARNA sätta upp den här hunden, den har ju aaaaaalldeles för mjuk päls!!

-       Nja, haha, ja, visserligen är hunden fantastisk, det säger jag inget om, men har ni sett alltså, hur ägaren känner varenda domare. Jag slår vad om att de haft ihop det till ock med!
Visst hunden ÄR fin, men det är inte okej, att de haft ihop det menar jag.

-       Nja, nu har den vunnit tillräckligt, de borde ha ansvar nog att sluta nu, det är liksom inte roligt länge att se den där vinna.

Och så vidare.

Jag tänker; Är det roligare att se mediokra hundar vinna då? Och VET man med säkerhet att ägaren haft ihop det med domaren?

Och är inte alla hundar behäftade med någon liten detalj hit eller dit som liksom inte är perfekt?

Alla som känner mig vet att jag tycker en viss herr Gere är gåvan till kvinnorna, och när jag nu studerar hans porträtt så ser jag en massa saker som inte är perfekt, det gör jag ju.

Ändå tycker jag att han har klart Grab and Go kvalitet. Definately.

😊

För många år sedan fanns en dobermann som vann och vann. Och vann. Och så vann han lite till.

Vi andra var så ruskigt trötta på honom. Ja, för att han vann liksom. Han tog ju våra vinster. Hela tiden.
(våra…???!)
Allt som vi skulle kunna vunnit om inte han funnits. För det fattade man ju. Herregud liksom, han vann väl i alla fall över hundra Bir.

Över hundra gånger höll vi alla andra på att krevera över den här vinstrika hanen, som vi roade oss med att hitta alla möjliga och omöjliga fel på.

Ja, det fanns snart sagt inte en dobermann med så mycket fel som på den här hanen, och ÄNDÅ vann han!? Inte klokt ju!

Han kom med sin ägare, som alltid var snyggt klädd, visade honom propert och så travade de sig till vinst efter vinst. Och domare överallt höjde honom till skyarna.

Medan vi andra gnällde.

Efter ett par år lyckades jag göra några fina egna dobermann som kunde slå den här vinstrika herrn, för ägarna fortsatte visa honom, år efter år efter år.

Fast alla var så spytrötta honom stod de emot, och kammade hem Bir efter Bir efter Bir.

Ingen knappt applåderade. Ingen knappt sade grattis, ingen knappt använde honom, ingen knappt gladdes åt att VÅR ras fick fina framgångar och finfin publicitet. Och ingen tänkte på det bästa – vi uppfödare hade en perfekt fin hund att titta på, lära sig på och avla efter.

Idag är livet annorlunda.

Den här vinstrika herrn är sedan länge död, och dobermannrasen har sjunkit så drastiskt i antal att forskarna pratar om eventuell utrotningshotad inom en snar framtid, om inget akut görs.

Man får vara glad om uppfödarna ens ser nån dobbis alls när de är ute och tävlar, och att få lägga ögonen på en välkonstruerad och vacker dobermann med jämna mellanrum är de få förunnade som har en sådan hund hemma.

Tyvärr har nästan ingen det, och eftersom de inte heller ser någon i ringarna blir resultatet när de avlar därefter.

För så är det – med en tröttsamt vinstrik Grab And Go Hund i en ras höjs kvaliten oundvikligen.

Alla ser den, alla vill ju slå den, och alla får det korrekta och unika på näthinnan. Och samtliga får en slags mall att gå efter.

I år har jag varit ute och dömt en del – utomlands bla just dobermann och fick ett stort hopp i kroppen direkt en av tikarna kom in i ringen – en GRAB AND GO HUND!!!

När jag ser dem brukar jag tappa koncentrationen en lätt sekund, studera dem och bara njuta.

Jag vet direkt det är en sån, och att den kommer vinna allt den kan för mig, såvida den har bettet och mentaliteten i ordning.

Grab and Go hundar växer nämligen inte på trän.

Nåväl, jag återfann mig från min tillfälliga mentala black out, dömde alla fyrbenta som anmälts för mig, och den vackra tiken fortsatte stråla, i ringen, på första platsen och när hon försvann med sin ägare mot bilen och åkte hem.

Hon lyser fortfarande klart i mitt minne, och påminner mig om vad jag ska leta efter när jag dömer dobermann.

Några veckor senare var det dags igen, jag hade ett uppdrag i vårt grannland och dömde flera olika raser, bla alla mina egna vilket förstås alltid är extra kul.

Hör och häpna så kom det en Grab and Go även denna dag, också det en tik, och hon kom, sågs, segrade och satte ett stort avtryck i mig med sin sällsamma korrekta stil, självsäkerhet och förstås skönhet.  

Och så nummer tre – även detta en tik- dök upp några veckor senare när jag återigen dömde en special, långt hemifrån, fast denna gång inte min egen ras.

Hon var så iögonfallande och självklar att jag längtade efter att få ta i henne, och känna efter med händerna om hon var lika korrekt som mina ögon sade mig.
För pälshundar med duktiga trimmare kan minsann ofta och lätt lura en som inte känner efter.
Förstås var hon det, och plötsligt befann jag mig på mitt uppdrag, mitt i stekande sol, funderandes på om jag inte skulle ta och utöka mitt hundantal med ytterligare en ras? Med just en sån som står där. Framför mig. En sån vill jag ha!

