Rosso betyder röd

Rosso betyder röd

Första soffhänget med mamma och nya kompisen Quizz.
Rosso är fundersam men positiv 

 

Visst har jag bloggat om att jag aldrig ska ha någon hanhund?

Ärligt talat minns jag inte om jag har det, virrig som jag är, men det är så i alla fall. Att jag inte vill ha hanhundar.

Så har det alltid varit, och den enda hanen jag haft hemma genom åren var dobermannhanen Kenzo, (Korad Multi CH MultiVinnare SPH I LP Jean Dark Kenzo Kastelli) som jämte husse nog haft epitetet ”Mannen i mitt liv”.

Så föddes King med buller och bång, om det kan du läsa HÄR  och HÄR .
Han bokades snabbt till utlandet och när han var färdig och klar att åka ändrade sig köparen och King blev kvar. 

King som liten plutt 

Jeflar vad sur jag var. Jag VILL.INTE.HA.HANHUNDAR.HEMMA.
Jag surade tills han debuterade på Kinesklubbens utställning och blev BEST IN SHOW, och så var jag glad ett tag, och då stack han emellan med en klabbe cert och en grejtans vinst på Crufts och däremellan växte det lite kärlek och så blev den hunden kvar. Hanen.

Jean Dark King For A Day
CC Crufts’18 Junior of the year’18 MULTICH NORDCH SECH NOCH FICH DKCH EECH BPISS BJISS NORDJW’17 SEJW’17 DKJW’17

Så föddes hans första kull sent förra året, och de var alldeles fantastiska. Det tyckte nog många andra också, för valparna bokades snabbt, bland annat min favoritson, som skulle till samma utland som pappa King en gång skulle till.

Och minsann om köparen inte bokade av sin valp några få dagar innan han skulle åka också. Så nu stod jag här igen med en hanhund som jag inte alls ville ha.

Ja, HERREGUD, nu blev jag inte bara jefligt sur, utan galet grinig faktiskt.
I alla fall så spelade det inte så stor roll hur mycket jag surade, valpen var kvar, och det roliga i det hela var att han också gjorde fin debut, nästan lika bra som pappa – med BEST IN SHOW 2 på specialen, bara BIR-Valp på SKK och innan han ens fyllt 9.5 månader hade han både CERT och BIR på kennelklubbens stora utställningar. 

Jean Dark Question Is "Quizz" 

Mailen har vällt in och andra vill köpa och själv surar jag.
Vad är det som gör att människor bokar, köper, väntar, mailar, ringer och längtar efter en valp som de sedan bokar av strax innan den ska åka? Jag fattar inte det.

Och vad är det som gör att jag bli så himla surig så jag minsann inte vill sälja valparna sedan, utan prompt sitta med de här gullisarna, som pinkar ikapp, är finnigt tonåriga, jagar brudar och bara tänker på sex??

Jag fattar inte det heller?

Tiden går, och vi hittar en snygg hane vi vill para med. Ursnygg. Fjärilar av magen över så bra det kan bli!
Fast det går inte att få till, för han bor typ i långtväck-i-stan. Omöjligt projekt att bege sig till det landet. Det går bara inte. Uppfödaren kan inte engelska, tyska, spanska, svenska, danska eller norska. Frågar vi för mycket orkar hon inte med oss. Och vi undrar tusen saker. Och vi vill para!!

Vi försöker och försöker och det går inte.
Så hittar dottern den alldeles strålande vackra lilla sonen till den här hanen. – Mamma, visst kan vi väl ha en hane till? En hit eller dit, det spelar väl ingen roll? Snällaaaaaaa....!

Jag skakar på huvudet och tänker, absoluuuut INTE, jag vill för bövelen inte ha hanar hemma.
Dottern tjatar, pratar om att vi aldrig kommer få in det där blodet då, för ska vi inseminera då eller?
Det vill jag inte heller, för det brukar liksom inte bli annat med inseminationer än vänta, önska, betala och tomma magar.
Hm. Okey då, vi köper valpen.

Dottern är överlycklig och jag vågar inget säga till mannen.
Inte förrän han anländer på svensk mark och just husse är den enda som kan åka och hämta. Dottern är nånstans och jag är någon helt annanstans. Pinsamt asså.

