Definera "Fara för djurets LIV"

Häromdagen bloggade jag lite om Agrias nya regler. Om dem kan du läsa här http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/06/tummen-ned-och-ogilla.html
Och ja, jag tycker det nya beslutet är helt uppåt väggarna, oetiskt och framförallt finner jag det märkligt att man inte informerar sina försäkringstagare bättre innan man låter klubban slå för sådana här definitiva beslut.

Flera har kommenterat, och ännu fler kontaktat mig privat.
Och ja, jag håller med om att det är knasigt med akutavgifter vardagar.
Ja, jag håller med om att klinikerna kunde avstå sådana avgifter dagtid.
Och ja, det låter märkligt att riskföretag kan köpa veterinärkliniker och försöka pressa ur dem -oss- så mycket som möjligt. Eller.
Egentligen inte. För det är väl så det är i vår värld idag. Alla vill tjäna på allt. Alla tänker "Whats in it for me?"

Jag tänker också att om ett riskföretag kan äga en djurklinik kanske de också kan äga ett föräkringsbolag??

Hursomhelst.
Nu har Agria kommit med ett förtydligande. De ersätter såklart akut och jouravgifter "så länge det är medicinskt berättigat, det vill säga fara för djurets liv"

Jaha. Vad bra tänker några.
Jag tänker att man alltid kan diskutera vad som är fara för ett djurs liv.

Dör man av ett brutet ben?
Är det fara för mammans liv om valparna inte kan komma ut vid en förlossning?
Kan man leva ett par timmar med trasigt korsband?
Hur akut är det egentligen om ens hund bajsar blod och verkar allmänpåverkad?
Expertisen säger att en hund som kniper med ett öga skall in akut, men dör den om den väntar några timmar tills vi får en tid inbokad?

Själv har jag haft några danser, eller skall man kanske säga duster, med Agrias veterinärer och kontor genom åren.
Och min kommentar till ovanstående blir ett av mina favoritcitat;

"Skönhet ligger i betraktarens öga"

Här kan ni läsa förtydligandet.
http://www.agria.se/hund/artikel/fortydligande-angaende-jour--och-akutavgifter

Själv hoppas jag verkligen att mitt eget försäkringsbolag avstår dessa nya förhållningssätt till sina kunder. Jag har kontaktat dem, och än så länge visste de inget om några sådana här kommande regler.

Och självklart bör vi kunder se till att vi INTE betalar jour och akutavgifter dagtid. Glöm inte att fråga om det när ni bokar tid!
Det går alltid att boka om, eller ta en annan klinik.

Det är DU som är kunden.

Tummen ned och OGILLA!

Hittade just detta på Agrias sida, satte kaffet i vrångstrupen och blev redigt sur.
Tack och lov har jag inte Agria, men en del av mina valp och kattköpare använder sig av bolaget.

Jag blir lite rädd när jag tänker på vad som händer om man som uppfödare måste kejsarsnitta sin tik eller katthona under akuttid/vardag. Svårt att planera in i förväg att man kommer att behöva veterinärhjälp.....?
Och det går knappast att vänta till klockan 17:01 om ens djur bryter ett ben eller blir påkört.

Njae, inte så kul beslut detta, och jag funderar vidare på om Agrias alla kunder verkligen tagit del av detta nya beslut?
Många frågetecken är det.

Själv är jag glad att jag inte har Agria.

Här har vi våra djur försäkrade:
http://kenneljeandark.blogspot.se/2012/11/if-something-bad-happens.html

IF something bad happens

När man har djur bör man ha en försäkring.

Bara att visa sig på en veterinärklinik med sin hund eller katt kostar multum, det vet nog alla som har en fyrbent bästa vän. Jag tänker inte på vanliga, rutinmässiga vaccinationer, kloklippning eller en enkel kastration. Nej, jag tänker på kejsarsnitt, magomvridning, brutna ben och avslitna korsband. Och annat smått och gott som kan hända…

Självklart en fredag-lördag-söndag kväll. För då tillkommer 50% på allt, allt du kan tänka dig. Och inte tänka dig. Där inne på kliniken.

