Dagens post

Bra post idag.
Den gav mig fjärilar i magen 😊

Ryggskott - Och hemma - Thailandsresa

Vår åka-hem-present från favorit restaurangen :)
Sista kvällenfår vi sända upp en sådan här fin jättestor levande ljus lampa.

Semestern är slut. Sista dagen har gått.
Nästan.
Vi har solat busigt, galet mycket utan solskydd hela dagen, och är härligt på-gränsen-till-brända-men-lagom-skönt-rödrosa-heta-i-skinnet, trötta i musklerna efter yoga, vattengympa och promenad med ett rejält avslut hos massörerna som jobbade igenom våra kroppar så vi blev snoriga, gråtmilda, lealösa och nu trötta som nickedockor.
Vi är faktiskt helt färdiga….

Vi har packat, kämpat emot lusten att packa upp igen och fly till en öde strand och aldrig åka hem, kollat Facebook och ätit lite godis som finns kvar från när vi kom.
Det där godiset är spännande – det var fullt med favvisbitarna som jag noga valt ut och tagit med från Sverige, men efter tio dagar på ett stekhett hotellrum har det hela smält till en oigenkännlig klump av mischmaschfärger.
Vi är lika glada för det, knackar/bryter och sliter av en bit då och då och skrattar när det hela blandas härligt, sött och svenskt i munnen.
Nu är det mörkt ute, solen har stängt för dagen och vi hänger på rummet, och laddar inför sista thaimiddagen i paradiset.
Hemresan startar 04:30, och den vill ingen av oss ens tänka på.... 

Kompisen hann in först i duschen, jag ser henne förstås där i akvariet som vi kallar det, skräckrummet som gjorde att vi nästan inte vågade åka till Thailand, men var tvungna då vi hade bokat rum som inte var avbokningsbart (smart va?!).

Akvariet är vår dusch; ett lyxigt, helkaklat rum, stort som ett mindre kök och med inbyggd soffa, ljust och med fina sten detaljer.
Och det bästa -läs det värsta- är en glasruta istället för en hel vägg. Galet ballt, om det inte vore för en liten detalj.
Glasväggen (som är HELA ena långsidan) vetter in till nästa rum. Och det är vårt vardagsrum.
Hehe, japp, du läste rätt.
Eller ja, du kanske redan visste detta, men jag kan berätta att för oss, som inte besökt Thailand tidigare, var det här en ny grej, och ganska så jobbig också. Jag menar, VEM I ALL SIN DAR VILL SKÖTA SIN HYGIEN IN PUBLIC?????
Nå, vi grinade illa över detta flera veckor innan vi åkte, och när vi väl var framme hade vi på något sätt bara accepterat fakta och resignerat.

I Thailand har man vanlig toalett men spolar INTE ned pappret i den. Man använder duschslangen med vatten bredvid WC-stolen (lätt bidéaktigt) och pappret man sen torkar sig torr med kastar man i papperskorgen som töms varje dag. Ok, vi fattar.
Thailands andra grej tyckte vi var svårare, den med att man alltså typ står i duschen bredvid kompisen som ligger och kollar TV, läser en bok eller kokar kaffe.
Om man inte bryr sig alls kan man njuta, kanske be nån öppna balkongdörrarna och spana ut på hotellets gigantiska gräsmatta och poolområde.
Tja, och sen kan man bara köra på, raka ben, schamponera hela sig eller sjunga en trudelutt, eller vad man nu vill göra i en dusch. Alla ser. För det är ju bara en glasvägg som skiljer.

Privacy is not for Thailand.....

Hm, ja. Det hela talar väl sitt tydliga språk
- det är alltså inte öppet om nån nu skulle tro det, utan en redig glasruta emellan. 

Nåväl.
Kompisen tog sin dusch, och jag passade på att lägga en finish på min packning och blir avbruten av ett skrik och så ser jag henne ha svårt att stå.
No more details på den, men jag kan kan berätta att moment ryggskott nu inträffar.
Bara några få timmar innan vi ska hem.
Bara några få dagar innan Kompisen ska döma två hela dagar på en superstor utställning.
Bara en halv natt innan vi ska sitta 18 timmar på ett flygplan/transportbuss/taxi/flygplatser -
STACKARS Kompisen!

Hon är ledsen och har ont och biter ihop för middag måste vi ha. Packa måste vi också och hem ska vi.
Efter maten haltar vi upp på rummet.
Eller, ja, inte jag, men kompisen går som en trekvarts bruten pinne, och jag oroar mig att hon ska snubbla, vrida till sig eller göra sig ännu mer illa. Vet hur ont ryggskott gör och är glad att hon pulat i sig ett glas vin och några Alvedon i alla fall.

Väl på rummet igen, kontaktar jag världens bästa kroppskännare, hon är klok, kompetent och har nypor som gör ont bara att ens tänka på.
Ber att få boka tid till kompisen direkt vi är hemma, och får samtidigt råd om vad vi ska göra.

- Vill hon bli bra? Hur motiverad är hon? Hon svarar direkt med sms.
- Jag har några grejer ni kan testa, men det gör ont. Jätteont. Hon kommer gråta. Pallar ni?

Mmm, kompisen säger att hon pallar, och skrattar glatt när jag säger att jag kanske inte gör det, och det är ändå jag som  ska göra allt det taskiga.
Vår rådgivare rekommenderar ett glas vin, och Kompisen nickar modigt och tutar i sig ett stort glas vitt.

Och så börjar vi.

Ett två tre, där är fingerleden, på med en pennspets, tryck hårt som bara den, och lyft benen i takt med att vi räknar. -Ajajajajaj, flåsar sjuklingen tillsammans med höga benlyft. Hon svettas och svär men hojtar att hon överlever. Hah, utan att gråta!