Husse-Hjälten hämtar, pussar och blir kompis. Alla i familjen gillar den lilla nya, som vi döper till Simba. Valpen gillar oss med, och försöker förtvivlat förstå hur det kommer sig att hans nya kineskompisar ser ut som kineser, men heter höns, katter, hästar, dobermann och greyhound. Han fattar absolut inte hur man går i trappor, i skogen eller upp och ned för en backe. Han lyssnar och lyssnar på det nya språket och kan inte för sitt liv förstå att när vi ropar Simba ska han komma.

Jag kallar honom för valpen ett par dagar för han ser ändå inte ut som någon Simba. Inte lyssnar han heller. 

Då bestämmer jag mig för att smygpresentera honom som familjemedlem och släpper härmed bomben att vi på Jean Dark efter ÅR med bara tikar har TRE HANHUNDAR, fast jag inte egentligen vill ha någon.....

Två av dem kommer från oss och den tredje -som vi presenterar nästa vecka- heter ROSSO som betyder röd, och han är mest bara min 😀💕

Det var en gång

Det var en gång en unge som ville ha en annan ras än mamman. Det ville förstås inte mamman, och det var ju ändå hon som bestämde. Mamman alltså.

De kom iallafall överens om att ungen skulle få träna på mammans hundar, så de åkte till ett land långt från SKK:s resultatlistor där barnet kunde få prova utan att mamman skulle behöva skämmas för något eventuellt utopiskt resultat.

När de kom fram till utomlandet, fick mamman genast syn på sin värsta antagonist OCH dennes hund. Som förövrigt var en ganska fin hund.
Hursomhaver, mamman tittar ner på  sin egen hund, som hittills ALLTID slagit antagonistens hund, vilket var behövligt för att mamman skulle må bra, man vill ju liksom inte ha stryk av vem som helst, och känner sig plötsligt orolig. Tänk... OM.... ?

Mamman betraktar ungen och tänker att det här går ju aldrig. En 12-åring kan ju inte gå in med en stor brukshund och vinna över den där slipade antagonisten?
Mamman vrider sig som en ål invärtes över tanken på att få stryk, och frågar ungen om hon kan tänka sig att låta mamman visa hunden.
Det kan inte ungen.
- Vi åkte ju ända hit för att jag skulle få träna. Du lovade!
Och det hade ju mamman gjort. Lovat.
Fast nu vill det där lovandet lämna in och ändra sig. Mamman suckar och gör något fult. Tar fram sammetsrösten och frågar om ungen fortfarande önskar sig en alldeles egen hund och ler när dottern ser stjärnögd ut, och svarar ja.

- Du får välja precis vilken ras du vill om jag får ställa ut hunden, säger hon storsint, och ungen hoppar högt av lycka.
- Lovar du?
- Ja, såklart jag lovar!

Mamman tävlar och tävlar och vinner och pillar på rosetten, och flinar åt minnet av antagonisten och förlusten och smakar många gånger på segerns sötma och nickar nöjt när dottern vill sitta vid ringside och titta på kräftbeten innan de kan åka till båten, och resa hela långa vägen hem.

Ungen pekar med ett litet bestämt finger på något luddigt, naket, prickigt odefinierbart och klargör att EN SÅN SKA HON HA!
Mamman kliar sig i huvudet och vet inte om hon ska skratta eller gråta. Hon skrattar. Hahahaha, vi har inte sådana där.... djur. - Vi har riktiga hundar.
- Aaa, säger ungen, och tillägger snusförnuftigt att snart ska de ändå ha en sådan där vad det nu är för något, för det vill hon ha, och du har lovat mamma. Hon tindrar stjärnögt och lyckligt upp på sin mor.

Och mamman vrider sig inombords och utanpå med för den delen, för ungen har ju rätt.

Pappan brukar säga att "Den som ger och tar igen, den är tjuvens bästa vän" Nu ångrar han nästan det, för vem i allsindar kan vara så korkad att den lovar dottern ett kräftbete???!!

Mamman får hursomhelst stå sitt kast, och det gör hon också, och så gör det första djuret-kräftbetet-monchichivalpen entré, och alla faller som käglor, och lilla ungen blir mest av alla hopplöst förälskad. I hela rasen. Hela tiden.
För den delen dröjer det inte länge innan mamman får sin beskärda del av bacillen också, och sen vet ni hur det gick, det bara rusade på.

