Similand Islands - En vidrig underbar dag - Thailandsemester

 

På Similand Island, ö nummer 9, tog vi den här bilden 

- Åhh, Thailand! Ska ni dit?? Underbart! God mat, snälla människor, elefanter, sol, värme och Similand Islands!
Ett måste. 

Den ena klippan heter Donald Duck rock och tittar du noga ser du den ganska långt bort 

Just så säger många. Att vi bara måste besöka Similand Islands.
Så vi gör väl det då. Bokar en resa dit.
Det är inte helt gratis, men det får det vara värt, för att se ett av de vackraste ställena i världen!

Buss avgår från hotellet 07:10 och värmen därinne är påtagligt svettig.
Turist efter turist lastas på vid olika hotell, och vi är framme strax efter åtta och slussas in i en jättebyggnad FULL av folk, gatuhundar, slammer, havet på andra sidan, lukter och ljud. 

Samtliga måste köa, vi får en ljusblå gummisnodd runt armen – You ale nåw members in our Bluuligh team! You must cåm imiidiattly when we need you to be here! Ife you dånt come, we go withlout you and dats nåt good!

Guiden heter Koa tror jag, han uttalar det så snabbt så jag inte hinner fatta hälften, och namnet är ju kort som det är och fler gånger än tre kan jag nog inte säga va? För då lär han förbjuda mig att åka med ut på havet. Han frågar nämligen noga efter alla kroppsliga skavanker man kan ha, och dövhet kanske också räknas med?

Han rabblar på engelska var vi ska, när vi ska dit, vad vi får göra och vad vi INTE får göra. Tex bajsa på toaletterna.
Ånly pipi, otherwise vely bad – IF you do dat, all de fishes will come, and dat is vely bad you see.
Okej då, vi lovar att vi inte ska bajsa, ser man att alla tänker. Det ser ut så i alla fall när jag spanar runt på mina medresenärer.

Vår guide Koa utbildar oss 26 resenärer i allt viktigt vi kan tänkas behöva veta under vår dagstripp 

 Vi blir uppställda mot en vägg och fotograferade, vi får lista oss ett par gånger och sen får vi lite frukost. 

Guiderna talar med hög röst om att vi INTE får mata alla gatuhundar, och den regeln lyder vi såklart.
I alla fall tills mammatiken som är smal som en sticka, och har rygglinje som en bättre begagnad dörrmatta och ögon som sammet och en blick av guld dyker upp.
Hon får all vår mat och vi hämtar lite korvar också och ger henne. Hon är ju hungrig! Och så sööööt!

Går inte att motstå blicken - klart hon fick vår frulle! 

Sen går alla på toa, för vi vill ju inte göra bort oss på båten – och efter det får vi våra saker – en handduk, snorkel, cyklop och såna där grejer man har på fötterna så man ser ut som Kalle Anka.
Kompisen och jag avstod det. Vi är inte så sugna på snorkling, utan vill mest bara se öarna och all vit sand och allt det vackra.

Vi köar vidare och blir uppdelade igen och slussas till våra båtar. Stora lappar talar om att skorna ska av och ner i stora korgar.
- Aldrig! Kompisen fnyser, och tar ett stadigt tag om sina foppa flip floppers. -Tänk om nån snor dem!
Vi stoppar ner våra skor i väskorna som suckar ännu mer sprängfulla, men accepterar vikten.

Vår båt heter Chayada2 och vi har tre guider. En tysk äldre luttrad herre som nog druckit en och annan whiskey i sina dar, och den här dagen röker han egenrullade, bruna smala cigaretter, och pratar med sträv röst. Förstås bara på tyska.
Guide nummer två är liten, senig och söt och kvittrar fram sina ord på franska och jag fattar inte ett smack.
Trean, Koa, är från Thailand.

Han pratar engelska -fast på thailändska- och jag anstränger mig så öronen nästan trillar av för att hänga med i vad han säger.
Det går för det mesta, och när jag ger upp får jag med mig det sista från tysken som dirigerar ut sina order i marschtakt men som kompisen fattar.

Vi börjar med att åka båt en och en halv timme, alla måste sitta på sina platser, det går snabbt och det är farligt att stå upp.
Gratis vatten till alla, och solen skiner – kaptenen vinkar glatt (minns inte namnet) men han spottar grymt långt ut över havet mest hela tiden.
Vi ska besöka fyra öar, två ska vi snorkla på och två kan man bada och bara njuta av allt det vackra på. Ja, och äta lunch förstås.

Tysken sufflerar – Jaaa, und alles must hurry up before Chinese airlanes arriwe. Very horrible!