Telefonen plingar och ger nya instruktioner:
Ok, nu pennspets HÅRT på dessa punkter i örat samtidigt med benlyft i tio minuter. Messet avslutas med en bild av det egna örat så jag ska fatta var jag ska trycka.

Öron är minsann ganska olika har jag upptäckt
 nu när jag studerat dem närmare.... 

Studerar kompisens öra som inte alls ser ut som terapeutens och vi hamnar i en het örondiskussion som jag vinner efter att ha fotat från olika håll och jämfört.

Ja, alltså, jag vinner tills vi testar pennspetsen och det tydligen gör GRISONT!!
Kompisen skriker rätt ut och vrålar att det måste vara FEEEEEEEEEEEEEEEEEEEL SATANS punkt!!!!!!!!!!!!!!
- VAD FAN, jag vill ju inte ha hål i mitt jävla öra, du ska bara trycka BORT ryggskottet ju!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Mmm, jag sitter still och säger lugnt att det knappt blev ett märke i örat, och att Terapeuten ju sade att hon skulle börja gråta.
- Jag.gråter.verkligen.INTE!! Bästisen väser fram orden och ser svart ut i ögonen. -NÄ!!

Jag håller med, -Nänä, du gråter inte. Helt ok. Ska vi sluta?
-Aldrig! Kompisen sträcker på sig, petar på sitt öra och grimaserar av smärta när hon flyttar sig lite på golvet. -Aj!! Jag har skitont i ryggen!
Jag häller upp ett jätteglas vin till och räcker fram. Vi flinar båda fast ingen tycker alls att det är kul. Hon är ledsen och har ont och jag mår illa över att behöva göra ännu mer smärta på hennes kropp.

Vi blir avbrutna i vårt tycka synd om moment av uppmanande SMS. – Hur går det??

Ok, Pennspetsen på örat, trycker hårt, och Kompisen trampar högt med benen i marsch. Hon svettas som en tok, jag med för den delen, och så svär hon hon i takt med långa utläggningar om att jag kommer trasa sönder hennes öra för resten av livet, och inga försäkringar om att det varken gått hål eller blivit det minsta blått biter på henne.
Jag kan förstå det.

Under en av pauserna går hon långsamt, koncentrerat och irriterat fram till AC:n som vi hela vistelsen haft på +26-27 grader och skruvar bryskt ner den. Muttrar något om att det minsann är jag som ökat i lönndom, och även om jag har åsikter om just det, känner jag att det nog inte är läge för den diskussionen nu.
Så visst, det kan vara mitt fel. 🙈🙉🙊

Varannan minut pausar vi och Kompisen får skrika och frustrerat vandra. När det är en minut kvar av de tio nästan smäller hon av.

Vi biter båda ihop och jag försöker peppa, räkna ner, talar om att hon är duktig och sen är det bara sekundrar kvar.
På den tionde meddelar Kompisen att både jag och Terapeuten kan dra nånstans, gärna  till ett jefligt varmt ställe, och hon gråter i alla fall inte!
Hon halkar på svettiga ben och lite vinostadiga fötter in på toa innan hon lite ursäktande ropar tack och sen låtsas jag inte se henne när hon stelt borstar tänder och långsamt gör sig färdig att sova.

Några rediga glas vin, smärstillande och en vidrig mördarbehandling senare, sover Kompisen med is på örat.

Hon ser ledsen ut i sömnen och jag tycker otroligt synd om henne. Jag skulle vilja ge henne en bamsekram eller bara klappa henne en lång stund på kinden, men det törs jag inte, jag törs knappt andas av rädsla att störa henne och det ska börja hugga i hennes rygg igen.

Jag surfar en stund, och smyger ut på balkongen och vinkar hejdå till Thailand.
Det har varit alldeles fantastiskt - vi har haft en semester med allt man kan önska sig av mycket vila, sol, god mat, spänning, roliga saker och tråkiga saker, många skratt, pyttelite gråt, just nu världens mesta ont men resten av semestern har bara varit full av störtsköna saker, dessutom allt delat men en bra och viktig vän.

Jag hoppas Kompisen repar sig snabbt och att vi kommer hem trots den strejkande ryggen. Och jag tänker att vi är rustade för snö, kyla, mörker och vardag.
För vi har en proppfull kappsäck av fina minnen med oss hem 😊

Vi mellanlandar i Doha, och där praktiseras höga benlyft.
Lättare än på planet är det definitivt och ganska jobbigt när ordinationen är en gång i timmen.... 

Olika plats i livet - Thailandsemester

Hon sitter bara där, utanför affären vi hade tänkt handla i. 

Liten, späd, kantstött av livet, och faktiskt ganska sliten. Huden är vindpinad och mörkt, mörkt brun, sådär så det nästan skimrar. Jag tittar en extra gång för att se om hon har olja på skinnet, så blank är den, men det ser ut att vara bara så hon ser ut. 

Håret är bundet i en prydlig fläta med bast runtom. 

Kläderna har sett bättre dagar och fötterna ser väl använda, och ganska slitna ut. Säkert har de gått och gått utan skydd, eller någonsin, fått omvårdnad. 

Hon sitter vid en pelare så hon kan luta sig lite, men mest plats får katten, en svart och vit liten sak som ligger på en mjuk solblekt dyna. 

Kompiskatten är röd och vit randig och ligger bredvid som en utslagen prins. Han sover tungt på sin silkiga kudde och skänker varken trafiken, sorlet eller människorna en endaste blick. 

Jag stannar upp och tittar på de båda fyrbenta. Glänsande pälsar, klara ögon, ja iallafall på den som inte sover. Båda ser fina och trygga och trötta ut. Katterna. 

Kvinnan smeker dem och tittar in i sig själv. Försvinner till en annan plats. 

Hennes ögon är stora och svarta, och jag tror säkert att de varit vackra en gång. Nu är de trötta och ser ut att vara någon annan stans. Jag betraktar kvinnan och undrar över hennes liv. 

Vem är hon? 

Varför sitter hon och tigger? 

Har hon barn? 

Har hon haft ett hem alls? 

Har hon haft allt som jag har och så kanske mist? 

Hon sitter försjunken i en annan värld där på asfalten och märker inte att jag stannar och lägger en slant i hennes plastmugg. 
Det gör jag iallafall och så går jag vidare. In i den grälla affären där lampor blinkar, varor trängs och allt som man inte behöver finns. 

Jag blir illamående när jag försöker komma ihåg vad det nu vad jag skulle ha? 
Istället fyller jag en korg med kattmat, några choklader, en tandkräm, lite lyxig dricka och några påsar med smörgåsar och en med bullar.
Jag funderar över vad kompisen ska säga... Kommer hon bli irriterad? Arg? Säga åt mig att låta bli?
Helst vill jag inte visa henne varukorgen som hon förstås genast upptäcker.
Hon säger inget, men tittar frågande, och jag rycker uppgivet på axlarna och säger att jag bara måste. Det går inte annars.
Kompisen förstår, som nästan alltid. Hon säger att hon också vill vara med och betala, och berättar att hon också fått en klump i magen. 

När vi går ut stannar jag framför kvinnan igen, och böjer mig ner och säger hej. Hon hälsar på thailändskt vis, med händerna ihop framför sig, samtidigt som hon böjer på huvudet. Min blick vill hon inte möta. 

När jag sätter mig på huk och öppnar påsen ler hon mjukt och nickar. Tackar. 

Jag visar henne maten och det andra, och hon tackar och tackar. Pillar med en rynkig hand på kattmaten och mumlar något medan hon klappar den svartvita sömntutan bredvid sig. 

När jag reser mig upp lägger jag samtidigt några mynt i hennes mugg, men ger henne också en stor sedel i handen. 

Hon ser förvånad och väldigt glad ut och jag skymtar plötsligt liv i hennes mörka ögon.  Nu lyfter hon huvudet lite extra, och medan hon tackar igen, möter hon snabbt min blick. Hon stirrar förvånat på sedeln, och stoppar undan den lika fort som hon drar åt sig sina ögon igen, och fäster blicken på backen. 

Vi bugar oss lätt mot varann igen och så går kompisen och jag vidare mot marknaden. 

Vi två privilegierade som bestämde oss för att splitta. För att ge tillsammans.  En liten struntsumma för oss, som är enorm för en annan.
För kvinnan vi just mött.

När vi slinker in på marknaden är det mörkt ute. Svart. Nästan natt.
Det är puls här. Musik. Människor. Rörelse. Kroppar och liv. Mängder med saker och för den shoppingglade, förmodligen ett eldorado.
Max två meter mellan stånden där du kan köpa allt du kan tänka dig av mat..

Fisk, kräftor, hummer, räkor, kött, kyckling, vårrullar, friterad potatis, kokt ångande och doftande majskolv, ris i alla dess former och förstås mängder med dricka - Öl, läsk, nypressad juice, kaffe, te och färska frukter i klasar.
Pannkakor på asiatiskt vis. Glass i stora lass och godis i alla dess former. Helt galet. Gott galet. Vi äter och njuter av natten och värmen. 
Skrattar och har semester. 

Och bara några hundra meter bort sitter en människa och har ingenting. Faktiskt verkligen inget alls. Annat än ett gathörn, några paltor på kroppen och två fina katter.

Ibland -ofta- är livet både fult och vackert. Hårt och mjukt. Svart och vitt.
Lätt för vissa, som för mig, bland annat. Och tungt och svårt och nästintill omöjligt för en del andra.
Jag ser dem sällan, och vill egentligen knappt veta att de finns. 

Men det gör de.
Sannerligen. 

Positiva tankar - Thailandsemester

Thailand verkar vara fullt av glädje, optimism och kärlek.

*

Maten
tillagas snabbt men omsorgsfullt, och med precisa fingrar.

Delikata, trekantiga bitar med trubbiga kanter ligger i en exakt klunga på en bädd av vitlök och peppar. Små, små lövtunna morotsstjälkbitar är skurna och blandade med kål, i färg och form, på en bädd av salladsblad.

Allt toppas med söta rosa, röda och lila sommarblommor till pynt.

Riset, format som ett hjärta, sätter kyparen på ett diskret fat bredvid oss, och serverar samtidigt kompisen den äventyrliga drinken i olika färgnyanser och förstås med nedstuckna små tunna paraplyer och fantasifulla blommor även här. Det ser fantastiskt ut, o h jag överväger några korta sekunder om jag kanske ska börja dricka ändå?

*

Till varandra

Vi möter någon. På stranden. I butiken.
På restaurangen eller när vi nästan krockar i taxikön.

Alla bugar lätt på nacken i ett sa wat dee ka och håller ihop händerna framför bröstet. Ofta kommer det också på engelska, - How are you, och vi svarar, - Fine, How are you?

Då tar de sig tid, möter våra ögon och berättar och byter några ord, några fler ord än bara en hälsningsfras.

*

Kärlek

Jag ser dem en bit bort, han och hon, som bara ser varann.
De promenerar hand i hand längs strande, med ögon som bara ser den andre och kanske en sudd av havet. Hon lutar sitt huvud mot hans axel, och så vandrar de iväg i allt det vackra och ser så fina ut tillsammans.

*

På restaurangen
går han en sväng. Stannar vid ett bord och sjunger Abbas Chiquitita för oss på klockren thaiengelska
 - Chiquitita tell me vats wråååååånng!!
Der is no way you can deni it
I can see yule so sad so quieeeeet!

Han bugar djupt när vi ler och klappar händerna, och förklarar att han måste sjunga för alla de andra gästerna också, och så strosar han bort mot ingången.

Han sparkar lite i sanden, stirrar ut mot havet och så ser jag honom plötsligt ta några snabba hoppsasteg med dotterns lilla bortskämda pomeranian. Han jagar henne lättsamt förbi strandlyktan och skrattar högt när den lilla fluffbollen bjäbbar mot honom med hög röst.

Hon tar sats mot honom och hoppar upp i hans famn och så har de sprungit klart. Han kramas försiktigt med den lilla kroppen och återgår sedan till att ta emot gästerna.

-Welcome Madam. Welcome Sir! -We have vely delightful flesh fish tonight. Grilled extra fol you, yes?

Gitarren hänger över hans ena axel och han rättar till den rosa t-shirten innan han traskar vidare till nästa bord för att sjunga ytterligare en trudelutt

*

Blommor
Det växer iögonfallande och vackra blommor överallt. De är fulla av liv och färg och kraft och jag stannar ofta och bara njuter av dem. Insuper alla detaljerna, och lovar mig själv att minnas hur de ser ut och vilka färger som blandas i dem.
Förstås klarar jag inte det. Men jag njuter av stunden!

Thailändarna smyckar det mesta med blommor. Sin ytterdörr.
De små templen som finns överallt får en mängd nya friska blomster varje dag.

På nästan all mat och en hel del drickor drickor hittar man också söta blomdekorationer, och förstås på värmeljuset som sprider doft och trivsel på toaletterna.

Nya buketter varje dag smyckar trappan till hotellet och på våra sängar ligger små handuksdjur, vikta med lätta fingrar av den lilla hotellstäderskan med det hemlighetsfulla leendet. Förstås sitter det en vacker blomma på djuret också.

Soptunnorna ned mot havet är alla prydda med dagens blomma och färg och kanske också en liten frukt.

*

Äta djur

Vi beställer hummer. Kanske? Vill vi ha det?
Servitrisen berättar att vi ska få välja.
Hon pratar pris och storlek. Och koka, grilla, steka eller vad sade hon nu då, egentligen?

Jag kastar en blick mot akvariet där dagens fångst lite missmodigt traskar omkring och längtar ut till havet och friheten igen.

Jag gillar verkligen hummer.
Men inte att den måste dö. Och gör det ont?
Mmm, kompisen berättar om hur de kokade kräftor på landet när hon var barn.

Hon rynkar ögonbrynen och sitter tyst och minns. Säger att det känns dåligt hur de liksom bara sådär, pytsade i dem i kastrullen..... och kokade dem.

Från liv till död på ett dåligt sätt.

Servitrisen försöker lotsa tillbaka oss i samtalet. - Lobstel yes?

Kompisen förklarar att jag vill ha det, men undrar om de kokar den direkt? Om den kanske blir ledsen, Hummern?

Den nätta thai servitrisen ser på oss med snabb och förvånad blick.
- Oh no! We dont do dat! Nonono! - We put a chop in his neck. And den hi is ded.
- Vely quickely Madam. Oh, no. We dånt wånt hem to suffer. Ånly eat him.
Hon ler och gestikulerar och visar igen.
Vi ler också. 

Kompisen njuter av sitt glas vin och jag bestämmer mig till slut, och kan sen lätt konstatera att kycklingen med kokos och grönsaker var galet god
Och Herr hummer i akvariet fick fortsätta spatsera lite till.

*

Kroppen

Vi ligger på varsin brits och det är dags för dagens massage. Den kostar inte många kronor och ger våra kroppar en timmes ordentlig genomgång.

Min massör är inte helt klar, och har medan hon arbetar färdigt med en annan kund, lagt mig på mage, under en örtdoftande schal som känns varm och behaglig.

Ett stenkast nedanför oss lever havet sitt stillsamma eftermiddagsliv och solen går ner i en kaskad av rosa, lila och blått. 

Jag somnar nästan av vågornas monotona ljud.

Kompisens massör har just torkat hennes fötter efter det obligatoriska fotbadet, och hon ligger också under ett tunt sarongliknande tygstycke.
Hon har ont i musklerna och har visat honom var hon behöver hjälp.

Han fyller händerna med olja och sätter sig tillrätta bakom, och över hennes rygg, och så stannar han upp i det jag sett flera massörer göra här i Thailand.

Han sitter alldeles stilla någon minut, böjer på huvudet och sätter ihop händerna och bugar lätt för hennes kropp.

Och sedan börjar han arbeta.

Snart är det min tur, och jag ser förstås inte min massös, men tänker att hon kanske också  hälsar -eller vad de nu gör?- min kropp på samma vis, innan hon startar sitt arbete.
Det känns ganska fint att tänka på.

*

Mera kärlek
Jag ser sporttjejerna i poolen sent på eftermiddagen när de badar. Det skymmer ute, och vattnet glittrar hemlighetsfullt blått. De simmar i kapp, leker och håller hårt i varandra när de tror ingen ser.
De ser stjärnögda ut, glada, och fast de är simmartjejer med solsken i blick, verkar de nästan kunna drunkna. 
I varann. 

*

Jag såg ett så klokt och fint citat som min dotter lagt ut, och jag vill att dela det här; 
" Hi, it's a simple word. But it's how love starts. "

💗

Similand Islands - En vidrig underbar dag - Thailandsemester

 

På Similand Island, ö nummer 9, tog vi den här bilden 

- Åhh, Thailand! Ska ni dit?? Underbart! God mat, snälla människor, elefanter, sol, värme och Similand Islands!
Ett måste. 

Den ena klippan heter Donald Duck rock och tittar du noga ser du den ganska långt bort 

Just så säger många. Att vi bara måste besöka Similand Islands.
Så vi gör väl det då. Bokar en resa dit.
Det är inte helt gratis, men det får det vara värt, för att se ett av de vackraste ställena i världen!

Buss avgår från hotellet 07:10 och värmen därinne är påtagligt svettig.
Turist efter turist lastas på vid olika hotell, och vi är framme strax efter åtta och slussas in i en jättebyggnad FULL av folk, gatuhundar, slammer, havet på andra sidan, lukter och ljud. 

Samtliga måste köa, vi får en ljusblå gummisnodd runt armen – You ale nåw members in our Bluuligh team! You must cåm imiidiattly when we need you to be here! Ife you dånt come, we go withlout you and dats nåt good!

Guiden heter Koa tror jag, han uttalar det så snabbt så jag inte hinner fatta hälften, och namnet är ju kort som det är och fler gånger än tre kan jag nog inte säga va? För då lär han förbjuda mig att åka med ut på havet. Han frågar nämligen noga efter alla kroppsliga skavanker man kan ha, och dövhet kanske också räknas med?

Han rabblar på engelska var vi ska, när vi ska dit, vad vi får göra och vad vi INTE får göra. Tex bajsa på toaletterna.
Ånly pipi, otherwise vely bad – IF you do dat, all de fishes will come, and dat is vely bad you see.
Okej då, vi lovar att vi inte ska bajsa, ser man att alla tänker. Det ser ut så i alla fall när jag spanar runt på mina medresenärer.

Vår guide Koa utbildar oss 26 resenärer i allt viktigt vi kan tänkas behöva veta under vår dagstripp 

 Vi blir uppställda mot en vägg och fotograferade, vi får lista oss ett par gånger och sen får vi lite frukost. 

Guiderna talar med hög röst om att vi INTE får mata alla gatuhundar, och den regeln lyder vi såklart.
I alla fall tills mammatiken som är smal som en sticka, och har rygglinje som en bättre begagnad dörrmatta och ögon som sammet och en blick av guld dyker upp.
Hon får all vår mat och vi hämtar lite korvar också och ger henne. Hon är ju hungrig! Och så sööööt!

Går inte att motstå blicken - klart hon fick vår frulle! 

Sen går alla på toa, för vi vill ju inte göra bort oss på båten – och efter det får vi våra saker – en handduk, snorkel, cyklop och såna där grejer man har på fötterna så man ser ut som Kalle Anka.
Kompisen och jag avstod det. Vi är inte så sugna på snorkling, utan vill mest bara se öarna och all vit sand och allt det vackra.

Vi köar vidare och blir uppdelade igen och slussas till våra båtar. Stora lappar talar om att skorna ska av och ner i stora korgar.
- Aldrig! Kompisen fnyser, och tar ett stadigt tag om sina foppa flip floppers. -Tänk om nån snor dem!
Vi stoppar ner våra skor i väskorna som suckar ännu mer sprängfulla, men accepterar vikten.

Vår båt heter Chayada2 och vi har tre guider. En tysk äldre luttrad herre som nog druckit en och annan whiskey i sina dar, och den här dagen röker han egenrullade, bruna smala cigaretter, och pratar med sträv röst. Förstås bara på tyska.
Guide nummer två är liten, senig och söt och kvittrar fram sina ord på franska och jag fattar inte ett smack.
Trean, Koa, är från Thailand.

Han pratar engelska -fast på thailändska- och jag anstränger mig så öronen nästan trillar av för att hänga med i vad han säger.
Det går för det mesta, och när jag ger upp får jag med mig det sista från tysken som dirigerar ut sina order i marschtakt men som kompisen fattar.

Vi börjar med att åka båt en och en halv timme, alla måste sitta på sina platser, det går snabbt och det är farligt att stå upp.
Gratis vatten till alla, och solen skiner – kaptenen vinkar glatt (minns inte namnet) men han spottar grymt långt ut över havet mest hela tiden.
Vi ska besöka fyra öar, två ska vi snorkla på och två kan man bada och bara njuta av allt det vackra på. Ja, och äta lunch förstås.

Tysken sufflerar – Jaaa, und alles must hurry up before Chinese airlanes arriwe. Very horrible!

Vi ser på varandra och ler, kompisen och jag – det låter helt PERFA! 😊
Vi ska få bada, äta god mat, vandra på VIT strand och bada i korallblågrönt vatten!!

Sen sitter vi och bara längtar till vår alldeles egna obebodda ö, där vi kanske tom kan bada nakna och få bort våra vita kroppsränder, och ligga och läsa en bok resten av dagen.

Jag avbryts i mitt dagdrömmeri – guiden SKRIIIKER och jag blir hur rädd som helst! Vi ska sjunka med båten!!

Och dö!!? ☹

Va? Jag lyssnar igen, nä, vi ska visst inte sjunka, eller dö, men vad skriker han? – DOLPHINS!! There are lots and lots of DOLPHIIINS OUTSIDEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!! GOGOGO!!!! Vi tar våra telefoner och SPRINGER ut på däck och där nere i det kristallklara havet möter vi en skock fantastiska delfiner!
De simmar upp och ned, snett neråt, snurrar och hoppar. De är en och en och plötsligt fler. En flock!
De hoppar och visar upp sig och deras ansikten ser ut som om de skrattar! Jag skrattar!
Stirrar och tror inte mina egna ögon – jag står på en båt och ser DELFINER! Kompisen står bredvid och lyser av lycka hon med! Magen bubblar av glädje, och jag ser de strömlinjeformade djuren som glittrar i vattnet när de i full fart simmar förbi båten bredvid oss. Den ska också till öarna, och den åker fort över vattnet. Delfinerna är ännu snabbare och jag får hjärtat i halsgropen när de simmar förbi, krumbuktar sig och hoppar framför båtens nos.
HJÄLP! Tänk om de blir påkörda?? Men det blir de inte, och fler ansluter sig och så hoppsimmar de ikapp med båten innan de lägger i ytterligare en växel och försvinner förbi och bort mot horisonten.

De är borta lika snabbt som de kom och kvar står vi och försöker förstå vad vi just har sett!
En dröm i form av några av de vackraste och finurligaste djur naturen bjuder på 💗

Snart är vi framme på det första stoppet, och vi snorklar tre kvart på djupt vatten innan det är dags att åka vidare. Nu är ju inte kompisen och jag så vidare värst bevandrad i detta med snorkling, och efter ett par kallsupar och irriterat spottande bestämmer vi oss för att det är roligare att käka frukt och dricka kallt vatten i solen på däck ihop med tyskguiden.

Han röker och spottar i vattnet och svär över kineser.
Jag tycker han verkar otrevlig, men säger inget. Doppar tårna i vattnet istället och gnager på några godisar han i alla fall bjöd på innan munnen slänger ur sig sura ord.

Efter bara en handfull minuter är vi framme på nästa stop, och där ska vi få vandra i übervacker, schönes natur och dessutom luncha.
Jag har fjärilar i magen och längtar så jag nästan smäller av! Tittar ner i väskan och betraktar broschyren vi fick av både hotellet och researrangören – det är bild efter bild på Similand och Surin Island – meter efter kilometer av orörd, vit strand med turkosblått, kristallklart vatten. Herreguuuud så KUL!

Mina tankar bryts av båttut och människor. Vi är framme?

Medan vi väntar på vår tur att komma i land, där är nämligen ett tiotal andra båtar, hinner jag betrakta skådespelet framför mig.

Båtar med människor som lämmellikt vandrar i land, människor som hoppar, skuttar, kravlar och småspringer i land, kastar av sig kläder och fotograferar, pratar och skrattar. Det är ett sorl utan dess like.

Vi tittar på varandra, kompisen och jag och undrar var vi hamnat. Vi behöver inte fundera länge – Koa ylar på thaiengelska – You may liiiive de boat now. Be back in one hour, and go and eat and den swim and snorkling to de left and to de right. No swim in de middle. Please be back in one hour or we must leeeeeeave you, and dont forget your wallet, your wife and your mobilephone.
Tysken viskar till sina adepter på tyska (men jag fattar minsann!) att de ska akta sig för kineserna och äta fort som fan innan de kommer och översvämmar havet, och jag funderar över vad han pratar om egentligen?

Sen slussas vi av båten och ska trampa upp i den tropiska skogen och äta lunch.

Och allt är helt galet.

G

A

L

E

T

Vi är många hundra människor. Eller fler, vad vet jag? Det är faktiskt människor överallt.
Och de tjattrar, hänger i grenarna i träden, och fotograferar varandra hej vilt och glor på sköldpaddorna som visas upp i sina minibassänger, och så hämtar de mat och springer till sina utvalda platser.
Där äter de, babblar med mat i munnen, ser glada ut och skriker av skräck när de ser myror eller får sol på sig.
De flesta har heltäckande kläder och proppfullt med solskydd på övriga ställen. Medan vi äter kommer guider och andra anställda av någon… dock nu med förkläden på sig, med stora brickor med frukt och kaffe och the.

Hm.

Det slamrar runt oss. Pratas och tjattras och jag fäster ögonen på de vackra och gigantiska träden. De ser konstiga ut i den här märkliga skolbespisningsmiljön.
Kompisen passar på att gå på toaletten, det gör förtioelva andra också, och hon kommer tillbaka och berättar historier om hur olika man kan använda en toalett och jag bestämmer mig bums för att jag inte ska på toaletten, om jag så ska spricka på kuppen. 

Vår lunchlåda.
"Delikat lunch i det fria, vilda och vackra Similand"
researrangörerna är ganska roliga... *Fniss* 

Istället strosar vi ner för att få se det vi kom för, miltalen med orörd, vacker vi strand.

Och det får vi inte se.

Nä.

I paradiset, jag och tretusen andra 😅

Till slut hittar vi en opaxad plats som vi tar och sätter oss på och betraktar skådespelet medan vi inte vet om vi ska skratta eller gråta.

Naturen är förunderlig, vacker, sällsam och fantastisk.

Och vi människor är faktiskt svåra ibland att förstå sig på. Ibland så svåra att det känns sorgligt.

Vi kände av pressen så mycket att vi också tog en selfie.... 

När klockan är två samlas vi in igen, och snart tuffar vår båt ut på havet för mer äventyr.
Kort bit till Similand och där väntar ytterligare en timmes bad och snorkling. Och samma båtjippo, och jag får nog säga kinesjippo…… Lite rätt hade han allt, tysken.
För de är överallt…. Och de är ganska annorlunda mot oss skandinaver som flyttar på oss, aktar oss och ogillar att vara för nära. 

Dags att åka. Alla vill besöka de förunderligt vackra och orörda öarna.
Och alla ska hem..... 

Kompisen och jag betraktar alla som fotar sina nära och kära, på ett för oss annorlunda sätt, och vi skrattar åt rekvisitan som selfiepinnar, schalar, smink, borstar, speciella kläder och danssteg och hopp och jag vet inte vad, allt för att få den perfekta bilden.
Sedan tar vi våra handdukar och prylar och balanserar genom vatten och sten och hittar en bit strand som bara vi och två par till hänger på. 

Och så har vi en ganska underbar timme på Similand innan det är dags att köa in till båten igen, och gasa vidare till sista stoppet – snorkling på schemat igen.

Vi är 26 passagerare på båten och nästan alla gillar att snorkla.
Inte jag, och inte kompisen och inte den stora tyska damen som bara vill göra sånt på grunt vatten.
Hon solar istället och pratar med tyska guiden som aldrig slutar röka. Jag hostar och hoppar ned i havet och simmar runt lite.
Betraktar naturen, njuter av det varma havet och känner mig ganska liten på jorden. Solen värmer och det är mjuka berg och träd och hav och vind och vågor överallt.
Galet fint!

Nu behöver nästan ingen ropas in. De flesta är trötta och kommer självmant. Matas med pepsi cola, färsk frukt och torkar lite i solen innan det är dags att styra kosan hemåt.
Jag smyger ut och sätter mig i fören, och stannar ute i den varma luften den dryga timmen det tar hem.
Solbränd, vindrufsig i håret och slut i huvudet av alla människor och ståhej vandrar vi i land kompisen och jag och förundras över alla människor igen.
De tjattrar, skrattar och springer på toa. Vi med!

Och sen ska alla tydligen äta middag också. Klockan är fem och vi vill HEM.

Vi snor åt oss en mjukglass och sätter oss utanför och betraktar gatuhundarna som leker, slåss och tigger mat.
De är underbart söta, och ser thairidgeback dog - aktiga ut allihop.  

Slutligen har alla som ska med just vår buss ätit klart och vi stuvas in som varma svettklumpar och när vi lyckats ordna våra bilbälten, våra grejer och oss själva känns det som en befrielse när chauffören sätter på AC:n och rattar hemåt i kvällen.

Den här lilla ankan var en sopanka -
hon och hennes kavaljer såg glada och välmående ut, och de plundrade sopsäckar :) 

 Similand Island är nog bland det vackraste jag sett

Och Similand Island är nog bland det fulaste jag sett

Similand Island är nog underbart för en del människor. 

Och andra kan absolut låta bli

💗

Läs mer om Similand-öarna HÄR

Att resa till ett drömställe

Alltså.
Jag.Är.I.Skottland.
På riktigt!

Nyper mig i armen. Blinkar och skakar på huvudet. Jodå. Planet jag just klev av, landade i Edinburgh. Taxin, den lilla grå bubbelliknande grejen med hjul och en chaufför -på fel sida- som pratade sjungande, lätt (svår) engelska och släppte av oss utanför hotellet och rummet - med heltäckningsmatta, engelskt (skotskt?) kallt, och med intressanta laddare i väggen tillhör ju faktiskt Skottland.

Spännande!!

Jag är på ett Drömställe. Fast jag är vaken.

Fem dagar - Tisdag

Planet landar lite vingligt på Arlanda, och jag andas lätt och håller tanken i schack. Jag ska inte gå på alla skräckfunderingar om kraschlandningar och annat, utan flyger och tar mig till sånt jag vill och jag vägrar vara rädd! (jag ÄR rädd) Hursomhelst dog jag inte den här gången heller…. 😊

Svettas lite, gå på linje ut ur planet, trampar snällt efter mina sätesgrannar och får köa bakom flera kissnödiga damer som alla vill in på toaletten. Varför är det alltid fullt på tjejtoan, och ganska tomt hos killarna?!

Bagaget kommer snabbt och jag är ute i flygande fläng – kramar mannen som hämtar mig och så är vi på väg hem!
Min bästa familj har varit hos veterinären, sytt ihop Emma katt, och tillsammans med henne överlevt dagen.
Han berättar torrt om helgens begivenheter, och jag suckar uppgivet över upplysningarna, jag vet dem förstås redan, men what to say about it liksom.
Mina djur har skapat en del oreda kan man lätt konstatera.

Hemma möts jag av världens gladaste greyhound och ett knippe småhundar, alla vill ha pussar, kramar och en klapp och så tar vi trappan i ett nafs och möter döttrarna.
Emma nakenfis ligger drogad och hopsydd i soffan under en filt och dottern rycker på axlarna när jag frågar om de vet vad hon gjort.
Ingen som vet… Bara Emma….
Vi betraktar henne, och funderar om hennes dräktighet påverkats av olyckan, och vad som kommer hända med eventuella foster när blivande mammakatt blivit sövd, sydd och ihoplappad. Ungarna ramlade i alla fall inte ut..!
Nåja, fortsättning följer.
Vår lilla olycksfågel är trött, har ont och ska ha starka mediciner tre gånger om dagen. Och icke att förglömma – tratt och kroppsstrumpa.
Inget farligt just nu, men när fröken vildkatt vaknar till liv tänker jag att vi lär få att göra.

Fortfarande trött, ledsen och groggy....

Jag går vidare, och hälsas kärleksfullt och stolt hem av Tania.
Hon skrattar på dobermann vis, och ser malligt glad ut när jag berömmer och kramar både henne och de två valpbabysarna.
Det är tyst och välkomnande att sitta och titta på valpar, små små ansikten, pyttefötter och hungriga söta ljud som gör att man vill sitta och insupa atmosfären i all evinnerlighet.
Det är något alldeles speciellt med nykläckta ungar. Av vilken sort de nu månde vara. 

