Mitt busiga barnbarn

Sobers Dawson 7.5 månader
e. Sobers Pompilius u. Sobers Rosalinda 

En del har barnbarn, jag med.
En del har busiga barnbarn - jag med.
En del har tvåbenta barnbarn, inte jag.

Mitt barnbarn kommer från Italien och jag ville inte alls ha honom. Jag tänkte att jag inte skulle orka, att han skulle vara full av bus, hitte-på-grejer och spring i benen.
Dessutom var han en han.
Jag passar bäst som mormor till en hon. Jag vill inte ha hanhundar.... !

Men som alla säkert vet får man liksom inte välja eller bestämma själv kring kring det här när ens barn får egna barn - eller köper sig en hund.

Och så gick det som det gick, speciellt när dottern blev av med lägenheten några få veckor innan dottersonen-hunden dök upp för att bo i familjen.
I mitt hus.
I hans hus tyckte han.

Ursöt och UR-JEFLA-JOBBIG flyttade han in, och sedan juletider har jag mest försökt hålla mig vid liv. Och det har inte alltid varit lätt.
Vintungen själv är himla full av liv - och det värsta är att han är en uppviglare, han har givetvis LÄRT greyhoundungen ALLT han kan, och jag kan berätta att det är ganska mycket.

Whippetbarnbarnet har jagat höns, sprungit velodrom i nya skinnsoffan (tusen gånger per dag) vandrat miljontals mil på parketten, bitit sönder mina innetofflor och utetofflor, husses ALLA glasögon, viktiga plastmojänger man måste ha i en familj, kattleksakerna, köksattiraljerna och fjärrkontrollerna.
Han har grävt gropar i gräsmattan, försökt para dobermannen och stulit mat från köksbänken. Han har sprungit fram och tillbaka, tillbaka och fram, och upp och ner på parketten igen, sådär liksom V.Ä.G.R.A.T sova, tills dottern fått koppla fast honom i vardagsrumsbordet under mina dödshot - jag slår ihjäl honom! På riktigt!

Inte särskilt mormoderligt, nä, men han lever fortfarande. Han är bästis med katterna, har blivit ett med greyhounden och stulit dotterns hjärta.
Och ja, förstås har han charmat in sig hos mig med.

Det är svårt att inte älska en tillitsfull, orädd och alltid glad liten whippetperson - och när jag tänker efter tror jag inte det går.
Att inte älska alltså.

Så alldeles lagom tills dottern fått nyckel till sitt nya hus och ska flytta har jag kommit på att jag blir varm i magen av lycka över whippetligisten.
Den lilla Vintungen som passar så bra i vår familj!

Han är ju alldeles perfekt att vara mormor till - bra val Linn - Issun är en TOPPENUNGE! 💗😊

Stort TACK Bitte och Pieri för ännu en Sober Varelse, han är alldeles perfekt!

"Issun" 

Bästisarna. Vintungarna.
Alltid på G 

Hannah är den bästa att sova med - Alltid 💜

Celia och Issun, 4-5 månader och fulla av liv 

Vila lite innan nästa grej.... 

Dryga sju månader och såååå fin!
 = Stolt Mormor

MultiCH Sobers Ingrid
 - En stor anledning till att våra blickar föll på Sobers D-kull. 

Får vi presentera

"TWIGGY"

Sobers Trussardia – Greyhound

Född 11 februari 2013 i Italien

e. CH Mascotts Sobers Maranello
u. Sobers Nonpareil

Sista dagen i Rom.
Vi är på flygplatsen, och på väg hem till Sverige :-) 

Jag tänker på historien ”Det susar i säven”.
För det susar i motorerna. Det susar i kabinen, av människors prat, olika språk blandas i ett lågmält mummel varvat med prassel av papperspåsar, skratt, klunkande av olika drycker, hostande och två små babysars rosafärgade ansikten och tinnitusvarnande gallskrik. Bredvid mig sitter två tonårstjejer och ritar, äter medhavda smörgåsar, skrattar och pratar om hur fort man kan komma ned på jorden i ett flygplan. Eller utanför det. Hur det känns att dö.
Jag är vansinnigt flygrädd.

De ser avundsjuka ut varje gång jag prasslar med min chipspåse och jag beställer genast en till som straff för deras flygplansolycksprat. När de får vatten av sin ekomedvetna mamma köper jag en Pepsicola. Jojo.

Trots min totala avsaknad av teknisk förmåga har jag lyckats koppla upp mig på WiFi och surfat ett tag. Ganska kul, men mest tråkigt. Det tar ju flera sekunder hela tiden för datorn att hitta rätt. Jag tror jag har drabbats av det som kallas datorstress?
Istället rotar jag runt i min laptop och hittar bilder på min födelsedagspresent. Hon är liten, rund och har svarta pepparkornspigga ögon med långa ögonfransar.
Hon har växt, fått längre ben, men fortfarande är babymagen kvar.
Hon har fyllt fyra månader och ser mer ut som vårt föl, eller kanske en Bambihund? Benen är långa och slanka, kroppen kraftig och hon har en ung valps busiga uppsyn. 

