Födelsedag - Thailandsemester

En del dagar i november är extra viktiga för mig.
Förstås mannens födelsedag, och sen två av mina närmaste vänner.

Den första, 28:e november äger en gammal barndomsvän. En sån där som känner en utan och innan, vet om ens hemligheter och har träffat mamma och pappa när vi var små. En sån som man kan lita på i vått och torrt och som man kan prata ofta med eller inte alls med på JÄTTElänge, och när vi möts i luren är det i alla fall som igår.

Hon och jag möttes i högstadiet och har delat det mesta. Tonåren. Föräldrar, jobbiga syskon, kaninhoppning, hundar, ridning, killar och en himlans massa känslor.

Vi hann tappa varann, gifta oss, skaffa barn och få en del rynkor innan vi hittade tillbaka till oss igen, bara för att fortsätta där vi var sist.
Vi gick på bio, diskuterade livet, ringdes halva nätterna och babblade slut på många pengar. Och såklart vi sågs när vi kunde.
Laleh blev vår speciella grej, och jag älskade musiken och upplevelserna vi fick tillsammans, bland annat på konsert, och så delade vi till varandra på Facebook och mail och senare lyssnade vi tillsammans, uppkrupna i sängen på sjukhuset.

För min finaste vän blev sjuk. Jättesjuk.
Så blev hon friskare och jag jublade!
Sen sjukare.
Och en dag var hon bara borta.

Att mista en nära vän gör ont, och det slutar liksom inte plåga en. Det som gör ont värker, och det som är tomt vill liksom inte fyllas på… det är bara …. Jättetomt…
När Laleh sjunger tycker jag fortfarande att det är vackert, och så får jag en tung klump i halsen, och det krävs massor för att inte gråta. Jag vill inte gråta - jag hatar att gråta - och jag minns dessutom den där sista dagen på sjukhuset, hur hon tvingade mig att lova på hedersord att jag skulle vara glad. Det mesta jag kunde.  

Att jag skulle njuta av livet.
Att jag skulle vara tacksam över min kropp – varje dag. Oavsett hur den ser ut – så länge den funkar fyller den sin funktion.
Att jag skulle försöka göra det jag tycker om. Med dem jag tycker om.
Att jag inte skulle sörja henne, men glädjas att hon levt.

Så lätt att lova, och så svårt att hålla! 

Den 28:e november nu i år skulle min viktiga vän ha fyllt jämt.
Jag använder natten till att minnas henne. Våra drömmar, våra tankar, vårt prat och förstås till att sörja.
Såklart jag försöker sova, men det går inte helt. Det går inte att gå ut på balkongen heller, för där bor det tydligen triljoners törstiga thailändska moskitos.
Istället stirrar jag ut i mörkret, genom fönstret, och klättrar upp i sängen igen och försöker stänga av tankarna.
Det går inte. 

Jag kan inte helt förstå att hon inte längre finns. Så jag läser vår långa sparade, messengerbabbel och torkar snor och tårar långt in på natten.
Vänner borde faktiskt aldrig få lämna en!

💗

Dagen efter är en glad dag! Bästa vännen fyller också jämt och hon ligger här bredvid mig och sover.
Alldeles på riktigt.
Det är den 29:e november och vi är i Thailand.

Jag tassar upp och öppnar balkongdörrarna på vid gavel, och så bara ligger vi där och vaknar och pratar och lyssnar på fåglarna som sjunger annorlunda än hemma, på vinden och förstås de avlägsna ljuden från havet. Jag älskar havet!
Gardinen böljar svagt mellan inne och ute, släpper förbi solen som killar in sig i vartenda hörn och vrå och vintern och mörkret hemma känns avlägset långt bort.
Solen petar mjukt på kompisen som packar upp presenter, ler och förundras över att den och den har gett, hon pekar, skrattar och ser glad ut – jag fick från dem också! Och dem! Wow, tänk att de tänkt på mig! 😊
Hon är glad, och jag är glad att hon finns.
Vi ligger kvar, drar oss, och fortsätter småprata medan vi blir mer och mer redo för dagen.