Själv har jag tröttnat på en del veterinärers hutlösa priser, och om jag misstänker att en av våra blivande mammor skall snittas, ringer jag alltid och kollar om närliggande kliniker har plats och vad det kostar att besöka dem.

Håll i hatten - men det kan skilja mycket. Jag har under samma år snittat två dobermanntikar. Båda under en helg, och för båda gick allt bra till slut. Själv fick jag nästan en stroke.

Den ena kliniken debiterade oss 14 000 kr. Och den andra 27 000.

27 000.…………….. !!

Jag kan faktiskt inte fatta och begripa hur ett kejsarsnitt kan komma upp i en sådan astronomisk summa.

Vän av ordning tänker att vi ju ändå har försäkring, så vad spelar det för roll? Själv tänker jag att försäkringen slukar en enormt stor summa ekonomi för oss med många djur varje år. Och någonstans skall de där 27 000 kronorna in.

I slutändan är det vi konsumenter som betalar. I alla lägen.

Vi har alltid haft många katter och hundar hos oss. Och vi har alltid haft dem försäkrade.

Jag har lusläst villkor, pratat med experter och valt försäkringsbolag med stor möda och noggrannhet. För om något händer vill jag ju ha så bra hjälp som möjligt.

Under mina dryga 25 år som uppfödare har jag provat fyra olika bolag, företrädesvis två. IF har följt våra fyrbenta i många år och jag har nästan alltid varit nöjd. Så nöjd man nu kan bli med ett försäkringsbolag. För det är ändå som en av mina bekanta brukar säga: ”Försäkringsbolag lånar ur paraplyer. Men när det börjar regna vill de har tillbaka dem”.

För några år sedan blev jag nyfiken på ett mycket stort bolag på just djur. Och jag bytte, flyttade alla våra fyrbenta hit.

Jag hade lusläst deras häften och hemsidor med information, lyssnat på deras ombud - läs säljare- och tyckte detta bolag hade mycket kloka tankar och ideer om djursjukvård och ekonomi.

Detta beslut skulle jag komma att ångra.

En annan gång kanske jag kan trötta er med detaljer, men inte nu. Dock kan jag säga att man aldrig skall flytta ett djur från ett bolag till ett annat. OM olyckan är framme, och djuret blir sjukt, vill det nya bolaget helst att sjukdomen skall ha funnits där innan man flyttade djuret. För då blir de inte ersättningsskyldiga. Det är det gamla bolagets ansvar.

Man skall också välja ett bolag med trevliga medarbetare tycker jag, för det är dem man skall prata med när olyckan varit framme och man kanske behöver direktreglera. Det är dem man skall pratat med när djuret kanske skall genomgå svåra, kostsamma och känslomässiga ingrepp. Och då är det inte trevligt med en människa i andra änden av telefonen som är hård som flinta och bara tänker ekonomi. Eller möten med chefen, långsamma beslut och nästan ifrågasätter djurägaren och ”tror” man är en ekonomibov.

Lång historia kort.

Jag flyttade tillbaka mina hundar och katter till vårt gamla bolag. Efter fyra incidenter med sjuka och skadade djur kände jag att mina nerver inte alls höll för en verbal fajt med en anonym röst i telefonen varje gång jag var ledsen och orolig. En oförstående röst som alltid upplyste mig om bolagets rutiner, tänk och policy.

Vi är tillbaka hos IF och kommer at stanna.

Den senaste tiden har vi drabbats en del av sjuka djur. Olyckan bet sig envist fast i våra kattmammor och jag sprang som en motionerande iller hos vår veterinär. Pengarna rann iväg, precis som våra tårar. Varje gång möttes jag dock av proffsiga medarbetare, och knappt hade min veterinär skickat in alla uppgifter så fick jag gå från kliniken - direktregleringen var klar!

