Sagas upprättelse

Idag ska jag berätta en saga.
Om Saga
Om Saga som bajsar på köksbänkar, snor, roffar åt sig och stjäl så vi alla blir galna. 

Idag ska jag berätta varför Saga kan göra precis vad hon vill, och varför vi älskar henne alldeles galet mycket i alla fall.
Äldsta dottern och jag tänker att vår lilla tjuvaktiga och bajsglada hund får göra vad hon vill. När hon vill. Och faktiskt nästan hur hon vill.
Vi är henne oändligt tacksamma.
Alltid. 
💗

*

Första gången vi mötte Saga såg hon ut så här 😊💛

Innan allt För nästan tio år sedan kom hon till familjen. Liten, sötare än sötast, ganska trulig och redan då utrustad med en stor portion egen vilja.

Det lilla huvudet bars högt på halsen, kolsvart fint rundad näsa och högre upp - ögonen. Redan då svåra att förbise, kolsvarta, djupa och oftast med studerande blick. De var iögonfallande och lätta att drunkna i, och också då utrustade med långa, inramande ögonfransar och en touch av eyeliner runt om.
Huvudet kröntes av den för rasen karakteristiska hårtofsen, men Sagas, förstås, låg redan nu tjejigt tillrätta och fast hon bara var drygt åtta veckor föll håret mjukt nedför kinderna. 

Jag tror Saga var den sötaste valp jag nånsin sett!

Dotterns lilla hundbebis utvecklade snart ett kavat sätt att vara på, hon var aldrig rädd eller blyg, men hade sina egna åsikter om det mesta.
Vissa gillade hon, och vissa inte.
Mat ville hon alltid ha, och förstås klapp och kel.
Dottern vill hon helst vara med hela tiden, och som god tvåa kom jag, mamman i familjen.
Övriga i vårt hus kom på samma plats, hundar/katter/hästar och andra familjemedlemmar.

Åren gick och valpen blev tonåring, dottern också, och de två växte upp med finnar, flottigt hår, en portion plötslig blyghet, bångliga kroppar och lite för stora fötter och plötsligt en dag så satt de ihop.
Jag vet inte när längs vägen det hände, men den lilla hunden utvecklade en stor och äkta kärlek för sin lillmatte.

Förstås älskade de varann sådär som hund och ägare gör. Förstås var de tillsammans på promenader, sov ihop och tränade på kurser.
Men den här kärleken från Saga, den kändes STOR!

Jag minns att Saga ibland vägrade springa snyggt i utställningsringen och så kom duon tvåa, eller rent av sist.
Jag minns att hon sprang som ett Jehu på första agilitytävlingen och dottern var så glad! Ända tills hennes lilla kompis fick matdoft i näsan och i samma sekund bestämde sig för att kolla upp de i publiken som åt lunch medan de tittade på hundtävling, och så var den sagan slut.
Dottern kom i håg förnedringen i åratal och satte inte sin fot på agilitytävlingar efter det.
Saga själv var -förstås- fullständigt oberörd.

Saga med sin dotter Annie, och en hundkompis

Jag minns att de båda åkte hem till kompisar och sov över, och att knappnålsögonen med sammetsblick charmade de flesta. Föräldrar och vänner tyckte alla att dotterns lilla hund var ursöt och alltid välkommen – fast hon stal en del.
För så var det.
Saga hade (och har) en stor kärlek till allt ätbart och hon kan inte låta bli att ta det hon inte får. Att det blir dålig stämning struntar hon totalt i.
Hon öppnar väskor, knappar, lås och blixtlås – nemas problemas.
Hon klättrar upp på bänkar och käkar kattmat och hon tar sig lätt in i sopskåpet om hon bara får vara ifred och tänka på hur hon ska få fatt i skåpsdörren och bända upp den.
Hon tar sig ur burar, klättrar upp på klösställningar för katter med mat i toppen och biter sönder jackfickor för att sno åt sig det som är ätbart i fickorna.
Givetvis öppnar hon julklappar, presenter, och vet med stor precision vilka som innehåller mat eller godis.

Saga äter allt, Alladinaskar (ja, jag VET att det är farligt, Saga med för vi har sagt det TUSEN gånger, och det struntar hon i) matrester, en påse med lussebullar eller någons dricka. Juice, läsk, sopor, o'boy eller kaffe latte – allt är gott och funkar perfekt – Saga är inte knusslig på det viset!