Till slut är vi ändå vakna och presenterna tronar fint på den thailändska TV-bänken strosar vi i maklig takt till frukosten.
Hälsar som vi lärt oss på thailändskt vis - händerna ihop framför bröstet och så en lätt bugning med huvudet - God morgon - och så fyller vi magarna med ägg, frisk frukt och ångkokta grönsaker.
Och förstås en latte.
Lagom mätta lämnar vi slamret och ryssen som alltid staplar bullar, bröd och mjuka kakor i ett torn på tallriken till sin fru, (själv har han två tallrikar fulla med bröd, bullar och pålägg) den stiliga fransosen med alla de busiga barnen – två skriker som galningar nu också – och den hurtiga danska familjen som paddlade kanot genom vågorna igår och höll på att dränka sig och sonen när båten välte och hamnade upp och ned.
Nu sitter de lugnt och äter i pockande träningskläder, och jag ser att pappan surfar på bergsklättring. Sonen kastar en våffla med choklad på grannbordets lilla spanska unge, och sen är matkriget i full gång.
Vi skrattar när vi öppnar glasdörrarna och hettan nästan golvar oss. Värmen håller hårt i oss, och vi stönar över temperaturen och skrattar åt att det är minus 15 hemma i Sverige. För vi är inte där – vi är här!

Jag tittar på min kompis och hoppas hon ska fortsätta vara det i många, många år. Minst tills vi blir hundra! 💜
Hon tittar tillbaka och undrar om vi ska ta en sväng och kolla in vilka solstolar vi ska ha och kanske boka några aktiviteter. 

Morgon-yoga i full fart. Det är så KUL! 

Det gör vi, och dagen blir alldeles underbar. Vi testar yoga och vi testar vattengympa och vi promenerar längs stranden som aldrig tar slut, och så förundras vi över hur det vackra bara fortsätter i all oändlighet och i färg och i form. Allt ser annorlunda ut än hemma…! 

Stranden är en oas för den som vill promenera i och vid havet,
utan mer sällis än just en kompis 

Vi badar tills huden blir russinmjuk, torkar i solen o skakar av oss salt och sand och låter massagekvinnan ta i oss med hårda nypor tills vi nästan grinar på riktigt, och sen köper vi juicedrinkar för resten av pengarna, och sist på dagen strosar vi långsamt upp till restaurangerna vid havet och sitter i mörkret och bara mår väldigt bra.  
God mat och skönsång för kompisen som ju har sin stora dag idag!

Restaurangägaren med man och kusin och moster och brylling och några barn tar i från tårna och räcker fram sin glass/kake/frukttårta med levande ljus. – Make a wish Madam! Make a wish!
De backar undan med glittrande ögon, och ser tyst på när kompisen blåser och önskar. Alla står kvar, håller andan och ler när hon blåser och kanske önskar sig något vi inte får veta  - bara för att plötsligt se dem poppa upp live again.
Alla brinner för full sprutt!! Thailändarna fnittrar så de håller på att dö.
Kompisen blåser bort alla igen, och igen. Alltså – det GÅR inte!
De där ljusen har evigt liv, och det slutar med att hon får hjälp att släcka dem, allt under livligt skratt och glam.
Kanske gör man så i Thailand, kanske inte?
Roligt var det i alla fall!

Dagen tar slut. Vi kryper till kojs och skrattar åt att man kan bli så trött av att göra ingenting.
Av att vakna långsamt med en vän.
Av att släntra längs en strand som aldrig tar slut.
Att leta snäckor, hitta konstiga stenar och betrakta kokosnötter i palmtoppar ända uppe i himlen.
Av att äta utländsk mat och av att skratta i samförstånd och gnabbas om oviktigheter med en bästis. 

Ahlgrens bilar, ett hjärta och en kroppsdel... Vi skrattar så vi kiknar!
Hahahaha!!!

Det är alldeles svart ute. Thailandsvart.
Stjärnor på himlen, och avlägsna skratt nere från baren, någon slamrar med glas och diskuterar livligt. Några lampor blinkar och det känns märkligt att ha en hel ocean av säng utan att slåss om plats med krävande fyrbenta. Lite tomt också faktiskt…

Vi somnar, vaknar igen, släcker, babblar lite till och Kompisen ler lyckligt över sin presenter. Hon pratar om att hon måste tacka alla, helst nu med en gång, och så somnar hon plötsligt, mitt i orden.
Jag ler också, och känner mig lycklig att jag har världens bästa vän där bredvid mig i mörkret.  
Lycklig att hon finns och är här och ingen annanstans. 

Vänner måste vara närvarande, det blir så dumt annars.