Förstås vill inte ägarna det.

De allra flesta som har en Grab and Go hund vill inte sälja den, tro mig, jag HAR försökt genom åren! 😊

Ibland har jag lyckats, och vid två tillfällen fått köpa två helt fantastiska individer, en hane och en tik.

De var alltid snygga, till och med när de gjorde nummer två, som en klok och humoristisk god vän och uppfödarkollega till mig uttryckte det, och ja, hon hade baske mig rätt.

Dessutom var de här två helt fantastiska mentalt.
För det hör nämligen till – en Grab and Go hund ÄR alltid vacker. BÅDE inuti och utanpå. Annars är den ingen Grab and Go.

Har man ytterligare tur så lämnar en Grab and Go fantastiska avkommor. För mig har det hänt ett fåtal gånger; av de här två inköpta individerna satte hanen stort och starkt avtryck på sina avkommor, medan den lilla tiken inte gjorde särskilt mycket väsen av sig i min avel. Inte mer än att hon förmodligen lärt många uppfödare och domare hur en vacker och korrekt dvärgpinscher ska se ut, och förstås fyllt min vardag med glädje bara genom att finnas till.
För om man älskar en ras och har en Grab and Go hemma, är varje dag en dag man fastnar några sekunder i ett unikt, vackert och sällsamt iögonfallande, levande konstverk.

Som uppfödare lever man -i alla fall jag – till stor del på försöken att få till en, eller förstås ett par, Grab and Go hundar.

Under alla mina år har jag fått till underbara, unika och fantastiska fyrbenta. De har gett mig stor glädje, och allra mest genom de underbara valp (och kattköpare) jag mött genom åren, och förstås genom alla de speciella och starka vänner jag också fått genom djuren.

Men eftersom detta inlägget handlar just om Grab and Go så vill jag också nämna just lyckan man som uppfödare känner när man vet att man fått till just en sådan speciell och unik individ.

Just det där som man letar efter, strävar efter och arbetar mot. Den där alldeles speciella, korrekta och sällsamt vackra.

En Grab And Go!

Här är några få som jag lyckats hitta bilder på i den sena natten... Det finns en hel del fantastiska Grab And Go Hundar jag sett genom åren, i alla möjliga raser, men på bild i bloggen nu i natt blev det dessa nedanstående som fick illustrera mina tankar;

Jag väljer att visa en hund som absolut inte är felfri,
men en för mig, absolut fantastisk Grab and Go Hund.
CH Rottriver´s Gaston. En underbar rottis. Överallt. Hela tiden. 

En till Grab And Go
CH Sobers Xtravaganza. Är just det - extra allt.
En tik som etsat sig fast på min näthinna, vacker som få,
och alltid när jag ser henne väcks ett habegär som är svårt att kontrollera.... 

CH Raviol Iz Zoozfery. Tyvärr har jag bara en huvudbild.
En tik som imponerade på mig så galet mycket att jag nästan inte kunde andas när jag såg henne.
WOW!
Raviol föddes 1997 och jag såg henne första gången som ettåring.
Suktade sedan på henne i ett par år, och sen hade jag den stora lyckan att få köpa en av hennes döttrar. 

Här är ytterligare en fantastisk hund. Vacker inuti och dessutom utanpå.
Om jag inte missminner mig vann CH Triumphs Blaze TVÅ best in Show på Stora Stockholm
OCH han jobbade heltid som polishund.
Han gjorde dessutom min dag den här dagen då jag gjorde något som för mig var väldigt obekvämt.
Jag lussade, och för det vann jag en sak jag otroligt gärna ville ha - en resa till Crufts.
Hursomhaver, jag står där bakom den här helt underbara hunden,
och där och då började jag bli medveten om fenomenet Grab And Go 💓

Hundsamlare

När man har kennel ska man föda upp. Det är liksom grejen med att ha kennel. Uppfödning.
Man har en hund. Så parar man den, sparar den bästa valpen - och VIPS! Man har två.

Så håller man på så ett tag, vinner en del, förlorar en del, har himla kul längs vägen, och så sparar man lite till.
Och plötsligt har man många.
Lätt för många.
Och när man har det tappar man också ibland det som är så fantastiskt med att ha just hund. Världens bästa kompis.

Och så är man en Hundsamlare.
Inte bra.

Man kan fråga sig hur många för många hundar är?
Det är ju olika för olika människor.
För olika uppfödare.
En är för lite och 15 är för många?
Två är för många och 10 är lagom?
Vi har alla olika referansramar...

För oss på Jean Dark är det här en balansgång, och det har alltid varit.
Att föda upp kvalitétshundar är en konst, och konstigt svårt...

Nu har vi iallafall kommit fram till att vi inte vill vara Hundsamlare - utan uppfödare OCH glada hundägare som njuter av varenda individ under vårt tak.

I och med det har vi beslutat oss för att vi ska sätta ut några av våra Älsklingar på foder, och Du som är intresserad får mer än gärna höra av dig till oss.