Twiggy, 4 månader

Twiggys uppfödare har matat mig med bilder från första dagen hon föddes. Tur det, för jag har knappt kunnat stilla mig!
I många, många år har jag önskat mig en greyhound, och Ääääntligen kommer hon!

Hon är född i Italien, och jag är på väg ner till värmen för att hämta vår lilla röda dyrgrip. 

Twiggy 2 veckor - Gäääääsp! 

Det skrapar i högtalaren, kaptenen harklar sig och berättar att vi kan sätta på våra mobiler och ringa hem och säga hejdå. Vi skall till att störta nu, i solskenet över Alperna. Typiskt! Tankarna fladdrar i hjärnan på mig – VEM skall ta hand om alla djur? HUR går det med familjen/huset och hoppas livet på andra sidan är okey. Finns det hundar där?

Kaptenen pratar lugnt vidare och jag hör det han säger, på riktigt. Han ber passagerarna att titta på olika saker i naturen. Han berättar om Alperna, landet vi flyger över och informerar sedan om Rom, tiden för landning och avslutar med att säga att solen väntar på oss, där borta i Italien. Flygvärdinnorna börjar dra runt på försäljningsvagnen igen, babyn skriiiiker och det mesta verkar normalt.
Så vi skulle visst inte störta. Trevligt.
Det borde hursomhelst vara förbjudet att skrämma folk sådär.
Jag studerar de andra flygvärdinnornas ansikten, och de ser proffsigt oberörda ut. Det skulle de förstås  inte göra om vi var på gång att störta?
Okey, jag kanske kan passa på att läsa lite, anstränger mig att tänka på positiva saker. Längtar till vi sätter fötterna på backen igen. Till att träffa Twiggy. :-)

Efter landningen går jag på skakiga ben till utgången och blir snart hämtad av glad uppfödare och sommalovslediga barn, som inspekterar den svenska utbölingen med nyfiket intresse. De är inte gamla, och tjattrar på klingande italienska med varandra. Blandar med engelska, och nickar när deras mamma och jag pratar svenska med dem.

Välkomna till kennel Sobers! 

När vi anländer till deras hem några timmar senare (vi hann besöka en restaurang och äta härlig italiensk pasta) studsar de ur bilen, öppnar grindarna och fladdrar in på ägorna.

På uppfarten ser jag gröna gräsmattor, bevattningssystem, några JÄTTEstora och vackra kaktusar och i ögonvrån också grannhusets fantastiska oliv och vindruvsodling i långa, prydliga rader.
Jag har kommit till Kennel Sobers – House Of Hounds!

Men mest av allt har jag kommit för att hämta Twiggy. Min lilla röda babygreyhound. :-)

Jag blir placerad i skuggan, får ett stort glas iste och så visas det hundar. En efter en tas fram, och jag börjar ångra att jag inte tog bilen – för det är ju stört omöjligt att få med fler hundar än Twiggy hem!
I den långa raden av superchampions, prydliga, vänliga och stolta vinthundar fastnade jag alldeles extra för greyhoundstiken Sobers Orianne, den ryska hanen Monty och till sist en annan alldeles fantastisk drömhund – braccon Atticus. Och mest av allt den lilla söta whippetvalpen Rosie, som jag ville köpa (Jaaaa, jag VEEEEET!), och ta med hem, otroligt vacker, välkonstruerad och med en sällsamt underbar utstrålning.
Hon var förstås såld, och fick inte komma med oss till Vita Huset. Synd, men ganska klart att en sådan stjärna inte var tillgänglig.
Hon har en ofattbart lycklig lottad ägare någonstans i världen :-)

Nåväl.
Så var det dags att möta min lugna, värdiga, stolta och vänliga greyhound. Twiggy gjorde entré; Hon rusade ut, hade en liten rosa tunga rätt i mun, och rätt vad det var i alla andras mun också! Pigga, söta, kolsvarta ögon, låååånga slanka ben och kropp som ett rådjurskid. Twiggy såg glad ut, hälsade på alla och kastade sig upp i mitt knä. Gnagde på bordet, stal min kofta och drog runt med, skrattade med glad mun och studsade lite till.
En till buse till familjen Lemmeke, fast denna gång en söt italiensk fröken :-) Konstigt, om inte våra hundar är alldeles sjövilda redan från börja, så blir de det med tiden :-)

MIN!! :-) 

Vi pratade hund, och pratade hund. Och pratade hund. Kvällen närmade sig, och efter en kort stund på hotellet och duschen åkte vi allihop till en restaurang, ganska sent, men så gör man i Italien.
Maten –salladen, köttet, frukten och tillagningen var fantastisk! Italiensk mat ÄR fantastisk. Sällskapet var också härligt, det är ganska otroligt hur man kan träffas för första gången, och bara prata tillsammans nonstop i timmar och åter timmar.
Jag vet att människor i min närhet alltid sagt att hundarna begränsar mig. Och tänk, jag tycker tvärtom! Genom hundarna har jag fått vänner i Världens alla hörn, upplevt och lärt mig massor med saker, och inte minst fått resa alldeles jättemycket. :-)

