Den lilla arga farbrorn

Häromdagen gick jag promenad med familjens alla hundar. Det är inget ovanligt, vi går promenad varje dag, i regn och i sol, i kyla och i värme, i ur och i skur.
Varje dag i snart sex år har vi vandrat i naturen här, norr om staden, sedan vi flyttade hit.

Många timmar har vi tillbragt i skog och mark, och många fantastiska naturupplevelser har vi fått uppleva, hundarna och jag. Så mina dagliga, nästan tvåtimmarspromenader är ett måste för att mina fyrbenta och jag skall må riktigt bra.

Just den här dagen var vi alla på väg hem. Lagom trötta i benen genade vi över åkern och styrde rakt mot Vita Huset.
Juni och Jenna lekte på den angränsande åkern, sprang och fór så snön yrde. Dvärgpinschrarna travade på led bakom mig, trötta och lite kalla rörde de sig snabbt på lätta fötter, och jag tror de längtade hem till värmen.
Medan jag gick där i mina egna tankar och sparkade lite i snön, upptäckte jag plötsligt en röd sak som sprang runt, runt med något svart, mindre efter sig. Det rörde rörde sig snabbt, runtrunt och i cirklar. Så fort det svarta kom nära trappade den röda upp farten, och saktade av när avståndet ökade. Intressant fenomen tänkte jag och stannade upp. Plötsligt såg jag att det röda, var min ena kinestik, klädd i sin signalstoppsröda vinteroverall!
Det svarta som jagade henne såg jag inte vad det var, och raskt styrde jag kosan mot min hund.
Medan jag ropade på henne försökte jag fånga uppmärksamheten på den som så hetsigt jagade henne. Han -för jag tyckte det såg ut som en han- jagade henne ryckigt, och envetet, helt tyst, men bestämt. Han SKULLE ha fatt i henne!!
Han var ganska liten, beroende på vem som beskrev honom, kanske jag skall säga, lite korpulent, hårig och med korta armar. Benen var det inget fel på, han rörde sig ganska kvickt. Turligt nog för Saga, var hon snabbast:-)
Jag ropade på honom att han skulle sluta, stampade hårt i backen, och plötsligt hade han fullt fokus på mig istället.
Han var fortfarande helt tyst och jag funderade på om han var stum kanske? Medan jag stod där och såg honom komma mot mig noterade jag också hans ilskna och trumpna uppsyn. Ansiktet dominerades av hans två stora framtänder som stack ut och ned utanför munnen. (Att han inte hade fått tandställning som liten…?!)
Han knep ihop sina små mörka ögon i en bestämd min, riktigt grinig faktiskt, och det såg ut som om han hade armarna bestämt i sidorna medan han signalerade till oss att detta var HANS åker, och vi hade INTEINTE där att göra. Eftersom vi redan stod där framför honom var det hans fulla rätt att få bort oss. Omedelbart!!
Jag såg honom komma i full kareta mot mig, och förstod att han tänkte bita mig i benet samtidigt som jag ilsket stampade i backen. Lite rädd var jag också, vad VAR detta för underlig varelse?? Så arg, enveten och fokuserad som han var funderade jag på om han hade rabies? Jag menar, jag hade ju inte gjort något? Vi gick ju bara där på åkern i godan ro…?
Just som han var framme vid mig och tog sats, gapade stort med de två framtänderna dinglande mot mitt byxben -ja, jag vet att jag inte gjorde så mycket, men jag var helt häpen!- kom den mammalediga Smilla till min undsättning.
Hon fokuserade sin blick på den arga lilla mannen, slickade sig om munnen och nästan tog sats..

Den mörkhårige tvärstannade, liksom nästan satte händerna i sidorna, och i min fantasi lät han som de där små trollen i Ronja Rövardotter när han förbannade oturen över att Mördardobermannen stod framför honom.

Och lika snabbt som min tanke att plocka fram mobilen kom - var han borta. På kvicka fötter flög hans lilla korpulenta kropp ned i ett hål, och kvar stod jag med häpen min och Smilla med sin dreglande mun.
Juni och Jenna, mina egna personliga dobermannväktare i livet, lekte vidare i godan ro där ute på fältet. Saga hade just nästan blivit ihjälbiten, jag hade kunnat fått rabies och blivit av med byxorna och de där två har bara hallaballokul....?!

Jag samlade mitt ystra gäng och gick hemåt, funderade över vad jag sett - VEM var denna arga, lilla tysta varelse? Inte en råtta, inte en mullvad, inte en mus, inte en sork, inte en vessla, inte en iller, inte en kanin, inte en hare, inte en bäver, inte en gris och inte ens en orm. Jag hade ingen aning om vad jag sett..????
När jag lugnat mig ringde jag min man som nog trodde jag gick omkring på åkern och hade tappat förståndet, eller bara drev med honom. För jag LJÖG väl inte?
De enda som verkade tro på mig var två goda vänner, men när jag såg deras miner förstod jag att till och med de tvekade.

Jag gav upp, kanske hade jag drömt allt?

Några dagar senare kom Annes meddelande på Facebook:

Undrar om du inte umgicks med en bisamråtta på hundpromenaden förra veckan. Har du kollat på det?, utstående tänder, 30-40 cm lång, c:a 2 kg tung, finns tydligen lite här och där i landet. Kan, som alla råttor, bli väldigt upprörd och faktiskt attackera om den känner sig trängd.

Och visst var det så! Jag googlade på den lilla arga farbrodern, och nog var han en Bisamråtta allt!
Ivrigt, ilsket och envetet försvarande sin åker. Dubbelt så aggressiv som den värsta pitbull....!! Men ganska söt var han. Såhär när jag tänker efter.
Härinne i värmen, i mitt trygga hus, med mina byxben i behåll...... :-))

Ungefär så här såg den lilla arga farbrodern ut. Fast "min" var svart.
Och han hade ingen käpp, turligt nog, för då hade jag väl fått stryk också:-)

När jag tittar på bilderna ser jag även underkäkens tänder,
men på ilskna herrn här utanför stack det bara ut två långa framtänder....:-)