Du ska ha gott om tid, ett STORT hjärta med massa kärlek, pigga ben - så du orkar gå promenader med en eller två fyrbenta som älskar att vara ute i ur och skur, och vilja samarbeta med oss.
För oss är det toppen om du inte bor för långt från oss, kanske kan vi åka och tävla ihop? Kanske är du utställningsintresserad själv? Viktigast är att vi kan få möjligheten att använda vår -din?- tik i avel en till två gånger.

Vill du veta mer - kontakta oss - kennel@jeandark.com - så berättar vi allt vi kan om våra glada och sociala kineser.

TRE veckor idag!!

Och vi vågar börja hoppas att allt ska gå bra!😍

Ja, för våra sexlingar i K-kullen blev det illa. Under mina 30 år som uppfödare har jag aldrig, aldrig varit med om att mista valpar på det här viset, och det var verkligen hemskt.
Våra söta killar föddes med buller och bång, och så miste vi dem under långdragna och väldigt sorgliga omständigheter i ett elakt virus.
Två överlevde och och tultar i dag runt nästan var de vill i Vita Huset. Man kan säga att de har fått extra förmåner, mest för att vi är så glada att de är kvar hos oss. 💗

Kort tid efter var det dags för Barbie att föda, och vi var -förstås- ytterligt nervösa att det skulle gå illa igen.
Rustade till tänderna med värme i rummet (virus gillar inte värme), medicin var tredje timme för att stärka motståndskraften och vaccinerad hundmamma kanske gjorde susen - sjulingarna lever och fyller i dag tre veckor!!

TJOHOO!!

Ljus nakenhane

Nakenhane 

Puffhane cremevit

Puffhane 1

Puffhane 2

Nakentik 

Pufftik 

Fredagen den 13:e

Sexlingarna är tjocka, feta och ytterligt söta.
De rapar lättjefullt när man lyfter dem, sträcker på sig, och piper snabbt efter mamma. Inte vill de ligga i någons famn inte!

Vi lyfter dem förstås ändå, njuter av den lätta tyngden, kupar händerna runt den lilla som för att skydda honom mot allt ont, och stjäl oss till en snabb doft av den trinda kroppen innan mammahund kräver sin baby tillbaka med krafsande tass och förorättad min.

Tiden går fort när man har roligt, och de små är redan tio dagar.
Tio dagar! -Snart öppnar de ögonen!
Snart pipskäller de!
Snart kan de gå!
Snart flyttar de!
Haha! Och snart kan de vinna CERT på utställning. Vi skrattar ihop, och funderar över framtiden.
Så mysigt det är med valphundar.

Sen kväll är de sega. Varför är de sega? För att det är sent? För att vi är trötta? För att det nästan är natt?
Nä.
Babyvalpar bryr sig inte om tiden.
Och det är alldeles svart ute. 

Jag håller den lilla i min hand, han ligger väldigt stilla. Ovanligt stilla.
Obehaget kryper innanför mitt skinn, vad är det som känns fel?

Valpen är tjock, fin, alldeles perfekt..... och välmående....  och …. Trött.
Brorsan lite bättre, men också trött. För trött.

Dotterns ögon hänger vid mina händer och mun. Väntar på vad jag ska säga.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns dåligt.
Valpen hänger i min famn. 

Vi sover en stund. Valparna inte alls. De piper.
Natten avancerar och de skriker.
Några äter, och de andra pipskriker, gnäller, klagar och mammahund blir nästan galen. Vi med. Babyskrik är det värsta som finns.
Olusten smyger runt i huset, och våra hjärtan bankar och hamrar oroligt i hela oss. Varför skriker valparna?
Varför äter de inte?
Vad ska vi göra?

Vi skruvar upp för värmen till modell bastu.
Peppar mammahund att hålla oron stången ”Det kommer att bli bra ska du se”, rädslan river i oss och även om hon bara är en hund fattar hon såklart att vi ljuger.
För det blir inte alls bra.

Första lilla valpbabysen dör tidig morgon.

Jag googlar Herpes, fading puppies och magsjukor, virus, bakterier och allt elände jag kan komma på.
Letar i minnet och på Facebook efter en nyckel till friskhet och glada valpar. Såklart jag inte hittar den, nyckeln alltså, och så hänger jag på låset när vår bästa valpveterinär öppnar sin telefonlinje.

Värme  -en sudd medicin- mjölk i magen och förstås is i våra magar, och tungan rätt i mun. Ja, man kan testa att be till Gud också, och så får man vänta och se.
Jojo, jag kunde egentligen råden jag skulle få. Men ändå...

Vi väntar, matar med mjölk, pussar på mammahund som är ledsen och så tar vi adjö av nummer två som blir Änglababy kort efter att brorsan åkt.
Det river i våra hjärtan och vi funderar på om alla ska dö nu? Vad kommer hända då? Vad säger mammahund isåfall?
Vad ska vi säga? Vad ska vi göra?
Hur gör man då? Om alla små valpar dör….
?

Vi tvättar allt – har vi en smutsbakterie i huset?
Vi låter ingen komma in – tänk om vi smittar dem?
Vi vill inte prata med någon – vi är ledsna.
Det är vidrigt, vidrigast när man mister små nyfödda. Livet har ju just börjat!