Ska jag vara ärlig så har jag varit både arg, uppgiven och förtvivlat orolig många gånger. Det är inte kul när en lunch/godispåse/gästernas medhavda matsäck och så vidare HELA TIDEN försvinner.

Hon har ytterligare en grej för sig, den lilla Sagohunden. Hon ogillar å det grövsta om dottern sover borta utan att ta med sin lilla bundsförvant.
När det sker har vi som är kvar i familjen alltid, och jag menar verkligen – ALLTID, en liten present i form av en bajskorv på köksbänken att inkassera de morgnar dottern alltså inte är hemma.
Och ja, jag har gjort ALLT och inget hjälper.
Dotter sover borta = Bajskorv på bänken. Punkt.
Hunden har med jämna mellanrum drivit mig till vansinne.

Nåväl.
Om Sagas eskapader kan man läsa om HÄR och HÄR och HÄR och till sist HÄR.

*

Klok som en bok
Hon har allvarsam blick. Sammetsögon som betraktar mig med bestämt uttryck. Säger något, men jag är inte säker på vad?
Ögonen ser uppmanande ut, flackar mellan hallen och vardagsrummet och jag förstår inte vad hon vill, orkar liksom inte tänka eller lyssna.
Äh, jag har inte tid för den delen heller! Klockan går, tickar, tackar och knäpper, låter högt i mitt huvud och stressar mig något kopiöst, middagen måste vara klar till klockan sex.
MÅSTE!  

Vi har just kommit hem, solen lyser, det är vackert grönt ute och fåglarna sjunger glada strofer för varandra.
Jag orkar inte med det heller.
Dottern är hämtad från sjukhuset, jag har handlat, andats inne på ICA, kört oss hem utan att smälla av och nu ska jag laga mat. 
Hur ska jag klara det? Jag kan inte tänka…..
Anorexiamonstret skrattar åt mig, och pekar på klockan med sitt krokiga och fula finger;
 - Hahaha! Du är sen som vanligt! Klarar inte ens att hålla tiden som du fått från läkarna! Ett noll till mig. Igen!

Det känns som om hjärnan ska brinna upp, och jag anstränger mig hårt att komma ihåg hur jag ska göra den potatismos som jag lagat i säkert 35 år.
Det är inte lätt när man har huvudet nån annanstans.

Hunden sitter vid mitt ben och jag snubblar över henne.
Fasiken då!!
Jag fräser irriterat och tar fram smöret. Hur mycket smör kan jag ha i utan att hon känner det? Och ska jag ta mjölk eller vatten?
Hunden sitter vid mitt andra ben, så jag snubblar åt det hållet också. Jag svär igen och klockan tickar på.

De andra hundarna känner min irritation och den sista, modigaste, försvinner nu in på sovrummet med dyster min. Bara katten ligger oberörd och betraktar mig från sin plats på fönsterkarmen.
Saga betraktar också. Hennes mörka ögon in i mina. Allvarsamma. – Men kom då, envisa människa tycks hon säga. Går några steg och ber mig följa efter.
Jag ser det. Vet att hon pratar med mig men vägrar lyssna.
Jag har inte tiiiiiid!! Dumma hund! Gå!
Jag pekar mot sovrummet där de andra är, befaller henne att försvinna in och joina sina fyrbenta kompisar och suckar lättat när hon reser sig och går.

Tre meter.
Sätter sig.
Andas tungt.

Kommer tillbaka och lutar sig hårt mot mitt ben. Krafsar lite och möter min blick.
Allvarliga ögon som vill prata med mig. Pratar med mig. – Kan du komma nån gång. Nu. Det är viktigt.
Ögonfransarna klipper oroligt och den stadiga blicken släpper inte min.
Vi går tillsammans, hon före och jag strax efter mot toaletten.
Det är tyst i huset och jag börjar fundera över var dottern är och så vänder jag och kollar hennes rum som visar sig vara alldeles tomt.
Tomt!
Oroskänslan fladdrar lätt i min mage men störs av Saga som upptäcker att jag lämnat henne och som omedelbart kommer och hämtar mig.
- Men kom nu då? Du skulle ju gå med mig!

Hon leder mig till toadörren, lägger sig tätt, snusar in lukt i näsan från springan och krafsar på dörren, hårt och uppmanande. Tittar på mig; - Är du med? Vi måste in där. Och DU ska öppna nu!!
Hon ser orolig ut, ledsen och allvarlig. Sammetsögonen som jag sett in i så många gånger, de hungriga, envisa, busiga, glada och uppfinningsrika, vakna och tjuvaktiga är nästan svarta av oro, och stora och uttrycksfulla. 
Pratar med mig som aldrig förr och plötsligt förstår jag!

