onsdag 4 januari 2017

Jorden runt på 80 dagar – eller tre klinikbesök på en dag




Ja, visst låter det kul?
TRE veterinärbesök på 12 timmar. Och jag poängterar; med TRE olika djur. Mmmm. Det går bra nu liksom.
Not.

Förra året var ju inte precis någon hit vad gäller vår kattuppfödning. (Läs bla HÄR  och HÄR ) Så en sak visste jag i alla fall, och det var att 2017 skulle bli en nystart. Bort med det dåliga – IN med det goda! För hur mycket otur kan man ha? Kvoten blir ju full nångång.
Jajamen!

Under ett par veckors tid har vi sett en ful knöl växa på ena tikens bakben. Den ploppade upp ganska snabbt och gav mig ont i magen.
Hård, stor som en fet ärta och envist växande på benet som en oinbjuden fästing, satt den knökafast och gjorde min jul lite lagom (o) rolig.
Ja, kompisar skaffade han sig också – flera fulingar växte i juvret upptäckte vi, och så gungade mitt nyårsfirande betänkligt oroligt.
För som hundägare känns det olustigt att veta att ens bästaste fyrbenting kanske inte ska bli 37, ja, inte ens 12? Livet kan gå fort, åt alla möjliga håll och kanter, det har jag lärt mig.

De där tankarna har jag gått och ruvat lite på, men tog förstås mod till mig och hittade en tid på en större klinik som tog bort elaka-ärtan och gav mig svar en kvart senare; Fästingen på benet var en talgkörtel. Halleluljah!!
Jag flög ut från kliniken, sköt bort tankarna på resterande knölar som också måste bort, och bestämde mig för att bara vara glad!

Jag var glad när jag körde hem, glad när jag handlade och GLAD när jag ramlade innanför dörren hemma.
Trött, famnen full med matvaror och eftermiddagsstress över allt jag missat att göra efter att tiken, knölen och jag förlustat oss på djurkliniken alldeles för länge.

Dottern möter mig med barnmorskeblick.
Katten har fått en unge, den satt som berget och jag DROG ut den så mycket så tassen är blå. Kattungen är förövrigt vit konstaterar jag när jag ser den, vit som snö och medtagen efter sin omilda, men behövliga start i livet.
Mammakatt är stolt som en tupp, spinner, trampar, tvättar sin lilla och håller ömt om den på finaste kattvis.
Det finns nog inte stoltare och gladare mammor än katter….
Tillsammans med mammakatt ligger bästa kompisen… - hundkompisen. Tjejerna har hängt ihop som ler och långhalm de senaste månaderna, sovit ihop, tjatat om kramar ihop och ja, mest bara legat i en hög ihop.
Väldigt gulligt faktiskt, speciellt som man kan fundera på alla förståsigpåare som alltid säger att hundar och katter inte kan prata, och att ”hundar och katter inte kan ha en relation”
Eh va?

Nåväl.
Mammakatt har fått en son, och förstås glömt sin bästa kompis.
Det gör inte så mycket för bästa kompisen har glömt henne med. Hon hässjar, stirrar tomt bort, utåt och mest av allt, in i sig själv.
De tänker föda samma dag…..!
Båda mammorna ligger där och har glömt oss tvåbenta.
Det gör inget, de är underbart söta, och jag sitter länge, länge och bara betraktar dem, och deras mys ihop – var för sig.



Mammakatt kämpar på, och efter ett par timmar är jag nästan svettig jag med. När någon krystar och tar i är det svårt att sitta oberörd och inte bry sig…
Jag inser ganska snart att det är problem på G.
Fan också på ren svenska.
Fan, fan, fan.

Det är jul, det är sent och jag ska hitta en som kan hjälpa oss att få ut kattungarna. Det gör jag, och få minuter senare är vi på väg.
Tjutande, orolig och ledsen mammakatt, jag med tungan rätt i mun och kanske lite hård på gaspedalen.