Fredagen den 13:e är nästan slut och det är livet för lilla problembarnet också.
Han somnar stilla in efter att ha kämpat och gråtit en lång stund. Han ligger innanför min tröja och kippar efter andan, och så är han plötsligt tyst. Borta.

Jag lägger honom med bröderna, funderar på vad jag ska göra av dem, funderar på varför jag föder upp och funderar på när de andra tre ska dö.
De får medicin och jag tar mina vändor till valplådan mest hela tiden.
Tvätten bågnar, familjens magar är hungriga och huset flyter.
Jag får ingenting gjort.
Kommer de tre att dö?
Är inte den här lite seg nu?
Jo.
Han är seg.
Jag lyfter upp den sega, han rapar och skriker efter mamma.
När jag lägger honom i korgen får han fatt i en tutte och diar ilsket. Väcker brorsan med sitt trampande och som genom en dominoeffekt vaknar den sista babyn och så äter de i kapp på envist killvis.

Tripp trapp trull. Mammas lilla hjärtegull.
Så söta de är, så söta de tre som dog var. Varför dog de?
Ingen vet.
Dottern och jag sörjer.
Vi tror mammahund också gör det.
Vi tre sörjer.

Lördagen den 14:e går. Nummer 15 och 16 samma lika.
Vi medicinerar, väntar, har hjärtklappning, undrar om de ska dö (eller kanske leva)?
Vågar vi hoppas?
När kan vi hoppas?
Nä, de dör nog. Lika bra att tänka så, så slipper man bli ledsen.
Och så hoppas vi i smyg.

De sex finns inte längre och det är galet tomt i valplådan.
Varför sade jag att jag inte ville ha sex hanar? SÅKLART vi ville ha sex hanar! Vi BEHÖVDE våra sex grabbarna-grus.
Jefla Hundguden. 

Vi har tre kvar.
Och tre som saknas 💔

Idag är det den 17:e januari. 

Valplådan börjar vänja sig vid inhysningen av trilligarna och inte sexlingarna. Vi börjar vänja oss vid att vi miste halva vår hett efterlängtade kull.

Vi vet inte varför de små dog.
Vi vet inte om de fick ett virus.
Vi vet inte om det var Fading Puppies.
Vi tror inte de hade herpes.
Vi vet bara att vi andas försiktigt, håller i hatten och hoppas att vi får behålla de små killarna vi har kvar.

Och så hoppas vi att resten av året 2017 blir bra. För nu har vi gjort absolutely totally slut på all skit som skulle kunna tänkas dyka upp det här året.
Kvoten på eländes elände är full. 

Vi har bara plats för lycka kvar 💗

Voff 

Jorden runt på 80 dagar – eller tre klinikbesök på en dag

Ja, visst låter det kul?
TRE veterinärbesök på 12 timmar. Och jag poängterar; med TRE olika djur. Mmmm. Det går bra nu liksom.
Not.

Förra året var ju inte precis någon hit vad gäller vår kattuppfödning. (Läs bla HÄR  och HÄR ) Så en sak visste jag i alla fall, och det var att 2017 skulle bli en nystart. Bort med det dåliga – IN med det goda! För hur mycket otur kan man ha? Kvoten blir ju full nångång.
Jajamen!

Under ett par veckors tid har vi sett en ful knöl växa på ena tikens bakben. Den ploppade upp ganska snabbt och gav mig ont i magen.
Hård, stor som en fet ärta och envist växande på benet som en oinbjuden fästing, satt den knökafast och gjorde min jul lite lagom (o) rolig.
Ja, kompisar skaffade han sig också – flera fulingar växte i juvret upptäckte vi, och så gungade mitt nyårsfirande betänkligt oroligt.

För som hundägare känns det olustigt att veta att ens bästaste fyrbenting kanske inte ska bli 37, ja, inte ens 12? Livet kan gå fort, åt alla möjliga håll och kanter, det har jag lärt mig.

De där tankarna har jag gått och ruvat lite på, men tog förstås mod till mig och hittade en tid på en större klinik som tog bort elaka-ärtan och gav mig svar en kvart senare; Fästingen på benet var en talgkörtel. Halleluljah!!
Jag flög ut från kliniken, sköt bort tankarna på resterande knölar som också måste bort, och bestämde mig för att bara vara glad!

Jag var glad när jag körde hem, glad när jag handlade och GLAD när jag ramlade innanför dörren hemma.
Trött, famnen full med matvaror och eftermiddagsstress över allt jag missat att göra efter att tiken, knölen och jag förlustat oss på djurkliniken alldeles för länge.

Dottern möter mig med barnmorskeblick.
Katten har fått en unge, den satt som berget och jag DROG ut den så mycket så tassen är blå. Kattungen är förövrigt vit konstaterar jag när jag ser den, vit som snö och medtagen efter sin omilda, men behövliga start i livet.
Mammakatt är stolt som en tupp, spinner, trampar, tvättar sin lilla och håller ömt om den på finaste kattvis.
Det finns nog inte stoltare och gladare mammor än katter….
Tillsammans med mammakatt ligger bästa kompisen… - hundkompisen. Tjejerna har hängt ihop som ler och långhalm de senaste månaderna, sovit ihop, tjatat om kramar ihop och ja, mest bara legat i en hög ihop.
Väldigt gulligt faktiskt, speciellt som man kan fundera på alla förståsigpåare som alltid säger att hundar och katter inte kan prata, och att ”hundar och katter inte kan ha en relation”
Eh va?