Jag kastar mig på dörren, knackar och bankar och känner oron riva i magen när jag inte får svar. Saga backar undan och låter mig ordna dörren, och så fort jag fått upp den pressar hon sig in och rusar fram till dottern som ligger på golvet i en onaturlig ställning.
Hon är vit som ett lakan i ansiktet och de gråblå ögonen är stängde och inget av de kända dragen pratar tillbaka när jag slänger mig ner och försöker få kontakt med henne.
Vad har hänt?
Lever hon?
Har hon brutit något?
Andas jag? Vet inte, men jag känner skräcken som dunkar i huvudet och iskylan som vill förlama mig totalt, fast jag behöver kunna använda min kropp just nu. 

Saga har lagt sig uppe vid dotterns nacke. Betraktar mig stillsamt medan hon snusar med sin lilla nos i dotterns halsgrop.
Släpper inte min blick och håller fast mig med att vi nog ska fixa det här. Jag pratar med hund och dotter och drar en lättnadens suck när vi får kontakt. Dottern är trött och medtagen och har slagit sig i fallet när hon svimmade.
Saga slickar kinder och tårar och så sitter vi där tillsammans på det hårda golvet och väntar på att dottern kan resa sig.
Det kan hon inte och jag bunkrar med handdukar på det hårda golvet och tänder några levande ljus. Vi sitter alla tre i en hög till storasyster kommer hem och hjälper oss. 

Storasyster bär till soffan, hämtar täcke och kudde och så sitter de där, tjejerna, medan jag lagar mat. Saga äter ben, tittar ibland på döttrarna och äter vidare, till synes oberörd när jag tackar henne senare på kvällen, nickar nådigt och tycker att jag bara kunnat lyssna tidigare.
Jag lovar att jag ska tänka på det i framtiden.

*

Iskall promenad

Vi ska på hundpromenad. Det är vinter och vackert ute, isblå himmel, kristaller som hänger från träden och dimmigt över fälten.
Snön ligger pudertät och det är alldeles lagom kallt. Våra fyrbenta är glada, och för en gång skull har dottern fått tillåtelse från läkarna att gå och röra på sig, och vi ska äntligen (!) få ta en långis tillsammans.
Jag släpper ut hundarna från bilen medan dottern ser på, det måste hushållas med krafterna, och hon vilar allt hon kan och gör så lite som möjligt.
Inte för att hon vill, utan för att hon måste.

De fyrbenta är glada, lite vilda och krumbuktar sig, fladdrar med lyckliga kroppar så fort de kommer ut.
Vi ler mot varann och börjar gå. Babblar, nästan som förr. Pratar glatt med dottern men så plötsligt möts vi inte längre i samtalet, den goda stämningen är som bortblåst. Tankarna virvlar ut ur arga munnar, och det vi säger är faktiskt ganska så fult. 

Vad blev vi arga över? Jag minns inte, men stämningen är kall. Hård. Arg. Ledsen. Och orden som vi delar gör ont på båda två.
Ingen av oss vill gå tillsammans, och jag vill hem.  
Det vill dottern också, och inte vill hon åka bil med mig i alla fall.
Hon tar sina hundar, vänder och går. Bestämda steg på trötta och smala ben trampar en vit stig i snön tillsammans med småhundarna.
De tittar inte ens på oss, och jag ser dem försvinna längre och längre bort. Funderar över om hon verkligen klarar att gå hela vägen hem – hon är ju inte frisk.
Ropar till henne att vi åker hem ihop – hennes ryggtavla ger sitt tydliga svar.
Hojtar att så här kan vi inte ha det – hela gångstilen där framme talar om att jag kan dra nånstans.
Ropar lite till, utan svar och så känner jag ilskan komma krypande och så tar jag mina stora hundar och vänder för att gå. Jag kan minsann gå en egen promenad!

Små, små krafs på mina ben, Saga tittar upp på mig – Hej, du är faktiskt vuxen här, och hon är sjuk. Hon kan inte gå hela vägen hem, det fattar du va?  Du måste ordna det här- jag känner mig väldigt orolig.