Väl hemma plingade det in mail med uppgifter om hur bolaget räknat, vad de betalade och vad min kostnad var. Och en önskan om att vårt lilla djur snart skulle krya på sig.

För en tid sedan hände det som inte fick hända. Något jag inte var rustad för, eller hade erfarenhet av alls.

Min hund blev svårt sjuk utomlands.

Vi var på hundutställning, och en sen lördagskväll i Tyskland blev vi tvungna att uppsöka veterinär.

Vår hund blev röntgad, undersökt, behandlad och slutligen opererad. Medan hon låg inne ett knappt dygn funderade jag på hur detta skulle sluta.

Jag funderade på om hon skulle dö. Jag funderade på hur veterinärvården var i Tyskland. Och jag funderade på vem som skulle betala…? Täckte min försäkring? Hua så nervöst.

Mitt ombud messade lugnande samma kväll (TACK IRÈNE, du är en klippa skall du veta!!) att vår hunds försäkring gällde 45 dagar utomlands.

Den värsta oron lade sig och vi hämtade vår skrutt om söndagen och fick med oss en fet räkning hem. Klinikens kortläsare ville inte ha mitt kort, och det går inte att hämta ut pengar i Tyskland under en helg. (jag är oerhört tacksam mot veterinären vilken också ägde kliniken, som litade på att vi skulle betala pronto vi kom hem)

Väl hemma, och tisdag morgon ringde jag vårt försäkringsbolag. Nervös och med andan i halsen. Hur skulle detta sluta..?

Den kvinnliga medarbetaren lät deltagande, och förstod att situationen hade varit svår. Hon tyckte det var jättebra att jag hade bett om en journalkopia och bad att jag skulle faxa in den och kvittot.

Sedan önskade hon mig välkommen hem, och skickade en krya på sig hälsning till Juni, vår sjukling.

En timme senare var pengarna på mitt konto, och jag kunde skicka dem vidare till kliniken i Tyskland.

I min värld är det underbart att ha en försäkring som hjälper när det är svårt. Det är tungt nog med sjuka djur, och att måste slåss angående ekonomin är för mig ett stort NO NO.

Då behöver jag inte ha försäkring.

STORT TACK till IF, som under 15 års tid alltid försökt samarbeta, hjälpa och alltid varit snabba, effektiva och sensibla!

Magomvridning. Det otäcka, otäcka ordet. Eller, helt enkelt "När Juni fick ont i magen"

OBS. Jättelåååångt..........

 Alla har hört ordet magomvridning. Alla som håller på med hundar, modell större har det i sin repertoar, och även om kanske inte var och en har erfarenhet av det, har de flesta på något vis lärt sig och vet lite om det otäcka tillståndet en hund så snabbt kan hamna i.

Jag med.

För många år sedan hade vi en högt älskad tik i vårt hem som råkade ut för just magomvridning.

Nyss hemkomna efter Stora Stockholm, trötta av att tävla, men lyckliga över resultaten sparkade vi av oss finkläderna, snön och packningen. Satte oss till bords och upptäckte sedan att vår svarta älskling satt i sig en knapp trekilos (tror jag det var) påse med Frolic.

Jag blev dödsförskräckt och vaktade min ögonsten som en hök varhelst hon styrde sina tassar resten av kvällen. Var hon inte lite skum? Såg hon inte lite konstig ut? Visst var hon väl ändå inte som vanligt? Och näe, det var hon inte.

Vi slutade (förstås) på det stora Djursjukhuset, och en motvillig veterinär skrev in min tik. Han tyckte jag var en hönsmamma. Det tyckte husse med.

Själv var jag mest envis och orolig. Vi fick lämna kvar min fyrbenta och åka hem.

Knappt tillbaka och just parkerat bilen ringde de från kliniken - vår hund låg på operationsbordet för visst hade hon magomvridning. Strax efter att vi åkt hade hennes mage börjat svälla, hon fick inte upp något av det hon ville kräkas ut och man förstod att hon var sjuk.

