Hur snabbt man kan mista en linje.
Eller två.

Eller fler ....
Våren och sommaren under året 2016 var tufft för oss som kattuppfödare. Från att ha haft ganska många honor att tillgå, känt glädje, stort hopp och hunger på framtiden, kastades vi plötsligt ner tillbaks till ruta 1.
Eller -1000 om man ska uttrycka det mer realistiskt.

Jag hängde under flera veckor läpp, tyckte lite synd om mig själv, innan jag skärpte till mig, och hittade andra lösningar. (Och nya blivande avelshonor)

Tack till familj, goda vänner och uppfödarkollegor för pepp! (TACK! Ni vet vilka ni är 💖 ).
Förstås har vi skakat av oss det ledsna, försökt lära oss av våra upplevelser, och tagit nya tag. 

Det är så livet som uppfödare är.

Jag tänker att andra som vill avla, eller bara är intresserade kanske har nytta av våra erfarenheter, och har bestämt att jag ska samla några av dem på pränt för den som vill läsa.

Här är nummer tre i raden:

Tigermamman

Lilla Tigermamman besökte oss -för vilken gång i ordningen vet jag inte- men att det var absolut sista, det VISSTE jag.
Finito, slut, jag vill inte mer. Trött på att para katt, trött på att hoppas och trött på allt jobb.
Himla katt att inte bli dräktig alltså. 😕

Tigermamman har inte gillat herrn jag valt ut åt henne, så den här gången hade jag försökt gå henne till mötes och bytt hane.
En eldig rödhårig man i sin bästa ålder, charmig karaktär och ett fantastiskt sätt att få kvinnor på fall väntade henne, och även om jag kände mig pessimistisk grodde ett litet frö av hopp där inne i mitt uppfödarhuvud.

Och såklart det funkade!

Tigermamman föll pladask, kärlek uppstod och fru katt åkte sen hem till husse fodervärd, för att bli kastrerad två månader senare. Ja, alltså när vi konstaterat att hon gått tom – jag visste ju att det inte skulle ta sig.
Fast så blev icke fallet, då skulle ni ju aldrig läsa de här raderna och jag skulle inte ha en historia att berätta. 😉

Tigermamman blev nämligen dräktig. På typ femte försöket (skam den som ger sig!), byte av hane och en stor portion tur blev det ett glädjersultat, och den enda honan jag hade från en gammal, sund och frisk linje skulle alltså inte ta slut. Jisses så glad jag var!!

Veckorna närmade sig, och den blivande mamman anlände en eftermiddag vi var lediga från jobbet.
Hon installerades i sitt rum, vi sätter förstås aldrig ihop våra egna katter med de få vi har ute på foder.
Eftersom hon varit hos oss förut kände hon igen oss alla, precis som vi med henne.

Lilla Tigermammans mage var stor och rund och hon stånkade lätt så fort hon skulle röra sig eller klättra i katträdet.
Just trädet ville hon gärna sitta i, helst så högt upp hon kunde komma, med span ner på oss -fula människor- som hon helst morrade åt.
Tigermamman var onekligen inte glad åt situationen att komma till Vita Huset, och det lät hon oss alla veta på de flesta vis en katt kan meddela sig.

Ofta tog jag en bok, eller datorn med mig in och försöket jobba samtidigt som jag umgicks med den motvilliga damen.
Eller ja, umgicks och umgicks… JAG pratade och läste för mig själv. Fru katt studerade mig med högdragen min och de enda ord hennes mun släppte ut var ett nådigt morr, som talade om att hon inte bet mig för tillfället, och att jag allra nådigast var tillåten att vistas på hennes domäner, men att jag inte heller skulle förvänta mig mer.

Jag tittade till henne allt som oftast, inte bara genom den gallerförsedda dörren till hennes rum, utan titt som tätt också några minuter tillsammans med henne.
Hon muttrade surt, jag pratade gulligt, hon kastade ett fulöga och jag gick efter några väsande svordomar.