Nu är det typ ganska många år sen ungen och mamman skaffade en konstig liten prick i grupp nio, och varenda dag, vecka, månad och år har varit roligt, spännande, utmanande och fulla av glädje! För tänk så fel en tjurig brukshundsmamma kan ha, och tänk vad rätt en lite unge kan ha, och tänk vad roligt man kan ha när man föder upp och gör saker tillsammans!

GRATTIS till oss Felicia, och till dig som var så envis, för annars hade jag inte kunnat sitta här ikväll och bli nostalgisk över hur nära det var att vi inte fått uppleva bland annat det vi fick i helgen:

JEAN DARK KING FOR A DAY

KNIPER CERT, CACIB, BIR OCH BLIR TYSK VINNARE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

(Och dagen innan där i Tyskland mjukstartar han med att få cert, cacib, BIM och titeln Leipzig Winner-19)
HURRAAAAA!! 

CC Crufts’18  MULTICH NORDCH SECH NOCH FICH DKCH EECH BPISS BJISS NORDJW’17 SEJW’17 DKJW’17 Jean Dark King For A Day 

SAMMA DAG I SVERIGE KNIPER SONEN,
JEAN DARK QUESTION IS SITT ANDRA CERT OCH BLIR BIM. 

(Quizz är 9.5 månader!) 

Jean Dark Question Is

Med en sån pangbrutta (Grattis Catalina och Nora) bredvid sig så går det inte att stå snyggt still, och myrorna i brallan och Quizz får sitta fint i stolta mammans famn 😊

OCH MER FRÅN TYSKLAND - NOVA ERÖVRAR CERT, CACIB OCH BIR OCH BLIR LEIPZIGVINNARE!!

DKCH FINCH SEUCH NOUCH DKJCH DKJW-17 SEJW-17 LEIPZIG W -19
Jean Dark November Rain 

Jean Dark King For A Day - KUNG för en dag

Vår Prinsunge ­- KUNG för en dag.
På riktigt - CRUFTS 2018

En alldeles speciell kull föddes hos oss på Jean Dark några dagar in på det nya 2017. Lätt stressade av julen och det knappt genom dörren ut gamla året föddes vår K-kull samma dag som våra kattungar, allt för att göra dygnet händelserikt kan jag tro 😊
Ja, de små anlände sannerligen med buller och bång, om det kan du LÄSA HÄR/ KLICKA

Lite trötta över leveransen av bebisarna och inte minst av Hundgudens val att bara ge oss hanvalpar satt vi till slut vid stolta mamma Annies valplåda och njöt av myllret i den nya lilla familjen.
Sådana perfekta små liv!
Små, små näsor. Små, små öron och små små själar där inne. Fast nu mest truliga, tjocka valpkroppar, gnyende om de kom för långt bort från mamma, smackandes med små trutformade munnar och mjölktrampande, perfekt formade små fottassar.

Jag kände mig vemodig, av vår önskekull blev det inget till oss – vi har helst inte hanar hemma, och tikarna lös med sin frånvaro.

Annies barn växte, och så en dag inträffade en av de mest fruktansvärda händelser i min uppfödarkarriär.
 - Valparna blev sjuka och dog.
En efter en lämnade de oss, under dramatiska former. Om detta kan du LÄSA HÄR/KLICKA

Nyfödd King

Jag förbannade mig själv som surat över pojkar och sörjde med dottern och resten av familjen. Stirrade på valplådan och de två hanvalparna som fortfarande levde. Skulle de också dö? 

Andades han ordentligt? Var inte brorsan kall/varm/konstig/för stor/för liten/skum/och så vidare……
Killarna växte och vaktades på av alla i familjen, varenda steg de tog höll vi koll på, och de båda busungarna trodde nog vi alla var deras slavar, de fick nästan göra vad de ville. Vi var så glada att vi hade dem!

Ena unga herrn fick flytta till sin längtande matte några timmar bort, och King var lovad till sin nya familj i England.
Av olika anledningar blev det inte så, och plötsligt stod vi där med en ung valp utan familj.