Hela lilla Saga hänger med huvudet och ser ledsen ut. Hon vänder snabbt och travar tillbaka mot dottern. Halvvägs. Vänder tillbaka till mig, springer. Krafsar på mina ben och tittar mot kompisarna långa där borta i snöyran tillsammans med Lillmatte.
Kloka knappnålsögon som betraktar mig och påminner mig om att jag är mamma och hon den ensamma, ledsna där borta är mitt barn, som jag älskar även om jag är arg och upprörd just nu.
- Åk och hämta henne!

Jag förstår det som Saga redan talat om. Att jag måste ta mitt ansvar.
Medan jag lastar in de stora i bilen, och knökar in mig själv rusar vår lilla tik i full rulle till lillmatte. Hoppar, övertygar, tjatar och får henne att stanna. Kramas med henne där på vägen och viskar på hundvis att hon ska vänta på mamma.
Tittar efter mig och bilen och vill att jag ska skynda på.

Sitter i dotterns knä på vägen hem och betraktar oss båda. Jag ser att hon tycker vi är onödiga, och att vi måste skärpa till oss och vara vänner.
- Med långsinthet kommer man ingen vart, säger hennes blick till mig där hon sitter. Och jag smeker henne över kinden med min lediga hand, och viskar att hon såklart har rätt.
Duktiga lilla Saga 💗

*

Saga säger

- Mamma! Mammaaaaa!!
Äldsta dottern ropar högt att jag måste komma, och hon låter allvarlig. Jag släpper det jag har i händerna och springer henne till mötes.
Hon ser stressad ut och vill veta var jag varit, för - Saga säger att hon inte hittar dig! Jag påminner henne om att Saga är en hund, och dottern skrattar inte ens, bara hojtar att den här ”hunden” som du kallar henne mamma, har just hämtat mig i stallet, och säger att lillasyster inte mår bra. – Mamma, Saga är orolig säger hon, skynda dig då!!

Hon kan inte släppa hästen, men har hoppat av, och stampar oroligt med fötterna.
Saga sitter mellan oss och vill att vi ska snabba på, och det gör vi. Jag springer på raska fötter in i huset, och ber Saga visa var vi ska.
Såklart hon gör.
Hon förstår precis – vänder på en femöring, rusar med blixtens hastighet upp för trappan och in i rummet där Ätstörningseländet härjar i Lillmatte.
Hon har svimmat igen, men vaknat till liv och klarar inte resa sig. Rösten är svag och ögonen dimmiga. Hon är öm i kroppen efter fallet, vimmelkantig, och mår allmänt illa.
Saga stannar och låter mig ta hand om dottern, och medan jag pysslar lägger hon sig till rätta bredvid, tätt och försiktigt, sin kind mot dotterns, och jag ser hennes kloka ögon smeka Lillmattes hår med bara sin blick.

Idag har jag inte lika ont i magen, och kan lyfta vår sjukling för egen maskin. Hon är som ett plock-i-pinnspel, och hela jag blir full av ledsenhet när jag försiktigt bär in min sjuka unge på hennes rum, bäddar ner henne och lägger mig en stund bredvid och så bara kramas vi två.
Eller ja, vi tre.
Saga ålar sig upp mellan oss. Torkar några tårar som letat sig ned över kinderna på en av oss, lägger sin varma lilla hundkropp tätt, tätt intill oss båda, och betraktar oss med klok blick som säger att det nog ska bli bra så småningom.

Och det blev det ju. Fast ingen kunde våga tro det.

*

Det är 2018 och Chinese Crested Club har sin specialutställning.
Av misstag råkade vi anmäla Saga, och velade länge om vi verkligen skulle ha med henne……. YTTERLIGARE en hund att bada, fixa och ha koll på… Orkar vi det? Och virrig som jag är kommer vi på att jag ska döma någonstans och inte alls vara med på specialen.
Håhåjaja – dottern ska fixa allt själv.
Hur tänkte vi -jag- där?
Jag skäms som en hund, och är otroligt glad och tacksam över våra fina vänner och valpköpare som lovar att hjälpa till (TACK gulliga ni, jag är sååå glad att ni finns!)

Jag dömer i min ring på en annan plats och koncentrerar mig på den ena fina hunden efter den andra. Det är underbart kul och stimulerande att få döma andras fyrbenta. Tänk att just jag fått ynnesten att se så många fina hundar både med ögon och händer!
Jag älskar att få jobba som domare!

