Första dygnet

Många frågar om de små och svaret är att de mår bra. 😊

Deras mamma hade en lätt och snabb förlossning, för att vara en dobermann, vilket nu ändå inte betyder att det att föda barn är en peace of cake.

Tara var galet trött i går, och hon är fortfarande sliten, JÄTTEhungrig, lite vinglig på benen som nu tappat all sin svullnad, och kanske ganska uppfylld av vad som just hänt henne?
Hon älskar -ÄLSKAR- sina små, och oftast får vi dra ut henne för att hon alls ska tycka det är en bra ide att rasta sig.

Elvlingarna är som elva ungar mest - en hel hög hungriga, hungriga och hungriga ungar.
Det finns inte elva tuttar, så de måste turas om, och ofta äter den som är störst två gånger och en blir lätt utan.

Ifall ni undrar vad jag gör så kan det vara så att jag övervakar matningen så det blir rättvist, försöker övertyga Tara om att hon måste ut, jag kanske tvättar en av dagens alla filtar -små valpar kan smutsa ner och även mammor som är nyförlösta....
Glömmer jag svara om någon skriver så skriv igen.

Bebisarna ska som vanligt ha parfymnamn och denna gång på bokstaven Z, en bokstav vi redan haft till en dobermannkull, och året var då 2002. Nu är nollorna på annat vis - och vips har vi tagit oss 18 år framåt!
Galet...!

Namnen är nästan färdiga, som vanligt blir det parfymnamn.

Här är några av gårdagens mobilbilder;

Tidig morgon. Alla sover...

Nyblivna mammor serveras alltid maten på sängen hos oss

Snabbt ut och kissa, och snabbt en av favvissysselsättningen - rulla sig i gräset!
Taras matte Camilla berättar att detta sysslar hon med hemma också, ofta och mycket. 

Brun kille och mammas fot 

Apropå fötter...

När vi inte äter, sover vi...

Första dygnet är nästan slut 

Och Godnatt från Vita Huset 

Söndagsbarn och måndags-ex

Ibland när hundbabysar föds kommer de under många och långa timmar, och på det viset kan det bli lite olika födelsedagar för de små....
Några kommer med buller och bång på tex torsdagen, en del syskon hakar på och föds några timmar efter och några i familjen gillar att ställa till det, så de föds helt enkelt en annan dag.
Eller natt.

Och så kommer det sig att en stor del av Sveriges hundar egentligen går runt med fel födelsedag, för att man bara kan ha ett datum på en och samma kull.

Våra valpar kom tassande på söndagen, men majoriteten gjorde entré om måndagen, och så fick det bli - våra ungar är måndags-barn.

Måndagsungarna är hett, hett efterlängtade, och jag ska villigt erkänna att som total novis och väldigt mycket nybörjare med vinthundsungar, kändes det spännande att plötsligt en sen söndag natt, sitta med ett greyhoundbarn i händerna.

Han såg inte ut som någon annan jag sett tidigare, - Lååååånga linjer, faktiskt längre än längst, kraftfullt huvud, och mest av allt, en hals som aldrig verkade ta slut, och som grädde på moset, en stolt böj på nacken. Stiligt!
Jag vänder och vrider på den lilla -stora- och tycker han är helt underbar!

Han väger dryga 530 gram och just ute ur livmodern tar hans sig kraftfullt fram för att leta efter sitt första mål mat.
Greyhoundvalpar är piggare och aktivare än jag förväntat mig. Rörligare också, och med en förlossning som definitivt var snabbare än de flesta dobermannvalpars väg ut i livet, är detta en extra spännande förlossning för mig att följa.

Mamma Greyhound blev några timmar senare Mamma Sexling, och natten de små kom till världen sov jag inte ett skapandes gram.

Men vad gör väl det när man sitter obekvämt en hel natt, ensam i det mörka och tysta, lyssnar till räven som tassar runt och vill äta ens höns, drar lite, och lirkar försiktigt i någon som sitter fast, klipper navelsträngar, räknar moderkakor, ger kall mjölk på sängkanten, rastar en vinglig mamma, och tvättar filtar nonstop, allt i skenet av månen ljus högst upp på himlen, och vår gamla trötta bordslampa därborta på byrån.

När det så sakteligen ljusnar ute, husets katter tjatar om frukost och husse kliver upp, sitter jag där och kan knappt räta ut benen, men ler lyckligt och berättar om varenda en av de nya små för döva öron. Husse har hört det tusen gånger förr.
- Ja, jo, de är ju ovanligt söta, små tassar och små näsor och ja, som alla andra småfolk helt enkelt.... Unika...? Hm...