Leveransklar - Till oss 😍

Det var något speciellt med vår Prins King Kung.
Dotterns favorit. Killen med pepparkornssammetsögon. Jag dyrkar Sammetsögon.
Vi ska INTE ha en hanhund i huset!
Jag avskyr jobbet med hanar och löptikar. Vad ska man med en hane till när man föder upp? Vi säljer honom!
Valpen struttar runt på golvet med en sällsam ”se på mig karisma!” Var han än går fastnar mina ögon på honom.
Dottern förklarar att jag är blind, han måste stanna. Jag håller med. Försöker tänka bort att han har snopp. Jag.vill.inte.ha.en.hane.
Skakar på huvudet men bilden av valpen som travar över vardagsrumsgolvet håller sig envist kvar – en sådan sockertopp.
Klart vi ska ha en Sockertopp i familjen!!
Och så får King får stanna.

Vi anmäler till Kinesspecialen och den lille plutten debuterar knappt fyra månader ung och vinner BIS. Bedriften gör han om på nästa rasspecial och vi bara skrattar!
Det är inte klokt alltså!

Fyra månader och BIS

Certen ramlar in, och strax efter Prins(K)ungen fyller ett år är han landets vinstrikaste hane. En snorvalp bara ju!

Dottern vill till många tävlingar, och nu gärna till Crufts, och och såklart hon har rätt.

För första gången åker vi så dit och ställer egenuppfödda hundar som vi själva äger på Världens största hundutställning (I år var där ca 27 tusen anmälda hundar.!!) 
Fast först får vi grå hår av hur man anmäler till den här speciella utställningen...? 
Hur man ordnar passet. Hur man transporterar sig själv - OCH tre hundar- till det förlorade landet och hur vi ska hitta/bo/leva/ta oss/ och bara klara allt…. Hua!

Detta med kennelklubbar och grönt. Vad är det med grönt egentligen? 

Dottern klarar det mesta av jobbet innan och tillsammans ordnar vi resten.
Vi landar en tidig vårdag, skakar av oss det svenska snökaoset, gömmer vantar och mössor och njuter av knoppande grenar, yrvakna blommor och lätt fågelsång.
England visar upp sig med sol, 10 plusgrader och vi firar dotterns födelsedag med shoppning på Cruft, skratt och fjärilar i magen inför det stora T.Ä.V.L.I.N.G.S.D.A.G.E.N

Åhhhh, vad jag vill vara rik och bara shoppa allt jag ser! 

Shop til you drop.... Hehe! 

Tidig morgon är vi på väg till utställningen.
Ännu tidigare gråter vi nästan en skvätt när vi upptäcker att vi debuterar i GLÖMMA HUNDARNAS PAPPER HEMMA.. Hur ÄR det ens möjligt…??
Det är det tydligen, men efter ett par timmars svår ångest ordnar snälla arrangörer nya till oss och vi dansar mot ringen med spänning i magarna och glädje bubblande i benen.
Vi ska ställa ut på CRUFTS!!

Från parkeringen till hallarna är det ganska långt.... Och vädret är hm... engelskt? 

Gulklädda människor överallt. De håller koll,
de organiserar och de ser till att vi alla kan gå säkert på alla övergångsställen. 

Vi hittade till ringen! 

Tidig morgon. Inte många som hunnit komma än. 

Katalogen är som en gammaldags hederlig telefonkatalog. FETT TJOCK – och de alla sidorna med nästan 230 deltagande är ruskigt intressanta!
Fina, spännande och nya hundar vi aldrig sett från hela världens länder trängs längs de numrerade sidorna, och framför allt på den illgröna mattan bara några meter framför våra ögon.
Vi befinner oss i ett eldorado för den hundintresserade!!

Jag insuper atmosfären, dricker en latte och betraktar skådespelet.
Letar som alltid presumtiva hanar till våra tikar och håller samtidigt nervositeten i schack. För jag är faktiskt nervös.
Kul känsla, inte så vanlig längre, vi har tävlat så mycket och vunnit och förlorat om vartannat, och jag vet att dagens resultat kan bli hursomhelst.
Men i hemlighet drömmer jag om en placering. Till alla som frågar säger jag att vi är på Crufts för att ha kul.
Såklart rent ljug, är man tävlingsmänniska ÄR man.
Katalogen ligger i mitt knä och jag smygtittar extra på hunden som vann Crufts förra året. Lite magiskt faktiskt.....
En Cruftsvinnare till, på golvet, där framför mig. Hon värmer upp med sin matte. Flyger över den gröna hallmattan med cresten svepande elegant runt sig.
Jag ser ytterligare en Cruftsvinnare trava förbi och sen kryllar det förstås av allehanda kineser. Vackra, spännande, intressanta, utländska, inhemska, busiga, svarta, vita och ja, allt du kan tänka dig.
Men magin av de tidigare vinnarna dröjer sig kvar i min magkänsla.