Nåväl.
Mammakatt har fått en son, och förstås glömt sin bästa kompis.
Det gör inte så mycket för bästa kompisen har glömt henne med. Hon hässjar, stirrar tomt bort, utåt och mest av allt, in i sig själv.
De tänker föda samma dag…..!
Båda mammorna ligger där och har glömt oss tvåbenta.
Det gör inget, de är underbart söta, och jag sitter länge, länge och bara betraktar dem, och deras mys ihop – var för sig.

Mammakatt kämpar på, och efter ett par timmar är jag nästan svettig jag med. När någon krystar och tar i är det svårt att sitta oberörd och inte bry sig…

Jag inser ganska snart att det är problem på G.
Fan också på ren svenska.
Fan, fan, fan.

Det är jul, det är sent och jag ska hitta en som kan hjälpa oss att få ut kattungarna. Det gör jag, och få minuter senare är vi på väg.
Tjutande, orolig och ledsen mammakatt, jag med tungan rätt i mun och kanske lite hård på gaspedalen.

Veterinären som jag ryckt loss från middag, nattning av barn och en mysig familjekväll är vid gott mod, undersöker, pratar och viftar med sitt trollspö, dvs sömnmedel, skalpell och sax. Så sover mammakatt på bordet, och märker inget av allt som sker runt henne. Det är jag tacksam för.
Hon blir rakad, tvättad, fastspänd i en slags vagga, inpackad i steril plast och märker inget när hennes fina mage öppnas och skikt efter skikt blottas eller när veterinärens flinka fingrar försiktigt petar, pillar och bökar efter de små.

Hon hojtar glatt att det minsann var de STÖRSTA kattungarna hon sett, typ modell MARSVIN!!, och så svär hon lite och gräver, kämpar och lyckas till slut baxa fram två JÄTTESTORA (för det ser jag också), men söta små nya världsmedborgare.
Duon är medtagen, trött och inte så pigg på att andas eller alls slitas ut av jobbiga händer som kräver att de ska andas själva, pipa och visa att de lever.
En lång stund får jag massera, värma och till viss del behandla ganska omilt, innan de börjar ge ljud från sig, och äntligen börjar jag också se att den fula blå tonen i dras ansikten börjar försvinna och ersättas med levande, fin och rosa färg.
De skriker för full hals, och både veterinär och jag skrattar högt! Vi tittar lite, mest jag, för mammakatt ska sys ihop och kräver full koncentration av sin djurdoktor.
Jag fortsätter massera och smeka de små, som jag nu har stoppat innanför min skjorta. Bästa värmen J

En bror och en syster 💖

Det hela går bra, mammakatt vaknar, hon är förvirrad, orolig och har kissat ner hela sig. Vi städar, tvättar och kramas med henne. Hon piper ledset och skriker högt när jag bär ut henne och de små i bilen som vi värmt upp, innan vi vågar oss ut med den lilla familjen.
Det skymmer, snön faller i fina flingor på min näsa och jag känner att det ska bli skönt att komma hem. Jag är trött efter en lång dag på jobbet, med knöl på klinik och avslutande kejsarsnitt och krävande mammakatt.

Det plingar i min mobil, och på displayen blinkar en liten svart puffvalp med tillhörande meddelande;
”Annie valpar, här är den första. En hane. När kommer du hem?” Jajamensan, det nya året ligger i – jag ler för mig själv och åker lugnt hemåt med katterna bredvid mig i två korgar.

Hemma är mammakatt förvirrad. Hon beter sig som nysnittade katter ofta gör, vägrar ligga med sina små, vinglar ut på golvet, orkar knappt gå men har gett sig den på att hon ska strosa omkring.
Var hon har tänkt sig vet hon inte, men framåt, bortåt, blickar hon.
Jag vet att det är så, ändå blir jag lite irriterad – kan hon inte bara lägga sig hos sina ungar? Det kan hon inte.
Jag värmer en skvätt mjölk och ger ungarna, tvättar dem i rumporna och masserar magarna. De piper övergivet, men tystnar när jag lägger dem i boet på värmedynorna. De sover med  mätta magar, trutar lite med munnarna och förstår inte mycket av det som händer runt dem.
Bra, för deras mamma är fortfarande inte vid sina sinnens fulla bruk. Hon vinglar in i kattlådan, ramlar, ut igen, vill dricka, men fastnar med huvudet strax ovanför vattenytan och bara stirrar på det.
Jag sprutar försiktigt in lite i hennes mun med en plastspruta jag fått från apoteket. Sedan tar jag henne och lägger i boet och sätter mig med datorn, en kopp te och påklistrat lugn. Ungarna lägger jag tätt intill henne, klappar deras stissiga och nyopererade mamma medan jag berättar för henne att allt kommer att bli bra.