Han vill hellre ha sin frukost, kramas godmorgon och planera dagen, och när han försvinner till jobbet ringer jag alla kompisarna som väntat och längtat de också, och så skickar jag filmer och bilder till alla, och så sitter vi där, i morgontimmen i våra hus i Sigtuna, i Rom, i Tyresö eller på motorvägen till jobbet, och översvämmas av de helt ovanligt revolutionerande söta greyhoundbebbarna i Vita Huset. :)

För såklart kompisarna fattar. De har, precis som jag, sett tusentals, eller nåja, kanske hundratals iallafall, små valpar, och ALLA ser ju att våra i den här kullen, helt objektivt, kommer att bli de vackraste och sötaste små vinthundarna ever.

Eller ja, de är det redan förresten. 😍

Att glo på magar

Ja, att glo på magar, det är typ det enda vi gör här.

Vi har många att titta på, men två som är extremt intressanta. Den ena är röd, inte så stor än, men ganska, och tillräckligt för att det hoppar fjärilar av glädje i min - För vi ska få valpar!

Jag är som ni kanske förstått, barnsligt glad!






Den andra magen är också superintressant, och den växer så det knakar och alla spanar nyfiket på den och funderar över vilka som bor i den.

Den här bilden togs för några dagar sedan:



Nu går vi här och ler fånigt, väntar, trummar med fingrarna och funderar på namn. Fast vi ska inte fundera på namn. För man ska inte jinxa.
Nä, det ska man inte.

Och så funderar vi lite till på namn, för det går inte att låta bli.

Vi återkommer inom kort med goda nyheter hoppas vi :)

Jag kan inte hålla mig!!

Ni vet den där känslan... När man har bubblor i magen, känner sig som fem år och nästan inte orkar vänta.

Alltså, jag tror nästan jag ska spricka - och nu kommer det - Vi tror stenhårt att vi väntar valpar!

Blivande mammahund är trött, kinkig med maten och har helt slutat busa och leka. Hon verkar förbereda sig.
Magen är svullen och nu är tuttarna skära som hallonknoppar och vi här hemma studsar runt som på rosa moln!

Många är inblandade i kullen - TACK TACK TACK Pernilla, Bitte, Pieri, Roberto och Pierre för all hjälp, pepp och goda råd!

Håll tummarna nu allihop!

JEUW-15 NORD JUNV-15 SV-18 SECH FINUCH NOUCH Sobers Xantia
"Sunny" Vinner BEST IN SHOW på första World congress Specialty Show för Greyhounds i Norge 2017!!
Här visad av sin uppfödare Bitte

Sunny BIR på Stora Stockholm 2018 - OCH BIG -2!!
Här med matte Pernilla 

Sunny efter sin BIS Vinst i Norge 

SBIS i Norge på World Congress för Greyhounds
JEUW-15 NORD JUNV-15 SV-18 SECH FINUCH NOUCH Sobers Xantia 

SBIS i Norge på World Congress för Greyhounds
JEUW-15 NORD JUNV-15 SV-18 SECH FINUCH NOUCH Sobers Xantia

CH Sobers Aventinus Karkati 

Avtryck

Avtryck

"Stunning.......impressive....skilled breeders-handlers-groomers! Congrats to all of you involved! Jean Dark leaving imprints!"

 Anne-Catherine Edoff

Den gångna helgen har vi tävlat.
Inte bara vi, utan också våra valpköpare, fantastiska människor som älskar sina fyrbenta vänner från oss. Och det gör mig glad. Man måste älska sina hundar. 
Annars är det liksom ingen…… - vits?

När jag bestämde mig för att börja föda upp tänkte jag så mycket.

Jag tänkte att jag bara skulle föda upp snygga, trevliga, dugliga och attraktiva djur.
Jag tänkte att jag bara skulle ha fint, bara kul, och förstås - aldrig tårar.

Så ung jag var! Och så blåögd.

Idag är jag fortfarande blåögd. Fast mera gammal och luttrad och eftertänksam, även om det går för fort fortfarande också ibland. 
Håhåjaja.

Jag vet nu att med uppfödning kan man aldrig, aldrig klara sig undan de problem som finns i rasen.

Finns där HD får man det. Finns där hjärtfel får man det. Finns där dålig mentalitet får man det också.

Man får liksom allt.
Man får extra allt.

Det gäller att fundera igenom vad som finns och vad man vill ha och vad man kan få. Det gäller att tänka klokt, och ha en plan.

Ibland funkar planen och ibland funkar den inte alls. 
För så är det med uppfödning.