Så börjar det!
Veteraner
Valpar
Valpar igen
Juniorer 
- Det är vi!!
Dags för King, han är uppvärmd, glad, hoppar på dottern, får en puss och så springer de in och väljer en plats.
I England har man ingen nummerordning, finders keep it. Förste man på plats behåller sitt könummer. Typ.
Vi har bestämt att dottern ska knipa nummer två. Hon hann inte helt, men längre ner i raden funkar också.

Domaren dömer, tittar, lyfter päls, kollar tänder, vänlig och van lotsar han sig genom raden av unga hanar.
Inspekterar vår med lupp och placerar snabbt de 11 herrarna med vår som nummer ett.
Vi vann! Vi v.a.n.n....?
Vann vi??
Vi VANN juniorklass hanar på Crufts! Jag tror jag ska smälla av av glädje. Fast det gör jag inte. Fotar dottern samtidigt som jag hoppar och studsar av lycka utanför ringen. Tar emot en glädjestrålande King som älskar att lillmatte är glad och får kramar av alla möjliga.
Kastar ut nyheten till Facebooks hundvärld att vår dag är räddad  - VI VANN JUNIORKLASSEEEN och flämtar ut på våra platser medan hanarna tävlar vidare.
Och vidare.
Och vidare.
Raden med vackra herrar tar aldrig slut.
Amerikas numer one top dog swischar förbi. Inte ett hårstrå ligger fel och han ser självsäker och tävlingsvan ut. Influgen med en kavajglittrande handler springer de perfekt tillsammans med medtävlande från hela Skandinavien och övriga Europa, och jag stressar med mig själv i ansträngningen att komma ihåg dem alla.

Memorerar dem en efter en, tittar noga på samtliga klassvinnare. De ska möta vår Lilleman, Prinsplutt på 14 månader. Herrejumala!
Dottern ser lugn ut, och jag känner mig galet nöjd. Vilken dag…..!

I bästa hane möts alla oslagna klassvinnande herrar.
Veteranhanen
Valphanen den lilla (Ja, i England kan en Valp vinna…)
Valphanen den lite större
Juniorhanen (VI.....! )
Yearlinghanen (typ unghund)
Post graduate
Mid Limit
Limit
Openhanen (Alltså Championvinnaren)
Good Citizen (Spännande klass)

Domaren tar god tid på sig. Han tycks ha glömt att han har drygt hundra kinestikar, ytterligare en ras efter oss att bedöma, och hundratals människor som håller andan utanför ringside i en jättestor väntan på VAD HAN SKA BESLUTA. 

Han funderar.
Vandrar längs raden av fyrbenta perfekt uppställda hanar. Pillar lätt på sin kavajärm. Låter någon springa. Tar upp en på bordet.  Jag vrider mig olustigt utanför....  Han vandrar lite till. Kliar sig i huvudet.
Pratar med ringsekreteraren. Funderar ytterligare lite till.
Jag irriteras över dunkandet, flyttar mig oroligt för att slippa bli störd, och förstår med ens att det är mitt eget hjärta som håller på att ta sig ur min bröstkorg, det BANKAR och BULTAR och vill kasta sig på herr domare och otåligt uppmana honom att bestämma sig innan jag svimmar!!

Jag kan ju inte svimma på Crufts.
- Jag svimmar nästan. 

För han pekar plötsligt och med bestämt pekfinger på dottern och VÅR hund. Ger den där gröna (Har jag sagt att jag ÄLSKAR GRÖNT!?) rosetten till henne och pekar in i ringen. 

