tisdag 19 december 2017

Hörni. Detta med hundar som bits, nafsas och har tvivelaktig mentalitet









Vi har tre hundar på mitt jobb som bits just nu.
Inte varje dag, men om vi i personalen gör fel. Kanske inte fel som vem som helst kan se, men fel som de här tre bestämda fyrbentingarna tycker är fel.

Vi kanske tittar lite för länge på dem. Vi kanske rör lite för mycket när halsbandet ska på och av. Vi kanske går lite för nära när vi ska ställa in maten. Vi kanske gör något vi inte helt vet att vovven tycker är fel.
Ja, då smäller det!
Den ena är en bestämd Herr Trubbnos, max tre pannkakor hög, den andra en hårig liten Fröken Sällskapshund med nerverna på utsidan, och den tredje en stor, ståtlig kille med blank päls och vackra ögon. Han håller sig på sin kant sådär som just hans ras brukar, och vi hälsar bara helt kort när har kontakt med honom.

Den kortnästa saken gillar inte att vi klappar honom på huvudet eller kroppen. Han gillar inte att man sätter på och tar av koppel och han gillar egentligen inte fysisk kontakt alls. De pliriga ögonen knips hårt ihop och den lilla ägaren kastar griniga blickar på oss, böjer ner huvudet och blir sådär stel i kroppen.
Vi testar inte mer, och håller oss på lagom avstånd när detta inträffar – det är INTE kul med arga små herrar…..

Lilla fröken Hårboll gillar att bli klappad. Hon älskar att bli smekt -men inte på huvudet och inte för närgånget- och hon tycker promenader är skojsiga.
Problemet är bara att när hon tröttnar på aktiviteten så hugger hon. PANG bara! Och det är inte alltid vi tvåbenta hänger med i svängarna.

Den ståtlige ensamvargen ligger med pondus i sin box. Han tittar nedlåtande på oss när vi städar på pensionatet.
Vi byter vatten hos honom och han ger oss inte ens en blick, hans ögon vilar långt bort nånstans, fjärran förbi den lite slitna färgen på vår vägg, och den ringlade över ryggen svansen ligger helt still. Fast jag vet att han kan vifta på den - det har jag sett.

Hur gulliga ord vi än har sparat till honom ger han inte ens sken av att höra dem när vi pratar.
Godis vill han gärna ha, och han kan till och med tänka sig att sitta för att få dem. Sen släntrar han tillbaka till sin plats och betraktar oss med otydbar blick.
Den vita pälsen ser nallebjörnigt inbjudande ut och hans vackra ansikte med knappnålssvarta ögon och en fuktig varm nos gör att närhelst jag lägger ögonen på honom känner jag suget som hojtar; Ge honom en kram!
Jag kramar honom INTE. 


Hittills har han aldrig gjort oss något. Knappt har han tänkt att han ska tillrättavisa oss slavar på pensionatet, men jag vet att han kan, för hans matte har skvallrat. Med ledsna ögon har hon berättat vad hennes hund är kapabel till.
Precis som trubbnosens matte som oroligt messar varje dag och frågar om allt går bra. Om hennes Prins kan få komma tillbaka och om vi är snälla mot honom? Frk Hårbolls husse vill veta om vi kan tänka oss att tycka om hans hund bara lite ändå? Han vet att hon är speciell, men det känns svårt att tänka att ingen gillar henne.
Han blir jublande glad när jag säger att allt går fint och vi alla tycker om hans lilla tjej.

Hm, och ja, vad vill jag med dessa ord då?

Jo, i helgen har jag varit på Mässan, jag har sett hundar i alla dess former. Gemensamt är att de alla var så fina! 💗
Speciella.
Kloka.
Vackra.
Underbara.
Unika.
Samarbetsvilliga.
De bästa av Vänner.
Ja, sådär som just hundar är. Sådär som är just det som vi människor älskar så med våra hundar. Att de är där vid vår sida, att de är våra bästaste vänner. Att de gillar oss så mycket.

Det är häftigt att vi har en art som är så galet förtjusta i oss.
Häftigt…!!

Jag skulle vilja att vi tvåbenta stannade lite vid det. 









För hur skulle det vara om hundarna inte var så glada i oss? Var hamnar vi då? Hund och människa?
Jag menar, utställningar är kul, bruks och lydnadstävlingar också, och all annan aktivitet i all ära.

Men varför har vi hund? Jo, för sällskapets skull.
De är våra bästa fyrbenta vänner. 💜

I helgen var jag som sagt var på Mässan.
Och jag såg små, stora, långa, korta, svarta, vita, korthåriga och långhåriga vovvar. Alla de slags såg jag.

Och så såg jag några som släpades på golvet.
Jag såg några som nafsade domaren.
Jag såg några som blängde ilsket/oroligt/osäkert/, ja hur de nu kände sig, men blängde gjorde de.
Jag såg hundar som fick blåhållas.
Och jag såg hundar med tydliga flykttendenser.

Jag vet att domaren ska bestraffa detta. Och jag vet att inte alla gör det. (Så dumt)
Men jag vet också att vi som uppfödare har ett ansvar. Och det ansvaret ska ingen annan än vi bära.
Det betyder att vi inte avlar på dessa hundar.
Vi ska inte låta dem reproducera sig, hur snygga de än är. Hur fina de än ser ut. Hur många titlar de än får.
Vi ska bara inte.

Hundar och människor är bästa vänner. När det börjar bli svårt för våra fyrbenta att hantera sina känslor runt för många människor och aktivitet bör VI TÄNKA OSS FÖR en och två och tre gånger innan vi börjar tänka avel.