Det gäller att förstå att man får en bit av kakan från rasen, i varje djur man föder upp. Ibland mer av en sak och ibland mindre. Precis som när man skär en tårtbit. Ibland finns där mer av chokladen och ibland får man mindre av frukten.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun, och så åker man!
För shit vad man får åka som uppfödare! Berg och dalbana. Vänner och ovänner. Friskt och sjukt. Fint och fult. Spännande och tråkigt. Sorg och glädje.
Men allra mest är det egentligen bara berikande. Fantastiskt!

Jag vet en annan sak också;

Jag äger inte min ras.

Jag äger inte min linje.

Jag äger inte blodet.

Jag äger inte rasen.

Jag äger inte planerna eller tänket.

Jag äger mina upplevelser. Och jag äger tiden jag får ha med mina hundar (katter och hästar). Jag äger det jag producerar till viss del, men egentligen mest, så lånar jag det från framtiden. 
Och från de nya uppfödarna (ni vet, den där unga, snobbiga, som kan allt, som inte frågar nåt, som gör som hen vill och inte pratar med mig. Inte för att jag hjälper hen heller, hen vill ju inte ha hjälp. Jag har inte frågat men jag ser det tydligt, att hen inte vill samarbeta/ha hjälp/råd osv) 

Jag tänker att man har en viss tid på jorden.

Och med det en viss tid som uppfödare.

Det går fort att förändra och det är svårt att bevara OCH hålla kvaliten. 
Det är faktiskt jättesvårt. - Men det går. 

Jag tänker mig att en dobermann ska se ut på ett visst sätt. På det viset som jag tolkar rasstandarden.

Och jag tänker mig att den ska ha en mentalitet som överensstämmer med det jag läst och lärt mig, också det från rasstandarden. Precis samma med våra chinese crested dogs.

De ska ha ett visst utseende och faktiskt definitivt en viss mentalitet.

Den gångna helgen har våra fantastiska valpköpare tävlat med sina fyrbenta och vunnit helt ofattbart mycket!!

Jag är otroligt glad och stolt, för i det stora arbetet vi gör här hemma med tankar, planer, förlossningar, uppväxten, tårar, nattvak, hjärtesorg, sjukdomar, glädje och spännande vardag så finns ytterligare parametrar som måste passa in – duktiga valpköpare, kunniga valpköpare, pälsskötsel, bygga muskler, tillvarata hjärta och själ på sin fyrbenta bästa vän, träning, träning och åter träning, och förstås viljan att visa upp sitt djur inom den gren man bestämt sig för.

På Facebook fick vi en kommentar som jag blev väldigt glad över. Den speglade nämligen just det jag tänker är så viktigt.

Avtryck.

När jag en dag inte längre föder upp så hoppas jag mina duktiga döttrar tar vid med helt eget tänk.

När jag en dag inte längre finns så är min stora önskan att jag gjort bra för de raser jag varit involverad i.

Raser jag fått låna, avla inom, och ha roligt med.

Jag äger dem definitivt inte, men jag är galet involverad!

Jag vill göra mitt bästa, göra snygga och fina djur som är friska, stabila och får må bra. Jag vill att de ska besitta den mentalitet som beskrivs i standarden, jag vill att ägarna ska ha roligt med sina fyrbenta vänner, jag vill att djuren ska må bra i sina kroppar och jag vill också själv gärna må bra i de världar jag rör mig i. Jag vill ha vänner – inte ovänner.

Uppfödning är på ett vis som att sätta sig vid ett fantastiskt dukat bord med goda saker. Som aldrig tar slut!

Det gäller att ha roligt med de andra middagsgästerna, njuta av maten, och lämna plats till de andra när man är mätt.

Uppfödning är att ha kvalitetstid när man lever. Det gäller att ha kul – för man lever så kort och är död så länge!

Jag har KUL när djuren från oss är fina och människorna som samarbetar med mig är glada. Och jag gillar tanken på att jag satt avtryck till den som ska ta över efter mig.

Tack gulliga Ancan för dina fina ord. Jag kommer suga på den karamellen länge! 😊

Här är helgens resultat i form av dotterns facebookinlägg:

What a weekend!
Best In Show 3
Best In Show 4
Best In Show Junior 2
Best In Show Junior 3 
Best In Show Puppy 1

New Championship
Puppy title

BOB x 4
BOS x 3
BOB-junior x 2
BOB-baby/puppy x 3 (three different countries)

4th place in tracking (elite class), just 10 points from CC!