Feber, trött och ändå världns bästa Mamma - Molly 💗

Jag avslutar min runda hos Molly. Min favoritkatt.
Hon ligger med sin sista kull, en trio om en hane och två honor. Inget är stoltare än en lycklig kattmamma tror jag, och Molly är inget undantag.
Hon spinner tyst, men rör sig inte från sin plats. Jag känner på henne, och noterar att hon har feber.
Inte så farligt, säkert är det nån moderkaka kvar, den kommer väl imorgon tänker jag och bäddar om den lilla familjen, och bestämmer att jag ska titta till dem i natt och det första jag gör imorgon bitti.
Det är något som jag inte helt kan sätta fingret på….

Den sista timmen tar vi tillsammans med en kopp te i vardagsrummet, lyckliga katter och hundar trängs med oss, och gladast är nog jag själv – äntligen hemma!

Det är redan mörkt ute, mina fina höns sover och det ska vi med. Trängas i sängen med man och fyrbenta – HÄRLIGT!
Upp tidigt, jobb och vardag. Också härligt!
Vi sover, och vi vaknar. 
Tidigt, och jag smyger ner ut i solen, rastar hundar och släpper ut hönsen.

Då börjar det.
Fortsättningen på eländet.

Min stora kärlek, Agda, står inte redan och väntar på mig. Hon hänger inte vid grinden och kacklar inte hungrigt när hon ser mig. Det sticker i min mage av oro. Med rätta -

Agda är död.
!!
Hon ligger ensam, en bit bort i en onaturlig ställning, och hon är alldeles jättedöd.
Jag känner hur uppgivenheten väller över mig, och fast hon bara var en höna fäller jag en tår (eller två) för första gången den här helgen.
Alltså, hur kan hon bara vara död???
Ingen vet, och de andra hönsen verkar inte bry sig. De tittar uppfordrande på mig – öppna dörren människa, vi vill ut på gräsmattan OCH vi vill ha mat! Det får de, jag städar dessutom bort Agda, torkar min tår och tänker att dottern har rätt.
Min fina brahmahöna var ju bättre begagnad, hon kanske var supergammal? (Hon såg dock fräsch ut igår…) Eller supersjuk (fast jag inget märkt) Eller bara fick typ en blixt i huvudet (det har varken regnat eller åskat de senaste dagarna)
Hursomhelst var Agda död och jag har ingen aning om varför.

💗

Äggen kompisarna lagt under natten tar jag med upp i huset, tvättar av och lägger in i kylen.
Suckar och saknar redan finaste hönan.

Jag går in till Molly, hennes barn är i fin form, men det är sannerligen inte deras mamma.
Molly är dimmig på ögonen, het av feber och slapp och trött. Jag klappar på henne, pratar lite och får spinnande svar. Feberhett kattprat.
Oron slår till direkt – jag bara vet att det inte är bra, Molly måste ha hjälp. Kan hon kanske ha något kvar i livmodern? En död unge? Eller är det en pyo (pyometra=livmoderinflammation) på gång?
Jag suckar, håvar fram telefonen och ringer direkt till veterinären. De svarar snabbt, roddar runt i sin kalender och talar om att jag kan åka med en gång.
Det smartaste som finns är en bra kontakt med ett par veterinärer när man är uppfödare, och jag har turen att ha några riktiga KLIPPOR runt mig.

Dottern är uppe, och hon erbjuder sig att åka med vår sjuka mammakatt, vi packar in hela lilla familjen och så är de på väg.
Under tiden de är borta städar jag valplådor, matar hundar och tvättar golv. Nyförlösta dobermannmammor blöder en del, och det betyder städa i massor i vårt hem….

Jag tittar på klockan varannan minut känns det som, och det känns skönt när sms:et plingar in i min mobil med ett glatt ”hon är tom!” och veterinären ringer och meddelar att det kanske är någon efterbörd som stökar, eller kanske en infektion på gång?
Ingen vet helt, och en nyförlöst mamma vill man helst slippa kastrera. Vi enas om att Molly ska få medicin, massa extra uppmärksamhet och tumhållning för att febern ger med sig.

Okej.
Dotter och mammakatt på väg hem, så jag bäddar rent, ställer fram mat och springer ner och jobbar på pensionatet. Kommer på att Emma behöver sin medicin, springer upp igen, kollar såret, pussar på sjuklingen – hon hoppar runt bland tallrikarna på köksbänken och ser glad ut, tills jag trycker i henne vetrimoxinet, och hon rynkar hela sitt lilla nakna huvud och grimaserar illavarslande. Hon tar sats, och kastar sig bort från mig.
Stöter till tre glas, halkar i disken från igår (varför städade jag inte undan…!!) och innan jag vet ordet av det ligger det skärvor, begagnade bestick, några trasiga glas och en del matrester på köksmattan.
Jeflar också!! Jag blir gaaaaaalen! Fräser åt Emma, -Kan du inte bara vara sjuk på riktigt, dumma katt, skär inte upp tassarna nu också. För det pallar jag inte!
Emma stirrar på mig, hon sitter lugnt på min finaste soffkudde och det brer snabbt ut sig en solkig såsfläck på det vita tyget, som vår hopsydda katt lite disträ slickar på.

Jaja, hon verkar pigg i alla fall, och såret sitter fint under plåstret, svarar jag veterinären lydigt när hon messar och ber om status på Värstasåretihelavärldenkatten. 

Emma. Dagen efter

Mina kinder hettar lite, pinsamt att bli arg på en som skar upp sig ända in till skelettet liksom.

Mina tankar avbryts av bilen som svänger in på grusgången, och strax efter hör jag dem i trappan.

Forts på G