Vi kan förstås träna bort beteendet – men vet ni vad? Det finns kvar där inne.
Det finns kvar i generna, och när vi sen parar så får ungarna sin beskärda del av skopan ”egenskaper vi inte vill ha”

Ta ett andetag och tänk dig att Du är allergisk.
Tänk att du får svårt att andas när du utsätts för ett ämne
Tänk att du får en nästan ångestattack när du utsätts för ämnet
Tänk att du får svårt att gå när du utsätts för ämnet
Tänk att du måste utsättas flera gånger varenda dag
Tänk att du på ett vis var allergisk mot människor

Jag vet såklart att hundarna inte är allergiska mot oss. Men jag vet också att en del hundar har så svårt med främmande att de gör dumma och tokiga saker.
Jag vet också att vi människor hittar fantastiska förklaringar till varför våra vackra hundar gör som de gör;

Hen är inte rädd
Hen har mycket integritet
Hen är rädd för domarbordet bara
Hen är osäker inne i en ring, inte utanför
Hen har huvudvärk
Hen blev biten som liten, typ sex år sen, av en svart hund och nu är det fullt av flattar i ringen näst längst bort och då blir hen rädd. Då gör hen dumma saker
Hen är inte rädd. Det du såg nu var ren och skär glädje bara
Hen blev biten i veterinärbesiktningen
Hen är så liten, då gör det inget
Hen har en dålig dag och egentligen är det handlerns fel
Hen är bara lite busig
Det är faktiskt helt okej, den här rasen får vara reserverad

Och så vidare.

Jag vill att vi alla ska minnas att vi har hundar för att de är världens bästa att vara med.
En fuktig nos.
Ett par kloka ögon.
Någon att prata med.
Vännen som troget är vid vår sida och som förstår allt.
Den som älskar en mest i hela världen.
Fyrbentingen som gör livet extra kul.

Vi får så mycket av våra hundar.
Och vi är skyldiga dem tillbaka.

Och det finns INGEN ursäkt eller anledning att avla på dålig mentalitet.
Vi HAR bra hundar – använd dem.





Den här texten skrev jag för fem år sedan. Och den är tyvärr sorgligt aktuell även idag:


Klicka här och kom direkt till inlägget: 
AJ - Det gjorde jätteont!!

Eller läs nedan:



AJ! Det gjorde JäTtEOnT!





Idag blev jag biten i ansiktet. En pytteyggebit från ögat, och mitt i planeten. Det ser ut som om jag fått stryk av någon större människa….. :-) Fast det har jag inte.

Snarare en av våra fyrbenta kunder som tyckte jag var en ovanligt dum och knäpp hunddagistant, och resolut tog saken i egna tassar. Eller, rättare sagt mun.

Som tur är har jag snabba reflexer och hann undan med en rejäl smäll, ont i hela huvudet, ganska mycket blod och en rejäl förskräckelse. För jag vet väldigt väl vad som kunde ha hänt……. Och jag hann tänka massor där jag stod med ett argt stycke raggresande hund som försökte bita både i armar och händer, innan den lugnade ned sig och vi kunde gå hem.
Vovven var ganska obekymrad, det goda humöret kom snabbt tillbaka, medan jag kände mig ganska mycket mer tilltufsad.

Under alla år jag har haft hund har jag ogillat hundar som bits. Och ännu mer har jag ogillat våra dumma bortförklaringar. För vi tvåbenta är otroligt, himla jättebra på att hitta passande orsaker till varför våra hundar gör saker som inte är bra.
”Den blev skrämd som liten” Den har blivit påhoppad av en svart hund för femtiotvå år sedan, så nu hatar den alla svarta hundar, det får man ju förstå” , ”Den hade en dålig barndom”, Den förstod inte hur du menade, så den bet dig”, Du gjorde fel, sade fel, betedde dig fel, så du blev biten, sorry, ditt fel”, ”Den är sjuk, har leverfel, sköldkörtelfel, migrän, eller bara en dålig dag, så den bet dig”.
”Min hund blev skrämd av blablabla, så nu kan den bita dig, men det är hunden det är synd om”. ”Det är ingen stor hund, så då är det inte så farligt”

Jag anser att en BRA hund har en bitspärr.
En BRA hund biter inte människor, och absolut inte människor den känner. Det är fel. Så fort en hund har bitit, släppt och biter igen, är den ingen bra hund att ha i samhället. Så tycker jag.
Det spelar ingen roll om den är VÄRLDENS BÄSTA BRUKS/IPO/LYDNAD/DRAG/AGILITY/UTSTÄLLNINGSHUND. För den är en dålig hund. En dålig hund bits, en bra hund biter inte.
Det spelar ingen roll om det är en dobermann eller en dvärgpinscher. Pudel eller tax. Bra hundar biter inte människor.

Vem skall se till att de inte bits?
Vi.

Vi skall avla på snälla hundar. Vi skall avla på hundar som tycker om människor och har en bitspärr.
Vi som älskar hundar skall se till att samhället tycker om hundar, och inte förbjuder våra fyrbenta vänner än här och än där.
Det hjälps inte om en hund är aldrig så bra att arbeta med - eller tävla med.
Den F.Å.R  I.N.T.E  B.I.T.A  M.Ä.N.N.I.S.K.O.R

Vi har alla ett enormt ansvar, speciellt vi som föder upp och tävlar.

Turligt nog älskar jag hundar över allt på jorden. Men jag kan säga att det är otäckt och det gör ont  att bli biten i ansiktet. Och i hjärtat.
Hunden är människans bästa vän. (Och vice versa) Det måste vi komma ihåg. Den blir vad vi avlar till.











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar