Olika plats i livet - Thailandsemester

Hon sitter bara där, utanför affären vi hade tänkt handla i. 

Liten, späd, kantstött av livet, och faktiskt ganska sliten. Huden är vindpinad och mörkt, mörkt brun, sådär så det nästan skimrar. Jag tittar en extra gång för att se om hon har olja på skinnet, så blank är den, men det ser ut att vara bara så hon ser ut. 

Håret är bundet i en prydlig fläta med bast runtom. 

Kläderna har sett bättre dagar och fötterna ser väl använda, och ganska slitna ut. Säkert har de gått och gått utan skydd, eller någonsin, fått omvårdnad. 

Hon sitter vid en pelare så hon kan luta sig lite, men mest plats får katten, en svart och vit liten sak som ligger på en mjuk solblekt dyna. 

Kompiskatten är röd och vit randig och ligger bredvid som en utslagen prins. Han sover tungt på sin silkiga kudde och skänker varken trafiken, sorlet eller människorna en endaste blick. 

Jag stannar upp och tittar på de båda fyrbenta. Glänsande pälsar, klara ögon, ja iallafall på den som inte sover. Båda ser fina och trygga och trötta ut. Katterna. 

Kvinnan smeker dem och tittar in i sig själv. Försvinner till en annan plats. 

Hennes ögon är stora och svarta, och jag tror säkert att de varit vackra en gång. Nu är de trötta och ser ut att vara någon annan stans. Jag betraktar kvinnan och undrar över hennes liv. 

Vem är hon? 

Varför sitter hon och tigger? 

Har hon barn? 

Har hon haft ett hem alls? 

Har hon haft allt som jag har och så kanske mist? 

Hon sitter försjunken i en annan värld där på asfalten och märker inte att jag stannar och lägger en slant i hennes plastmugg. 
Det gör jag iallafall och så går jag vidare. In i den grälla affären där lampor blinkar, varor trängs och allt som man inte behöver finns. 

Jag blir illamående när jag försöker komma ihåg vad det nu vad jag skulle ha? 
Istället fyller jag en korg med kattmat, några choklader, en tandkräm, lite lyxig dricka och några påsar med smörgåsar och en med bullar.
Jag funderar över vad kompisen ska säga... Kommer hon bli irriterad? Arg? Säga åt mig att låta bli?
Helst vill jag inte visa henne varukorgen som hon förstås genast upptäcker.
Hon säger inget, men tittar frågande, och jag rycker uppgivet på axlarna och säger att jag bara måste. Det går inte annars.
Kompisen förstår, som nästan alltid. Hon säger att hon också vill vara med och betala, och berättar att hon också fått en klump i magen. 

När vi går ut stannar jag framför kvinnan igen, och böjer mig ner och säger hej. Hon hälsar på thailändskt vis, med händerna ihop framför sig, samtidigt som hon böjer på huvudet. Min blick vill hon inte möta. 

När jag sätter mig på huk och öppnar påsen ler hon mjukt och nickar. Tackar. 

Jag visar henne maten och det andra, och hon tackar och tackar. Pillar med en rynkig hand på kattmaten och mumlar något medan hon klappar den svartvita sömntutan bredvid sig. 

När jag reser mig upp lägger jag samtidigt några mynt i hennes mugg, men ger henne också en stor sedel i handen. 

Hon ser förvånad och väldigt glad ut och jag skymtar plötsligt liv i hennes mörka ögon.  Nu lyfter hon huvudet lite extra, och medan hon tackar igen, möter hon snabbt min blick. Hon stirrar förvånat på sedeln, och stoppar undan den lika fort som hon drar åt sig sina ögon igen, och fäster blicken på backen. 

Vi bugar oss lätt mot varann igen och så går kompisen och jag vidare mot marknaden. 

Vi två privilegierade som bestämde oss för att splitta. För att ge tillsammans.  En liten struntsumma för oss, som är enorm för en annan.
För kvinnan vi just mött.

När vi slinker in på marknaden är det mörkt ute. Svart. Nästan natt.
Det är puls här. Musik. Människor. Rörelse. Kroppar och liv. Mängder med saker och för den shoppingglade, förmodligen ett eldorado.
Max två meter mellan stånden där du kan köpa allt du kan tänka dig av mat..

Fisk, kräftor, hummer, räkor, kött, kyckling, vårrullar, friterad potatis, kokt ångande och doftande majskolv, ris i alla dess former och förstås mängder med dricka - Öl, läsk, nypressad juice, kaffe, te och färska frukter i klasar.
Pannkakor på asiatiskt vis. Glass i stora lass och godis i alla dess former. Helt galet. Gott galet. Vi äter och njuter av natten och värmen. 
Skrattar och har semester. 

Och bara några hundra meter bort sitter en människa och har ingenting. Faktiskt verkligen inget alls. Annat än ett gathörn, några paltor på kroppen och två fina katter.

Ibland -ofta- är livet både fult och vackert. Hårt och mjukt. Svart och vitt.
Lätt för vissa, som för mig, bland annat. Och tungt och svårt och nästintill omöjligt för en del andra.
Jag ser dem sällan, och vill egentligen knappt veta att de finns. 

Men det gör de.
Sannerligen.