Veterinären som jag ryckt loss från middag, nattning av barn och en mysig familjekväll är vid gott mod, undersöker, pratar och viftar med sitt trollspö, dvs sömnmedel, skalpell och sax. Så sover mammakatt på bordet, och märker inget av allt som sker runt henne. Det är jag tacksam för.
Hon blir rakad, tvättad, fastspänd i en slags vagga, inpackad i steril plast och märker inget när hennes fina mage öppnas och skikt efter skikt blottas eller när veterinärens flinka fingrar försiktigt petar, pillar och bökar efter de små.

Hon hojtar glatt att det minsann var de STÖRSTA kattungarna hon sett, typ modell MARSVIN!!, och så svär hon lite och gräver, kämpar och lyckas till slut baxa fram två JÄTTESTORA (för det ser jag också), men söta små nya världsmedborgare.
Duon är medtagen, trött och inte så pigg på att andas eller alls slitas ut av jobbiga händer som kräver att de ska andas själva, pipa och visa att de lever.
En lång stund får jag massera, värma och till viss del behandla ganska omilt, innan de börjar ge ljud från sig, och äntligen börjar jag också se att den fula blå tonen i dras ansikten börjar försvinna och ersättas med levande, fin och rosa färg.
De skriker för full hals, och både veterinär och jag skrattar högt! Vi tittar lite, mest jag, för mammakatt ska sys ihop och kräver full koncentration av sin djurdoktor.
Jag fortsätter massera och smeka de små, som jag nu har stoppat innanför min skjorta. Bästa värmen J


En bror och en syster 💖

Det hela går bra, mammakatt vaknar, hon är förvirrad, orolig och har kissat ner hela sig. Vi städar, tvättar och kramas med henne. Hon piper ledset och skriker högt när jag bär ut henne och de små i bilen som vi värmt upp, innan vi vågar oss ut med den lilla familjen.
Det skymmer, snön faller i fina flingor på min näsa och jag känner att det ska bli skönt att komma hem. Jag är trött efter en lång dag på jobbet, med knöl på klinik och avslutande kejsarsnitt och krävande mammakatt.

Det plingar i min mobil, och på displayen blinkar en liten svart puffvalp med tillhörande meddelande;
”Annie valpar, här är den första. En hane. När kommer du hem?” Jajamensan, det nya året ligger i – jag ler för mig själv och åker lugnt hemåt med katterna bredvid mig i två korgar.

Hemma är mammakatt förvirrad. Hon beter sig som nysnittade katter ofta gör, vägrar ligga med sina små, vinglar ut på golvet, orkar knappt gå men har gett sig den på att hon ska strosa omkring.
Var hon har tänkt sig vet hon inte, men framåt, bortåt, blickar hon.
Jag vet att det är så, ändå blir jag lite irriterad – kan hon inte bara lägga sig hos sina ungar? Det kan hon inte.
Jag värmer en skvätt mjölk och ger ungarna, tvättar dem i rumporna och masserar magarna. De piper övergivet, men tystnar när jag lägger dem i boet på värmedynorna. De sover med  mätta magar, trutar lite med munnarna och förstår inte mycket av det som händer runt dem.
Bra, för deras mamma är fortfarande inte vid sina sinnens fulla bruk. Hon vinglar in i kattlådan, ramlar, ut igen, vill dricka, men fastnar med huvudet strax ovanför vattenytan och bara stirrar på det.
Jag sprutar försiktigt in lite i hennes mun med en plastspruta jag fått från apoteket. Sedan tar jag henne och lägger i boet och sätter mig med datorn, en kopp te och påklistrat lugn. Ungarna lägger jag tätt intill henne, klappar deras stissiga och nyopererade mamma medan jag berättar för henne att allt kommer att bli bra.