Så en natt när jag gjorde mitt dagliga, eller kanske jag ska säga mitt nattliga besök, var de där. Fem små underverk sov tryggt i sin mammas famn, rentvättade, matade, pussade på och oändligt omhuldade.
Tigermamman hade gjort allting själv och hennes ögon var förälskade, lyckliga, trötta och stolta.
Hon lyssnade noga på min röst när jag berättade för henne att hon var världens bästa, och hon åt girigt av fisken hon fick på sängen.
Hon accepterade att jag bytte filtarna mot ett rent och mjukt täcke och när jag ville titta på de små fick jag en snabb audiens.
”En, två, tre, fyra och fem” Jag rabblade kön, färg och status på mående, och så fick jag en smäll på handen av en kloförsedd tass som krävde tillbaka sin avkomma. Bums och på momangen!!
De djupblå ögonen kneps ihop med bestämdhet och jag förstod att det var dags att lämna boet och gå.
När jag stängde dörren bakom mig såg jag Tigermamman lyckligt breda ut sina långa tassarmar runt femlingarna och dra dem tätt intill sig. Hon borrade ned huvudet till de små och spann så jag hörde det ändå ut i köket.
Tigermamman såg nöjd, stolt och lycklig ut. 

Nybliven Mamma. Bland det finaste som finns 💗

Hela familjen vill förstås se babysarna, och ett foto till husse fodervärd hade vi också tänkt oss. Dagen efter troppade vi upp, tände försiktigt ett ljus och viskade till den lilla familjen att vi var där.
Samtidigt med att vi satte oss runt boet möttes vi av ett avgrundsvrål. Ända ner i magsäcken tror jag vi alla såg, när Fru katt talade om för oss med sin barskaste och mest arga röst att det kund vi helt enkelt FETGLÖMMA!
Lämna mat, städa lådan, byt vatten och STICK HÄRIFRÅN FÖR BÖVELN!! 

Den här bilden illustrerar väldigt väl hur det blev hemma hos oss.
Jag har stulit den från nätet, eftersom det av förklarliga skäl inte gick att få till ett foto från vår egna upplevelse. 

Okeeeeej.
Detta var en ny situation för oss alla.
I snart 30 år har jag fött upp katter och hundar, många små har sett dagens ljus hos oss, och många, många mammor har kommit och gått. Förstås mest våra egna, men även en hel del mammor som lånats in, och som fungerat alldeles utmärkt.
Vi förstod dock alla att Tigermamman menade allvar och lämnade slokörat rummet.

Ganska snart efter förlossningen blev Tigermamman lite slak. Hon lugnade sig med det arga, skötte sina barn, men kändes så där… ”stillsam”.
Katter som är stillsamma ska man se upp med, det är liksom varningsflagga på dem, och är de dåliga så blir de fort väldigt dåliga. Så var det med Tigermamman också.
Hon slutade äta, gå på lådan och att vara arg på mig.
Nästan i alla fall, men mest bara för att hon inte orkade.

Jag ringde veterinären, berättade om vår temperamentsfulla dam och att vi var tvungna att komma in.
Vi förstod att det inte skulle bli roligt, för än hade Fru mammakatt krafter kvar.

När vi anlände till kliniken – jag svettig efter en kamp att få den arga kattdamen in i en bur, arga mamman arg på mig efter att ha skilts från sina ungar- stod personalen klar att ta emot oss.
Lätt nervösa men också helt på det klara att detta skulle gå fort, utan bedövning och bråk, så de små hemma kunde få tillbaka sin mamma snarast. Utan bedövning i kroppen som kunde ställa till det ännu mer med hennes humör, och mjölk till de små)
Ja, vi var liksom alla överens.
Utom Tigermamman.