I rummet bredvid föds hane nummer två, och strax efter kommer trean, också det en kille – jag ser deras söta ansikten på displayen på mobilen.
Dottern hjälper dem till världen medan jag är sällskap till mammakatt som under inga villkårs vis vill vara ensam.
När jag smiter ut för ett toalettbesök skriker hon övergivet efter mig, och kastar sig ut på golvet där hon halkar och ramlar. Suck.

Tiden går, de små kattbabysarna äter inte gärna, och vi trugar dem med tutte från mamma som vi klappar och övertalar att ligga still. Det går sådär, och de vill hellre ha den uppvärmda mjölken på flaska vi ger dem när vi gett upp.
Den sista slatten trycker jag ut i stänk över de små, överallt och på minsta fläck sprutar jag mjölken, och mammakatt slickar det förnöjsamt i sig medan hon städar de små lite extra för varje sprut.
Ha! Vi ska nog lyckas tänker jag och motar bort trötta tankar.
Snart tar hon hand om dem själv.

Dottern börjar bli också bli trött, och vi bäddar till henne i kattrummet. Tätt intill den lilla familjen ligger hon och mammakatt blinkar förnöjt när jag släcker ljuset och byter uppdrag.

I det andra rummet sjunker jag ner i saccosäcken bredvid Annie som förstrött tittar upp och ser sliten ut när jag tvingar henne med mig ut i mörkret.
Värkarna har hållit på ett tag nu, och inget händer. Med andra ord är det dags för spring och hopp.
Det gör vi ett tag, den födande lilla hunden ovilligt och förvånat, jag peppande och kommenderande och lika trött egentligen.
Annie kissar länge innan vi går in, klämmer extra och blinkar förvånat när jag lyser på henne med min pannlampa. Här ska ingen valp ploppa ut i snön utan att vi upptäcker det! 😊

Hon springer upp för trapporna, sladdar runt hörnet och kastar sig in i rummet där hennes små söner ligger.
Värkarna rullar över henne och hon krystar allt hon kan. Jag betraktar henne förväntansfullt och sen förvånat när ingen valp gör entré.
Och så tvättar jag händerna, klipper mina naglar (som jag äntligen fått långa och fina) och känner försiktigt efter där inne.
Lilla mammahund är snäll och låter mig undersöka henne.
Jag känner – allra längst in- en valp, en tass och en nos. Tror jag. När jag är klar kommer en våg av nya värkar, och valpen lyser fortfarande med sin frånvaro.
Fan också.
Klockan är över midnatt, jag är trött som en gris och valparna är fast inuti sin nu ganska slitna mamma.

Tankarna fladdrar i mitt huvud och jag rekar vilket sjukhus för djur som är närmast, och som inte innebär att jag måste åka till ett Anicura eller Evidensia.
Jag gillar inte de här riskbolagen som klampat in på djursjukvårdsmarknaden, trissat priserna till oigenkännlighet, gjort kunder och utövare osams och tömt veterinäryrket på en stor portion gott rykte.
Det får bli Ultuna – 30 minuter bort och oftast väldigt bra.
Jag gör som jag brukar, ringer och kollar om de har tid och inte en massa andra akutfall, packar bilen som jag värmer innan, letar efter något att ha de nyfödda valparna i och som också rymmer eventuella flera valpar.
Och så kör vi.

Stackars Annie. Mitt i sin förlossning måste hon åka bil, oroa sig för sina små och fundera över vad som ska hända.
Men allvarligt Jeanett?? Annie är en hund. Hundar tänker inte så.
Nähä.
Nä, det gör de kanske inte.
Eller gör de det?
Inte vet jag. Men synd om henne tycker jag i alla fall.

Väl framme –tack och lov för storytel och en möjlighet att skingra oroliga tankar – parkerar jag rakt utanför kliniken och ringer på med kalla fingrar. Annie huttrar bredvid och valparna piper i korgen.

Vi blir insläppta i ett fint rum direkt och Annie boar ner sig i den väntande korgen med mjuka filtar personalen ställt fram. (Mycket trevligt för en sliten uppfödare och en orolig mammatik att få en egen plats direkt till sig och sina små, tack!)
Annie undersöks direkt, röntgas och får kollat sitt blodvärde.

Hon har tre små barn kvar i magen, och en liten älskling har hamnat alldeles fel. Han ligger med ett ben fram och ett bak och dessutom vikt på något underligt sätt och har alldeles tappat orienteringen och är på väg in i fel horn och inte ut i världen alls. Allt det här vet jag förstås inte nu, utan veterinären berättar det efter att hon plockat ut trion.
Stackars Annie som kämpat så!

Efter ytterligare en seg timme är alla undersökningar med vidhängande resultat klara och det är slut på Annies kämpande.
Hon hämtas till operation av en gullig sköterska och så är det bara tre nyfödda valpar och jag kvar i rummet.