I HELA MIN HUNDKARRRIÄR HAR JAG VELAT VINNA ALLT. 
Och vi har vunnit mycket. Massor. Men aldrig har jag faktiskt drömt om att vinna på Crufts. Inte med en chinese crested dog.
Inte i rasens hemland. Det gör man bara inte.....!

Magiskt…….
Tiden står stilla och jag upptäcker att det faktiskt inte regnar från taket på utställningen, utan mina våta kinder har jag åstadkommit alldeles själv. 

VI VANN!! 

Mitt hjärta har slutat dunka. Jag fångas i dotterns ögon, vi pratar tyst, ler, och så rusar jag in i en jättekram inne i ringen!
WOW!! 

Foto I. Stolzenbach van Londen 

Människor från hela hallen kommer fram, klappar King, skrattar, grattar, pratar och vi spricker nästan av stolthet.
Lovorden haglar, grattisarna ramlar in från hela världen. Och jag försöker förtvivlat fånga dagen. Behålla minutrarna, uppleva sekundrarna och bevara allt som ett fantastiskt minne.
Jag känner mig otroligt privilegierad som får uppleva allt det här!
Vilken hundfest! 💗

Dottern lämnar över vår vinnande lilla stjärna, och springer för att ordna nästa hund. Vi har ju med oss två tikar också och de börjar strax.
Jag betraktar henne från min plats, kramas lite med vår fyrbenta som gäspar och somnar i min famn.
Känner hur stolt jag är och hur fantastiskt det kan vara att få uppleva stora saker.

Just nu, i min värld är det galet stort att vi är här, att vi är friska, att vi har fått möjlighet att göra detta –  OCH FELICIA  –  SHIT VAD VI GJORDE DET!! 

Du är bäst – såååååååå bra jobbat! 

Hur gick det sen?

Jo, detta skulle få handla om vår hane, King. Hanen vi inte skulle ha. 😊

I alla fall så måste ju tjejerna få en bit av kakan, för deras bedrifter var också helt enorma!

Totalt hade vi med oss tre chinese crested dogs, en hane och två tikar. Tre olika kombinationer och alla tre Jean Darkare med minst en Jean Dark mamma eller pappa.

FIJW-17 Jean Dark Night´s Lullaby ”Norah” 13 månader vann sin klass!! 

C.I.B EUJW-15 NOW-16 DKW-17 NORDCH SECH NOCH FICH DKCH VDHCH Jean Dark Barbie Girl kom tvåa i sin klass, men slår till och får reservcertet och slutar dagen som TVÅA BÄSTA TIK!!

Vilken grej!

När bedömningen är klar, fotograferingen klar, pratet med alla, alla, alla människor kring ringside klar, Facebookuppdateringen klar, telefonsamtalen hem till husse och bästa vännerna klara sitter vi ett tag, ett par timmar faktiskt, och bara glor.
Vi flinar lyckligt, äter godis, pussar på våra hundar och försöker landa i allt som hänt. För vilken dag! Sen samlar vi ihop oss, åker hem till TOP HAT´S KENNELN som så snällt gett oss fantastiskt husrum och hjälp på alla vis – TACK SANNA ROSELL!!
Väl hemma äter vi en vanlig enkel middag, kramas ännu mer med våra fyrbenta, svarar på alla meddelanden om hur vi firar och festar, och så ramlar vi ihop i en trött fyrbent/tvåbent hög i dubbelsängen kl 22:00 och sover som små barn kort efter.
Mer glamoröst än så var det inte att vinna på Crufts.
😊

Och så en liten fotobomb: 

SUPERHJÄLP från kennel/hundpensionatet TOP HAT´N 

Kennel Top Hat´n 

På kennel Top Hat´n gillar de airdale terriers 

"Du LOVADE att vi skulle få godis om vi vann!" 

Man måste testa att åka engelsk taxi.
Barbie var inte imponerad

KING

Foto K. Bello Herrera

TACK alla fina vänner för support, ryggdunk och stöttning, TACK alla gulliga vänner kring ringside och alla härliga och snälla meddelanden vi fått - de värmer!
Och TACK till vår bästa familj som håller ställningarna hemma, Anders, Linn och Sofia.
TACK Kristy för att du tar med våra fyrbenta i bilen när vi själva inte kan. Sist men inte minst TACK Dodo för hjälp på plats och innan med alla råd, papper och översättningar