Hjälten i Vita Huset

Ja, vi har en hjälte i Vita Huset.

För några dagar sedan fick yngsta dottern sällskap av en korpulent herre i mörk kostym när hon kvällsfodrade hästarna.
Han smet in genom dörren, och passade på att förse sig med mat trots att dottern, häpen stod och tittade på. Hennes chockade "Men...!" struntade han totalt i, och glad i hågen tryckte han i sig ännu mer av den goda hästmaten.

Han brydde sig inte om att hon tog fram mobilen och filmade honom just i stöldraiden. Fångad på film mitt i akten åt han sig mätt, tog det sista under armen, nä, i munnen, och sprang ut genom ett hål i dörren. Eller, tryckte sig ut, för fetare rått/sork med glansigare päls har jag sällan sett! Och det är vi som betalar hans välmående och uppehälle. :-(

Dottern lade ut filmen på Facebook, och den delades med mig och gruppen Kennel Jean Dark för den som vill se. (Jag fattar inte hur jag skall få in den här, tyvärr...)

Jag fick förstås KRUPP! En RÅTTA i stallet!!
Jag ville ha bort den genast. Dottern informerades om att råttan skulle-måste dö. Råttan sprider sjukdomar. Råttan gör nya råttor. Råttan är äcklig.
Råttan har dessutom förstört våra övervintrade och kärleksfullt planterade tulpaner. Som är No More Tulpaner. Det lilla äcklet hade boat ned sig i samtliga krukor, dragit ned sådant där gult kliande isolering, hö och plast och byggt värsta Zlatanlyxet i MINA tulpaner. Fast tulpanlökarna hade han sparkat ut. Kul den där råttan....:-(
Råttan måste bort.

Dottern tyckte råttan var söt. Och hon tyckte vi var stygga, hade mördartendenser och att vi gott kunde bjuda lite på vårt överflöd.
Och ja, okej, vi kan väl hjälpa andra och så. Men inte RÅTTOR!?

Hursomhelst hörde jag inget mer om råttan. Barnen teg och skakade nekande på de blonda huvudena. Nej, de hade inte sett något mer av Herr Råtta.
Sanning eller konsekvens?

Häromdagen såg jag honom själv när han vaggade iväg med en morot under armen och hästmat under den andra. Munnen full av kaninens godis. Snyltaren!! Jag försökte kasta kvasten på honom, men inte ens värsta tjejkastet hjälpte. Kvasten gick sönder och Herr Råtta satt och skrattade gott i sitt -MITT- Tulpanhus medan jag rasade av ilska.

Idag sken solen både i sinne och på himlen.
Efter en lång hundpromenad låg vovvarna och premiärslappade i solen medan jag sopade och planterade blommor på tomten.
Jag märkte att min lilla trotjänare satt så stilla och nöjd och iakttog mig med pillemarisk blick och glad uppsyn. Hon hade något som dinglade i munnen.

Lilla STORA Ivy!! Vita Husets ÄKTA Hjälte tog saken i egna tassar och löste problemet. :-))))

CH Ivy V Kösslbachtal, snart 10 år
Mattes bästaste lilla Vovsegull <3 

"Den är MIN! Bara min...!" 

"Men hur skall jag äta upp den?"

Kastar lite med den, slänger lite med den, smaskar lite på den.
CH Jean Dark Mango ser längtansfullt på... 

Ivy är vår egen mesta hjälte här i Vita Huset.
Här nedan finns några till av hennes hjälteinsatser på pränt:


http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/plotsligt-ar-de-har.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/hjalten-i-vita-huset.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-flickorna.html

Den lilla arga farbrorn

Häromdagen gick jag promenad med familjens alla hundar. Det är inget ovanligt, vi går promenad varje dag, i regn och i sol, i kyla och i värme, i ur och i skur.
Varje dag i snart sex år har vi vandrat i naturen här, norr om staden, sedan vi flyttade hit.