Två dygn efter ingreppet fick jag hämta min hund under dramatiska former. Hon kunde helt enkelt inte vara kvar på sjukhuset. Hon hade gjort en ”Dobermann”.

Det betyder att man inte kunde behålla henne för vård, då hon inte ville ta emot den. Hon ville hem, och hon klagade högt, sörjde och mådde så dåligt att de veterinärerna inte trodde hon kunde bli frisk utan sina nära och kära. 

Vovve hämtades hem. Hon grät och jag grät. Till och med veterinärena fällde några tårar. Dobermann passar inte på djursjukhus.

Rehabiliteringen gick fint. Och ekonomin sämre. Magomvridning är så dyrt att jag den dag idag får kramp i mellangärdet av minnet och tanken på alla dessa pengar. Hua.

Så en dag blev min finaste sjuk igen. På det nya djursjukhuset upptäcktes det att man glömt (!!) en grön operationsduk i buken på vår hund.

Ny operation var uteslutet.

Jag miste min ögonsten och det kändes som om jag aldrig skulle bli glad igen.

Det blev jag förstås men fortfarande, den dag idag ger mig tanken på Magomvridning kalla kårar längs ryggen.

På mitt arbete på vårt Hundpensionat träffar jag många hundar. En del hundar är mer disponerade för den här åkomman än andra. Företrädesvis stora hundar med djupa bröstkorgar. Tex Dobermann, irländsk setter, varghundar, hjorthundar, schäfer och inte minst grand danois

När vi haft en grandis på jobbet och den går hem är jag alltid glad att inget hänt. Att allt gått bra.

Minnet av den stora tiken vi en gång hade som  blev sjuk sitter nämligen som berget. De vänliga ögonen som försökte tala om att hon hade ont, men inte exakt var. Den stora kroppen som inte ville stå utan bara ligga och vila.

Hela det enorma djuret som utstrålade ont, är svår att glömma. Slutligen tog jag beslutet att baxa in henne i bilen och åka. När vi var framme 30 minuter senare var magen som en trumballong. Stor, spänd och i ögonfallande.

Veterinären fick sticka hål akut på magsäcken redan innan vi kom in på rummet. Från att ha varit fullt frisk, till jättesjuk till döende på kort tid. Så fort kan det gå.

Det är otäckt. Och alla hundägares skräck.

Juni

Vi var på hundutställning. Långt bort, ända nere i Dortmund, ca 140 mil hemifrån hade vi tagit oss.

Åkt ifrån hösten, och ikapp sensommaren. Löven hängde fint djupgröna kvar på träden, fåglarna kvittrade och temperaturen var plötsligt behagligt skön.

Vi tävlade, vann en del, packade, släpade, skrattade och höll tankarna på alla de asfaltsfula milen hem långt borta.

Näst sista dagen var det regn. Efter tävlingarna fotade vi oss, tryckte in pokalerna i bilen och åkte glada i hågen till hotellet.

Våra hundar rastades, fick mat och vila på rummet. Själva duschade vi av oss resterna från den dammiga tävlingen och fick en stunds vila vi med innan kvällen avslutades på ett kort restaurang besök och middag.

Knappa två timmar senare sade vi god natt och bäddade vi ned oss med tankarna inställda på morgondagen och den sista, största tävlingen. Vi småpratade lite och som vanligt ”tittade jag av” hundarna. Registrerade att Juni såg konstig ut. Hon låg på dotterns säng och såg inte ut som vanligt. Fast jag vet inte vad som var fel.

Jag pratade vidare, men höll ögonen på vår bruna tik. Vad var det med henne? Ingenting? Kanske var det bara jag som var fånig?

Juni låg med fundersam min och stirrade rakt fram. Så sträckte hon på sig och gick ned på golvet. Drack lite och gick med moloken gång tillbaka till min säng. Den annars högt burna svansen hängde rakt ned. Hon lade sig på golvet med en duns. Jag frågade dottern om hon tyckte Juni var annorlunda, men hon såg inget. Kanske var jag bara fång?

