Ryggskott - Och hemma - Thailandsresa

Vår åka-hem-present från favorit restaurangen :)
Sista kvällenfår vi sända upp en sådan här fin jättestor levande ljus lampa.

Semestern är slut. Sista dagen har gått.
Nästan.
Vi har solat busigt, galet mycket utan solskydd hela dagen, och är härligt på-gränsen-till-brända-men-lagom-skönt-rödrosa-heta-i-skinnet, trötta i musklerna efter yoga, vattengympa och promenad med ett rejält avslut hos massörerna som jobbade igenom våra kroppar så vi blev snoriga, gråtmilda, lealösa och nu trötta som nickedockor.
Vi är faktiskt helt färdiga….

Vi har packat, kämpat emot lusten att packa upp igen och fly till en öde strand och aldrig åka hem, kollat Facebook och ätit lite godis som finns kvar från när vi kom.
Det där godiset är spännande – det var fullt med favvisbitarna som jag noga valt ut och tagit med från Sverige, men efter tio dagar på ett stekhett hotellrum har det hela smält till en oigenkännlig klump av mischmaschfärger.
Vi är lika glada för det, knackar/bryter och sliter av en bit då och då och skrattar när det hela blandas härligt, sött och svenskt i munnen.
Nu är det mörkt ute, solen har stängt för dagen och vi hänger på rummet, och laddar inför sista thaimiddagen i paradiset.
Hemresan startar 04:30, och den vill ingen av oss ens tänka på.... 

Kompisen hann in först i duschen, jag ser henne förstås där i akvariet som vi kallar det, skräckrummet som gjorde att vi nästan inte vågade åka till Thailand, men var tvungna då vi hade bokat rum som inte var avbokningsbart (smart va?!).

Akvariet är vår dusch; ett lyxigt, helkaklat rum, stort som ett mindre kök och med inbyggd soffa, ljust och med fina sten detaljer.
Och det bästa -läs det värsta- är en glasruta istället för en hel vägg. Galet ballt, om det inte vore för en liten detalj.
Glasväggen (som är HELA ena långsidan) vetter in till nästa rum. Och det är vårt vardagsrum.
Hehe, japp, du läste rätt.
Eller ja, du kanske redan visste detta, men jag kan berätta att för oss, som inte besökt Thailand tidigare, var det här en ny grej, och ganska så jobbig också. Jag menar, VEM I ALL SIN DAR VILL SKÖTA SIN HYGIEN IN PUBLIC?????
Nå, vi grinade illa över detta flera veckor innan vi åkte, och när vi väl var framme hade vi på något sätt bara accepterat fakta och resignerat.

I Thailand har man vanlig toalett men spolar INTE ned pappret i den. Man använder duschslangen med vatten bredvid WC-stolen (lätt bidéaktigt) och pappret man sen torkar sig torr med kastar man i papperskorgen som töms varje dag. Ok, vi fattar.
Thailands andra grej tyckte vi var svårare, den med att man alltså typ står i duschen bredvid kompisen som ligger och kollar TV, läser en bok eller kokar kaffe.
Om man inte bryr sig alls kan man njuta, kanske be nån öppna balkongdörrarna och spana ut på hotellets gigantiska gräsmatta och poolområde.
Tja, och sen kan man bara köra på, raka ben, schamponera hela sig eller sjunga en trudelutt, eller vad man nu vill göra i en dusch. Alla ser. För det är ju bara en glasvägg som skiljer.

Privacy is not for Thailand.....

Hm, ja. Det hela talar väl sitt tydliga språk
- det är alltså inte öppet om nån nu skulle tro det, utan en redig glasruta emellan. 

Nåväl.
Kompisen tog sin dusch, och jag passade på att lägga en finish på min packning och blir avbruten av ett skrik och så ser jag henne ha svårt att stå.
No more details på den, men jag kan kan berätta att moment ryggskott nu inträffar.
Bara några få timmar innan vi ska hem.
Bara några få dagar innan Kompisen ska döma två hela dagar på en superstor utställning.
Bara en halv natt innan vi ska sitta 18 timmar på ett flygplan/transportbuss/taxi/flygplatser -
STACKARS Kompisen!

Hon är ledsen och har ont och biter ihop för middag måste vi ha. Packa måste vi också och hem ska vi.
Efter maten haltar vi upp på rummet.
Eller, ja, inte jag, men kompisen går som en trekvarts bruten pinne, och jag oroar mig att hon ska snubbla, vrida till sig eller göra sig ännu mer illa. Vet hur ont ryggskott gör och är glad att hon pulat i sig ett glas vin och några Alvedon i alla fall.

Väl på rummet igen, kontaktar jag världens bästa kroppskännare, hon är klok, kompetent och har nypor som gör ont bara att ens tänka på.
Ber att få boka tid till kompisen direkt vi är hemma, och får samtidigt råd om vad vi ska göra.

- Vill hon bli bra? Hur motiverad är hon? Hon svarar direkt med sms.
- Jag har några grejer ni kan testa, men det gör ont. Jätteont. Hon kommer gråta. Pallar ni?

