Badkrukan

Det är spännande hur man ibland stöter på samma person.
På Ica, när man promenerar med hunden, på föräldramöte och när man läser tidningen. Eller när man köper bil, ja då ser man plötsligt likadana bilar överallt på stan….
Samma fenomen händer mig nu på semestern, jag ser samma mamma och samma lilla dotter dag efter dag.

Det förvånar mig hur våra vägar där i solen hela tiden korsas, och kanske kan det ha med att göra att jag tycker den lilla söta ungen är så speciell?
Hon är också speciellt lik en av mina döttrar.

Vi stöter ofta på varann i hotellets matsal, hon sitter på en hög pall, ibland på en kudde, och nästan jämt med sockrade pannkakor framför sig.
Jag ser henne leka i sanden, alltid nära mamma, eller ibland pappa. Jag ser de vuxna gå till havet och skölja hennes saker, och hon följer dem allvarsamt med blågrå ögon ibland ropandes att hon vill ha vatten i hinkarna, eller de och de plastdjuren särskilt sköljda. Mamman suckar och lyder.
Och jag ser henne sitta allvarsam och ensam på solstolarna när hennes föräldrar badar – hon badar aldrig- utan fingrar på sin solhatt och väntar med stadig blick på att de vuxna ska komma tillbaka från vattnet

Ibland möter vi dem på väg till restaurangerna, och då ser flickebarnet så lycklig ut, hon fladdrar runt med hoppsasteg i sanden, snurrar med sin rosa klänning och pladdrar i ett kör.

En dag när jag parkerat mig ute i vattnet för att det inte går att stå ut med den 35 gradiga värmen, möter jag sötnosens mamma och vi hamnar i lättsamt semesterprat.
- Hello, how are you?
- We are from Germany, and you?
- Have you been in Thailand before?
Och så vidare.

Vi guppar långsamt där ute, havet är behagligt varmt, det är alldeles vindstilla på stranden och vågorna mest som lätta krusningar på vattnet.  Vi två sittligger i det stora blå, gungar mjukt med rörelserna i havet, och babblar lättsamt vidare.
Jag frågar om dottern, och får veta att hon är fyra år och älskar vatten, och hatar havet. Hon älskar att simma också, men bara i en pool.
Mamman suckar uppgivet och berättar att de försökt allt, men deras flicka blir panikslagen bara vid tanken på att doppa tårna i havet.

Så märkligt!
Jag berättar om min ena dotter, hon som påminner mig så mycket om den här kvinnans barn, att hon också var jätterädd för vatten som liten.
Och om hur min man och jag försökte allt och inget funkade.

Vi gick på simskolor, vattenlek, poolhäng och träningar både här och där. Dottern blev inte ett dugg mer glad i vatten, nästan tvärt om, hon skrek som en galning om hon fick en endaste droppe på sitt huvud, och ville genast upp. Ibland kändes det frusterande att hon var så fjölig berättar jag. 

Min nyfunna badkompis lyssnar noggrant, och blir väldigt intresserad när hon hör att vår tjej är stor idag, att hon med tiden utvecklade en stor och äkta kärlek till all slags vatten, och att hon blev en duktig simmerska med tiden.  – Tell me more, ber hon, what did you do? Is it true, did she really learn how to swim in the big sea???
Uppe på stranden tronar den lilla dottern i tjejig Askungenbikini med tillhörande solhatt. Allvarligt sitter hon med benen i kors och betraktar oss, och jag vet att hon inte kommer att börja leka förrän hennes mamma är tillbaka uppe på land igen.
Jag funderar ett tag, säger att jag ångrar att vi tränade så ihärdigt. För det hjälpte inget vidare ändå. Kvinnan som jag faktiskt inte vet namnet på lyssnar och funderar, - Yeah, but it´s not possible to have a kid that is sooo afraid of water.
The sea is not dangerous and we tell her that, all the time. The problem is that she won´t listen. – So, tell me what to do?