Vi ser på varandra och ler, kompisen och jag – det låter helt PERFA! 😊
Vi ska få bada, äta god mat, vandra på VIT strand och bada i korallblågrönt vatten!!

Sen sitter vi och bara längtar till vår alldeles egna obebodda ö, där vi kanske tom kan bada nakna och få bort våra vita kroppsränder, och ligga och läsa en bok resten av dagen.

Jag avbryts i mitt dagdrömmeri – guiden SKRIIIKER och jag blir hur rädd som helst! Vi ska sjunka med båten!!

Och dö!!? ☹

Va? Jag lyssnar igen, nä, vi ska visst inte sjunka, eller dö, men vad skriker han? – DOLPHINS!! There are lots and lots of DOLPHIIINS OUTSIDEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!! GOGOGO!!!! Vi tar våra telefoner och SPRINGER ut på däck och där nere i det kristallklara havet möter vi en skock fantastiska delfiner!
De simmar upp och ned, snett neråt, snurrar och hoppar. De är en och en och plötsligt fler. En flock!
De hoppar och visar upp sig och deras ansikten ser ut som om de skrattar! Jag skrattar!
Stirrar och tror inte mina egna ögon – jag står på en båt och ser DELFINER! Kompisen står bredvid och lyser av lycka hon med! Magen bubblar av glädje, och jag ser de strömlinjeformade djuren som glittrar i vattnet när de i full fart simmar förbi båten bredvid oss. Den ska också till öarna, och den åker fort över vattnet. Delfinerna är ännu snabbare och jag får hjärtat i halsgropen när de simmar förbi, krumbuktar sig och hoppar framför båtens nos.
HJÄLP! Tänk om de blir påkörda?? Men det blir de inte, och fler ansluter sig och så hoppsimmar de ikapp med båten innan de lägger i ytterligare en växel och försvinner förbi och bort mot horisonten.

De är borta lika snabbt som de kom och kvar står vi och försöker förstå vad vi just har sett!
En dröm i form av några av de vackraste och finurligaste djur naturen bjuder på 💗

Snart är vi framme på det första stoppet, och vi snorklar tre kvart på djupt vatten innan det är dags att åka vidare. Nu är ju inte kompisen och jag så vidare värst bevandrad i detta med snorkling, och efter ett par kallsupar och irriterat spottande bestämmer vi oss för att det är roligare att käka frukt och dricka kallt vatten i solen på däck ihop med tyskguiden.

Han röker och spottar i vattnet och svär över kineser.
Jag tycker han verkar otrevlig, men säger inget. Doppar tårna i vattnet istället och gnager på några godisar han i alla fall bjöd på innan munnen slänger ur sig sura ord.

Efter bara en handfull minuter är vi framme på nästa stop, och där ska vi få vandra i übervacker, schönes natur och dessutom luncha.
Jag har fjärilar i magen och längtar så jag nästan smäller av! Tittar ner i väskan och betraktar broschyren vi fick av både hotellet och researrangören – det är bild efter bild på Similand och Surin Island – meter efter kilometer av orörd, vit strand med turkosblått, kristallklart vatten. Herreguuuud så KUL!

Mina tankar bryts av båttut och människor. Vi är framme?

Medan vi väntar på vår tur att komma i land, där är nämligen ett tiotal andra båtar, hinner jag betrakta skådespelet framför mig.

Båtar med människor som lämmellikt vandrar i land, människor som hoppar, skuttar, kravlar och småspringer i land, kastar av sig kläder och fotograferar, pratar och skrattar. Det är ett sorl utan dess like.

Vi tittar på varandra, kompisen och jag och undrar var vi hamnat. Vi behöver inte fundera länge – Koa ylar på thaiengelska – You may liiiive de boat now. Be back in one hour, and go and eat and den swim and snorkling to de left and to de right. No swim in de middle. Please be back in one hour or we must leeeeeeave you, and dont forget your wallet, your wife and your mobilephone.
Tysken viskar till sina adepter på tyska (men jag fattar minsann!) att de ska akta sig för kineserna och äta fort som fan innan de kommer och översvämmar havet, och jag funderar över vad han pratar om egentligen?

Sen slussas vi av båten och ska trampa upp i den tropiska skogen och äta lunch.

Och allt är helt galet.

G

A

L

E

T

Vi är många hundra människor. Eller fler, vad vet jag? Det är faktiskt människor överallt.
Och de tjattrar, hänger i grenarna i träden, och fotograferar varandra hej vilt och glor på sköldpaddorna som visas upp i sina minibassänger, och så hämtar de mat och springer till sina utvalda platser.
Där äter de, babblar med mat i munnen, ser glada ut och skriker av skräck när de ser myror eller får sol på sig.
De flesta har heltäckande kläder och proppfullt med solskydd på övriga ställen. Medan vi äter kommer guider och andra anställda av någon… dock nu med förkläden på sig, med stora brickor med frukt och kaffe och the.

