Naturen rår man inte alltid på.......

När jag föddes var min mamma väldigt ung. Hon var obstinat, osams med sin egen mamma och ville gifta sig.
Det gick sådär kan jag säga, för vilken vettig mamma gifter bort sin tonåring? Mormor var förstås vettig, men också väldigt kristen, och när det visade sig att mamma var på det viset blev bröllopet ordnat med blixtens hastighet.
Och sen kom jag. Kanske inte så genomtänkt, men det var så det var.

När jag var barn bodde vi granne med en familj med en tonårsdotter. Hon kände sig ensam, utanför och älskade ungar.
En dag mötte jag henne med en barnvagn och trodde förstås att hon knäckte extra som barnvakt. En bra sidoinkomst för många av oss ungar på gården.
Bara det att den här fjortonåringen passade sitt eget barn, ingen annans. Huvvaligen. 14 år!

Otaliga är väl alla de som skaffar ett kärleksbarn, njuter ett par månader bara för att upptäcka att vardagen trampar på och den söta babyn växer upp, har snor i näsan, galonbyxor, skriker som F-N och att det frestar på med att hinna med jobb, hämta.på.dagis.handla,laga mat och vara en god hustru.
Och sen är kärleken lite lätt good bye. Ja ni vet.

I alla fall. I somras fick jag höns! Husse var motsträvig, för att inte säga arg – ÄNNU fler djur i Vita Huset- men nåväl, mina underbara fjäderfän flyttade in och de är galet fina.

Jag försökte förstås lära mig allt om höns;
Hur lägger de ägg? Måste man ha en tupp? Kan man blanda raser? Hur länge ruvar de? Om de ruvar alls?
Vad äter kycklingar? Kan de vara lösa med resten av flocken? Hur ser man skillnad på en hon och en han? Hur länge efter parningen kommer äggen att vara befruktade? Vad händer egentligen inne i ett ägg? Hur mycket kyla tål en höna? Kan höns äta alla matrester? Hur länge lever en höna? Hur mycket inavel tål höns? Gal en tupp väldigt högt? När är en höna könsmogen? Kläcks alla kycklingar gula? Och så vidare och så vidare när man som jag, alltid och evigt, har tusen frågor som snurrar i huvudet.

Som vanligt hade jag snälla vänner som glatt delade med sig av både kunskap och höns – TACK Annelie, Fia och Anna för alla råd och tips! 😊

Till exempel så lärde jag mig att höns tål mycket väderomslag, de är familjens soptunnor, har ett rikt socialt liv och att det finns ruvare och läggare.
Äggläggare är ju bra att ha, men om man vill ha kycklingar måste man ha en kläckmaskin, eller duktiga små ruvare.
Jag som är en riktig uppfödarnörd bestämde mig för att jag inte villa ha en maskin. Den kändes dyr, steril och fattig på känslor.
För hur blir små kycklingar som växer upp utan sin mamma? Tja, inte vet jag, men jag är säker på att Moder Natur utrustat oss med mammor just för att de är väldigt viktiga.

Det tog inte långa stunden innan fick vi kycklingar! Det visade sig finnas två exalterade blivande mammor i flocken, och de ruvade med gemensamma insatser fram tre söta barn som Mamman med stort M sedan bestämde sig för att mamman med litet m inte fick ha. Hon blev helt sonika bortjagad, och vi såg henne länge traska för sig själv, äta med djupa suckar och kasta längtansfulla blickar på de små bebisarna.
Livet är tufft ibland.

De små växte upp, och jag njöt av hela flocken sommaren och hösten ut. Vi fick dagliga ägg till hela familjen och allt var frid och fröjd.
Tills Ruvaren slog till igen.

Mamman med stort M bestämde sig för att hon skulle ha barn. Kosta vad det kosta ville. Hon lade sig att ruva, och jag tog äggen.
Hon ruvade.
Jag tog äggen.
Och sådär fortsatte det tills jag tänkte att hennes ben skulle förtvina? Ja, Ruvaren var bara uppe en snabbis för att äta, och sen – VIPS tillbaka till bädden. Och där låg hon. I ur och skur. Bara låg med inåtvänd, introvert blick, borta i kolan typ, och väntade.
Nu har hon inga fingrar, men jag slå mig i backen på att hon låg och trummade lätt, sådär. ”ska det aldrig bli nån unge till mig?”

Vi fortsatte ta äggen, som bara blev fler och fler. De andra jefla hönsen verkade dessutom hjälpa till! Jag såg det aldrig, men på något sätt måste de köa om morgonen, kasta rumpan över kanten till boet och trycka ur sig ett ägg, för högen under Ruvaren växte.
Och växte.

Jag tänkte hon skulle ge upp nån gång, envisa djur, och lät henne behålla alla ägg. Så att hon skulle FATTA omöjligheten i att bli mamma mitt i december.
Det fattade hon inte.

Ruvaren låg troget kvar, och alla kompisarna fortsatte att dumpa sina Gökägg i hennes bo, där hönan som drömde om att bli mamma låg med tindrande ögon och vinglade lätt för att klara av att värma alla sina 17 ägg. Ja, för sista dagen var de nämligen 17. Jag räknade dem.

Så kommer dottern upp och hojtar – ”Mammaaaaaaaa, kolla va jag hittade i hönshuset” KOLLLLLLLLAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

Ett decemberbarn 💗

Och minsann. Ruvarens tålamod hade lönat sig – en baby! En liten gul baby i december, kall som bara den ute, och här hade vi en ensam liten kyckling.

Den stolta mamman kickade ut de 16 äggen ur boet och värmde stolt den lilla Gula under sina vingar. Kacklade tyst och skrattade åt mig, det är jag säker på.
Själv tänkte jag att en liten ynka kyckling i smällkalla Juletider kommer frysa ihjäl. Det tänkte förstås inte Ruvaren, som placerade sig och ungen rakt under värmelampan och bara mös.

Den lilla spatserar runt bland de andra jättarna när det är matdags, äter det stora fodret och sätter i halsen. Jag trugar med jordgubbar, mosad pasta, kycklingfoder, havregryn och kanariefoder som den inte vill ha. Hen äter minsann med de stora!!

So, what to say.
Ibland vill man ha barn.
Helt enkelt.
Och nöden har ingen lag.
- Barn blir det.

Den lilla gula knatar runt lite med sin stolta Mamma, och sover resten av tiden under hennes varma mage.
De andra hönsen lägger sina egna ägg i sina egna reden, och vi tar dem varje morgon och äter världens bästa pannkakor, stekta ägg och kakor och vad vi nu hittar på.  

Tuppen gal, parar sina fruar och allt är frid och fröjd.
Håhåjaja.
Naturen rår man inte alltid på. 

                                               Klicka här och se vår lilla Plutt