I rummet bredvid föds hane nummer två, och strax efter kommer trean, också det en kille – jag ser deras söta ansikten på displayen på mobilen.
Dottern hjälper dem till världen medan jag är sällskap till mammakatt som under inga villkårs vis vill vara ensam.
När jag smiter ut för ett toalettbesök skriker hon övergivet efter mig, och kastar sig ut på golvet där hon halkar och ramlar. Suck.

Tiden går, de små kattbabysarna äter inte gärna, och vi trugar dem med tutte från mamma som vi klappar och övertalar att ligga still. Det går sådär, och de vill hellre ha den uppvärmda mjölken på flaska vi ger dem när vi gett upp.
Den sista slatten trycker jag ut i stänk över de små, överallt och på minsta fläck sprutar jag mjölken, och mammakatt slickar det förnöjsamt i sig medan hon städar de små lite extra för varje sprut.
Ha! Vi ska nog lyckas tänker jag och motar bort trötta tankar.
Snart tar hon hand om dem själv.




Dottern börjar bli också bli trött, och vi bäddar till henne i kattrummet. Tätt intill den lilla familjen ligger hon och mammakatt blinkar förnöjt när jag släcker ljuset och byter uppdrag.

I det andra rummet sjunker jag ner i saccosäcken bredvid Annie som förstrött tittar upp och ser sliten ut när jag tvingar henne med mig ut i mörkret.
Värkarna har hållit på ett tag nu, och inget händer. Med andra ord är det dags för spring och hopp.
Det gör vi ett tag, den födande lilla hunden ovilligt och förvånat, jag peppande och kommenderande och lika trött egentligen.
Annie kissar länge innan vi går in, klämmer extra och blinkar förvånat när jag lyser på henne med min pannlampa. Här ska ingen valp ploppa ut i snön utan att vi upptäcker det! 😊

Hon springer upp för trapporna, sladdar runt hörnet och kastar sig in i rummet där hennes små söner ligger.
Värkarna rullar över henne och hon krystar allt hon kan. Jag betraktar henne förväntansfullt och sen förvånat när ingen valp gör entré.
Och så tvättar jag händerna, klipper mina naglar (som jag äntligen fått långa och fina) och känner försiktigt efter där inne.
Lilla mammahund är snäll och låter mig undersöka henne.
Jag känner – allra längst in- en valp, en tass och en nos. Tror jag. När jag är klar kommer en våg av nya värkar, och valpen lyser fortfarande med sin frånvaro.
Fan också.
Klockan är över midnatt, jag är trött som en gris och valparna är fast inuti sin nu ganska slitna mamma.

Tankarna fladdrar i mitt huvud och jag rekar vilket sjukhus för djur som är närmast, och som inte innebär att jag måste åka till ett Anicura eller Evidensia.
Jag gillar inte de här riskbolagen som klampat in på djursjukvårdsmarknaden, trissat priserna till oigenkännlighet, gjort kunder och utövare osams och tömt veterinäryrket på en stor portion gott rykte.
Det får bli Ultuna – 30 minuter bort och oftast väldigt bra.
Jag gör som jag brukar, ringer och kollar om de har tid och inte en massa andra akutfall, packar bilen som jag värmer innan, letar efter något att ha de nyfödda valparna i och som också rymmer eventuella flera valpar.
Och så kör vi.

Stackars Annie. Mitt i sin förlossning måste hon åka bil, oroa sig för sina små och fundera över vad som ska hända.
Men allvarligt Jeanett?? Annie är en hund. Hundar tänker inte så.
Nähä.
Nä, det gör de kanske inte.
Eller gör de det?
Inte vet jag. Men synd om henne tycker jag i alla fall.

Väl framme –tack och lov för storytel och en möjlighet att skingra oroliga tankar – parkerar jag rakt utanför kliniken och ringer på med kalla fingrar. Annie huttrar bredvid och valparna piper i korgen.

Vi blir insläppta i ett fint rum direkt och Annie boar ner sig i den väntande korgen med mjuka filtar personalen ställt fram. (Mycket trevligt för en sliten uppfödare och en orolig mammatik att få en egen plats direkt till sig och sina små, tack!)
Annie undersöks direkt, röntgas och får kollat sitt blodvärde.

Hon har tre små barn kvar i magen, och en liten älskling har hamnat alldeles fel. Han ligger med ett ben fram och ett bak och dessutom vikt på något underligt sätt och har alldeles tappat orienteringen och är på väg in i fel horn och inte ut i världen alls. Allt det här vet jag förstås inte nu, utan veterinären berättar det efter att hon plockat ut trion.
Stackars Annie som kämpat så!

Efter ytterligare en seg timme är alla undersökningar med vidhängande resultat klara och det är slut på Annies kämpande.
Hon hämtas till operation av en gullig sköterska och så är det bara tre nyfödda valpar och jag kvar i rummet.

Trion väntar på mamma under en värmelampa


Jahapp ja.
Jag är så TRÖTT. Det går ju inte. Ska jag köpa kaffe i det fina väntrummet måntro? Jag såg en maskin. Näe, då får jag ont i magen…. Jag surfar istället.
Och så surfar jag lite till.
Och så surfar jag ännu mer.
Men HERREGUD så jefla LESS jag är på att surfa!!
Nu vet jag allt om mina vänners –och några till- statusuppdateringar, vilken middag de ätit, hur julen varit, vilka som fått valpar, vem som köpt ny katt, ridit i vackert väder, när solen går upp och vem som separerat.
Det värsta är att jag struntar i det.
Jag vill ha min hund nu.
Oron fladdrar i magen. Tankar som inte är så bra tittar förbi. Tänk…. OM…. Hon dör? Vår ögonsten. Dotterns älskade lilla hund.
Bara för att vi skulle ha valpar.
Jag motar bort skiten.
Stick!
Ingen har väl dött av ett litet kejsarsnitt. SÅKLART vår hund mår finfint.
Så det så.

På väg ut i väntrummet för att låna en tidning möter jag en sköterska och en korg. Hon hojtar glatt att här kommer hon med tre fina grabbar.
TRE GRABBAR.
!
?
Men vad faaaaaan.
Det är fel. Fel rum!
Vi ska INTE ha tre grabbar.
Vi HAR redan tre grabbar.

Såklart det inte var fel.
Såklart vi har åkt ända till utlandet, parat med en superhane och det blev inte en enda tjej till oss.
Husse kommer bli lycklig. Hmpf 😞

Sköterskan lyfter på handdukskanten och visar fram tre små trötta trollungar. En är lilablå i ansiktet, på halsen och i nacken.
Problembarnet döps han snabbt till av dottern när vi senare kommer hem, och det är ju ett passande namn.
När jag nu står och betraktar honom tror jag han kommer dö.
Blålila i skallen, platt i kroppen, rosslig anhämtning och med sig en FETräkning som jag vet att jag ska få på grund av honom, ligger han där och ser ganska ….. ful ut. Sköterskan tittar på mig och räcker mig alla valparna.
Ger mig en snabb statusuppdatering på kön, vikter, färger, hårlag och i vilken ordning valparna kommit ut.
Jag är mest intresserad av mammahund och hon avbryter mig med att ”tiken mår fint, hon sys ihop nu och du måste hålla koll på Problembarnet. Han mår inte så bra och har blåmärken överallt. ”
Jaja, svarar jag och tänker att vi kanske ändå inte behöver sex hanvalpar….

Värmelampan lyser fint över grabbarna grus, jag nattar dem försiktigt och så väntar vi på mammahund.
Vi väntar.
Och väntar.
Jag blir galen.
Jag får stress.
Valparna piper.
Valparna skriker.
Valparna bökar.
Värmelampan lyser.
Den jefla klockan på väggen tickar.
Mina ögon hänger på trekvart och jag svär för mig själv.
Fasiken för alla som ligger i sina varma sängar och sover!!

Fasiken för sköterskan som är så glad och pigg.
Fasiken för klockan som envist klampar framåt.
Fasiken vad TRÖTT jag är.
Vi väntar.
Jag blir galen igen.
Klockan blir 03.
Klockan blir 04.
DÅ kommer de med Annie.
JA!! Vi ska hem!!!!!!!!!!!!!

Det ska vi inte alls.
Annie är totally slut.
Ögonen hänger på trekvart, tungan utanför munnen är fistorr och blekrosa. Hon ligger under ett lager av filtar och sover som en stock.
Jahapp.
Vi baxar ner henne till sexlingarna som gapar över hennes spenar som svultna fiskmåsar och struntar i att de säkert smakar apa efter all desinficion. Sköterskan kopplar dropp och jag klappar henne förstrött, noterar den äckliga lukten av gas från hennes mun och lyssnar till veterinären som joinat oss för att ge mig ytterligare en statusuppdatering om Annies mående.

Hungriga killar och sovande mamma

De går och kvar i rummet är mammahund som sover, fem mätta och belåtna smågrabbar, en blålila liten fuling och jag som är så trött att jag knappt kan stå på benen.
Turligt nog för mig behöver jag inte det. Det finns stolar för trötta hundägare.
Jag testar alla två, de ser likadana ut, men jag provar ändå, allt i hopp om att vakna till.

Klockan blir 05 och personalen kommer och tittar till oss. Annie tittar ingenstans och de går igen.
En halvtimme senare kommer de med mjukmat i hopp om att den nysnittade mamman ska vakna till liv av doften.
Det gör hon inte.
Jag kan dock knappt stanna i rummet av stanken och går direkt ut i väntrummet och köper en kall dricka för att ha något att göra. Efteråt får jag lite liv i min hund genom att uppmuntrande prata och klappa henne entusiastiskt.
Snälla Annie…. Vakna nu så vi kan åka hem. Vakna nu så jag kan få sova innan jag ska jobba.
Annie blinkar mot mig med slöa ögon, mumsar sakta i sig maten jag trugar i henne och somnar bums när den är slut.
Klockan blir 06 och personalen återkommer.
Nej jag får inte åka hem.
Ja det ser att Annie ätit.
Nej, jag måste stanna.
”Vi kommer tillbaka om en liten stund."

Jag blir galen av att vänta.
Jag surfar lite då.
Mobilen blinkar till och jag får ett meddelande från idiot-Telia om att jag förbrukat min surf. Vad FAN.
Skit samma. Jag vill ändå inte surfa. Jag vill hem. H.E.M.
Klockan blir 07 och veterinären tittar in. Tycker att Annie ska ha lite mera dropp, ordnar det och lämnar mig med de sovande sexlingarna, den trötta mamman och klockan som ticktackar på väggen.

Jag orkar inte ens bli galen.

De kommer tillbaka en liten stund efter och när jag insisterat på att JAGMÅSTEFÖRBÖVELENHEEEEEEEM skriver de ut oss halvåtta och hjälper mig ut i bilen.

Foten på gaspedalen, kaffe trots att magen ylar nej gör att jag håller mig vaken, pigg popmusik i radion och siktet inställt på hemmet.
07:57 rullar  jag in hemma, väcker dottern som tar över de små och så börjar jag jobba, 8:15, en kvart försent.

Hallelujah!
Klockan är inte ens halvnio och jag har tvångstankar om att det är kväll och jag ska få sova.
På riktigt.

Jag kan inte låta bli att konstatera att det är underbart att vara uppfödare.
Underbart att ha eget företag.
Underbart att ha djur.
För det mesta.


Dagen efter, eller var det kanske samma dag(?) fotograferas killarna
 och övriga familjen inspekterar. 



1 kommentar:

  1. JISSES!!
    Stor kram till er❤
    Mvh Johanna

    SvaraRadera