Hm.

Det slamrar runt oss. Pratas och tjattras och jag fäster ögonen på de vackra och gigantiska träden. De ser konstiga ut i den här märkliga skolbespisningsmiljön.
Kompisen passar på att gå på toaletten, det gör förtioelva andra också, och hon kommer tillbaka och berättar historier om hur olika man kan använda en toalett och jag bestämmer mig bums för att jag inte ska på toaletten, om jag så ska spricka på kuppen. 

Vår lunchlåda.
"Delikat lunch i det fria, vilda och vackra Similand"
researrangörerna är ganska roliga... *Fniss* 

Istället strosar vi ner för att få se det vi kom för, miltalen med orörd, vacker vi strand.

Och det får vi inte se.

Nä.

I paradiset, jag och tretusen andra 😅

Till slut hittar vi en opaxad plats som vi tar och sätter oss på och betraktar skådespelet medan vi inte vet om vi ska skratta eller gråta.

Naturen är förunderlig, vacker, sällsam och fantastisk.

Och vi människor är faktiskt svåra ibland att förstå sig på. Ibland så svåra att det känns sorgligt.

Vi kände av pressen så mycket att vi också tog en selfie.... 

När klockan är två samlas vi in igen, och snart tuffar vår båt ut på havet för mer äventyr.
Kort bit till Similand och där väntar ytterligare en timmes bad och snorkling. Och samma båtjippo, och jag får nog säga kinesjippo…… Lite rätt hade han allt, tysken.
För de är överallt…. Och de är ganska annorlunda mot oss skandinaver som flyttar på oss, aktar oss och ogillar att vara för nära. 

Dags att åka. Alla vill besöka de förunderligt vackra och orörda öarna.
Och alla ska hem..... 

Kompisen och jag betraktar alla som fotar sina nära och kära, på ett för oss annorlunda sätt, och vi skrattar åt rekvisitan som selfiepinnar, schalar, smink, borstar, speciella kläder och danssteg och hopp och jag vet inte vad, allt för att få den perfekta bilden.
Sedan tar vi våra handdukar och prylar och balanserar genom vatten och sten och hittar en bit strand som bara vi och två par till hänger på. 

Och så har vi en ganska underbar timme på Similand innan det är dags att köa in till båten igen, och gasa vidare till sista stoppet – snorkling på schemat igen.

Vi är 26 passagerare på båten och nästan alla gillar att snorkla.
Inte jag, och inte kompisen och inte den stora tyska damen som bara vill göra sånt på grunt vatten.
Hon solar istället och pratar med tyska guiden som aldrig slutar röka. Jag hostar och hoppar ned i havet och simmar runt lite.
Betraktar naturen, njuter av det varma havet och känner mig ganska liten på jorden. Solen värmer och det är mjuka berg och träd och hav och vind och vågor överallt.
Galet fint!

Nu behöver nästan ingen ropas in. De flesta är trötta och kommer självmant. Matas med pepsi cola, färsk frukt och torkar lite i solen innan det är dags att styra kosan hemåt.
Jag smyger ut och sätter mig i fören, och stannar ute i den varma luften den dryga timmen det tar hem.
Solbränd, vindrufsig i håret och slut i huvudet av alla människor och ståhej vandrar vi i land kompisen och jag och förundras över alla människor igen.
De tjattrar, skrattar och springer på toa. Vi med!

Och sen ska alla tydligen äta middag också. Klockan är fem och vi vill HEM.

Vi snor åt oss en mjukglass och sätter oss utanför och betraktar gatuhundarna som leker, slåss och tigger mat.
De är underbart söta, och ser thairidgeback dog - aktiga ut allihop.  

Slutligen har alla som ska med just vår buss ätit klart och vi stuvas in som varma svettklumpar och när vi lyckats ordna våra bilbälten, våra grejer och oss själva känns det som en befrielse när chauffören sätter på AC:n och rattar hemåt i kvällen.

Den här lilla ankan var en sopanka -
hon och hennes kavaljer såg glada och välmående ut, och de plundrade sopsäckar :) 

 Similand Island är nog bland det vackraste jag sett

Och Similand Island är nog bland det fulaste jag sett

Similand Island är nog underbart för en del människor. 

Och andra kan absolut låta bli

💗

Läs mer om Similand-öarna HÄR