Många timmar har vi tillbragt i skog och mark, och många fantastiska naturupplevelser har vi fått uppleva, hundarna och jag. Så mina dagliga, nästan tvåtimmarspromenader är ett måste för att mina fyrbenta och jag skall må riktigt bra.

Just den här dagen var vi alla på väg hem. Lagom trötta i benen genade vi över åkern och styrde rakt mot Vita Huset.
Juni och Jenna lekte på den angränsande åkern, sprang och fór så snön yrde. Dvärgpinschrarna travade på led bakom mig, trötta och lite kalla rörde de sig snabbt på lätta fötter, och jag tror de längtade hem till värmen.
Medan jag gick där i mina egna tankar och sparkade lite i snön, upptäckte jag plötsligt en röd sak som sprang runt, runt med något svart, mindre efter sig. Det rörde rörde sig snabbt, runtrunt och i cirklar. Så fort det svarta kom nära trappade den röda upp farten, och saktade av när avståndet ökade. Intressant fenomen tänkte jag och stannade upp. Plötsligt såg jag att det röda, var min ena kinestik, klädd i sin signalstoppsröda vinteroverall!
Det svarta som jagade henne såg jag inte vad det var, och raskt styrde jag kosan mot min hund.
Medan jag ropade på henne försökte jag fånga uppmärksamheten på den som så hetsigt jagade henne. Han -för jag tyckte det såg ut som en han- jagade henne ryckigt, och envetet, helt tyst, men bestämt. Han SKULLE ha fatt i henne!!
Han var ganska liten, beroende på vem som beskrev honom, kanske jag skall säga, lite korpulent, hårig och med korta armar. Benen var det inget fel på, han rörde sig ganska kvickt. Turligt nog för Saga, var hon snabbast:-)
Jag ropade på honom att han skulle sluta, stampade hårt i backen, och plötsligt hade han fullt fokus på mig istället.
Han var fortfarande helt tyst och jag funderade på om han var stum kanske? Medan jag stod där och såg honom komma mot mig noterade jag också hans ilskna och trumpna uppsyn. Ansiktet dominerades av hans två stora framtänder som stack ut och ned utanför munnen. (Att han inte hade fått tandställning som liten…?!)
Han knep ihop sina små mörka ögon i en bestämd min, riktigt grinig faktiskt, och det såg ut som om han hade armarna bestämt i sidorna medan han signalerade till oss att detta var HANS åker, och vi hade INTEINTE där att göra. Eftersom vi redan stod där framför honom var det hans fulla rätt att få bort oss. Omedelbart!!
Jag såg honom komma i full kareta mot mig, och förstod att han tänkte bita mig i benet samtidigt som jag ilsket stampade i backen. Lite rädd var jag också, vad VAR detta för underlig varelse?? Så arg, enveten och fokuserad som han var funderade jag på om han hade rabies? Jag menar, jag hade ju inte gjort något? Vi gick ju bara där på åkern i godan ro…?
Just som han var framme vid mig och tog sats, gapade stort med de två framtänderna dinglande mot mitt byxben -ja, jag vet att jag inte gjorde så mycket, men jag var helt häpen!- kom den mammalediga Smilla till min undsättning.
Hon fokuserade sin blick på den arga lilla mannen, slickade sig om munnen och nästan tog sats..

Den mörkhårige tvärstannade, liksom nästan satte händerna i sidorna, och i min fantasi lät han som de där små trollen i Ronja Rövardotter när han förbannade oturen över att Mördardobermannen stod framför honom.

Och lika snabbt som min tanke att plocka fram mobilen kom - var han borta. På kvicka fötter flög hans lilla korpulenta kropp ned i ett hål, och kvar stod jag med häpen min och Smilla med sin dreglande mun.
Juni och Jenna, mina egna personliga dobermannväktare i livet, lekte vidare i godan ro där ute på fältet. Saga hade just nästan blivit ihjälbiten, jag hade kunnat fått rabies och blivit av med byxorna och de där två har bara hallaballokul....?!

Jag samlade mitt ystra gäng och gick hemåt, funderade över vad jag sett - VEM var denna arga, lilla tysta varelse? Inte en råtta, inte en mullvad, inte en mus, inte en sork, inte en vessla, inte en iller, inte en kanin, inte en hare, inte en bäver, inte en gris och inte ens en orm. Jag hade ingen aning om vad jag sett..????
När jag lugnat mig ringde jag min man som nog trodde jag gick omkring på åkern och hade tappat förståndet, eller bara drev med honom. För jag LJÖG väl inte?
De enda som verkade tro på mig var två goda vänner, men när jag såg deras miner förstod jag att till och med de tvekade.

Jag gav upp, kanske hade jag drömt allt?

Några dagar senare kom Annes meddelande på Facebook:

Undrar om du inte umgicks med en bisamråtta på hundpromenaden förra veckan. Har du kollat på det?, utstående tänder, 30-40 cm lång, c:a 2 kg tung, finns tydligen lite här och där i landet. Kan, som alla råttor, bli väldigt upprörd och faktiskt attackera om den känner sig trängd.

Och visst var det så! Jag googlade på den lilla arga farbrodern, och nog var han en Bisamråtta allt!
Ivrigt, ilsket och envetet försvarande sin åker. Dubbelt så aggressiv som den värsta pitbull....!! Men ganska söt var han. Såhär när jag tänker efter.
Härinne i värmen, i mitt trygga hus, med mina byxben i behåll...... :-))

Ungefär så här såg den lilla arga farbrodern ut. Fast "min" var svart.
Och han hade ingen käpp, turligt nog, för då hade jag väl fått stryk också:-)

När jag tittar på bilderna ser jag även underkäkens tänder,
men på ilskna herrn här utanför stack det bara ut två långa framtänder....:-) 

Hjälten i Vita Huset

Trött. Tröttare. Tröttast. Så stod jag där med trillingflickorna utan mamma, och utan mat.
Nja, jag hade förvisso den eminenta valpersättningen, stressköpt en sen natt på djurkliniken med jouröppet. Dyr, och ingen endaste valp i huset ville ha den.
Stressad, trött och uppgiven. Valparna M.Å.S.T.E ha mat.

Jag letade amma, utan resultat. Vi funderade upp och ned. Vi försökta få i småtjejerna ersättningsmjölk.

Icke sade nicke.

Mina blickar gick till Ivys små tjocka tvillingpojkar. De låg där och hade det varmt och gott. Tjocka och belåtna hörde jag hur de rapade och smälte mjölken ända ned i sina stinna magar, helt ut i vardagsrummet, hörde jag dem.
Som vanligt vill Ivy ha sina små i ett täckt plastbo boendes tätt intill min säng. Dryga tre veckor gamla, var dessa hanvalpar lika stora (eller små) som sina olyckssystrar noterade jag.

Och så föddes tanken på att kanske, kanske lilla Ivy, med sitt stora hjärta och kärlek till alla små skulle kunde hjälpa….?

Det var en vild idé. Ivy är en liten tik, hon väger endast 3 kg, och en leveransklar dobermannvalp mellan 6-8.….
Men nöden har ingen lag, och jag bestämde mig snabbt.

Döttrarna tog ut alla hundar på en tvåtimmarspromenad och jag städade valpboet febrilt. Trillingarna fick flytta in, och så väntade vi nervöst på lilla mammahund.

När hon anlände, lite trött efter den långa skogspromenaden, noterade hon förvånat (jo, hundar kan faktiskt se förvånade ut) att hela hennes tvåbenta familj stod inne i sovrummet och trampade lite nervöst. Jag tror hon blev irriterad över att locket till hennes och sönernas bo stod vid sidan om.
Hon hoppade i boet, och såg ännu mer förbryllad ut. Hela vår familj höll andan, och jag stod beredd att flytta tikvalparna, om Ivy skulle bli arg.

Ivy nosade intensivt på de små hemlösa valparna. Funderade lite, nosade och kollade av samtliga barn.
Så tittade hon stört på oss runt om, som om hon tycktes fråga om vi inte hade något vettigare att företa oss, och att hon ville ha på locket.

Hon lade sig till ro, och makade in alla valpar, biologiska och stora fosterbarn i sin lilla famn, och suckade nöjt.
Vi runt om fällde en liten tår, och tassade tyst ut från rummet.

Historien är förstås inte slut. Den har just börjat.
Ivy är en fantastisk liten hund, och vi är så glada att hon ville ta till sig småtjejerna. Vi hoppas hon kommer orka med, och just nu matar vi henne allt vi kan, för att hjälpa på hennes mjölkproduktion, som plötsligt skall räcka till ytterligare tre, dessutom stora, valpar.

I skrivandes stund ser allt fint ut, och kanske kan vi koncentrera oss på att hitta namn till de små.
Parfymnamn på Q har vi tänkt oss.

I väntan på -förhoppningsvis- nya mamma

Ivy bestämde sig snabbt för att det var ok att ha femlingar...

Hm... vad många de blev...!

Mys med alla bebbarna

Så här ser vi ut

Plötsligt är de här

Men det blev inte som vi tänkt.

Mamma Ellas förlossning startade ganska abrupt. Det hela såg dock normalt ut, och jag var vid gott mod i många timmar.

Ella jobbade och slet, alldeles för mycket, och plötsligt såg det hela inte alls så positivt ut i alla fall. Vår veterinär kontaktades, och mitt i värkarna blev vår stackars mammahund inforslad i bilen, och körd till djurkliniken.

Röntgen väntade, och snabbt kunde man konstatera att en tjock, biffig sak satt fast som en propp i förlossningskanalen. Den gick inte att rubba, inte heller att dra ut på något vis. Vår trötta och oroliga mammahund blev sövd, och öppnad.
Operationen gick bra, men blev stor, livmodern fick två enorma hål, den där ”proppvalpen” var svår att få ut - han satt i kanalen, inte i livmodern, där syskonen fanns….

Men ut kom han, och strax efter fiskade veterinären fram hans systrar. Alla valparna var pigga, men lite omtöcknade.
Det var Ella också, och hon mådde ganska dåligt när hon vaknade upp ur dimmorna. En del hundar klarar sig ganska bra genom en operation, och en del klarar det mycket sämre. Fina Bellan är nog en sådan. :-(
Vi åkte hem, med mor och barn, och till en början såg allt bra ut.

Tyvärr tillstötte komplikationer, och Ella orkade inte ta hand om sina nyfödda små ungar. På vägen miste vi den stora hanen, och kvar blev bara flickorna. Vi hjälpte förstås allt vi kunde, men trots 24-timmars skift vid valplådan blev inte Ella bättre.

Vi tog det svåra beslutet att låta mamma Ella åka hem till sin familj, och hela kropp och själ.
Vi fick dispens från både Svenska Kennelklubben och Svenska Jorbruksverket på få timmar, (enligt svensk lag skall en hundmamma ha tillgång till sina små i åtta veckor)
Och kvar hos oss blev hennes små nykläckta ungar som plötsligt stod utan mamma.

Jag har haft många kullar. Många små hund och kattbabysar, men aldrig helt moderslösa valpar.
Det kändes tröstlöst, svårt och mycket motigt. Efter att ha vakat vid de små och mammahund dygnet runt i många dagar, var jag så trött att jag såg stjärnor.
Vem skulle mata de små? Vem skulle pussa på dem, och vem skulle tvätta dem, massera magar och lära dem hundspråk? Hur gärna jag än vill är jag ju faktisk (bara) en människa…

Vi försökte mata de små med ersättning, något som inte mottogs med entusiasm. De rynkade sina söta ansikten med äcklade miner, skrek och försökte värja sig. Jag kände paniken komma krypande - vad gör man?!

Forts följer