🇫🇮 Photo 1: CH Crufts W’18 NORDJW’17 SEJW’17 DKJW’17 Junior of the year’18 Jean Dark King For A Day
BOS, CC, CACIB and Finnish CHAMPION (total entry 40) under judge Sue Dykes, UK.
Excellent shown for the second time by Jeanett Lemmeke 🤩 Owned by us. Photo by Kristy Bello

🇫🇮 Photo 2:
DKJW’17 SEJW’17 Jean Dark November Rain
BEST OF BREED, CC and Nordic CC
Owned by Sussi Nilsson, kennel Tinted
Photo by Per Nyberg at another show

🇧🇪 Photo 3 (top): Jean Dark Quick Fix
BOB-baby again! Photo from another show with the judge
Owned by Holtrust Esmy

🇸🇪 Photo 4 (top): BPIS NOJW’17 Multi BOB Jean Dark Xpec - BOB x 2, BIS-3 & BIS-4
Jean Dark You Are Divine - BOS x 2, BJIS-2 & BJIS-3
Owned by Mario J Costa & Pether Ohlen

🇸🇪 Photo 5 (middle): SECH LPI LPII SPHIII Jean Dark Throfee - 4th place in tracking in elite class!
Owned by Cia Nordin

🇭🇺 Photo 6 (middle): HGPW Jean Dark Quietly Making Noise
BOB-baby, Best In Show puppy and hungarian grand puppy winner
Owned by Bodnár-Máté Rita, kennel Licky Lips

🇬🇧 Photo 7 (bottom): Jean Dark Puffibly Maybe at Lubadusi visited her first show and became BOB-puppy and shortlisted among the six best
Owned by Jo Skelton, kennel

We’re so happy and proud of all of you! Thank you for loving “our” babies and taking such good care of them 🥰 You’re all amazing!

Bebisplaner

Och så parade de minsann! 

Valpar om allt går enligt planerna får Annie sin tredje kull i juli. Guuuuud vad kul!! 

Mer info följer - inom kort.

Baby Annie 

Baby Annie 

Annie växer och tycker livet är härligt! Vi tycker hon är härlig 💜

Ett år och redan vinstrik 

Annie med sin son Jean Dark King For A Day och mamma Saga - Sun Hee`s I´m A Marionette

En stark familjelinje, snälla, kloka, sunda, gulliga och proppfulla med titlar. Här hemma har vi nu också Anniedottern Cora, (Jean Dark Only If) som verkar följa i samma tasspår som släkten

Annie är förvisso en utställningskantarell av rang,
 men mest av allt är hon vår högt älskade familjehund

Liten livsrapport

Jag lever! 

- Människorna gnabbas om att jag är för liten, för ful, för konstig, för pyttig och för annorlunda.

Men håhåjaja, jag har minsann hört stormatte säga tusen gånger att ”Skönhet ligger i betraktarens öga” och när jag betraktar mig själv genom mitt på-vägen-att-öppna-sig-öga (för jag är bara 13 dygn och håller på att öppna ögonen) tycker jag själv att jag är alldeles lagom vacker.

Jag är svart och vit, hårig som mina syskon och min kropp är mjuk att ta i och skön att vara i. Jag gillar mig!

Mina syskon är många och fläskigt jätteeeeeestoooooora, men det gör inget för jag ålar mig fram mellan och under dem och hittar mat jag med.

Ibland har lillmatte gett mig mat från den andra mamman som har mina kusiner eller nåt och det funkar ju det med. För jag är inte knusslig!

Mina intressen, ifall ni undrar, är att sova på rygg eller gärna i nåns hand medan de masserar mig, och jag gillar också att äta och jag har sån tur, för jag kan äta allt jag vill och lite till och ändå har jag inte blivit jättestor. 😊

Kanske ska jag köra ett ryck och kralla på mig, just nu håller jag på och funderar på saken.

Just det -jag har fått ett namn också!

Mina syskon och jag ska tydligen heta namn som börjar på P och Lillmatte har döpt mig.

Till Nisse!

Visst är det fint! Ingen annan har fått namn, bara jag, så jag känner mig faktiskt speciell, mest speciell av alla – för jag är den enda med ett eget namn!

De andra mattarna gillar inte namnet, och de säger att det är fel (??) fast då säger min favvomatte att man kan sätta Piss framför, så blir det rätt, och då skrattar alla och blir glada och då blir jag också det, för det känns så kul när alla är glada!

Hejdå alla som undrat och skrivit till Matte och frågat hur jag mår 💜

- Han kommer ändå att dö

-       Nej, det kommer han inte. Han kommer leva, så det så!

Dottern ler, ser trevlig ut men jag vet att hon är irriterad. Hon gillar inte att någon ska dö.

Inte jag heller, tänker jag, men varför hymla med det när det är så det kommer att bli.