Trion väntar på mamma under en värmelampa

Jahapp ja.
Jag är så TRÖTT. Det går ju inte. Ska jag köpa kaffe i det fina väntrummet måntro? Jag såg en maskin. Näe, då får jag ont i magen…. Jag surfar istället.
Och så surfar jag lite till.
Och så surfar jag ännu mer.
Men HERREGUD så jefla LESS jag är på att surfa!!
Nu vet jag allt om mina vänners –och några till- statusuppdateringar, vilken middag de ätit, hur julen varit, vilka som fått valpar, vem som köpt ny katt, ridit i vackert väder, när solen går upp och vem som separerat.
Det värsta är att jag struntar i det.
Jag vill ha min hund nu.
Oron fladdrar i magen. Tankar som inte är så bra tittar förbi. Tänk…. OM…. Hon dör? Vår ögonsten. Dotterns älskade lilla hund.
Bara för att vi skulle ha valpar.
Jag motar bort skiten.
Stick!
Ingen har väl dött av ett litet kejsarsnitt. SÅKLART vår hund mår finfint.
Så det så.

På väg ut i väntrummet för att låna en tidning möter jag en sköterska och en korg. Hon hojtar glatt att här kommer hon med tre fina grabbar.
TRE GRABBAR.
!
?

Men vad faaaaaan.
Det är fel. Fel rum!
Vi ska INTE ha tre grabbar.
Vi HAR redan tre grabbar.

Såklart det inte var fel.
Såklart vi har åkt ända till utlandet, parat med en superhane och det blev inte en enda tjej till oss.
Husse kommer bli lycklig. Hmpf 😞

Sköterskan lyfter på handdukskanten och visar fram tre små trötta trollungar. En är lilablå i ansiktet, på halsen och i nacken.
Problembarnet döps han snabbt till av dottern när vi senare kommer hem, och det är ju ett passande namn.
När jag nu står och betraktar honom tror jag han kommer dö.
Blålila i skallen, platt i kroppen, rosslig anhämtning och med sig en FETräkning som jag vet att jag ska få på grund av honom, ligger han där och ser ganska ….. ful ut. Sköterskan tittar på mig och räcker mig alla valparna.
Ger mig en snabb statusuppdatering på kön, vikter, färger, hårlag och i vilken ordning valparna kommit ut.
Jag är mest intresserad av mammahund och hon avbryter mig med att ”tiken mår fint, hon sys ihop nu och du måste hålla koll på Problembarnet. Han mår inte så bra och har blåmärken överallt. ”
Jaja, svarar jag och tänker att vi kanske ändå inte behöver sex hanvalpar….

Värmelampan lyser fint över grabbarna grus, jag nattar dem försiktigt och så väntar vi på mammahund.
Vi väntar.
Och väntar.
Jag blir galen.
Jag får stress.
Valparna piper.
Valparna skriker.
Valparna bökar.
Värmelampan lyser.
Den jefla klockan på väggen tickar.
Mina ögon hänger på trekvart och jag svär för mig själv.
Fasiken för alla som ligger i sina varma sängar och sover!!

Fasiken för sköterskan som är så glad och pigg.
Fasiken för klockan som envist klampar framåt.
Fasiken vad TRÖTT jag är.
Vi väntar.
Jag blir galen igen.
Klockan blir 03.
Klockan blir 04.
DÅ kommer de med Annie.
JA!! Vi ska hem!!!!!!!!!!!!!

Det ska vi inte alls.
Annie är totally slut.
Ögonen hänger på trekvart, tungan utanför munnen är fistorr och blekrosa. Hon ligger under ett lager av filtar och sover som en stock.
Jahapp.
Vi baxar ner henne till sexlingarna som gapar över hennes spenar som svultna fiskmåsar och struntar i att de säkert smakar apa efter all desinficion. Sköterskan kopplar dropp och jag klappar henne förstrött, noterar den äckliga lukten av gas från hennes mun och lyssnar till veterinären som joinat oss för att ge mig ytterligare en statusuppdatering om Annies mående.

Hungriga killar och sovande mamma

De går och kvar i rummet är mammahund som sover, fem mätta och belåtna smågrabbar, en blålila liten fuling och jag som är så trött att jag knappt kan stå på benen.
Turligt nog för mig behöver jag inte det. Det finns stolar för trötta hundägare.
Jag testar alla två, de ser likadana ut, men jag provar ändå, allt i hopp om att vakna till.

Klockan blir 05 och personalen kommer och tittar till oss. Annie tittar ingenstans och de går igen.
En halvtimme senare kommer de med mjukmat i hopp om att den nysnittade mamman ska vakna till liv av doften.
Det gör hon inte.
Jag kan dock knappt stanna i rummet av stanken och går direkt ut i väntrummet och köper en kall dricka för att ha något att göra. Efteråt får jag lite liv i min hund genom att uppmuntrande prata och klappa henne entusiastiskt.
Snälla Annie…. Vakna nu så vi kan åka hem. Vakna nu så jag kan få sova innan jag ska jobba.
Annie blinkar mot mig med slöa ögon, mumsar sakta i sig maten jag trugar i henne och somnar bums när den är slut.
Klockan blir 06 och personalen återkommer.
Nej jag får inte åka hem.
Ja det ser att Annie ätit.
Nej, jag måste stanna.
”Vi kommer tillbaka om en liten stund."