Juni reste sig igen och hoppade upp i sängen. För att genast gå ned och rapa ljudligt. Vi tittade båda på henne, och hon försökte kräkas. Inget kom, trots några ljudliga försök. Juni såg olycklig ut, och försökte hitta en bra sovplats och en bra sovställning. Inget lyckades och hon vandrade olyckligt hit och dit. Jag kände mig mer och mer orolig, och efter några kräkljud till förstod jag att vi måste uppsöka veterinär.

Veterinär. Var hittar man det mitt i natten i en främmande stad. I ett främmande land. Lördag natt sätter vi oss så i bilen och lotsas av GPS:en längs krokiga och små gator runt i Dortmund.

Efter att vi letat på nätet och ringt till Sverige och väckt kompisens man blev vi tvungna att be hotellet om hjälp att hitta ett djursjukhus.

Fast det finns inga djursjukhus i Dortmund. Som ändå är en så stor stad…?

Små kliniker var det som fanns, och om vi kom inom 30 minuter talade en tysk dam om för oss skulle vi hinna innan stängning. ?

Stängning????? Jag kände mig smått panikslagen och funderade på vad som skulle hända. OM det var magomvridning. OM Juni måste opereras. OM hon dog? Om-Om-Om. Det kändes inte bra alls.

Lilla Juni mådde dåligt. Hon låg tåligt vid kompisens fötter fram på bilgolvet, och fast jag körde som en tok låg hon tryggt på sin filt. Men nog såg vi att hon hade jätteont. Jag fick sympationt överallt.

Efter en halvtimme på de tyska stadsvägarna anlände vi, och rusade in på den-faktiskt- jättefina kliniken.

In skrivningsproceduren var viktig, noggrann och utfördes systematisk av en korrekt tysk sköterska. Hon lät sig inte stressas av sjuk, ledsen stånkig hund, hysterisk matte som hoppade på henne på engelska, eller en krävande väninna med riktigt bra skoltyska.

Till slut fick jag nästan ett hysteriskt sammanbrott och se, 

Porten öppnar sig, och ut kommer farbror doktor:-)

Inne på rummet lyftes min sjuka hund upp och undersöktes på bordet. Veterinären konstaterade snabbt att hon var sjuk. Jo, det visste jag redan. Hon hade ett virus konstaterade han snusförnuftigt.

Jag såg tveksam ut, och förklarade för tionde gången att jag nästan var säker på att Juni hade ont i magen. Att hon försökt kräkas men inget kom. Att hon var svullen i buken och hade jätteont. Att jag var lika bergsäker på att det var en magomvridning på gång inne i Junis kropp och att hon behövde akut hjälp. NUUUUUU!!

Veterinären lyssnade artigt och berättade igen att det var ett virus. Han tryckte snabbt i henne en spruta mot viruset, och gav mig medicin och smärtstillande och tyckte att vi kunde åka hem.

Hem till hotellet….

Jag kände mig uppgiven och ledsen och bästa kompisen som följde med som tolk peppade mig.
”Gör som det känns bäst. Om du känner dig osäker så tjatar vi lite till”

Och det hade hon ju rätt i.

Jag skakade på huvudet och började förklara för femtioelfte gången att jag inte alls trodde Juni hade virus i magen. Att hon var jättejättesjuk, och att jag var hundra procent säker på att det var allvarliga saker på gång i min hunds kropp.

Jag önskade att jag skulle ha fel, men ville inte åka till ett hotell med en kanske dödsjuk hund i bilen. Att vara i ett främmande land och kanske måste hitta ytterligare en ny klinik inom kort lockade mig inte alls.

Min långa tirad avslutades med en bön om att kliniken skulle ta en röntgenbild på Junis mage, och om allt var okey skulle vi absolut avlägsna oss och ge veterinären med sköterskor kväll. Eller natt kanske det är mer korrekt att benämna det hela.