Hon slogs för sitt liv, hur många höll vi henne? Jag vet inte, men det GICK!
Efter svordomar, böner och en stor portion envishet var vår trötta Mamma röntgad, sprutad med diverse mediciner och genomgången på kors och tvärs.
Det fula problemet löste hon dock själv i rena ilskan – den otäcka förstoppningen hon hade släppte i en megastor BAJS-explosion på röntgenbordet och tja, över alla dem (oss) i närheten. Vi som blåhöll katten liksom. (TUR att jag har världens bästa veterinärer som hjälper oss när det blir fel)
Skithemskt var det. 💩

I alla fall så fick vi fortsätta hålla som bara dem, städa, tvätta och be böner att allt skulle bli så rent som möjligt, fortast möjligt och så – SKJUTS in i buren och HEM.
Phuuuuu.

Nåväl.
Jag kan berätta att Tigermammans och min relation efter denna… incident blev lätt ansträngd. Den var ju inte sådär tipptopp innan, och efter besöket hos veterinären var det faktiskt sämre.

Rent krasst så var det svårt att göra de dagliga sysslorna man som uppfödare behöver göra när man har en kull bebisar.
Den arga mamman var liksom i vägen.

Ibland kom husse fodervärd på besök. Han kunde förstås göra vad han ville med den lilla familjen. Lekande lätt tog han hand om städningen, bytte filtar, pussade alla de små och kramades med den kurrande, kuttrande och plötsligt pussvänlige, svikaren Tigermamman.
Hon knep ihop ögonen till arga streck när husse åkt, stirrade på mig och talade om att jag inte skulle inbilla mig något.
Det gjorde jag inte heller. Men det skulle vara skönt att sköta om henne och ungarna utan att försöka lura åt sig de små, en och en för att kunna socialisera dem, vänja dem vid oss och att bli burna, kramade och pratade med, utan att Tigermamman gick upp i atomer.

Mamma katt fortsatte att sköta sin små alldeles excellent. Hon matade, lekte, tvättade, uppfostrade, städade och mjauade med sina barn, njöt av dem - och avskydde oss.
Tiden gick och de små växte.

Tigermamman lugnade sig pö om pö, och när de små var 12 veckor fick hon åka hem.
Vi släppte ut ungarna i huset, vande kullen vid oss, hundar och allt som finns i ett normalt hem.
Det gick bra, även om det var ett hästjobb, och de små är idag alldeles underbara individer.
De älskar människor, leker, kramas och busar mer än gärna. Precis som vilken normal katt som helst.

Tigermamma har åkt hem till husse och hon har dessutom blivit kastrerad.
Jag tog det svåra beslutet att inte avla mer på henne eftersom hon var alldeles för arg på oss tvåbenta.
Och nej, hon ääälskade husse, men att hata alla andra så mycket (inget hon gjorde till vardags, bara när hon var dräktig och fick sin kull ska jag dock tillägga) tycker jag som uppfödare är en dålig egenskap. 

Hade lilla Tigermamman levt fritt i naturen hade hon varit den bästa av bästaste mammor;
Hon parade sig enkelt med den hanen hon gillade.
Hon hade en finfin dräktighet.
Hon födde sina ungar plättlätt och utan vår inblandning.
Hon fostrade kullen, matade alla barn och var en exemplarisk mamma.
Och hon var fruktansvärt störd av oss tvåbenta hela tiden hon hade ungar i magen och ungar att sköta.
Ohållbart tycker jag, och dessutom väldigt jobbigt för både oss, mamma katt själv och inte minst ungarna. 

Som uppfödare lever jag efter devisen att ”Allt är ärftligt” och detta upplevde jag som svårt att handskas med.

Tigermamman blev en glad kastrat, och hon gav mig många tankar och en bra erfarenhet som uppfödare. 

--------------------------------------------

Vill du läsa del ett av mina tankar kring hur det är när jobbiga saker drabbar en i ens kattuppfödning, klicka HÄR "MINA HJÄRTEBARN" 

Vill du läsa del ett av mina tankar kring hur det är när jobbiga saker drabbar en i ens kattuppfödning, klicka HÄR  "Dr Jekyll and Mrs Hyde"