-       Jag ser vad du tänker, du vill tala om för mig att han kommer att dö. Men det kan du lägga av att säga, för det kommer inte hända, han är bara väldigt liten, och du är så full av förutfattade meningar!

Dotterns blå ögon ser bestämda ut, och jag lyfter uppgivet på händerna, viftar ursäktande med dem, och säger att jag ska försöka tro att det inte blir så.

Jag går in i valprummet, sätter mig försiktigt på golvet och sticker ner händerna i valplådan och smeker mamma hund.

Hon är lite trött, myser i värmen med sina små, och ger mig en snabb slick med sin varma tunga, innan hon återgår till att tvätta sina nyfödda och vila.
Hennes mörka ögon med de långa fransarna ser lagom medtagna ut, och jag förstår att hon behöver vila efter att ha gett liv till hela åtta valpar.

De nyanlända ungarna är tysta, tjocka, varma och lite sådär lagom lealösa som bara nyätna valpar kan vara.

Smackar med trutformade munnar, vevar med en liten fot och spritter till med full kraft för att sen snabbt bara återgå till att sova djupt.
De andas hastigt och lätt och reagerar inte när jag kupar mina händer över dem och bara känner hur de känns inuti min handflata.

Alldeles nykläckta varelser är annorlunda, de kräver lugn och ro, försiktighet och ödmjukhet inför livet på något vis.

Varför är det egentligen så?

Jag andas försiktigt och stryker med fingrarna över den lilla hanvalpens hjässa. Rycker på axlarna och känner att jag inte kan svara på det, men att det ändå bara är så det är.

Den lilla piper lite när jag vänder på honom, men somnar om fast jag lyfter honom och håller honom i min kupade hand.

Han väger ingenting. Bara som ett paket påläggsost. Om knappt det. Hur kan han vara så liten? Inte ens kattungarna är så små….

Jag lägger honom bredvid två bröder och betraktar trion där de kryper ihop, tätt, tätt sådär som valpar vill ligga. Lilleman är som en mygga. En dvärgdvärghund? Kan man vara det? Eller har han vattenskalle? Nä, huvudet ser fint ut, faktiskt är hela han jättesöt, men yggepyggeliten.

Hur jag än tittar på valpen ser jag inget fel, ja, förutom att han är knappa halva storleken av sina syskon.
De sex giganterna liksom…Hur kommer han att bli sen då? När han blir stor... Om han blir stor. 

Jag tittar noga på var och en, smeker dem försiktigt, alla och en var, och lyssnar till de små bökljuden som kommer från dem samtidigt som jag känner värmen från deras små kroppar. Och så är seansen slut. Mammahund lägger sitt huvud över sina telningar och talar värdigt om på sitt hundspråk att besökstiden är slut.

-       Du har väl annat att göra va? Laga middag, sköta tvätten, eller bara prata med någon människa eller så. Du kan gå nu.

Jaha... Jag fattar...

Dämpar belysningen när jag går, och tar med mig de trånande och bebisnyfikna hundkompisarna som hänger vid dörröppningen och försöker få en glimt av de små.

Medan jag börjar planera middagen skjuter jag undan tankarna på den lilla, och tänker att det blir som det blir.

Och så är det ju.

Ibland får envisa små leva, och ibland blir de Änglavalpar. 

Jag hoppas dottern får rätt – time will tell.

Ned som en pannkaka och upp som en sol

För en tid sedan skrev jag om Grab and Go hundar. Ni vet, en sån där hund som man bara älskar! Som man inte kan slita sina ögon ifrån.

Som man vill ha.
Som man köper om man kan.

Grab and Go Hundar (eller katter, hästar eller vad man nu är intresserad av att föda upp/tävla med) är sällsamt tilldragande och svårt att slita sig från. Och förstås känner man igen dem överallt, oavsett ras, för ens ögon liksom fastnar på dem, och när de gjort det kommer det lyckobubbel i magen, njutningsfladder, sådär som man nästan kan ha när man är nykär. 😊 När man får det, ja då har man en Grab And Go Hund framför sig.

Då ska man NJUTA, köpa den, eller ta den och springa! Haha!

Ibland, inte så ofta, föder man upp en sådan hund själv.
Har man tur ser man det direkt och säljer den aldrig. (Har man otur missar man den… det kan faktiskt hända för det är inte alltid man ser direkt vad den lilla kan komma att utvecklas till) Sedan har man den hemma, njuter av bubblet i magen, vilar ögonen på den sällsamt vackra, och får uppleva den speciella mentaliteten Grab And Go Hunden har också.
För en Grab And Go Hund är ALLTID bra mentalt.
Annars är den ingen Grab And Go.