Tyska är inte ett språk jag pratar, men det var inte svårt att se vad de anställda tänkte om oss, envisa, dumma svenskar när de hjälpte till att baxa upp 34 kilos dobermanntik på röntgenbordet.

Sköterskan suckade och såg trött ut. Min mage var så orolig så det kändes som om jag också var på väg att få magomvridning, och det var en lättnad när bilderna var klara och hängdes upp på den lysande skärmen.

Plötsligt intensifierades tyskarnas diskussion, och jag snappade upp lösryckta ord. ”Luft i magen, påbörjad vriden magsäck, HUR VISSTE ägaren detta???” Och så blev vi utputtade ur undersökningsrummet.
Juni hängde med huvudet och såg ledsen ut, och jag önskade att det skulle komma en god fe och hjälpa mig ta bort det onda. Att jag kunde förklara för henne att hon snart skulle få hjälp.

Och det fick hon. Strax därpå blev vi lotsade in på operationen, jag fick hålla Juni och krama om henne medan hon sövdes och sedan fick vi åka hem med en försäkran om att de skulle ta hand om min hund på bästa vis.

Två timmars sömn fick vi, och så ringde veterinären och avlade rapport hos kompisen, hon som turligt nog var mer uppmärksam i skolan än jag var.:-)

Allt hade gått fint, Junibrun låg på uppvaket, och vi kunde hämta henne dagen därpå, helst så sent som möjligt.

!!

Vilken lycka.

Fast ändå oro. Jag visste ju att en sådan här stor bukoperation, bland de allra, allra största man kan göra på hund var riskabla. Och att Juni egentligen skulle behöva ligga kvar ett par dagar.

Frågorna var många, och svaren få när jag lade huvudet på kudden och försökte fånga sömnen där några få timmar, innan det var dags att tävla sista dagen på Bundessieger i Tyskland.

Lagom mör intog jag allvarligt frukost morgonen därpå. Våra reskamrater fick en lätt chock över vetskapen vad vi använt natten till, medan de sovit gott i sina mjuka hotellsängar, och de undrade förstås också hur det var med Juni.

Det undrade jag med, och medan vi rattade bilen mot tävlingen, parkerade och började släpa in hundar och packning ringde jag, sms:ade och satt i telefonkö. Åtminstone något jag kände igen från Sverige.. 

Slutligen fick jag fatt i en sköterska som inte kunde engelska. Jag tror hon sade att min hund mådde fint och att vi skulle ses i eftermiddag. Kanske. Eller hade hon sagt att min hund var död och allt gick åt pipan? Suck. Jag visste ju inte säkert.

Jag bombade kliniken med oroliga sms, och begav mig sedan till vår ring för att tävla.

Någon timme senare fick vi svar på engelska - Juni is okey, operation went fine, everything looks positive, see you later! 

Lyckan var total. Bättre än BIS! :-))))

Dagen gick fort, och strax före fem satt vi utanför med fullpackad bil och väntade på att bli insläppta för att hämta vår lilla sjukling.

Veterinären anlände med sin fru och strödde idel lovord över Juni. Inga nyheter precis, vi VET ju att hon är världens snällaste och gulligaste lilla bruna hund. 

Men det var skoj att höra att han varit ute alldeles himself med vår hund.

Juni själv var i himlen. Hon blev så glad att mina fjuttiga lyckotårar inte kändes som något alls, och det var inte det enklaste att försöka hålla den nyopererade konvalescenten lugn.

Hon bäddades in på de nyinköpta tyska, mjuka filtarna, och fick trona mjukt, gosigt och alldeles rent.

Jag fick miljoner med förhållningsregler och antibiotika och smärtstillande i långa rader med mig. (I Tyskland kan man få med sig all medicin direkt, och slippa gå på apoteket. Ganska skönt må jag säga)

Så var det då bara det roligaste kvar. Betalningen.