Mmm, kompisen säger att hon pallar, och skrattar glatt när jag säger att jag kanske inte gör det, och det är ändå jag som  ska göra allt det taskiga.
Vår rådgivare rekommenderar ett glas vin, och Kompisen nickar modigt och tutar i sig ett stort glas vitt.

Och så börjar vi.

Ett två tre, där är fingerleden, på med en pennspets, tryck hårt som bara den, och lyft benen i takt med att vi räknar. -Ajajajajaj, flåsar sjuklingen tillsammans med höga benlyft. Hon svettas och svär men hojtar att hon överlever. Hah, utan att gråta!

Telefonen plingar och ger nya instruktioner:
Ok, nu pennspets HÅRT på dessa punkter i örat samtidigt med benlyft i tio minuter. Messet avslutas med en bild av det egna örat så jag ska fatta var jag ska trycka.

Öron är minsann ganska olika har jag upptäckt
 nu när jag studerat dem närmare.... 

Studerar kompisens öra som inte alls ser ut som terapeutens och vi hamnar i en het örondiskussion som jag vinner efter att ha fotat från olika håll och jämfört.

Ja, alltså, jag vinner tills vi testar pennspetsen och det tydligen gör GRISONT!!
Kompisen skriker rätt ut och vrålar att det måste vara FEEEEEEEEEEEEEEEEEEEL SATANS punkt!!!!!!!!!!!!!!
- VAD FAN, jag vill ju inte ha hål i mitt jävla öra, du ska bara trycka BORT ryggskottet ju!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Mmm, jag sitter still och säger lugnt att det knappt blev ett märke i örat, och att Terapeuten ju sade att hon skulle börja gråta.
- Jag.gråter.verkligen.INTE!! Bästisen väser fram orden och ser svart ut i ögonen. -NÄ!!

Jag håller med, -Nänä, du gråter inte. Helt ok. Ska vi sluta?
-Aldrig! Kompisen sträcker på sig, petar på sitt öra och grimaserar av smärta när hon flyttar sig lite på golvet. -Aj!! Jag har skitont i ryggen!
Jag häller upp ett jätteglas vin till och räcker fram. Vi flinar båda fast ingen tycker alls att det är kul. Hon är ledsen och har ont och jag mår illa över att behöva göra ännu mer smärta på hennes kropp.

Vi blir avbrutna i vårt tycka synd om moment av uppmanande SMS. – Hur går det??

Ok, Pennspetsen på örat, trycker hårt, och Kompisen trampar högt med benen i marsch. Hon svettas som en tok, jag med för den delen, och så svär hon hon i takt med långa utläggningar om att jag kommer trasa sönder hennes öra för resten av livet, och inga försäkringar om att det varken gått hål eller blivit det minsta blått biter på henne.
Jag kan förstå det.

Under en av pauserna går hon långsamt, koncentrerat och irriterat fram till AC:n som vi hela vistelsen haft på +26-27 grader och skruvar bryskt ner den. Muttrar något om att det minsann är jag som ökat i lönndom, och även om jag har åsikter om just det, känner jag att det nog inte är läge för den diskussionen nu.
Så visst, det kan vara mitt fel. 🙈🙉🙊

Varannan minut pausar vi och Kompisen får skrika och frustrerat vandra. När det är en minut kvar av de tio nästan smäller hon av.

Vi biter båda ihop och jag försöker peppa, räkna ner, talar om att hon är duktig och sen är det bara sekundrar kvar.
På den tionde meddelar Kompisen att både jag och Terapeuten kan dra nånstans, gärna  till ett jefligt varmt ställe, och hon gråter i alla fall inte!
Hon halkar på svettiga ben och lite vinostadiga fötter in på toa innan hon lite ursäktande ropar tack och sen låtsas jag inte se henne när hon stelt borstar tänder och långsamt gör sig färdig att sova.

Några rediga glas vin, smärstillande och en vidrig mördarbehandling senare, sover Kompisen med is på örat.

Hon ser ledsen ut i sömnen och jag tycker otroligt synd om henne. Jag skulle vilja ge henne en bamsekram eller bara klappa henne en lång stund på kinden, men det törs jag inte, jag törs knappt andas av rädsla att störa henne och det ska börja hugga i hennes rygg igen.

Jag surfar en stund, och smyger ut på balkongen och vinkar hejdå till Thailand.
Det har varit alldeles fantastiskt - vi har haft en semester med allt man kan önska sig av mycket vila, sol, god mat, spänning, roliga saker och tråkiga saker, många skratt, pyttelite gråt, just nu världens mesta ont men resten av semestern har bara varit full av störtsköna saker, dessutom allt delat men en bra och viktig vän.

Jag hoppas Kompisen repar sig snabbt och att vi kommer hem trots den strejkande ryggen. Och jag tänker att vi är rustade för snö, kyla, mörker och vardag.
För vi har en proppfull kappsäck av fina minnen med oss hem 😊

Vi mellanlandar i Doha, och där praktiseras höga benlyft.
Lättare än på planet är det definitivt och ganska jobbigt när ordinationen är en gång i timmen....