Under mina 30 år som uppfödare har jag haft den enorma turen att få se några få Grab And Go djur födas i min valp/kattlåda.
Några har jag sålt till fantastiska människor som förvaltat dem väl, och några har fått stanna hos oss på Jean Dark.

En sådan är Barbie.

MULTICH RCC Crufts'18 DKW’17 NOW’16 EUJW'15 HERBSTJW'15 INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH NOCH DKCH VDHCH BISS BJISS
Jean Dark Barbie Girl

Babsan föddes i en kull om fyra, och vi hade stora förhoppningar på de små. Mammatiken fick vi hyra in av en generös uppfödarkollega, och pappan kom från oss själva.
Kvartetten som blev resultatet av våra planer var ganska prydliga, men kanske inte så fina som vi tänkt oss.
Den enda nakentiken såg mest ut som en liten tjock vit gris, men eftersom hon var den vi hade behöll vi henne och kallade henne Grisen.
Mammas Gris. Dottern var lagom imponerad av den lilla rosa saken, själv tyckte jag hon var rätt fin, speciellt när de chokladbruna prickarna började visa sig, och gav den lilla ett mer fördelaktigt utseende. (Spottade kineser föds vita, och färg och prickar kommer senare)

Barbiebabygris 3.5 veckor 

 

Lilla Babs åtta veckor 

Den lilla Grisungen växte, och var oändligt söt. Mörka, mörka ögon, långa ögonfransar, vackert uttryck så som bara ett äkta Sammetsöga kan ha, och ytterligare små bruna prickar på den annars kritvita kroppen.
Hon började formas fint med långa proportioner – just som en chinese crested ska ha, vinklarna satte sig mer och mer, och plötsligt en dag insåg vi att Grisen verkligen var en svan!
Barbie var helt enkelt TOKSNYGG!

Nio veckor 

Ca fyra månader 

Barbie ett år 

Med tiden och mognaden blev hennes kropp vackrare och vackrare och hennes sällsynt tilltalande huvud syntes alltid extra – de mörka ögonen fångar en förföriskt och ger ord åt standarden – ”As dark as they appear black”.
Ganska spännande egentligen, att en chokladhund ens kan ha så mörka ögon?

7-8 månader 

Vi ställde ut vår lilla Barbiegirl, och vinsterna lät inte vänta på sig. Hon blev champion i en massa, massa länder, vann Europavinst i Juniorklass, fick tunga titlar både här och var, och förstås mest av allt – hon blev tvåa bästa tik på Crufts - världens största utställning.
Vår lilla Grisunge – tvåa snyggast i världen!! (Den dagen i alla fall)

Barbie - Vinner reservcert och tvåa bästa tik på Crufts 2018!! 

 Mitt stora intresse är avel och förstås fick Barbie ett knippe ungar också. Sju underbara småtroll föddes i vår N-kull, och av dem har fyra ställts ut och tre av dem har minst en juniorvinnartitel. 

Vår egen Norah (Jean Dark Night´s Lullaby) vann sin klass på Crufts och har finsk juniorvinnartitel och hittills fem cert.

Överst ;FIJV-17 Jean Dark Night´s Lullaby "Norah"
Vänster; NOJV-17 TYSKJV-17 Jean Dark Nevermind "Jazz"
Höger; DKJV SEJV-17 Jean Dark November Rain "Nova"

 När man har hunduppfödning (ja, katt med för den delen) så finns det en del undersökningar man ska låta sina avelsdjur gå igenom. 

När det gäller kineser så är det viktigt för oss på Jean Dark att de har en stabil, tillgänglig och social mentalitet. Annars kan de inte bli föräldrar hos oss.
Vidare ska de ha friska patellor (knäskålar) för att slippa ha ont, och för att kunna röra sig fritt och ledigt, och förstås så ska de ha friska ögon.

Just det där med ögonen testar vi uppfödare innan parning, eller en gång om året.
Förstås var Barbie utrustad med ett härligt temperament – friska patellor och finfina ögon. Vi speglade henne och allt var okej, och så fick hon sina ungar, ja, allt var frid och fröjd.

Tiden gick och vi planerade för en andra kull.
Jag bokade tid hos en ögonveterinär och anlände till den nya kliniken en kall vinterdag i början av året.
Våra vanliga ställen var fullbokade och ingen av de ögonspecialister vi vanligtvis kände till hade tid för oss.

Nåväl, det var inget jag funderade så särskilt mycket över där jag stod med mina tre hundar som kollades den dagen. Och allt gick ju bra, tills vi kom till Barbie.