Idag koncentrerar jag mig alldeles extra – jag vill såklart hinna se om dottern och våra fyrbenta haft det bra, och så fort jag är klar tar jag bilen de få milen till specialen, letar mig fram till ringen och blir förvånad över alla grattisar som haglar.

Jag vet att valpen blev BIR. Jag vet att vår supeduperhane åkte ut. Jag vet att vi vann uppfödargrupperna och att dottern är glad. Jag är också glad!
Men jag förstår inte när folk hojtar att det är FANTASTISKT med ett sånt resultat för en gamling.
?

Jag ler, och känner mig dum, får en kram av någon och raskar på stegen. Möter dottern och ser Saga sitta på en utställningsbur och tugga på en godis.
Hon ser finurlig ut och betraktar mig nöjt under lugg. Och jag får höra att vår gamling slagit alla och blivit BEST IN SHOW. 

Va? Kan det vara sant?
- Ja, säger Saga, ska man vinna kan man lika gärna göra det över minst 100 andra. Det känns skönast så.
Dottern ler, och jag får en glädjeklump i magen.
Annie vann inte. Barbie vann inte. Våra andra tikar vann inte.
Saga klådde alla, och hon är så nöjd med dagen. Jag med!! 

- Mamma, det är avslutande kinesrace!! Massa, massa hundar ska tävla mot varann, snabbast är bäst, vi måste också vara med! Vilken tar vi?
Vi kastar en blick på hanen, vår snygga, unga starka och virila.
Viril ja… Han är såsig i blicken, kan inte tänka eller sköta sig, sitter i tältet med ryggen mot oss och ser knasig ut. Kärlekskrank så det förslår och minns inte ens vilken dag det är. Han kan definitivt inte springa!

I vår stora utställningsbur sitter tanterna. De löper. Blinkar med långa ögonfransar, fnittrar och svänger på höfterna så hanen smäller av.
De kan nog inte heller springa kommer vi fram till. Och valpen är för liten. Vad göra?

Saga knaprar vidare och struntar i oss. Hon är nöjd med dagen, sig själv och att bara vara med. Givetvis sitter hon inte i en bur utan spankulerar runt efter eget huvud.
Som det anstår en BIS-Vinnare.

Jag tittar på henne och utbrister – Ta Saga!!
- De andra som vet att jag är allmänt virrig tittar chockat på mig, och frågar om jag är medveten om att hunden ska fylla TIO år och att Saga är LAT???
- Ska veteranen vara med på kinesracet mamma, utbrister dottern och ser skeptisk ut. Och hur har du ens tänkt dig att hon kan tänka sig kuta den där slingan frivilligt?

Jag betraktar vår lilla, gamla Sammetsöga som mest tittar på dottern och så säger jag att de ska visa henne köttbullepåsen.
-Visa henne alla köttbullarna, och så säger ni att hon får ALLA, om hon springer det bästa hon kan, och jag lägger till, bara till dottern;  Och så viska till henne att DU vill att hon gör det, att hon springer för dig. 
Gör det bara!

De andra skrattar, skakar på huvudet och jag ser att de viskar med dottern som tar Saga under armen och så försvinner de med alla de andra bakom kröken. 

Det går en stund som känns som en evighet och så ringer telefonen och jag hör hur de vrålar – SAGA VANN!! ALLA GÅNGER, I ALLA HEATEN VANN HON!!! DET ÄR JU SJUKT JU!!!
HON ÄR JU SUPERGAMMAL!!! 

Vi packar bilen, stuvar in priser, utmärkelser och alla våra stolta känslor.
Saga strosar runt bilen och letar godisar trots att magen står i fyra köttbullehörn. Hon rapar lätt och ser tillfreds ut med dagen, och ja, inte minst med sig själv.
Sol, köttbullar och bara vara med dottern. Lillmatte.

Jag fångar upp henne, lägger min kind intill hennes och smeker henne lätt. Viskar att hon hade rätt, det ordnade sig ju till slut. Solen skiner, dottern är nästan frisk och jag har kommit på att jag kan skratta igen.
Och Saga kramas mjukt tillbaka, viskar att det visste hon ju hela tiden och så glider hon ur min famn och ner i gräset. 
Traskar fram till dottern som byter om och pladdrar i telefonen med en vän. Vår lilla hund suckar nöjt och lägger sig bredvid sin ägarinna och betraktar henne från sitt håll där nere i gräset.
Kloka, svarta hundögon som är alldeles fulla med kärlek.

Vilken hund!
Vilken Saga!