Jag blir galen av att vänta.
Jag surfar lite då.
Mobilen blinkar till och jag får ett meddelande från idiot-Telia om att jag förbrukat min surf. Vad FAN.
Skit samma. Jag vill ändå inte surfa. Jag vill hem. H.E.M.
Klockan blir 07 och veterinären tittar in. Tycker att Annie ska ha lite mera dropp, ordnar det och lämnar mig med de sovande sexlingarna, den trötta mamman och klockan som ticktackar på väggen.

Jag orkar inte ens bli galen.

De kommer tillbaka en liten stund efter och när jag insisterat på att JAGMÅSTEFÖRBÖVELENHEEEEEEEM skriver de ut oss halvåtta och hjälper mig ut i bilen.

Foten på gaspedalen, kaffe trots att magen ylar nej gör att jag håller mig vaken, pigg popmusik i radion och siktet inställt på hemmet.
07:57 rullar  jag in hemma, väcker dottern som tar över de små och så börjar jag jobba, 8:15, en kvart försent.

Hallelujah!
Klockan är inte ens halvnio och jag har tvångstankar om att det är kväll och jag ska få sova.
På riktigt.

Jag kan inte låta bli att konstatera att det är underbart att vara uppfödare.
Underbart att ha eget företag.
Underbart att ha djur.
För det mesta.

Dagen efter, eller var det kanske samma dag(?) fotograferas killarna
 och övriga familjen inspekterar. 

Kennelnamn

I slutet av -80 talet ville jag ha ett kennelnamn.
Då, som nu, var det inte det enklaste, alla de bra var ju redan tagna! :-)

Vi fnulade, smakade på ord och prövade alternativ hit och dit. Till slut kom husse på det, och jag ska säga att jag hade inte kunnat tänkt ut ett bättre själv.

Halva mitt namn, halva den svarta fina färgen på en dobermann, och hela namnet på en fantastisk, världskänd ung kvinna, som jag alltid beundrat.

Fortfarande idag, nästan 30 år senare, är jag jättenöjd med namnet, som vi nu är två om, då mellandottern Felicia har blivit delägare/uppfödare tillsammans med mig.

Hur fick DU ditt kennelnamn? Lägg gärna igen en kommentar här och berätta. det ser jag fram emot att läsa! :-)

Tajming

I helgen är det Finsk Vinnare och Helsingforsvinnare.
Vi har väntat, planerat och längtat. Det är härligt att kunna resa, tävla och samtidigt umgås med underbara vänner!

En annan sak vi väntat på är Sagas valpar.
Och eftersom jag är en rutinerad fru Uppfödare har jag räknat ut att de små skulle komma förra helgen.
Jag menar, det ÄR ju ändå Sagas fjärde kull.

Men jag borde räknat med att jag är så himla kass på att räkna. Och att livet inte alltid blir som man (läs jag) tänkt sig.

Vår lilla blivande mamma växte, och växte och växte. Magen har aldrig varit så stor som nu. Bra tänkte jag, då valpar hon i god tid.
Nope, tänkte Saga och höll igen.

Och nu, timmar innan båtens avgång tycker hon det är lämpligt. Jahaja. Fortsättning följer. Vi bör nog få smått inom det närmsta dygnet. :-)

På radio

För en tid sedan fick jag vara med i ett radioprogram -Hundpodcasten- och prata favoritämnet; Avel och uppfödning.
Spännande, och väldigt annorlunda för mig som mest trallar runt på vårt hundpensionat varvat med hund och hästaktiviteter på leråkrarna i området.

Nu fick Berta från landet besöka Hufudstaden, äta supergod lunch och betrakta det myllrande storstadslivet  som pågår varje minut och sekund, hela tiden. :-)

Programledarna Maria, Gurgin och Eva var proffsiga, glada och fulla av kloka och frågvisa tankar. För mig var det förstås annorlunda att prata i en stor... hm, vad ska jag kalla den.... Jo, typ, platt nätmick, så nära munnen som möjligt.
Det var inte heller helt lätt att svara på frågor jag inte hunnit förbereda mig på, men samtidigt spännande och roligt! Andra frågar saker jag inte alltid funderat över, det är kul och ger mig ännu mer funderingar :-)
Och med tanke på hur många som skickade in sina frågor via Facebook och Instagram är det nog inte bara jag som är hopplöst uppslukad i ämnet Avel och Uppfödning.
Det engagerar. Roligt!

Vill Du lyssna till programmet, klicka HÄR

Kinesvalparna - tre veckor

Här kommer veckans uppdatering för er som vill  veta hur Sagas fem små ungar ser ut. Redan nu ser man hur färgerna börjar förändras. Vill ni se de små från start KLICKA HÄR och HÄR

Femlingarna skäller ibland, piper och gnäller om de är missnöjda, morrar och försöker busa med varandra och kravlar omkring på sin tålmodiga mamma. Snart är de ute ur boet och röjer på golvet! :-)

Jean Dark Always and Forever
Nakenhane

Jean Dark A Sunday Smile
Puff hane 

Jean Dark Always on my mind
Puff hane 

Jean Dark Annies song
Naken tik 

Jean Dark A Song For You
Naken tik