Veterinären blev tyst. Tittade noga, harklade sig, och berättade för mig att den här, den vitaktiga hunden var sjuk.
Ögonen var inte bra, speciellt inte det ena.
Berättar för mig hur det när som helst kan spricka, hur ont det kommer göra och att jag måste hålla superkoll på vår hund de närmaste månaderna.

Jag står som förstenad och ser klockan på väggen ticktacka långsamt och känner varenda snäpp som visarna tar som stora slag i magen. Illamåendet väller upp inom mig, och jag kan inte fatta att vår fantastiska, underbara, vackra och alltid så glada lilla hund har så sjuka ögon?
Hur är det möjligt?

Jag hostar fram att jag inte kan förstå att det inte märks på henne, att hon har så ont och att ögonen mår så dåligt?
Barbie blinkar tillbaka och sätter sig intill mig. Hennes annars så mörka sammetsögon ser annorlunda ut här hos ögondoktorn. De har gett henne droppar för att lättare kunna se in i ögonen och alla mina tre kineser blinkar med andra ögon än jag är van att se.

- Du måste kolla din hund igen, om minst 6 månader, och varje dag hålla koll så inget händer säger veterinären och jag nickar lamt medan jag lyssnar till hur jag kan operera bort det sjukaste ögat om det vill sig illa.

Och så tar vi i hand och jag slussas ut i väntrummet där jag betalar och vandrar ut till bilen med min trio.
Stoppar in dem i bilen, och stirrar på Barbies öga när jag lyfter upp henne i bilburen. Tänk om det spricker nu????
Herregud vad äckligt.
Jag sitter ett tag på parkeringen innan jag ringer hem och förstör dagen för döttrarna.
För kanske kommer vi inte kunna ha kvar vår lilla ögonsten.

Vi har uppfödning.
Husse tycker vi har alldeles för många hundar, och kravet är att kommer det en måste en annan ut.
Håhå jaja, ibland lyckas vi lura honom, men som kennelägare måste man hela tiden vara vaksam på sig själv; hur många hundar har jag nu?
Hinner jag se alla varje dag?
Hinner jag klappa alla?
Hinner jag njuta av varenda liten själ?
Så jag inte lurar mig själv. Och slutar som en vanlig hundsamlare bara. 

Jag sörjer och dottern sörjer.
Storasyster sörjer. Babsan är hennes speciella kompis.
- Men va? Måste hon flytta? Varför då? Måste ni ställa ut alla? Måste alla ha valpar? Kan vi inte bara ha henne?
Jag gråter inuti. Ser de vackra ögonen och tänker hur det ska se ut som enögd bandit. Herregud alltså.

Vi informerar valpköparna och sörjer med dem. Två är uppfödare och de vill också gå vidare med blodslinjen.
Tiden går. Ögat består.
Dottern vill ställa ut Barbie och jag vill inte.
Varför ödsla så mycket pengar på en som kanske ändå ska bli enögd? Jag förlorar och Babsie med dotter skördar framgångar.
De vinner i England och jag jublargråter inuti.
De vinner i utlandet och jag skrattarsuckar.
De vinner i vårt land och jag är stoltgladledsen.
För vad är det för mening med en som vi liksom inte kan göra något med. Och så letar jag ny familj i fantasin, en med goda nerver.
-Hej, vill ni ha en hund med bara ett öga? Eller med, två fast ögat kan typ spricka? Eller hur säger man?
Jag vet inte, och Babsan blir förstås kvar i familjen. Vi vet liksom inte vad vi ska göra. Så vi bara lever. En dag i taget.

Så har det gått sju månader.

Jag ringer och bokar tid och får höra att det ska vara två ögonspecialister på en av de kliniker vi vanligtvis ögonlyser våra hundar på.
Det känns som en väldigt bra ide att ta med Barbie och låta dem titta extra på henne. Ifall hon måste opereras vill jag göra det där.

Ögonspecialist ett lyser den första hunden. Jag håller andan.
Han lyser hund nummer två. Jag andas bara försiktigt. Nummer tre – jag måste ha luft. Sista vovven är Barbie.
Han säger inget.
Lämnar över alla fyra till sin kollega. Hon lyser nummer ett. Och babblar på.
De är trevliga faktiskt. Småpratet är lättsamt och jag svimmar inte. Nummer två klappas om och så tar hon nummer tre. Skrattar åt något, vad det nu var och kollar den sista.
Jag kan bli världsmästare i att inte andas!!
Båda ögonläkarna, den ena specialist och den andra nyutexaminerad tittar på varann och är överens.
Schyssta hundar, schyssta ögon!

Jag fattar ingenting.
Frågar, funderar och känner ett lätt bubbel i magen.
Kan det vara sant?
Nääääää…..?