Och det vet ju alla som har hund (eller katt. Eller marsvin. Eller vad som helst bara det är ett djur) att det är hutlöst att gå till veterinären. (Här kommer ett hett tips: ALLA som har egenuppfödda barn i huset, TVINGA dem att utbilda sig till veterinärer!!)

Jag hade förstås inte räknat med denna lilla extra utgift sådär i min shoppingkalender, vilket kliniksköterskan verkade ha förståelse för. Hon nickade nådigt när jag pep om att få betala med kortet.

(Jag bad till högre makter om att jag alls skulle ha sådär mycket pengar på mitt kort) 

Ingen såg förvånad ut när deras maskin inte ville ta mitt kort. Jag var ju utlänning. Maskinen ville förstås ha mer tyska kort. Eller nåt..? Damen i kassan bad att jag kanske skulle springa till banken och ta ut pengar?

Varpå jag försökte förklara att det var söndag, klockan var 17:30 och att jag liksom inte kunde trolla. Det förstod hon. Men hon såg skeptisk ut när jag bad att få en räkning.

Jag förklarade att jag var ärlig och att jag absolut skulle betala när jag kom hem. Den tyska kliniksköterskan (som sedermera visade sig vara veterinärens fru) såg om möjligt mer skeptisk ut.

På inrådan av bästa väninnan halade jag upp mina ID handlingar och kastade över disken, medan jag förklarade igen, att jag inte hade pengar, och att detta förstås, inte var något jag precis planerat.

ID handlingarna försvann tillsammans ut med kvinnan ett bra tag, varpå hon kom tillbaka med ett leende och talade om att de höll med, hon och veterinären.

Jag fick en räkning och papper på engelska (som jag bett om) där man hade skrivit ned exakt vad som hänt Juni och ett utdrag ur hennes journal.

PHU. Vi fick åka hem!!

Sådär ja. Med hur många vakna timmar som helst och resten av tiden aktivt tävlandes kändes min kropp ungefär som om den varit fasttjepad på Autobahn och påkörd av en kolonn långtradare satt jag ändå lyckligt bakom ratten och påbörjade den långa resan på dryga 140 mil till Stockholm.

För min hund dog inte. Hon låg där, tryggt och mjukt i min bil.

En gång i timmen stannade vi och gav Juni vatten, klappade om henne och lyfte henne i och ur bilen vid behov. När hon måste rastas alltså.

Och vid midnatt var vi alla halvdöda av trötthet. Vi ringde ett välbekant, underbart och charmigt danskt hotell, prutade på priset vad gäller hund (om detta kommer att annat blogginlägg en dag ) och strax efter halv ett somnade vi alla ovaggade i danska, mjuka sängar med stora, pösiga duntäcken över våra trötta kroppar.

För den som undrar anlände vi i Vita Huset drygt 26 timmar efter att vi hämtat Juni hos veterinären.

Resan gick fint, men tog förstås tid.

Juni själva hade två otäcka återfall, eller vad man nu kan kalla det, med kräkningar och ont i magen.

Nu är stygnen tagna, och det verkar som om det mest akuta har lagt sig. Junibrun är pigg och glad, men äter fortfarande dietfoder fem gånger per dag. 

Stygnen är borta, men hon skall ta det lugnt ett par veckor till. 

Vi hoppas - peppar, peppar att vår Junibrun snart är 100% sitt gamla vanliga jag. 

Juni i vår BIS-placerade uppfödargrupp på BUNDESSIEGER  utställningen,
bara några timmar innan hon blev sjuk. 

Juni strosar längs strandkanten på en kort rastningsrunda i Danmark
innan vi åkte vidare mot Stockholm.

http://www.slu.se/sv/universitetsdjursjukhuset/smadjurskliniken/rad-om-sjukdomar/magomvridning/

http://www.veterinaren.nu/hund/sjukdomar/matsmaltningsapparaten/magomvridning-hund