Jag rycker på axlarna. Inte vet jag vad man gör med en liten unge som är superrädd för vatten (Måste man göra något alls egentligen?).
Jag säger försiktigt att om jag skulle leva om mitt liv, så skulle jag bara acceptera det. Tänka att vi alltid kunde bada i poolen och att havsskräcken förmodligen skulle gå över.

Lilla 4 åringen vinkar plötsligt  till oss och vi vinkar tillbaka. Hon är väldigt söt!
Jag tittar noggrannare på henne – och märker att jag ler. Hon sitter fortfarande med benen i kors, smala armar som liksom håller om sig själv. Bestämd liten mun, och allvarsamma ögon. På huvudet har hon en brun hatt med stor rosa rosett, och bikinin är rosa den med och tjejiga motiv och söta volanger i kanterna. Hon sitter blicktstilla, sådär som jag sett henne sitta förut, varenda gång mamman är i vattnet.
Vaksam, uppmärksam och med uppmanande blick, typ, Mamma – KOM UPP!

Mamman och jag konverserar vidare, men avbryts när hon utbryter; -Wow! There is my husband! Well, finally!
Jag tittar in mot land och ser lilla sötnosens pappa komma släntrande, också han i badkläder och med en handduk över axlarna. Han ser lagom avslappnad ut, kramar om dottern och sjunker ner på en solstol.
Hans fru skrattar, - Well, I wonder what he´s been doing… Haha! He´s been at the massage for 2 hours now. Loooong massage!!
Hon blinkar till mig och ler när jag gestikulerar och förundrat wowar den långa tiden han varit iväg, och förklarar att hon inte tar massage.
- I have problems with that you know...... I never let anyone touch my body, so I gave him my massaghours also. Actually thats the reason. Do you do massage?

Vi börjar så smått dra oss upp på land, och jag svarar att jag absolut gör det. Varje dag dessutom här i Thailand för det är ju så billigt – och skönt!
Jag berättar att Kompisen och jag går till kvinnorna på stranden, att de är galet duktiga och att det bara kostar en bråkdel av hotellets massörer som också är bra, men fyra gånger så dyra. 

Jag lägger till att jag också har knasiga tankar ibland, och att jag alltid väljer de kvinnliga massörerna, men att jag ska utmana mig lite och ta den manliga om några dagar - om jag vågar.
Hittills är det Kompisen som fått vara den modiga. 😊

Kvinnan ser imponerad ut, lyssnar noga på det jag säger samtidigt som hon bestämt skakar på huvudet och säger nej, nej, nej!! -Thats not an option. - I would NEVER let anyone touch my body, 

it´s impossible! But thanks for telling me. 

Vi spatserar upp på land, och vid den osynliga gränsen dottern dragit upp står hon nu och stampar och vill ta mamma i handen.

Så fort vi är över, ler hon stort och flätar in sina fingrar i mammans och börjar pladdra. Högt och lågt på tyska och lite polska pratar hon, och jag minns att mamman egentligen var polska, just det ja. De går tillsammans mot solstolarna och jag vinkar tillbaka till dem i ett hejdå så länge, vi ses i vattnet en annan dag - gest och så hör jag mamman förklara för sin man och avkomma att de måste träna på att vara vid och i havet.

- Du förstår Isabelle, man kan bara INTE hålla på med sådana här fegerier. Om man är så, så måste man övervinna dem – du måste helt enkelt kunna bada i havet, det ÄR verkligen inte farligt!
Den lilla ungen hänger med näbben, men skrattar plötsligt när pappan ett enda huj kastar upp henne på axlarna och galopperar iväg och köper den lilla en stor glass.

Jag ler lite för mig själv, funderar över rädslor, landar i hundarna (inte helt otippat....Haha!), mentaltester, träning och acceptans -tolerans-och ibland, ofta (o)förståelse. 

Din hund är rädd, min är bara busig. Din unge överreagerar, min ska bara få lite erfarenhet.
Din rädsla är lite larvig, min är mest en princip, kanske egentligen bara att jag är excentrisk.

Solen lyser på mig, och jag tänker att idag ska jag faktiskt boka den manliga massören och se hur det går.

😊