Specialisten förklarar igen att chinese crested dog är svåra att lysa. De är ännu mer speciella på grund av alla färger de kan ha. Han förklarar det jag också hört tidigare, en ljus hund, speciellt de med vitt och choklad är så ljusa att det påverkar även ögonen, och det syns i dem när de blir ögonlysta.
Jaha.
Jag har svårt att koncentrera mig.
Så hon ska inte tappa nåt öga då? Eller, det ska inte spricka.

Nä, inte den här hunden. Hon är finfrisk. Hejdå. Ni kan gå hem.

Jag samlar ihop mitt ystra gäng och ställer mig sist i kön ute i mottagningsrummet. Mina fyra betraktar intressant en fet labrador, och jag nickar till matten när hon tar sig förbi med sin ganska långsamma hund.
Efter mig i kön står det en mamma med en busig bullterrier. Den vill allt och inget. Sliter i kopplet, hoppar på deras lilla barn som snällt står bredvid mamman och välter en blomkruka så jord och blomma sprutar i en kaskad på golvet.
Jag småspringer ut efter att ha betalat en fin sudd pengar och sätter mig i bilen och låser alla dörrar.

Min bil är stor och snäll.
Välkomnande.
Det känns skönt, för jag behöver sitta ett tag. Fatta vad som just hände.
För jag fattar inte alls.
Pappren ligger i handväskan och jag tar fram dem och läser dem en och en, långsamt och kritiskt.
”Visar inga symptom på ögonfel” Hund ett.
Samma på hund två.
Hund tre visar inte heller några symptom, och det gör inte heller fyran.
Fyrans papper ser likadant ut som de andras. Frisk och fin.
Babsan.

Jag kastar mig på telefonen och dottern svarar innan första signalen gått fram. Andas oroligt och jag vet att hon undrar över ögat. Barbies sammetsögon.
Hur ska det gå.

-Jo, Barbie löper. Det är ett problem.
- Jaha? Varför då? Har hon blivit dålig nu?

-Nä. Vi har ingen hane. Vi har inte planerat någon hane. Vi vet inte vem vi ska para med.

FÖR VET DU VAD?
BARBIE HAR INTE ÖGONFEL!!!

Jag skriker ut orden, och skrattberättar att vår supersnygging har kollats av TVÅ ögondoktorer och hon är minsann frisk som en fisk!!!

Och så blev plötsligt dagen fantastisk.
Det gjorde inget att katten pinkade på täcket.
Det gjorde inget att mannen var sur på mig.
Det gjorde inget att jag hamnade i bilköer.
Det gjorde inget att jag måste dammsuga hemma och det gjorde verkligen inget att hundarna åt upp min ena sko.
Barbie är frisk!!
Barbie

Är

Frisk!!!!!

Det tar inte så lång tid, så blir jag rosenrasande.
Det brinner i magen av ilska.
Svordomarna rinner över.

Jag hatar, svär, kör min bil med hårda händer och förbannar allt som är subjektivt.

Rädslan river i kroppen.

TÄNK OM JAG AVLIVAT BARBIE?!?!

Tänk om jag omplacerat henne????
Tänk om vi inte kollat ögonen mer?
Tänk om vi väntat med att ögonspegla några veckor till?

Herregud.

Jag ringer bästa kompisen. Sörjer att jag varit så ledsen över ögonen så länge – helt i onödan.
Det känns skönt när hon också blir arg.
- Vad FAN. Jävla veterinärer alltså. Du borde skriva till dem. Stämma dem. Blogga om dem. Skälla på dem.
FATTA vad det är skit ibland att vara uppfödare.
Vi fnittar lite. Ja, men FATTA vad kul det är ibland också.
Gladbubblet kommer tillbaka.

Kompisen flinar.
- Du, nu blir det liv. Nu kommer de tro att du mutat veterinären. (Som om man kunde det)
Vi skrattar ihop.
Bilen puttrar på genom köerna.

Jag kollar backspegeln med jämna mellanrum.
Vår fina hane ligger tryggt med bästa kompisen där bak. Och en liten bit bort, med egen space som alltid, ligger Barbie.
Jean Dark Barbie Girl.
Hon blinkar med mörka sammetsögon när jag ropar på henne. Viftar lite på svansen, och blinkar åt mig.
med sina vackra alldeles underbara, långfransade mörka ögon.

MULTICH RCC Crufts'18 DKW’17 NOW’16 EUJW'15 HERBSTJW'15 INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH NOCH DKCH VDHCH BISS BJISS
Jean Dark Barbie Girl
Barbie - Sammetsöga 💗💗