Morgonen därpå var det varmt och skönt, altandörrarna fick stå på vid gavel, och det var rogivande att känna de mjuka vindarna fladdra i gardinerna, se solens strålar leta sig in bland möblerna och höra fåglarna sjunga sina vackra serenader där ut under den klarblå himlen. Frukosten intogs på hotellets terrass, med utsikt över poolen och alla blommorna. Jag fick sällskap av en liten hostande bondkatt med tjock mage och hungriga ögon. Hon följde mig med vaksam blick på behörigt avstånd. Köttet jag kastade åt henne åt hon glupskt, säkert skulle hon snart föda sina små – jag kastade åt henne lite till och hoppades inte hon skulle komma för nära. Tänk om hon hade loppor….

Frukost i Italien

Tiden gick fort, och snart stod bilen packad och redo för flygplatsen. Längst bak tronade min ögonsten i sin bur. Lagom imponerad över arrangemanget.
Den vana uppfödaren sicksackade sig genom staden, landskapet och slutligen Rom (de kör INTE bil som i Sverige, Italienarna!) och vi anlände i god tid till flygplatsen.
Värmen var bedövande och jag bad en stilla bön att ingen flygplatsanställd skulle lämna lilla babyn för länge i den stekheta solen, tjatade om det till alla ansvariga jag mötte på min väg. Hundägare….! 

Bus på flygplatsen

Godis är gott!

Hejdå Twiggy - vi ses när vi landar! 

Vi anlände safe and sound till Arlanda. Trött och lite fundersam, men glad - att - slippa - buren Twiggy!
Husse hämtar, och nu börjar äventyret! = Vardagen

STORT TACK Bitte och Piero, Emma och Livio, för er enorma gästfrihet och härliga dag i Vinthundens tecken!
Vi ser fram emot att träffa er alla på svensk mark och hos oss i Vita Huset! 

Så här har Twiggy växt hittills; 

2 veckor

4 veckor

7 veckor

11 veckor

16 veckor

Så här busig är vår lilla unge på flygplatsen innan vi åker hem:
https://www.facebook.com/photo.php?v=10151466518367001&l=3073297458983363634

Och JA - man måste ha glass i Italien! J J J 

Födelsedagspresenten

För många år sedan, då jag var i min bästa ålder och oftast bara var glad, skojfrisk och trodde att tid var det mest obegränsade i världen, bestämde min glada väninna och jag att vi skulle köpa oss varsin tax när vi nådde över 40-strecket.

En röd, långhårig normaltax skulle vi ha. En sådan där med sammetsblick, långa öron, lite örnnäsa och bara sådär underbart söt som långhårstaxar är. Vi drömde om hur vi som gamla damer (För det är man ju när man är typ förtio….) skulle spatsera omkring med våra taxar, rosamålade naglar och handväskor och mest bara njuta av våra vackra hundar i godan ro.
Inte som då, jaga småbarn, laga middag, rasta brukshundar och försöka få ihop livet med jobb/man/dagis/djur/hus/hem….

Åren gick, och en dag hade jag ett Hundpensionat (www.vitahusets.se). Många raser kommer och går här på jobbet, och med dryga tio år av daglig hundkontakt kände jag att taxar är underbara, men inte helt min grej.
Det blir med andra ord ingen tax.

Men passerat det magiska strecket – det kom vi förstås att göra vad vi än tyckte om det, 
väninnan och jag ;-)
Vi har inte längre galonbyxor, förkylda småbarn eller somnar medan vi nattar en liten. Och vi har tid att tjattra i telefonen, promenera i mer lagom takt och njuta av livet utan att ha tvåbenta ungar med tummen i mun som piper ”mammaaaaaaa”.
Lite vemodigt.

Nåväl. Jag har i alla år, ända sedan min första dobermann kom in i huset haft en hemlig dröm. Det finns en hundras jag alltid, alltid beundrat, men aldrig kommit mig för att ha. Bara nästan.
Jag har alltid beundrat dessa hundars vackra, atletiska konstruktion, njutit av att se dem i rörelse –men också bara lyxigt utslängda i en soffa – samt tyckt att deras uttryck och behagliga sätt är fantastiskt och i smyg alltid önskat mig en sådan vovve.
Av någon anledning har det dock aldrig blivit av?

För en tid sedan beslutade jag mig för att ge mig själv en födelsedagspresent. Och det har jag gjort.
Om inte allt för länge kommer en liten röd fröken hem till oss, en tjej med mörka pepparkornsögon, bus i blick och långa ben. Hon kommer ända från Italien, dock med anor tillbaka till Sverige sedan generationers generationer.
Vi väntar med spänning på Sobers Trussardia – och är så glada över att hon snart skall flytta in i Vita Huset! 

Tusen TACK Bitte på kennel Sobers, äntligen går min jättehemliga dröm i uppfyllelse! 

"Twiggy" 2 veckor <3